Kategoriarkiv: Okategoriserad

Jan Gradvall om diskofejk

I DN 27 april skriver Jan Gradvall en intressant artikel om den stora diskofejken. Där berättar han historien om musikjournalisten Nick Cohn och hur han fabulerade ihop ett reportage om den spirande diskoscenen. Artikeln publicerades i juni 1976 i New York Magazine och blev en succé som senare ledde fram till filmen ”Saturday night fever” från 1977. Men allt var bara fejk. ”Saturday night fever” hör inte till någon av mina favoriter i musikalgenrén, men Gradvalls text är verkligen läsvärd. Så här säger Nick Cohn om det hela:

Det var min idé att göra ett reportage om den verkliga discoscenen ute i New Yorks förorter, något jag tyckte Manhattan-journalisterna helt hade missat, säger Nik Cohn. En vän tipsade mig om diskoteket Disco 2000 i Bay Ridge. Jag åkte dit, såg alla som hängde utanför, men kände mig plötsligt väldigt utanför och osäker. Jag insåg att jag visste ingenting om de här människorna. Jag pallade därför inte ens gå in.

– När deadline närmade sig, och jag var tvungen att skriva klart, baserade jag i stället reportaget på mods jag träffat i London under tidigt sextiotal. Jag brukade hänga på en klubb på Goldhawk Road i Shepherds Bush där The Who gjorde tidiga spelningar. De ledande modsen, som verkligen levde för att visa upp sig, kallades ”faces”, en term jag i artikeln överförde till discoscenen.

– Huvudpersonen,Travolta i filmen, var en sammansättning av flera olika personer. Utanför discoteket i Brooklyn såg jag en kille som stod ute i kylan i bara skjortärmarna. Det var uppenbart att han hellre skulle frysa ihjäl än att göra avkall på sin stil. I honom kände jag igen den attityd jag observerat hos flera engelska mods.

Det är fantastiskt vad man kan svänga ihop som skribent om man har lite fantasi. Tydligen lyckades Nick Cohn fånga ett fenomen bara på känn.

Einstürzende Neubaten spelar intellektuellt memory på scen

Förra söndagen såg jag en fin konsert med Einsturzende Neubaten på Berns. En krytiskt namn som Fredrik Strage förklarar på följande sätt:

Einstürzende Neubauten betyder ”instörtande nybygge”. En kort tid efter att gruppen bildats i Berlin 1980 kollapsade stadens nybyggda kongresshus eftersom en arkitekt hade slarvat han räknade ut takets vikt. Einstürzende Neubauten såg det som ett gott omen. Här skulle rivas.

Det var med spänd förväntan jag cyklade genom stan på väg till Berzelii Park. Jag hade svårt att föreställa mig vilken publik som skulle vara där. Själv upptäckte jag bandet av en slump för ett par år sedan. Soundtracket till filmen ”Berlin Babylon” som jag ännu inte har lyckats se gjorde att jag fick upp ögonen för detta märkliga band. Publiken visade sig vara blandad. Även om kläderna mestadels gick mestadels i svart var åldrar, frisyrer och skor skiftande. Alltifrån tonårspopkids till frustande tyskar (som fick mig att tänka på Hassans sketch om ”10 000 tyska bögar”).

Einsturzende Neubaten är ett industrielektropunkband som vad jag förstått gjort en märklig resa mot ett lugnare och melodiösare sound på senare tid. Deras förkärlek att använda allehanda hjärnföremål i sin musik har dock inte mattats. Scenen såg mer ut som en byggarbetsplats där de mellan varje låt var tvungen att byta ut rör, mot metall, järnskrot, borrar och plasttunnor.

Det är ett fantastiskt pretensiöst band. Samtidigt menar Po Tidholm i DN att de är hundra procent allvarliga i sin musik och att det inte finns någon postmodern ironi i deras musik. Det kan mycket väl stämma, men hela bandets utstrålning känns likväl postmodern. Det är en intressant paradox som illustrerar mångtydigheten i vår kultur.

Då och då ger sångaren Blixa Bargeld ifrån sig något av sina karaktäristiska skrik. De flesta låtarna är lugna. Publken står och vaggar och väntar på att få röja till en hårdare låt. Det finns en rörande dialog mellan fansen och bandet under hela konserten. Många i publiken verkar kunna det mesta utantill.

Efter andra inklappet kommer Blixa Bargeld in med en svart tygkasse. I det finns ett hundratal lappar med ord som medlemmarna ska improvisera till. De tar alla några lappar och börjar genast byta och sno lappar av varandra. En tilltagande förvirring råder. Vem ska spela och med vilket instrument. Efter tio minuter av förberedelser, skratt och snack blir det till slut en låt. Så här går det tydligen till när bandet experimenterar fram nya låtar i studion. Jag blir full i skratt över att göra det så svårt för sig när de kunde ha kommit in och rivit av en hit och gjort alla fansen glada. Slutnumret liknar ett slags intellektuellt charadmemory som jag är glad att jag fick bevittna.

PS: Fredrik Strage tipsar om ett klipp från en konsert med bandet från Düsseldorf 1980. Där kan man se hur en kundvagn kan användas som ett instrument.

På Wikipedia finns en utförlig beskrivning av bandet. Där fick jag lära mig att Blixa Bargeld varit medlem i Nick Cave and the Bad Seeds mellan 1983 0ch 2003.

Bandets egen hemsida.

Johannes Mosskin till Mellanöstern

I eftermiddag lyfter planet som ska ta min bror till hetluften i det heliga landet. Tre månader ska ha vara där och arbeta som ekumenisk följeslagare på uppdrag av Sverige Kristna Råd. Han kommer vara en del av det internationella fredsprojektet som EAPPI driver. Projektet syftar till att dämpa våldet och främja respekten för folkrätten. Närvaron är ett uttryck för praktisk solidaritet för utsatta grupper – så väl palestinier som israeler. Programmet arbetar för att få ett slut på den israeliska ockupationen och få till stånd en rättvis fred baserad på internationell rätt och relevanta FN-resolutioner. Johannes arbetsuppgifter under de kommande tre månaderna är att:

• vidga handlingsutrymmet för palestinier och israeler som arbetar för en fredlig lösning och för de mänskliga rättigheterna.

• ge moraliskt stöd och hopp åt de krafter som verkar för en fredlig lösning.

• samla och sprida information och kunskap om vad som sker i området.

Johannes passar på att återupplivar sin blogg Najahund där han tidigare skrivit om sina resor och vistelser i Libanon, Syrien och Iran. Om du vill ha en direktrapport från regionen rekommenderar jag att följa hans blogg. Lycka till på resan!

ÖP (Östersundsposten) missar inte möjligheten att referera till resan som ”Jämte vill stärka folkrätten i Palestina”. Men det får man bjuda lokalpressen på.

Alla talar om Lars Norén och ris och ros till SR

Det var givet att ”En dramatikers dagbok” skulle bli en snackis och lika givet att den som känner sig träffade av Noréns elaka penna (läs DN:s Leif Zern) skulle bita tillbaka. Jag har fascinerat betraktat mediecirkusen under den gångna veckan och tänker nu försöka sammanfatta mina intryck. Inte om boken, för den kommer jag inte ha tid att läsa (1680 sidor), utan om debatten om boken.

”En hink med skit över Kultursverige” kallade DN-Kulturs chef, Maria Schottenius Noréns mastodontprojekt. Det tillsammans med Leif Zerns onyanserade recension gjorde att flera höjde på ögonbrynen. Vissa har tagit Norén i försvar och menar att den typen av språkbruk inte känns värdigt eller sofistikerat. Ingmarie Froman skriver i SvD om problemet med kritiker som hamnar i en jävsituation när de förekommer i böcker och menar att Aftonbladet och Expressen skött sådana problem föredömligt men att DN nu trampar i klaveret.

Johan Lundberg kängar också DN på Axessbloggen:

I Sverige kallar kulturchefen för landets största morgontidning en bok för en hink skit. Det säger något om nivån på kulturklimatet, eller det som borde vara kulturklimat. Kultur betyder odling, förfining!? Att man tar ett steg tillbaka från den natur man också hyser inom sig, den som reagerar med inälvorna – les trippes. Den som talar först och tänker sen. Få recensenter har lyckats läsa och presentera En dramatikers dagbok som det det verkligen är, för mig. En bok, i en tradition av liknande böcker.

Lundberg missar inte heller chansen att återigen ta plats på sin kulturkonservativa piedestal där de världsliga ting som pågår i samhället bara är en stillbild i världhistorien. Lundberg kommenterar dagbokslitteraturen på följande vis:

”Själv tycker jag att de är rätt trivsamma att läsa – ungefär på samma sätt som Ulf Lundells sena romaner. De ger åtminstone en inblick i en människas liv, vilket är mer än vad mycket nyskriven svensk skönlitteratur ger.”

Som vanligt är Sveriges Radio överlägsen i sin rapportering. Studio Ett (25 april) lyckades föra ett kvalificerat samtal med Ulrika Knutsson och Björn Linell något som många kulturredaktioner misslyckas med. Bäst är Anneli Dufvas radiointervju med Norén i Biblioteket. Det har mer karaktären av ett viktigt samta. Duva har både auktoritet och finkänslighet som gör att Norén får prata till punkt, samtidigt som hon ställer kritiska frågor. Lyssna på intervjun, det är det enda som verkligen ger en ordentlig förståelse av människan, boken och processen Lars Norén.

Intressant är att SR påade programmet på webben flera dagar i förväg. Det sänds egentligen först idag måndag. Det är första gången jag hör att SR släpper materialet på nätet före det ”sänds i radio”. SR kände med rätta att materialet inte kunde ligga och vänta i flera dagar. Det konstiga är att SR fortfarande beter sig som en trögrörlig koloss i förhållande till sina lyssnare. Att man inte lyckats stuva om sin sin tablå det struntar jag fullständigt i. Jag vill höra Norénintervjun och andra aktuella program direkt, punkt slut. Tyvärr tänker SR fortfarande först radio och sen web. Det är en förlegad syn som känns obsolet år 2008.

Skall du förresten läsa en recension tycker jag Carl-Johan Malmberg i SvD gör det bra.

Kobra gör Fotbollskväll

Ibland blir jag glad när jag läser tidningen på morgonen. Som idag när jag läser att redaktionerna för Kobra och Fotbollskväll byter program med varandra. Den 5 maj gör Kobragänget Fotbollskväll och Fotbollskvällsgänget gör Kobra. Producenten Clara Mannheimer förklarar upprinnelsen bakom idén:

– Det började i matsalen med att vår reporter Jane Magnusson ville låna en gaffel av ”Fotbollskvälls” producent Mathias Engstrand. ”Vad får jag då?” sa han och då sa hon ”ett program av Kobraredaktionen?”. Sedan kom de till mig, och jag tyckte det var en skitbra idé.

Jag kommer att tänka på när Gunnar Bohlin kommenterade OS-invigningen i Aten. Det var en fröjd att höra en kulturjournalist beskriva det konstnärliga spektaklet, ivrigt påhejad av Sportradions Bengt Skött som rabblade statistik.

Som vi älskade varandra

Cecilia tipsade mig om ”Som vi älskade varandra” (från 2007). Boken är något så ovanligt som en modern kärleksroman. Det är en medelålders kärlek skriven av författaren Anders Paulrud som dog tidigare i år. Den pendlar mellan att vara en uppväxtskildring hela tiden på gränsen till att bli sentimental. Samtidigt berättar Paulrud om människor, förhållanden som kommer och går, förflyktigas och består. Paulrud skriver på en enkelt och snudd på trivial prosa som då och då blixtrar till. Det är befriande att slippa läsa en medelålders man som inte är självömkande. Boken blandar självbiografiskt material utan att det känns navelskådande. Paulrud skriver kort och kärnfullt på ett sätt många drömmar om, men få behärskar.

Förutom Peter Kihlgårds ”Kicki och Lasse” är ”Som vi älskade varandra” den bästa kärleksromanen jag läst på mycket länge. Läs båda två.

I SvD skrev Erik Lövendahl en uppskattande recension av ”Som vi älskade varandra”. Crister Enander har skrivit en personlig betraktelse över Anders Paulrud när han gick bort. Och slutligen en längre intervju med Paulrud gjord av Karin Thunberg för SvD med anledning av boken.

Subtopia, Filmbasen och Fanzingo

Förra veckan träffade Jonas Boutani Werner som jobbar som filmkoordinator på Subtopia samt Jon Fjeldstad och Samuel Sjöblom, verksamhetschef på Fanzingo. Jonas och Samuel är liksom jag kaospiloter men av en tidigare årgång. Botkyrka kommun har sedan en längre tid satsat på upplevelseindustrin, nycirkus och en mängd andra kulturprojekt.

Vi diskuterade möjligheterna att göra något gemensamt projekt framöver. Huruvida det blir Psykfilm eller något annat återstår att se. Subtopia har fina lokaler men de ligger en bit ifrån proggprettokidsens naturliga rörelsemönster vilket gör att man verkligen måste ha något grymt för att folk ska komma ut till Alby. Fanzingo driver det nystartade Filmbasen som är ett samarbete med Film Stockholm. Målet med Filmbasen är att erbjuda en professionell utvecklingsmiljö för unga filmare. Redan idag så finns tex. Manuspiloterna som är en ettårig filmmanusutbildning.

Vi talade en del om att infrastrukturen nu är på plats för att Botkyrka och Subtopia ska bli ett nav i Stockholms och Sveriges filmliv. Samtidigt har inte så många verksamheter ännu flyttat ut som man skulle hoppats. Det blir något av ett Moment 22-läge där alla väntar på att någon annan ska dra igång innan man själv hänger på. Det ska bli intressant att följa hur det går framöver för Subtopia och Botkyrkas film- och mediasatsning.

Into the wild, filmrecension

I Psykologtidningen nr 6/2008 har jag med en filmrecension av ”Into the Wild”. Filmen går fortfarande på bio men för dem som inte hinner iväg till biografen kommer den snart på dvd.

När Timothy Treadwell ger sig ut i Alaska för att skydda grizzlybjörnar i Werner Herzogs ”Grizzly Man” är det i kamp mot den civilisation han själv kommer från. Han ser alla andra människor som representanter för en ondskefull mänsklighet. Själv försöker Treadwell finna den sanna autentiska naturligheten i vildmarken. En vildmark som till slut äter upp honom på hans 13:e sommar.

Det finns en parallell mellan ”Grizzly Man” och bioaktuella ”Into the wild” i regi av Sean Penn. Berättelsen bygger på verklig historia som journalisten John Krakauer skrivit en bok om. Den handlar om den lyckade medelklasskillen Chris. Han går mot en ljus framtid på något av USA:s elituniversitet när hans far erbjuder honom en ny bil i Collegepresent. Chris blir förnärmad. Han vill inte ha någon annan bil än sin vita Daihatsu och drar i hemlighet iväg på en roadtrip under sommaren. Han skänker sina pengar till välgörenhet och liftar runt på vägarna i sann beatpoetanda. På färden läser han Jack London, Leo Tolstoj och Henry David Thoreau och inspireras till att söka den sanna äktheten. Det är han inte den förste att göra. Det finns en lång tradition av lycksökare som med förevändningen att fånga det autentiska livet i själva verket flytt från ångesten över den egna existensen. Rousseau, Göthe, Thoreau, Saint-Exupéry och Kerouac har precis som dagens äventyrare stormat ut i vildmarken i hopp om att där finna svaret på livets gåta.

Chris lever ett kringflackande liv, ständigt på väg mot nya möten och platser. Hans bil går snart sönder och han liftar vidare, ibland paddlar han kajak. På Californiens stränder träffar han hippieparet Jan och Rainey som tar honom med till Slab City, en alternativ by i öknen. Jan som själv har en son på drift försöker förgäves övertala Chris att ringa hem. Men ingen stans finnar han ro. Istället fortsätter han norrut och blir vildmarksutrustad av en pensionerad Vietnamveteran.

Genom hela filmen är systern berättarröst. Penn låter förstå att Chris har haft svårt att hantera faderns auktoritära uppfostran som även innefattat misshandel av modern. I längden blir det en aning platt som psykologiskt porträtt men det förtar inte historien där Penn skickligt gestaltar Chris sista två år i livet. Det tycks som om han inte är mottaglig för den mänskliga värme han möter på vägen och som mycket väl hade kunnat hjälpa honom att få distans till sin familjesituation. Istället flyr han envist vidare på sin odyssé mot sitt fjärran mål i Alaska. När han slutligen når sitt mål är det vårvinter och på en hed finner han en övergiven buss som blir hans hem under de sista hundra dagarna i livet. Det enkla livet i ensamhet verkar inbjudande samtidigt som naturens råhet är ständigt närvarande.

”Into the wild” skildrar en estetiserad natur som är tillrättalagd och naturfilmsvacker. Penn skildra noggrant den unge Chris som med en provocerande naivitet jagar vildmarken men fångar sig själv. Idag jagar miljontals unga backpackers paradisstränder i Thailand. De är rotlösa själar i en postmodern tid som inte behöver dem. De söker enkelheten men när de väl finner den som i Alex Garlands kultroman ”Beach” leder det istället till besvikelse och konflikter. Några klättrar i berg, andra blir backpackers och en del skadar sig själva. I grunden är det olika uttryck för samma alienation inför dagens samhälle. Chris är en representant för en generation som förtvivlat söker mening. Filmen ger inga svar men den ger en för psykologer värdefull inblick i en ung människas liv.

”Here comes everybody”

Martin Jönsson skriver om den växande genrén av böcker om internet och dess sociala konsekvenser. Han tipsar om en ny bok av Clay Shirky som heter ”Here comes everybody – the power of organizing without organizations” Shirky är till vardags professor i sociala medier och har skrivit flera böcker om internet. Jönsson skriver:

…precis som med Chris Andersons ”The Long Tail” är det en av de böcker som får allting att falla på plats, utan att egentligen komma med så mycket nytt. Det handlar mest om att foga samman pusselbitarna och med glasklar pedagogik berätta vad det egentligen är vi ser.

och fortsätter:

En av hans favoritfraser är ”The internet runs on love”, vilket kan vara bra att ta med i sig nästa gång debatten om näthat poppar upp, en annan att ”everyone is a media outlet”. Men hans allra viktigaste tes handlar om kraften hos grupper på nätet; om vad som händer när individer bestämmer sig för att agera tillsammans. Här kommer alla åsikterna på en och samma gång – och då går de inte att vifta bort längre.

På dotcom-erans tid var den allmänna sanningen att allt handlade om rätt innehåll: Content is king. Med vågen av sociala medier är det istället dialogen som tagit över. Conversation is king, konstaterar Shirky.

Kraften och snabbheten i de sociala medierna och bloggandet gör att det vore trevligt att få läsa någon som sammanfattar den här utvecklingen. Jag inser att jag kommer få svårt att undvika Shirkys bok.

Albert Speer jr, också arkitekt

Ola Wong skrev en intressant artikel för en tid sedan om Abert Speer, jr. Han är i 70-års åldern och precis som sin far och sex generationer tillbaka är han arkitekt. En historiens ironi att Speer ritat hus och planerat en stadsdel i diktaturens Kina. Speer har varit mer lyckosam i Sverige och i Kina än i hemstaden Berlin.

”Speer i Berlin? Det har vi redan provat en gång, var svaret som mötte hans tävlingsförslag, enligt Der Spiegel.”

Wong berättar vidare om Speers krokiga väg.

”Vägen till framgång var lång. Han var elva år när kriget slutade. Som 15-åring hoppade han av skolan och blev snickarlärling. Arkitektexamen läste han in på kvällskurs. Ett av hans tidigaste jobb var att hjälpa till att rita symbolen för det svenska folkhemmet: Vällingby centrum. Det var under en sommar på 50-talet för firman Backström & Reinius i Stockholm.”

Speer har blivit en pionjär i att bygga miljövänliga hus i Kina. Det måste vara svårt att förhålla sig till sin faders riksarkitektens livsöde. Det gäller att inte tro på arvssynden.

Jonas Mosskin

Psykologi – Politik – Kultur