Kategoriarkiv: Okategoriserad

Fast Company uppmärksammar designbyrån IDEO

Kaospiloterna kom jag i kontakt med Palo Alto-baserade designfirman IDEO som var en viktig inspirationskälla för skolan. Här kan man lyssna på en intervju med grundaren av IDEO, David Kelley. Hans bror Tom Kelley har skrivit boken ”The art of innovation” där företaget och dess tankar och metoder beskrivs närmare. Fast Company uppmärksammar IDEO:s senaste succé som är ett smart sätt att underlätta social innovation. Några rader från artikeln:

But it was, perhaps, their ”Keep the Change” campaign for Bank of America that had the most dramatic and measurable impact. Based on ethnographic research that showed that target customers–boomer-age women with kids–tended to round up their financial transactions for both speed and convenience, IDEO developed a service that rounds up purchases made with a Bank of America Visa debit card to the nearest dollar, and then transfers the difference from the customer’s checking account to her savings account. That bit of financial wizardry also solved another problem: low savings rates among the members of the target demo. The campaign proved so popular that it drew more than 2.5 million customers in its first year, including 700,000 new checking accounts and one million new savings accounts for the bank. That’s no small change.

Panorama Stockholm, ny samtalserie på Kulturhuset

Under våren drar Kulturhuset igång en ny samtalsserie kallad Panorama Stockholm. Onsdag 12 mars kl. 19 diskuterar man ”den hållbara staden” med filmaren Tom Alandh, s-politikern Roger Mogert och landskapsarkitekten Per Berg. Moderator under våren är journalisten Christoffer Barnekow.

Övriga datum är 16 april då kommer m-politikern Kristina Axén-Ohlin och stadsplaneraren Nils Ahlberg prata om ”majoritetens stad”. 7 maj kommer arkitekterna Gert Wingårdh, Mia Torpe samt politikern och fd. ministern Jan O Karlsson prata om ”Våra drömmars stad”.

Det ser ut att vara ett lovande program om bara politikerna kan undvika pajkastning.

Bloggreaktioner ett sätt att mäta uppmärksamhet

”Gaza skapar bloggdiskussion” är rubriken på en artikel i SvD förra veckan. Journalisten sammanställer hur bloggosfären har diskuterat Israels attack mot Gaza men gör ingen egen analys. Man för pratet vidare till nyhetsplats utan att göra en journalstisk vinkel som tex. en intervju.

”De senaste dagarnas våld engagerar svenska bloggare. Enbart till en artikel på SvD.se om att 120 palestinier i måndags hade dödats finns mer än 40 blogglänkar.”

Det känns slappt på något sätt. Det enda reportern gör är att återigen problematisera bloggen som journalistisk metod.

I efterdyningarna till Maciej Zarembas artikelserie ”Först kränkt vinner” räknar DN antalet blogglänkar för att på så sätt hävda att artiklarna skapat en livlig debatt. I en artikel sägs att 167 bloggar länkat till artiklarna. I dagsläget är den siffran 235.

Kulturnytt (11/3) citerade Karin Magnusson bloggen Weird Science när hon tar upp kritiken mot den stereotypa skildringen av ”invandraren” med anledning av tv-serien Kungamordet.

Jag tror att de här tre exemplen illustrerar hur bloggen håller på att bli rumsren. I själva verket tror jag att blogglänkar i framtiden kommer vara ett av de vanligaste sätten att mäta om en artikel eller debatt varit betydande.

LANBulle

”LanBulle är en förening som verkar för att värna om den svenska LAN-kulturen. Det gör man bland annat genom att arrangera bussresor till stora Lan under namnet LanBussen och stötta andra Lanföreningar.”

Jag visste inte att LAN-kulturen behövde värnas. LanBulle låter som rinkebysvenska för mig. Man lär sig alltid något nytt varje dag.

Sushiöl och hål-i-väggen-barer

luxusi_jun_05.jpg

När jag bodde i Berlin 2001, var Luxus Bar ett av mina favoritställen. Luxus ligger på Belforter straße i hippa Prenzlauer Berg. Stället har ett litet rum med sekelskifteskakel och plastinredning vilket ger en oslagbar stämning av kontinuitet och förnyelse av det berlinska intellektuella baren. Här får högst 30 stammisar och nyberlinare plats.

När nu den borgerliga majoriteten beslutat att rucka på de rigida utskänkningstillstånden för att även sushirestauranger och små soppkök ska få servera alkohol öppnas en möjlighet att de kontinentala hål-i-väggen-ställena även ska komma till Stockholm. Ulf Kristersons förslag innebär att det inte längre krävs ett stekbord för att få servera öl och vin. Det är en angelägen modernisering av obsoleta bestämmelser.

Barnpsykiatrins historia

41dddw422tl_aa240_.jpg

Synnöve Clason har skrivit en Understreckare om barnpsykiatrins historia. Hon har läst ”Kulturgeschichte seelischer Störungen bei Kindern und Jugendlichen” av Gerhardt Nissen. Det är en nyutkommen bok som beskriver hur samhället har sett på eller snarare sett ner på psykiska handikapp. För den som liksom jag har rudimentära tyskakunskaper så ger essän en bra inblick i forna tiders psykvård. En berättelse om idioter, svagsinta och andra onormala.

För den som vill läsa något på svenska med mera tyngd rekommenderar jag Michel Foucaults klassiker ”Vansinnets historia”. Där skildrar han hur leprakolonierna på 1400-talet inte behövdes eftersom epidemierna klingade av i Digerdödens spår. De tomma institutionerna togs då i anspråk och började fyllas pånytt. Men inte av pestsmittade utan istället började man att förvara och spärra in idioter och byfånar. Det var en mer systematisk metod än att dumpa idioterna i grannstadens hamn som också var en vanligt förekommande metod.

Några tankar om Kulturhuset och Erik Sjöström

kulturhus153ny.jpg

Sedan en månad tillbaka har Kulturhuset i Stockholm en ny chef. Han heter Erik Sjöström och bloggar om sina första 100 dagar i huset. I förra veckan blev Sjöström intervjuad i DN på stan. Han har en bakgrund inom pr och marknadsföring senast från Folkoperan.
En sak som slog mig var att jag inte vet vem som var chef innan Sjöström tillträde. Frågan är om jag borde det? Kanske är det ett nytt skifte på gång att allmänheten vet vem chefen på Kulturhuset är.

Sjöström gör ett samlat och förnuftigt intryck i intervjun. Några citat:

Som jag ser det är kulturhuschefen 2008 skyldig att blogga. Eller åtminstone försöka. Sedan får vi se hur länge det är intressant att fortsätta, säger han och efterlyser feedback i form av kommentarer och mejl.

Jag håller med. Det är en demokratisk ynnest att få följa ledande personer och läsa om deras arbete. Att blogga som chef är en bra sätt att kommunicera med omvärlden. Samtidigt har Sjöström själv på sin blogg antytt att det är problematiskt att blogga som chef. Alla riktigt intressanta diskussioner och planer är man tvungen att hemlighålla för läsarna. Dessutom tar bloggande mycket tid i anspråk, någon som chefer sällan har gott om.

Han lägger till att de största sponsorerna är kulturarbetarna som håller allt flytande med eftergifter i allt från löner till anställningsvillkor.

Så sant. Läs mer

Pyjamasparty på Bokrean

351px-pyjamas_wiki.jpg

Akademibokhandeln i Skrapan lockar med pyjamasparty när Bokrean börjar i natt. Den som iklär sig pyjamas får 20 % rabatt. Samtidigt skriver bland andra DN om att Bokrean har tappat i betydelse från toppåret 2003. Pyjamasrabatten är lyckat som pr-trick betraktat. Många tidningar däribland branschtidningen Dagens Media har uppmärksammat det. Samtidigt har jag svårt att se det blir någon rusning i pyjamas annat än från någon enstaka student som köper några pocket. Företag som alltför uppenbart söker publicitet tror jag i längden i trovärdighet. För övrigt har jag aldrig gått på Bokrean. Det känns på sikt som ett döende grosslagerjippo. Att internetbokhandeln som ju i princip har oändligt stor lagerkapacitet också deltar i rean känns som ungefär att äta sallad på McDonalds.

Zaremba skriver igen om att känna sig kränkt

Maciej Zarembas tredje och avslutande artikel om kränktheten som fenomen i det svenska samhället tar upp ledningsproblematiken på Lärarhögskolan. Precis som jag skrev i förra inlägget är ledningens- och samhällets sätt att hantera kränkta personer och rättshaverister det verkliga problemet. Zaremba utvecklar det här i den sista artikeln och kommer till den rimliga slusatsen att det är ett pris vi får betala för demokrati och öppenhet när vem som helst kan känna sig kränkt. De knäppa är inte att man känner sig kränkt det märkliga inträffar när myndigheter, organisationer och rättssystem låter en diffus känsla av kränkhet (utan motivering), hos vem som helst blir samhällets måttstock. Den omvända bevisbördan är en god men naiv tanke eftersom vi alla är så olika.

Avslutningsvis kan jag inte låta bli att tänka på alla de människor som ringer till Ring P1 och beklagar sig och känner sig kränkta. I bästa fall kan Ring P1:s existens motiveras av att det svenska samhället sparar in miljontals pengar på att människor använder det forumet för att uttrycka sin kränkthet istället för att driva kostsamma rättsprocesser.

Mosskin.se fyller 1år!

När jag började blogga för ett år sedan och skrev mitt första inlägg gav jag mig in på något jag inte visste vad det skulle leda till. Jag gillar sånt. Nu har ett år gått och mycket har hänt sedan dess. Alldeles för mycket för att det ska gå att sammanfatta i några meningar. Hur som helst. Här sitter jag en februarikväll på 7/11, Mariatorget i väntan på en ny dator. 18-åringarna trängs utanför Babasonic. Jag röker en cigg med en kille från Vilhelmina och pratar om Buddhatemplet i Dorotea och om Stoorn, en 45 meter hög träälg som ska sätta skogen på kartan. Den ska stå på toppen av Vithatten på gränsen mellan Västerbotten och Lappland. Livet som bloggare är en lustig blandning av högt och lågt. Stort och smått. 7/11, Mariatorget är inte det mest glamourösa stället jag har bloggat ifrån. Glamouren får vänta tills imorgon.