Kategoriarkiv: Okategoriserad

KK-stiftelsen satsar på samhällsentreprenörskap

KK-stiftelsen har påbörjat sitt arbete med att utveckla samhällsentreprenörskap. Under åtta år ska man fördela 120 miljoner till forskning, utbildning och att ”sprida begreppet i samhället”. I torsdags deltog jag i en konferens i Hällefors där ett tjugotal personer från olika organisationer försökte få någon rätsida på begreppet. Främst var det lokala företrädare från Mellansverige som hade blivit inbjudna till Formens Hus. Det var särskilt spännande att möta människor och projekt som jag som stockholmare sällan stöter på.

Sedan min tid på Kaospiloterna har jag varit intresserad av nya initiativ för att utveckla samhället. I den anglosaxiska världen talar man social entrepreneurship vilket vanligen brukar översättas med socialt entreprenörskap. Det är redan en etablerad disciplin i USA och England. Som jag uppfattar KK-stiftelsens uppdrag och initiativ syftar det till att bredda perspektivet och komma bort från en uteslutande ekonomisk diskurs. Det är inte alldeles enkelt att se hur det låter sig göras. Social entreprenurship är i grunden också det ett ganska diffust begrepp. Att göra ett begrepp ännu vagare riskerar att göra alla missnöjda. Det är svårt att tala om samhällsförändring och samhällsnytta i opolitiska termer. Det vissa kallar utveckling kallar andra för avveckling. Jag tror att det finns få projekt som i sig själva är samhällsnyttiga. Det är inte aktiviteten i sig själv som är det viktigaste tror jag, utan intentionen bakom ett projekt, ett företag eller en organisation. Personligen är jag mer förtjust i begreppet social innovation. Det begreppet har inte samma krav på att vara samhällsnyttigt även om social innovation kan vara samhällsnyttigt.

Hur som helst ska det bli spännande att följa utvecklingen med samhällsentreprenörskap framöver. KK-stiftelsens program har en egen hemsida; samhallsentreprenor.se

Alf Rehn om företagsekonomins kris och succé

Vad är det egentligen företagsekonomin, som akademiskt fält, skall producera? Frågan kan tyckas udda, t.o.m. obegriplig, men är i mitt förmenande viktig, för där filosofi och biologi framstår som tämligen klara sysselsättningar, och begripliga för och i sig själva, är det mycket mera oklart vad företagsekonomi finns till för. Ska den vara nyttig, ska den skapa mervärde, vara intellektuell, vara kritisk, vara produktiv?

Så börjar Alf Rehn en tankeväckande essä om företagsekonomi. Rehn är professor i innovation och entreprenörskap på KTH. Han har intresserat sig för allehanda udda ekonomiska företeelser i periferin. Han har nyligen författat boken ”Vad är företagsekonomi” och är en flitig talare. Det är sällan man läser en text som undersöker en akademisk disciplins kärna och fundament. Det tas alltid för givet att det finns en massa akademiska ämnen och ofta tycks verksamma inom dessa fält betrakta det som något självklart att de ska forsätta finnas till. Jag har precis läst en kurs i socialpsykologi och kämpat med att förstå vad socialpsykologi är för något. Jag kämpar fortfarande.

Jag känner mig kränkt, vart ska jag vända mig?

Maciej Zaremba vänder blickarna mot alla anmälningar om diskriminering som drabbat Lärarhögskolan på senare år. I dagens DN granskar han hur Studentkåren på Lärarhögskolan uppmanar studenter att anmäla lärare om de känner sig kränkta. Att lärarutbildningen är undermålig är inget nytt. Men att studenter som blir kuggade och inte klarar av elementära akademiska studier dessutom anmäler lärarna är ju horribelt.

De sätter återigen fingret på det bisarra med kårobligatoriet. Här om dagen presenterade regeringen ett nytt förslag på att ta bort tvånget att vara medlem i en studentkår. Samtidigt skjuter samma regering till lika mycket pengar till Studentkårerna! Det blir ju ett ännu mer bisarrt system när det inte ens baseras på medlemsantal. Det är alldeles för mycket av kårens verksamhet som handlar om att politiska broilers får pengar för att ge den egna karriären en behövlig skjuts framåt. Det vill varken Kjellberg eller jag bidra med. Fler åsikter om kårobligatoriet, här.

Jag känner mig kränkt av ett korkat regeringsförslag och av Studentkårens uppträdande på Lärarhögskolan. Vart ska jag vända mig?

Uppdaterad: Den andra artikeln av Zaremba handlar om queerfundamentalism bland lärarhögskolans elever. Zaremba tar också upp de tveksamma rättsprocesser som de olika ombudsmännen ägnar sig åt.

I grunden skvallrar Lärarhögskolans hantering om feghet från ledningens sida. Att vika sig för orimliga rättsprocesser för att man är rädd att bli fälld är verkligen dåligt ledarskap. Istället för att ledningen tar ett samlat grepp om det här har man lämnat de enskilda lärarna i sticket. Det behövs en gnutta civilkurage från ledningen. Något man inte har förmått. Ta debatten och ta strid för sans och förnuft. Om man mot förmodan skulle ha förlorat en rättsprocess skulle tydliggöra ett skevt system. Den chansen har skolledningen missat. Rättshaverister får också finnas och utrycka sig, men man bör inte lyssna på dem. Det farligare är när man viker sig.

Kåre Bremer, rektor på Stockholms Universitet uttalar sig om kränkningar och utredningar.

Mer om ”In Treatment”

Konrad skriver på Weird Science om ”In Treatment”. Han är uppmuntrande positiv till det han kallar för tålamodsteve. Jag blir generad över att jag inte sett tv-serien ännu. Men jag får skylla en vansinnigt hektisk vecka. Hur som helst Konrads inlägg och kommentarerna till texten gör mig övertygad om att jag måste börja titta. Några spekulerar huruvida SVT kommer att orka sända ”In Treatment”. Låt oss hoppas. Mer om ”In Treatment” här.

Kicki & Lasse går till attack

Ikväll på Forum dyker karaktärerna i Peter Kihlgårds hyllade kärleksroman ”Kicki & Lasse” upp på scen. Kicki (Lina Englund) och Lasse (Leif Andrée) försvarar sig mot personporträtt i boken. Peter Kihlgård har skrivit manus och medverkar själv i den här udda iscensättningen. Musik av: Mats Ronander, Benneth Fagerlund och Robin Lyne. Ur programmet:

Peter Kihlgård sitter och skriver på sin nya roman. Plötsligt ringer det på dörren. In stormar Kicki och Lasse, livs levande och ursinniga över hur Kihlgård behandlar dem i sin text. Nu är de fast beslutna att till varje pris förmå honom att tilldela dem ett bättre och värdigare öde. De kidnappar honom.

Ett givet val om jag inte skulle på middag. Hittade även en rolig chat med Kihlgård och DN:s läsare. För den som inte läst boken ännu, skynda.

I’m not there

I torsdags såg jag äntligen ”I’m not there” på Cinematekets förhandsvisning. Det var proppfullt och inte som jag befarat av medelålders dylanologer utan istället mestadels unga tjejer! Det känns inte mer än rätt med tanke på att Cate Blanchett gör en fantastisk prestation som Dylan á la 1965. Otroligt bra. Att jag ärvde min pappas fascination för Dylan ser jag som en stor tillgång. Jag har dock aldrig blivit så fanatisk att jag knarkat Dylan som Hynek Pallas beskrivit sin besatthet. Så här skriver han i sin SvD:s recension:

”Genom att låta sex olika skådespelare spela lika många ”Bob Dylan” i ett ickelinjärt narrativ som drar inspiration från Bob Dylans liv och konst fångar Haynes en central idé hos artisten, som – utifrån Arthur Rimbauds citat ”Jag är en annan ” sagt att när han vaknar är han en person och när han går och lägger sig en annan.”

Och Eva af Geijerstam fortsätter på samma tema i sin DN-recension:

”I’m not there” framstår som den enda självklara och logiska konstruktionen. Att det är en konstruktion kan ingen betvivla. Med sex olika ”Dylan”, gestaltade av sex olika skådespelare, slår Todd Haynes obönhörligt fast detta enda; var och en av oss som har något som helst förhållande till Dylan får svara för det förhållandet och dess innebörd helt på egen hand.

För precis så känner jag. Filmen är ett flöde av stämning och känslor som griper tag i mig. I början av filmen möter vi New Yorks gator med Dylans unga blick. Ansiktena stirrar på utbölingen på ett sätt som får mig att fatta vilken chock det måste varit att komma från Minnesota till Manhattan. Jag ryser gång på gång över hur regissören Todd Haynes lyckas berätta något om Dylan som jag vet men inte visste hur jag skulle sagt det. ”I’m not there” är sprängfylld av referenser som går mig förbi och jag ångrar att jag inte hade med mig min dylanologkompis. Det fina med filmen är att man kan se den för att den är vacker, för att man vill se nyskapande film, för att man vill bli berörd eller för att man vill få Haynes tolkning av din tolkning av vem Bob Dylan egentligen var.

Pallas fortsätter:

För den som likt mig ätit Bob Dylan till frukost under flera års tid är det här en film som ger begreppet intertextualitet en ny innebörd – I´m not there är på väg att explodera. Dialog baserad på fraser ur obskyra låtar är det minst extrema. Om jag säger att den utmärkta Cate Blanchett – allt ni har läst är sant – i en sekvens är modellerad ner i minsta detalj på en filmupptagning av Bob Dylan i en presskonferens från 1965, då tror jag ni förstår.

Kommentar överflödig.

Jag rekommenderar varmt Hyneks äldre texter om sitt förhållande till Bob Dylan och om Dylans förhållande till filmmediet. Se det som två bonustracks som hjälper den som inte kan texten till ”All along the Watchtower” utantill.

Uppdaterad: Wennö intervjuade Todd Haynes i DN för ett tag sedan. Samt en Understreckare av Pallas där han tar upp Dylans egna filmprojekt.

Författarsamtal med Carsten Jensen

Den 24 januari gästade Carsten Jensen Kulturhuset i Stockholm. Det var samtidigt tioårs jubileum för Internationell Författarscen. 313 författarebesök från 55 länder har producenten Ingemar Fasth hunnit med. Jensen samtalade om sin roman ”Vi, de Drunknade” med författaren Sigrid Combüchen. Det blev ett fint möte där samtalet förflöt på ett behagligt vis. En scen, två stolar och ett engagerat samtal är allt som behövs.

Combüchen lyckades komma med intressanta frågor och egna reflektioner utan att för den skull stjäla showen. Jensens vårdade och långsamma danska (lite släpigt för att vi svenskar skulle hänga med) var en njutning att höra på. Danska kan vara så vackert ibland.

Här en DN-intervju med Jensen och här Svd:s recension av boken. Här är hela vårens program på Internationell Författarscen. Missa inte Ian Buruma.

Det är svårt att återge ett spännande samtal men här är mina fragmentariska anteckningar. Läs mer →

Den typiske bloggaren är en tonårstjej som skriver om mode

DN Ekonomi rapporterade igår om undersökningen Blogg-Sverige som Hans Kullin låtit genomföra för tredje året i rad. Där kan man läsa att den typiske bloggaren är en kvinna mellan 16-20 år, uppdaterar sin blogg varje dag, skriver om mode och är inte anonym. Hon läser andra bloggar i genomsnitt en timme per vecka. Tre av fyra bloggare är kvinnor. De flesta av de här bloggarna har karaktären av offentliga dagböcker en företeelse som ligger rätt långt ifrån alla tusentals seriösa bloggare.

I bloggosfären har många lyft fram skillnaderna mellan män och kvinnor. Det tycker jag är en mindre intressant diskussion. Mer intresant är att bloggtjejerna lägger ned så lite tid på att läsa andra bloggar. Det viktigaste är att finnas till på nätet och att basunera ut sitt tankar om sitt liv, inte att ta del av en diskussion tillsammans med andra bloggar. Om de unga självutlämnande skribenterna skulle surfa runt litegrann skulle de säkert upptäcka hur patetiskt likt deras liv är alla andra modeintresserade bloggare.

Jag känner igen det här beteende från poesi-Sverige. En massa (mestadels unga med diktarambitioner) skriver och försöker publicera sig. Samtidigt är de hopplöst okunniga om lyrikhistoiren och den samtida diskursen vilket gör att de mest pinsamma alster kan kännas fräscha, när de i själva verket är omedvetna dåliga kopior av berömda texter. Alla tror att någon annan ska köpa och läsa dikter men själv gör man det inte. Om alla som sade sig gilla peosi också skulle köpa 1-2 diktsamlingar per år så skulle lyrikmarknaden expandera ordentligt.

Själv lägger jag ner mellan en halvtimme och en timme per dag åt att läsa andra bloggar. Ungefär lika mycket tid går åt till eget skrivande. Att läsa bloggar är för mig ett substitut och komplement till tv och dagstidningar. Men det är också mitt eget sätt att söka ny kunskap och infallsvinklar till psykologi, politik och kultur. Utan bloggläsandet vore min världsbild mindre.

Kino, nytt radioprogram om film

P1 har ändrat om i tablån. Positivt är att det trötta Kulturfredag fick ge plats åt Kino. Ett radioprogram som låter filmen breda ut sig tillsammans med rörliga bilder, Youtube och tv-serier. Efter ett hyfsat premiärprogram tyckte jag att Kino lyfte sig i det andra programmet. Roger Wilson är programledare och lotsade lyssnaren till en intressant diskussion om klichéer i musikfilmernas värld. I julas när jag såg ”Ray” (som handlar om Ray Charles) slog det mig hur lik den är ”Walk the Line” (som handlar om Johnny Cash). Dramaturgin är densamma. Tuff uppväxt, avgörande händelse i barndomen. Det osannolika genombrottet. Turnélivet. Droger och otrohet. Samt kollaps och avgörande förändring=död eller uppvaknande. Läs mer →

Lingvistbloggen och Kulturekonomi

Jag har börjat prempa på några nya bloggar. Ett gäng på avdelningen för allmän språkvetenskap på Stockholms Universitet driver den udda men fyndiga Lingvistbloggen. Där tar man tex. upp den pågående språkdöden. Ännu ett språk försvann i veckan. Östen Dahl skriver om nobelpristagarna i litteratur och deras modersmål. Han gör en genomgång av minoritetsspråken och den ombytliga miljö av språk , hem och modersmål som författarna haft. Judiska författare bidrar självfallet till förvirringen. Men många författare har skrivit i exil och på andra språk än deras modersmål. Jag citerar Dahl:

Att vidpass var tionde nobelpristagare i litteratur har skrivit sina flesta verk på ett annat språk än sitt modersmål är rimligtvis evidens mot mera extrema påståenden om modersmålets betydelse. De flesta av de här personerna har dock rimligtvis lärt sig det andra språket som skolspråk. Det är också förmodligen lättare att bli riktigt bra på ett andraspråk i dess skrivna än i dess talade form.

Emma Stenström forskar om kultur och ekonomi på Handelshögskolan. Hon har bland annat skrivit boken ”Konstiga företag” som jag blivit tipsad om. Har den hemma på nattduksbordet. Stenström bloggar på Kulturekonomi tillsammans med Tobias Nielsén. Stenström skriver bland annat om den märkliga utnämningen av IT-entreprenören Johan Stæl von Holstein till Kulturrådets styrelse. Personligen är jag inte imponerad av vare sig Holstein eller Kulturrådet. Det är svårt att inte tycka att Holstein är en pajas och att Kulturrådet är en konserverande ryggdunkande maktelit av och för kulturetablissemanget.

Jonas Mosskin

Psykologi – Politik – Kultur