Som jag berättat tidigare gör Psykologer tittar på film en utflykt till Uppsala och medverkar på konfenrensen Psykologstudent 09, den 15 februari. Filmen som jag kommer visa är Eternal sunshine of the spotless mind och gäst blir psykologen Håkan Nyman. Han är specialist i neuropsykologi och är ett välkänt ansikte för psykologstudenter. Han håller en del kurser på psykologprogrammen och fortbildningskurser för yrkesverksamma psykologer. Nyman har även en blogg.
månadsarkiv: januari 2009
Att inte ha något val och mer av det samma
Det finns en utbredd missuppfattning hos oss människor att vi i en mängd situationer inte har något val, eller alternativ. Vi tror att vi inte kan göra något annat än vi faktiskt gör. Den här föreställningen är ett tecken på ett logiskt felslut som främst handlar om att förneka andra möjliga handlingsalternativ. Genom att påstå att man inte har något val vill man förskjuta ansvaret från sig själv till omgivningen. En hållning som gör att vi slipper fundera på vårt eget ansvar för den uppkomna situationen vilket vi gärna gör som individer. Till och med i mycket pressade situationer som t.ex. vid en kidnappning finns det olika strategier som visar att den kidnappade har stor möjlighet att påverka sin situation. Läs tex. det här blogginlägget som tar upp en erfaren psykolog som undervisar för israeliska militären om hur man ska agera om man blir kidnappad.
Från israeliska politikers horisont framställs det senaste kriget mot Hamas i Gaza som oundvikligt. Ingenting kunde vara mer felaktigt. Det finns många sätt att bemöta Hamas som inte handlar om att starta krig. Det är farligt att politiker och militärer kommer undan med den typen av verklighetsbeskrivningar. Det är naturligtvis mänskligt och förståeligt men tragiskt. På samma sätt har Hamas hela tiden haft mängder av möjligheter att handla annorlunda om man velat. Utrymmet har varit större än vad ledningen hela tiden ger sken av.
När svenske poeten och författaren Mohamed Omar går ut och säger att han nu stödjer den islamistiska saken som Hamas och Iran driver mot Israel, är det samtidigt en lika påfallande brist att vilja att se nyanser och alternativ. I Studio Ett (tisdag 13 januari) lade Omar ut texten och förklarade att han inte brydde sig om att homosexuella i Iran avrättas. Argumentet var ungefär att Saudiarabien också behandlar människor illa och de kritiserar ingen. Omar menade också att folken har valt Hamas och den iranska regimen och att vi som västerlänningar inte kan ha åsikter om andra kulturers samhälle och värderingar. Den här typen av extrem kulturrelativism har blivit allt vanligare i dagens svenska samhälle. Kulturrelativismen ser jag som en farlig och antidemokratisk kraft som tyvärr har fått fotfäste hos många människor i Sverige. Det är anmärkningsvärt att föra fram så svartvita tankegångar som Omar är ett exempel på, i en tid när vi har stor tillgång på information. Det ger närsyntheten ett ansikte. Många misstar poängen med att vara radikal. Idag är en verkligt radikalt hållning att föra fram en balanserad hållning.
På gårdagens föreläsning om parterapi talade Ola Jameson från Psykologpartners om KBT och parterapi. Till skillnad från tidigare former av beteendeterapi som fokuserade på att förändra beteenden arbetar Jameson i första hand med acceptans inför den andre. Den här metoden kallas för IBCT (Integrative Behaviour Couples Therapy). Tanken är att det är först när man slutar att försöka förändra den andre parten och istället vänder blicken mot sig själv och skärskådar det egna beteendet och den egna förändringspotentialen, som verklig förändring kan komma till stånd i en parrelation.
Det här perspektivet har sina rötter i konflikthantering och är enkelt applicerbart på Israel-Palestinakonflikten. Vem hör t.ex. Hamas tala om det egna handlandet och möjligheten att göra annorlunda? Och vem hör israeliska politiker prata om den egna viljan att förändra sig och göra eftergifter? Paul Watzlawick har skrivit om förändringar och att vi människor i en konflikt eller dispyt ofta väljer att göra mer av detsamma. Det här kallade Watzlawick för första ordningens förändring. När Israel återigen invaderar Gaza är det just mer av det samma som är det man tar till. Trots att få tror på en militär lösning av konflikten och trots att detta har prövats om och om igen under så många år är det den enda vägen politik. Analogin med Hamas raketattacker som regnar över södra Israel är självklar. Det är också hela tiden mer av det samma.
Ett problem är också att Israel under Sharons ledning drog sig ur Gaza 2005, gjorde detta ensidigt. Man valde att inte förhandla med motparten. Det som för Israel upplevdes som en eftergift man i själva verket ett ensidigt handlande som inte signalerade dialog eller acceptans. Det faller på sin egen orimligthet att man kan skapa fred och försoning om man inte pratar med motparten. Det gäller i alla konflikter, stora som små. Det är sorgligt att sans, förståelse och dialog tycks vara så långt borta.
PS: För övrigt håller jag med Jonas Morian, med tillägget att mina resor till Libanon och Israel gör att jag tycker mig ha lite mer koll än medelsvensson när det gäller Mellanöstern.
Läs även Gideon Levy, journalist på Haaretz som skriver i DN idag om att prata fred och starta krig. Levy menar att risken är stor att Ehud Barak, Ehud Olmert och Tvipi Livni skommer att ställas inför en internationell krigförbrytardomstol på grund av Gazakriget.
Bookcamp, en annorlunda konferens om böcker
Erik Stattin skriver om Bookcamp som anordnas i London nu till helgen. Bookcamp är en annorlunda konferens om böcker och teknikutveckling. Det är bokförlaget Penguin Books som ligger bakom konferensen. På deras Penguinblogg kan man läsa om bakgrunden till initiativet. Så här beskriver organisatörerna vad Bookcamp handlar om:
Bookcamp is a user-generated conference sponsored by Penguin UK and focussed on books and book-like technologies. The purpose of Bookcamp will be to consider the future of the Book as an object and examine its ongoing role as a delivery mechanism for stories, information and entertainment. Participants and self-selected guests will choose the agenda for the day, forming breakup groups to discuss and potentially create future book technologies.
Några av de rubriker som olika användare föreslagit att man ska diskutera på konferensen är:
Creating Future Readers – suggested by Kevin O’Neill.
James Bridle’s Possible Topics – comments welcome.
Building Communities of Readers (and Writers) – suggested by Hugh McGuire
How can we encourage more reading ?- suggested by Adrian Hon
Book Design for Digital
Talking to Terrified Writers – suggested by Naomi Alderman
Why Everything On The Internet Is The Opposite Of How It Is In Print – suggested by Mary Harrington
Designing The Socialised Book – suggested by Tom Armitage
What Coralie and Alan are likely to talk about
Spoken Culture, Web Culture, Written Culture– suggested by Michael Bhaskar
Encouraging Publishers to Innovate – suggested by Peter Collingridge
Libraries: what are they good for? – suggested by Anne Ward
Playing with words – suggested by Chris Meade
What Can The Techies Bring To This? – asked by Nic Gibson
På konferensen kommer även Papercamp att hålla till. Där är det papper och teknik som står i fokus. Den här typen av intiativ där gränsen mellan producenter och konsumenter suddas ut kommer vi få se mycket mera av framöver tror jag.
Freuds Cigarr
I helgen hade musikalen Freuds Cigarr premiär på Boulevardteatern. Det kan tyckas som en udda kombo med Freud, psykoanalys och musikal men Jonas Samuelsson Nerbe som jag talat lite inför premiären menar att det går fint. Det är Stockholms Musikteater som ligger bakom och för regin står Andreas Boonstra som brukar hålla till på Teater Moment. Jag måste erkänna att jag ställde mig lite tveksam till att göra en musikal om Freuds liv i slutet av 1800-talet när denne hittade på psykoanalysen. Men både DN och SvD ger positiva recensioner vilket ju är kul.
Vad händer i Gaza?
På fredag den 16 januari, kl 19 arrangerar Zita en filmvisning av Unge Freud i Gaza med efterföljande samtal om situationen i Gaza. Vad har hänt med psykologen Ayed och hans familj och alla hans patienter i krigets Gaza? Filmaren PeÅ Holmquist ger de senaste nyheterna. Han har hållit kontakt via mail, sms och telefonsamtal. Deltar gör även läkaren David Henley som har många års erfarenhet därifrån. Tanken är att ge en personlig och fördjupad information om situationen i Gaza och hur människor klarar av ett sådant här krig. Mer om filmen och om samtalet efter psykfilmsvisningen i november finns att läsa här.
Självutlämnande om bipolär sjukdom
Ann Heberlein blev känd för sin bok ”Det var inte mitt fel” (Ica Bokförlag, 2008) som handlade om ansvar. Boken blev omtalad för att den satte fingret på många människors oförmåga att ta ansvar i dagens svenska samhälle. Dessförinnan hade hon skrivit en uppmärksammad avhandling ”Kränkningar och förlåtelse”(Thales, 2005). Till vardags är hon verksam som etikforskare vid Lunds Universitet. Nu är Heberlein aktuell igen med en true self bok med titeln: ”Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva” (Weyler förlag). Erik Lövendahl recenserar i SvD och Åsa Beckman skriver om boken i DN. Boken handlar om Heberleins personliga erfarenheter av att leva som manodepressiv eller bipolär sjukdom typ 2 som det heter på fackspråk. Löfvendahl är positiv men överrumplas av den självutlämnande tonen. Han skriver:
Det kanske ligger i sakens natur att jag känner mig kluven till boken. Min styvfar var bipolär typ 1, jag har vuxit upp med en människa som i stora pendelrörelser växlade mellan att vara gudalik och en liten grå mus, på det sättet känner jag att Ann Heberleins ärende är essentiellt. Någon måste skriva om denna djupt tragiska sjukdom. Samtidigt går hon i sitt ärende så långt att jag undrar hur hennes barn kommer att reagera den dag då de läser boken, när det går upp för dem att deras mamma har ägnat sig åt långtgående självmordsplaner i perioder och varit fullständigt upptagen av sig själv och sin egen ångest.
Det är sällan recensenter värnar om författarens integritet men i det här fallet kanske det är en befogad oro. För på recensionsdagen i fredags försvann Heberlein spårlöst och hennes familj vädjade i pressen om spår. Först på lördagkvällen dök hon upp igen rapporterade Expressen.
Beckman tar också upp Heberleins självutlämnande ton i sin recension:
Två saker bör sägas om den här boken: den är modig- och den saknar självbevarelsedrift. De rader jag nyss citerade, om hur manin gör att hon förlorar omdömet, är säkert mångas mardröm – men förmodligen än mer skrämmande för personer i offentligheten. För att inte tala om den akademiska världen där balans och trovärdighet är hedersord...
Hon kommer också att få höra att det är grymt mot de närmaste. Och det är en betydligt svårare fråga. Jag kan knappt föreställa mig hur smärtsamt det måste vara att läsa för familjen.
Det vilar ett tungt ansvar på förläggaren och förlaget att inte exploatera människor lidande på ett oetiskt sätt. I det här fallet verkar det vara på gränsen. Det är knappast troligt att en psykolog eller psykiatrin skulle uppmuntrat en publicering så kort inpå en så allvarlig händelse som ett självmordsförsök. Boken beskriver några veckor i somras när Heberlein mådde extra dåligt och försökte ta sitt liv. Manodepressivitet är lurigt på så sätt att det är svårt att veta när en person är i kontroll och är vid sina sinnes fulla bruk. Därför borde kanske Weyler avvaktat ett tag med att ge ut boken. På så sätt hade Heberlein kunnat få en ökad distans till det hon skrivit.
Samtidigt är det viktigt att den här typen av erfarenheter sprids på olika sätt i samhället. Det är ett sätt att motverka fördomar och att öka kunskaperna. En viktig bok som kom för två år sedan (nu i pocket) är Iris Johanssons ”En annorlunda barndom”. Den handlar om hennes med autism och vara välfungerande. Jag har refererat ett föredrag som Johansson höll.
Hur som helst är det en bok som en blivande psykolog som jag inte kan undvika att läsa.
PS: Heberlein intervjuades nyligen i DN Söndag. Några bloggare som skriver om Heberlein är Trilog, LouiseP
och Rättsråttan. Järnladyn tror att det hela är riggat och är en pr-kupp. Mikael Glännström är inne på något liknande. Lina ifrågasätter upfattningen att den här bekännelseboken gör Heberleins forskning mindre trovärdig. Det är tvärtom menar hon.
Trender 2009: Yoga på dagis, ligga och cykla samt bloppisar
Max Stockman tittade i glaskulan och spådde vad som ska hända i Stockholm under 2009. Tre saker som jag tror inte ligger så långt bort är yoga på dagis, hypen att ligga och cykla samt bloppisar dvs att bostadsrättsföreningarna ordnar loppisar för att tackla den ekonomiska krisen.
Artikel om In Treatment i Psykologtidningen
I nummer 1/2009 av Psykologtidningen har jag skrivit en recension av tv-serien In Treatment. Jag har ju pratat en del om serien på min blogg så för den flitige bloggläsaren känns nog en del av tankarna igen. Det är svårt att recensera en tv-serie på 45 avsnitt i artikel men jag gjorde ett försök. Den här texten har legat ett tag i byrålådan men blir nu äntligen tryckt. Förhoppningsvis kommer även en längre essä om tv-serien att dyka upp framöver. SVT börjar sända serien någon gång under året. Här följer artikeln i sin helhet.
***
Den israeliska tv-serien Be Tipul började sändas 2005 och blev en av de största succérnas i landets tv-historia. Nu har HBO gjort en amerikansk version, In Treatment. Under sommaren och hösten har Canal+ sänt serien. HBO håller på och spelar in en andra säsong. In Treatment hade nog aldrig kommit till om inte maffiabossen Tony Sopranos hade börjat gå i terapi. Då blev det plötsligt både coolt och folkligt med hjärnskrynklare. Innan dess har psykoterapeuter på film i första hand varit komiska figurer i andra hand galningar.
Terapi har alltid varit en smula gåtfullt. Tystnadsplikten har gjort det svårt att prata om vad som försiggår. Alla som själva gått i terapi vet hur svårt det är att förklara för någon utomstående vad det faktiskt är man gör. Det här har fått konsekvensen att psykologer och terapeuter fortfarande bedriver något som betraktas som suspekt av den breda massan. In Treatment har förutsättningen att bli folkbildande och göra vanligt folk intresserade av terapi.
I serien får vi följa fyra olika klienter som kommer varsin dag i veckan till psykoterapeuten Paul Weston. På fredagarna avslutas veckan med att att han går till sin egen terapeut, Gina. Serien utspelar sig med några få undantag i Pauls mottagning i hans villa i en finare del av LA. Paul är en medelålders man som känner mycket för sina klienter. För mycket, tycker både hans fru Katie och Gina.
Paul är i vissa aspekter en klassiskt skolad psykoanalytisk terapeut. Å andra sidan är han inte särskilt strikt när det gäller ramar. Hans flexibla inställningen till ramarna gör också att gränserna för vad som är terapi och vem som är klient blir luddiga. Det gör honom sårbar för klienternas initiativ och obstruerande. I början av serien bekänner 30-åriga läkaren Laura sin kärlek till honom. Det är uppenbart att Paul har svårt att värja sig för Lauras inviter. När Laura dessutom förför Pauls nye klient den stilige stridspiloten Alex blir det ännu snärjigare. Alex är en målmedveten svart man. Han har under hela sin uppväxt plågats av sin far som pressat honom att vara duktig och macho. När Alex bombat en irakisk skola och av misstag dödat 16 barn, får han permission och inleder terapi med Paul. Alex styr och ställer under sessionerna. Han tar med sig en espressomaskin eftersom Paul gör så uselt kaffe. Då och då under terapin kokar han kaffe något som Paul inte är glad för men som han motvilligt tillåter.
Pauls och Katie har problem och ett sätt att lösa deras äktenskap blir att gå i parterapi hos Gina. En inte helt lyckad konstellation visar det sig. På så sätt utspelas en parallell till Pauls klienter Jake och Amy som går i parterapi. Jake och Amy kommer och går som de vill. De lyssnar inte heller på Pauls försök att få dem att prata med varandra. Till slut tillrättavisar Paul dem och tvingar dem att förhålla sig till honom som en psykoterapeut och inget annat.
Den fjärde klienten är 16-åriga elitgymnasten Sophie. Paul misstänker att hon har blivit sexuellt utnyttjad, något som Sophie protesterar mot. Däremot har hon haft en intim relation till sin tränare under en längre tid och på många sätt en gränslös uppfostran hos sin pappa. Sophies självmordstankar och utåtagerande sätter Paul på prov. Hans sätt att trösta henne i terapin är okonventionellt och bitvis är han mer som en jourhavande vuxen än en terapeut.
Paul är en sympatisk man som är lätt att fatta tycke för. Han har uppenbara brister som psykoterapeut men reparerar gång på gång misstag vilket känns mänskligt och ganska typiskt för vad den psykoterapeutiska processen är för något. Han blir dock som förbytt när han kommer till Gina. Då läxar han upp henne och tävlar om vem som är bäst som psykoterapeut. Hon koncentrerar sig på Pauls känslor för Laura och kommer med förmaningar om hur oetiskt det vore att inleda en relation. Paul avskyr Ginas tolkningar och det blir ständigt gräl.
Skaparna av In Treatment lyckas med små medel göra varje avsnitt till dramatiskt. Det är lätt att se ett enstaka avsnitt och hänga med i handlingen, mycket tack vare att terapi i sig är ett sorts upprepning. Skådespeleriet är bra och trovärdigt. Liksom många amerikanska tv-serier finns det saker i serien som känns kulturbundna. Men förvånansvärt väl skildrar serien ändå allmängiltiga problem hos människor i vår tid. Det är barn, karriär, äktenskap, bristande självkänsla och prestationsångest såväl i sängen som i det materiella ekorrhjulet. Serien ställer frågor som gör att man vill prata med sina vänner och kollegor om terapi. Det tycker jag är ett mycket gott slutbetyg för en innovativ tv-serie som In Treatment.
Be Tipul på Axess TV
Många är vi som önskat att allämnteve skulle börja visa tv-serien In Treatment. Ryktet säger att SVT äntligen ska göra detta under 2009, men det är ännu oklart när (hur kan det ta så lång tid?). Istället hinner Axess TV före med att börja sända den israeliska förlagan Be Tipul som In Treatment bygger på. Bägge serierna utspelar sig i terapirummet. Måndagen den 12 januari börjar man sända, varje vardag kl. 21. På helgerna visas veckans avsnitt i ett block. De som har sett Be Tipul brukar säga att originalet är ännu bättre. Enklaste sättet att följa serien är via Axess web-tv.
Hjärnstorm om självmord
Tidskriften Hjärnstorm är en av de där äldre kulturtidskrifterna som hänger kvar. Ofta är det väldit långa artiklar som åtminstone jag aldrig tagit mig igenom. Ikväll (8 januari) är det release på World News Café 18-21 för deras nya nummer 96/97. Men temat för nästa nummer är självmord vilket ju för oss psykologiskt intresserade alltid väcker ett slags kittlande avsmaksintresse. Särskilt med tanke på att det är författare och konstnärer som tar sig an denna fråga. Saxat ur innehållet.
#96/97, tema Självmord
* Med avstamp i Derridas dekonstruktioner av Freuds texter undersöker Joakim Löf självmordets förhållande till dödsdriften och exemplifierar det utifrån Sylvia Plaths liv och verk.
* Zac O’Yeah berättar om vilka nederlag som motiverar ett självmordsförsök i Indien och om ett besök vid statyn föreställande den helige Bahubali Swami som enligt legenderna ställde sig rakryggad på en klippas topp och ”lät sig själv dö”.
* Med hjälp av filosofer, författare och en mängd historiska exempel argumenterar Staffan Kling för att självmordet är en av människans grundläggande rättigheter.
* Christine Östling beskriver hur självmordet kan vara förknippat med specifika platser – till exempel floden Themsen.
* Anders Ekström redogör för en infekterad mediedebatt i samband med uppsalastudenten Otto Landgrens självmord i slutet av 1800-talet där olika världsåskådningar gör sitt bästa för att misstänkliggöra varandra.
* Religionsfilosofen Johan Modée skriver om religiösa självmord och hur de i högsta grad kan vara rationella utifrån trosuppfattningar som utlovar martyrskap och ett liv efter döden.
* I sin text om Bas Jan Aders liv och verk visar Bengt Jahnson-Wennberg hur den holländske konstnärens verk ofta handlade om ett förutsägbart men ändå plötsligt slut, och diskuterar hur Bas Jan Aders eget försvinnande vid en långsegling har påverkat synen på hans konstnärskap.
* I sin framställning om gothkulturens kritik av det normativa reflekterar filosofen Steven Dixon kring hur idén om självmordet kan vara ett sätt att ta kontroll mitt i det okontrollerbara.
* Författarna Astrid Trotzig skildrar i varsin text den abstrakta, men ändå gåtfullt påtagliga, känslan av förlust som dröjer sig kvar och präglar våra liv efter ett självmord – även om det gäller en avlägsen släkting eller en ytlig bekant.