månadsarkiv: maj 2009

Uppsving för självhjälpsböcker i kristider

img_4037

Krisen ökar försäljningen av självhjälpsböcker, det är åtminstone tesen i enDN-artikel idag. Min chef på Natur & Kultur, Lena Forssén är intervjuad om intresset för psykologiböcker. Det ökar och har sökat stadigt under hela 2000-talet. Fast artikelförfattaren menar att det hänger ihop med den ekonomiska krisen och det förefaller osannolikt tycker jag. Med tanke på hur långa processtider det är för ett manus att bli bok så har krisen knappt hunnit påverka de flesta bokprojekten som ges ut nu. Men säkert är att självhjälp säljer, och må-bra-andet säljer. I New York i den stora bokhandelskedjan Barnes & Noble var det flera långa sektioner med självhjälp eller self-improvment som det kallas. Bokhandeln hade ett trevligt fik och en stor scen där det arrangeras regelbundna framträdanden. Dock kändes en stämning en aning akademisk och torr just intill scenen. Men böcker om personlig utveckling kommer kanske att fortsätta öka och breddas. Det finns ju än så länge en oupptäckt målgrupp för böcker för männen. De köper än så länge mest deckare.

Anna Odellhärvan och konstverket Okänd Kvinna

572270_366_150DN rapporterar att Anna Odell åtalas för falskt alarm, misshandel, och försök till misshandel, ofredande mot grupp, oredigt förfarande och våldsamt motstånd. Överläkaren David Eberhard är dessutom JO-anmäld för sitt agerande när han gick ut och kommenterade och kritiserade en enskild patient. Det börjar bli tröttsamt med alla dessa juridiska diskussioner vad det gäller konst men även övriga tvister i samhället. En vind av amerikaniseringen känns det som.

Så till konstverket OKÄND, KVINNA 2009-349701 som flera recenserar idag. Mårten Arndtzén i P1 :s Kulturnytt konstaterar:

Och visst måste konstnärer kunna överskrida gränser, både juridiska och etiska, när deras ärende kräver det. Men det är just där Anna Odell misslyckas. Med att visa att det hon gjorde den där kvällen i januari verkligen var nödvändigt. Att det inte gick att berätta hennes historia, att öppna upp psykiatrins slutna rum, utan att lura förbipasserande och utnyttja deras medkänsla. Utan att ockupera en potentiellt livsavgörande vårdplats på S:t Görans psykakut.

För hennes arbete innehåller inga avslöjanden, presenterar inga ovedersägliga bevis på missförhållanden i svensk psykvård. Hon menar att hon utsatts för onödigt våld och överdrivet tvång. Läkarna och polisen hävdar motsatsen. Den dolda kameran på Liljeholmsbron bevisar att Odell, i motsats till vad som hävdas i journalen, inte är särskilt våldsam. Men tvärtemot vad hon påstått är inte poliserna det heller.

Ord står mot ord, bild mot bild. Och den diskussion Anna Odell vill starta får liksom ingenting att ta spjärn emot.

Visserligen har Arndtzén en del poänger. Men hur många andra konstverk, ärenden och journalistiska artiklar ställer man det kravet att man inte hade kunnat berätta det på något annat sätt? Det tycker jag blir konstigt.

En annan vinkel har Hynek Pallas som var på plats tidigt igår på Konstfacks vårutställning. Han imponeras inte över konstnärens sätt att presentera sitt verk och suckar över galleri-rummet. Han skriver:

Och jag var ändå på plats tidigt i eftermiddags. Det var kanske femton-tjugo personer i det lilla rummet hela tiden, och vi var kanske två-tre som stannade filmen ut. (Och det är alltså den film som ger stommen.) Jag vågar inte ens föreställa mig hur det kommer att bli om ett par timmar.

Och Cullberg-intervjun som man alltså bara kan höra i ett par hörlurar? Hur många kommer att kunna ta till sig betraktelsen av en av Sveriges intressantaste experter på de här områdena, dessutom en som kan konstfältet och har anhörigperspektivet?

Nej, mitt tips är att majoriteten som går dit när de väl hittar till det avsides belägna rummet där Odells verk visas (i sig rätt underhållande att se folk leta efter rummet som inte är markerat på något särskilt vis – och folk vill ju inte framstå som om de har åkt till Telefonplan enkom för att se Odells grej) mest kommer att köa för att se de femton minuterna av iscensatt psykos. Trist.

För ett av syften med filmen tycks verkligen vara att lyfta fram (akut-) psykvården och hur den fungerar – och det tror jag att få kommer att se i verket vid ett besök på Konstfack.

Tänk om man istället hade tillgängliggjort filmerna på Konstfacks hemsida? Så jag hoppas att någon kopierar dvd:erna och att Pirate Bay sedan tar sitt ansvar som samhällsupplysare.

Att konst presenteras otillgängligt är en del av problemet med den elitism som frodas inom kultursfären. Men det verkar de flesta vara eniga om behövs samtidigt. Om filmerna hamnar på Pirate Bay så får vi säkert se några åtal till.

Kitsch, hjortar och tolkningar

09-0095Lena Nordlunds radioprogram i Vetandets Värld (11/5) speglade på ett bra sätt stämningen och inramningen på Psykologer tittar på film. En reflektion jag fick är att en av poängerna med det levande samtalet är att det böljar fram och tillbaka. Scenen i filmen The Queen där Drottning Elizabeth möter en ståtlig kronhjort väckte mycket diskussion efter visningen. Jag tror vi kom upp i åtta olika tolkningar tillsammans med publiken. Och det finns många fler. Det är spännande att en scen som jag själv avfärdade som kitschig smörja väcker så många tankar. Det många tolkningarna visar på kraften och associationsrikedomen som finns om många människor kommer samman och delar en upplevelse. Trots att jag själv tror på värdet i mötet och samtalet glömmer jag själv bort det. Det säger något om kraften i det elitistiska kultursystem som de flesta av oss ingår i där vi orienterar oss mot monolitiska sanningar och personligheter.

Konstverket Anna Odell

Efter tre månaders tystnad berättade konstfackseleven Anna Odell i DN om sitt projekt som väckte så mycket uppmärksamhet. Många har redan kommenterat och skrivit om uttalandet. På två dagar har 156 kommenterat artikeln och 51 bloggat om den, och fler lär det bli. Så här säger Odell till DN om sitt examensprojekt Unknown, woman 2009-349701:

I drygt tre månader har Anna Odell hållit för sig själv att händelsen på Liljeholmsbron dokumenterades. Trots intensiva påtryckningar från medierna har hon insisterat på att verket ska få tala för sig själv. Hennes styrka ligger inte i att förklara eller försvara sig, menar hon. Hon vill inte att personen ska överskugga diskussionen. Samtidigt är det till stor del personliga erfarenheter som fick henne att vilja genomföra projektet. För att förstå det måste vi backa bandet tretton år.

Då var Anna Odell 22 år och hade, berättar hon, mått dåligt sedan det tidiga tonåren, i omgångar varit allvarligt sjuk. En oktoberkväll balanserade hon på broräcket, livsfarligt högt ovanför vattnet. Lyckligtvis stoppades hon och blev förd till S:t Görans psykmottagning där hon spändes fast i en likadan bältessäng som nu i januari.

– Jag har blivit tagen till flera psykmottagningar. Men bara två gånger till S:t Göran. Och bara där har jag blivit lagd i bälte och bara i journalerna därifrån påstås jag ha slagits, säger hon. Varken då, 1995, eller nu, har polis eller vårdpersonal gjort någon ansats att släppa taget om mig. Hur kan de då veta om jag är våldsam?

Det behövdes inte så mycket för att föreställa sig varifrån kraften och motivet till Odells konstverk kom ifrån. Det är på många sätt förklarligt. DN fortsätter:

– Jag var beredd på att de skulle bli arga. Men när det väl hände kom det ändå som en chock. Jag kände mig urusel.

Hon har anklagats för att ha utnyttjat människor och samhällsresurser. Men hon har aldrig ångrat det hon gjort och påpekar att hon inte varit ute efter att sätta dit enskilda personer. Att hon skulle ha skadat personalen på S:t Göran går hon inte med på. Vården, menar hon, är en institution som måste tåla att bli ifrågasatt. Regler om sekretess gör att stora delar blir omöjliga att granska. Hon är övertygad om att en spelad psykos var det enda sättet att göra människor medvetna om hur det kan gå till på Sveriges största psykakutmottagning.

– Jag kan inte komma på något bättre sätt. Skulle jag ha försökt diskutera psykvårdens behandlingsmetoder i min roll som före detta patient i stället för som konstnär, skulle jag återigen befinna mig i situationen där jag inte anses trovärdig.

Odells naivitet inför massmedia och inför sitt eget konstprojekt bekräftas och är fortfarande förbluffande. Som konstnär och samhällsmedborgare har man ett ansvar att berätta vad och varför man gör något. Däremot har hon rätt tycker jag när hon säger att hon inte skulle ha haft samma trovärdighet som före detta patient. På ett sätt är det två elitistiska paradigm som möter varandra. Konsten (konstnären) och psykiatrin (läkaren). Det blir intressant när de stöts och blöts och på många sätt är det en kamp om problemformuleringsprivilegiet. Det om något är provocerande för läkarna och det psykaitriska etablissemanget.

Vetandets Värld om psykologi och film

sr

Idag sänder Vetandets värld ett program om psykologi och film. Reportern Lena Nordlund var på plats när vi analyserade The Queen på Psykologer tittar på film tidigare under våren. Jag är intervjuad om kopplingen mellan psykologi och film, liksom psykologen och psykoanalytikern Cecilia Hector. Programmet sänds måndag 11/5 12.10 i P1 med repris 23.07.

Psykologiguiden.se lanserad

Förra veckan lanserade Psykologförbundet sin nya sajt och webportal Psykologiguiden.se. Sidan är ett försök att göra det lättare och mer tillgängligt med psykologisk behandling och psykologer för allmänheten. Ambitionen är att vara något slags vårdguiden för psykologi fast mer allomfattande. Jag har träffat projektledaren Emily Sillén några gånger och hört hur arbetet fortskridit. Tore på Psykologiaktuellt, ser positivt på initiativet men beklgar sig på sajten är statisk och 90-tal. Och det måste jag ju hålla med om. Interaktionen med läsare och besökare är begränsad. Intrycket jag får av sidan är också att det är alldeles för mycket vårdguiden och för lite annat. Rent generellt så tror jag att det finns ett stort problem med den här typen av portaler och sajter idag. Det är att man skapar statiska sidor som inte kan konkurrera med Wikipedia. Materialet på en sida bör vara unikt på något sätt och det kan det antingen vara genom att skribenterna är särskilt kunniga, giftiga och intressanta eller att de ämnen man skriver om är unika. Frågan är om Psykologiguiden har tillräckligt med resurser eller edge för att göra något av detta. Däremot tror jag att en öppen, transparent och bra förpackad sajt: ”vårdguiden 2.0 för psykologi” kan lyckas. Återstår att se om Psykologiguiden kan bli det.

Mosskin om In Treatment i Kulturnyheterna

mosskinkulturnyheterna

Igår fredag 8/5 medverkade jag i SVT:s Kulturnyheterna och kommenterade tv-serien In Treatment, med anledning av att serien börjar sändas på måndag. Inslaget är cirka tre minuter långt och börjar 6.45 in i programmet. Där förutspår jag bland annat en terapivåg i sommar och höst där människor inspirerad av tv-serien rusar till psykologer och psykoterapeuter. Tänk bara på vilket uppsving Let’s Dance har haft för alla typer av danskurser. Om en tiondel så många som börjat på danskurs börjar gå i terapi, så tvingas Sveriges samlade psykoterapeutkår att jobba mycket övertid framöver. Då kanske klienterna räcker och blir över för alla terapiskolor.

In Treatment på SVT och andra säsongen i USA

paul-solo-475På måndag 11 maj börjar äntligen SVT sända tv-serien In Treatment. Kl 19 i halvtimmesprogram varje vardag får vi följa Paul Weston (Gabriel Byrne) när denne tar emot sina klienter. På söndagar visas sedan hela veckan avsnitt i ett svep.

I USA har andra säsongen av In Treatment just börjat sändas. Philip på Weird Science bloggade för ett tag sedan och är förtjust över hur serien fortsätter. Han skriver:

Det har gått ett år sedan skilsmässan och Dr. Paul Weston har flyttat från Maryland till Brooklyn där han har en uppsättning nya patienter – och dessutom en stämningsansökan på 20 miljoner dollar från en tidigare patients pappa.

Jag gillar i synnerhet just den första Walter-sessionen, som är In Treatment när det är som bäst. Den där känslan av att Paul är lite trög, att man som tittare skulle vilja gå händelserna i förväg, slå fast en diagnos, samtidigt som man glider allt närmare soffkanten av ren spänning.

Det enda jag inte riktigt begriper är den nya story-arcen kring den döda piloten Alex. Kan en terapeut verkligen anses skyldig om en patient tagit livet av sig utanför analysrummet?

Det verkar som om Paul inte ställer den uppenbara juridiska frågan här utan gräver ner sig i en massa känslotjafs – det måste väl ändå finnas prejudikat, en praxis för liknande fall? Men kanske är det amerikanska juridiska systemet precis så här godtyckligt.

Rent juridisk har ju inte psykoterapeuter något ansvar för klienter som tar livet av sig. Dock finns det ett moraliskt ansvar och ett visst behandlingsansvar. Har man en patient som är självmordsbenägen så bör man hänvisa den vidare till psykiatrin. Sedan finns det alltid ett visst mått av ansvar eller betydelse åtminstone om man hör till den psykodynamiska skolan. Allting har betydelse för terapin så också ett självmord. Ett självmord är ju ingen bagatell utan en synnerligen allvarlig händelse utanför terapirummet. Men även små saker och händelser ges betydelse för terapin. Det kan tyckas krystat att förseningar och till synes slumpmässiga händelser anses viktiga. Men själv tycker jag att det finns något sunt, befriande och skönt att ta saker seriöst. Till vardags svänger vi oss med mängder av bortförklaringar till det ena eller det andra som inte ifrågasätts trots att det ofta finns psykologiska skäl till att man kommer för sent, glömmer bort möten eller är nonchalant. Men då är det inte kutym att ge detta något betydelse vilket är synd.

Bloggtorka

drought

Min vår har sakta men säkert gått in i ett allt högre arbetstempo. Det har gjort att många saker fått stryka på foten. Min tiodagars avstickare till New York (som jag hoppas kunna skildra fragmentariskt så småningom) gjorde att min vår plötsligt blev helt annorlunda. Det har gjort att bloggandet helt enkelt inte fått den tid det förtjänar. Om det finns någon regel vad det gäller mig är det att icke bloggande=mycket annat arbete.

För den som undrar har jag fortfarande lika mycket tyckande, tankar och idéer men jag hinner inte få ner så mycket. Jag ska göra ett försök att bättra mig men jag vågar inte lova mig att det blir bättre förrän fram till sommaren. Jag saknar kontakten och dialogen med er läsare. Kul att flera av er mailar och tar kontakt och att ni är tålmodiga även när jag inte skriver så mycket. I maj kommer jag dyka upp i diversé olika sammanhang som jag hoppas kunna berätta mer om väldigt snart.