Kategoriarkiv: Okategoriserad

Min relation till Stig Claesson

Jag ogillar egentligen prat om kända personer som går bort, men tänkte göra ett undantag med anledning av Stig Claesson. När jag gick i gymnasiet tävlade jag och min kompis Krister om vem som hade läst flest böcker av Slas. Vi hade nog en ganska patetisk vurm för författare som skildrade vanliga arbetare, även om Slas mest skriver om sig själv. När Krister organiserade en ungdomsbrigad i Bosnien för Ship to Bosnias räkning och jag inte hade något för mig liftade jag ner till den lilla byn Lipnica. Claesson har ju skildrat järnvägsbyggen och luffiga resor i efterkrigstidens Europa. Vår brigad skulle rensa en åker, vilket var rätt långt ifrån allt våra romantiska drömmar. Efter en dryg vecka fick jag nog och kom med en dålig ursäkt om att jag hade fått ett jobb i Sverige och lämnade brigaden. Istället liftade jag tillbaka till Ljubljana och fortsatte resan med några kompisar i ytterligare sex veckor. Att lifta gjorde ju även Slas. Och han övergav också brigader, som den gången han gick från Kroatien till Italien via Frankrike och hem. Läs mer →

Mosskin.se tar jullov

Ett hav. Ett hus. Ett Skanör. Nu ska jag vara bloggledig.

Vågen om arkitektur

Vågen i P1 i måndags sammanfattade ett händelserikt år inom arkitekturen. Det är typiskt att det är ett litteraturprogram som tar upp diskussionerna om arkitekturen och dess roll i samhället. I panelen fanns Peder Alton arkitekturkritiker i DN, Ulrika Karlsson arkitekt och forskare på arkitektkontoret Servo samt Tomas Lewan arkitekt och skribent som fick arkitekturkritikepriset för sin artikel om Asplund och Statsbiblioteket.

Det var en initierat samtal som bara hann diskutera några få saker. Som väntat ägnades mycket tid att diskutera Stadsbiblioteket. Panelen pratade även om vad högkonjunkturen gör för arkitekturen. Fler unga arkitekter får chansen att komma fram samtidigt som kvalitén blir lägre då alla byggherrar och arkitekter har bråttom att hinna med. Lewan menade att dagens situation liknar byggexpansionen på 1960-talet. Ett bra och högdraget program. Men det kändes slappt att återanvända en intervju med Gert Wingårdh från 2003. Det finns ju verkligen viktigare saker att prata om än Gert Wingårdh. Panelen placerade också in Sverige i ett europeiskt kontext. Andemeningen var att Sverige under de senaste 25 åren hamnat i ett arkitektoniskt bakvatten. V i har inte hängt med i den europeiska utvecklingen.

Läs även min sammanfattning om debatten kring Stadsbiblioteket.

Varför Sverige är världsbäst

Det är alltid kul att läsa om hur Sverige framställs utomlands. Jag brukar nyfiket läsa DN:s spalt ”Sverige från utsidan”. Brittiska vänstertidskriften New Statesman skriver om att Sverige alltid hamnar så högt upp på alla välfärdslistor. Detta med anledning av att World Economic Forum publicerade sin lista om jämställhet, Global Gender Gap 2007. Där kom Sverige etta, följt av Norge, Finland och Island. Artikelförfattaren Kira Cochrane, börjar sin artiken med:

”The Swedes seem to slide effortlessly into first place – or thereabouts – in bloody everything worth prizing”

och fortsätter med att konstatera varför svenskar är grymma…

”There’s always one person at a party who puts the rest of us to shame, isn’t there? While everyone else frets about the dress code, they turn up in just the right outfit, neither too casual nor too dressy. While we make gaffes and swear, they say just the right thing, neither too loud, nor so reserved as to seem frosty. They drink enough to be convivial, but never so much as to get drunk, naked and start dry-humping the stereo system. They are, indeed, the coolest person in the room, making everyone else seem a bit shabby by comparison.”

I den samtida debatten kan man få intrycket av att Sverige precis börjat intressera sig för jämställdhet. New Statesman prisar Sverige för vårt jämställdhetsarbete. Lyfter man blicken en smula är det uppenbart att vi har kommit en bit iallafall.

Pecha Kucha Night i Sthlm

Igår var jag på Berns i källaren där Svensk Form hade bjudit in till Pecha Kucha Night. Initiativtagare är vd:n för Svensk form, Eva Kumlin. Hon kallar sig Fru Form och bloggar om, ja inte vet jag…resor. Pecha Kucha är en föredragsformat som skapats av två arkitekterer Astrid Klein & Mark Dytham i Tokyo. 20 bilder visas under 20 sekunder, av talaren som är tvingad att hålla sig inom den ramen. Från starten 2003, har idag Pecha Kucha-konceptet spridit sig till 120 städer. En bra beskrivning av konceptet finns att läsa på Super Lounge.

Jag har kommit i kontakt med fenomenet i Berlin, via Erics vänner, Joachim & Iepe som arrangerar Pecha Kucha i Berlin. Joachim och Iepe är bägge konstnärer vilket präglat evenemanget i Berlin. Det är råare, galnare, och uppkäftigare. Punkigare helt enkelt.

I Stockholm arrangerades den första Pecha Kucha Night i januari 2006, och gårdagens arrangemang var vol 6. Från gårdagens program var tre presentationer intressanta. Lars Tunbjörk, dokumentärfotograf visade 90-tals bilder och läste en text av Göran Greider. Gunnar Kaj visade sina blomsterarrangemang från bland annat Nobelfesten. Lena Holger, pyrotekniker/konstnärlig ledare för Fyrverkerikonst pratade om fyrverkeriets historia.

Pecha Kucha Sthlm är så långt ifrån punk man kan komma. Formatet känns kidnappat av Svensk Form som förvandlat det till ett urvattnat institutionellt mainstreamevent om ”design”. Flera av presentationerna igår var visserligen intressanta, men konceptet är malplace på Berns. Som att ha sneaker’s på Nobelfesten.

Sådana här tillställningar är deprimerande. I Sverige är vi så uppstyrda att allt som kunde varit kul blir tråkigt. När institutionsmänniskor introducerar undergroundföreteelser uppifrån, blir det bara krystat. Det skulle kunna vara så mycket bättre.

PS: Här är förövrigt Fru Forms egen recension av gårdagen.

Du gamla, du fria av Öyvind Fahlström

Konstnären Öyyvind Fahlström var på många sätt en provokatör. Filmen ”Du gamla, du fria” handlar om ett ungt teaterkollektiv som latjar runt på 68-manér. Det är en uppfriskande naiv framställning där fiktion och dokumentär flyter i varandra. Teatergruppen åker runt och spelar monopolteater där Wallenberg alltid slår sexor. På nationaldagen arrangerar gruppen ett sjöslag (med riktiga båtar!) mellan imperialistmakterna och kommunistländer på Strömmen mellan Grand Hotel och Slottet. I en obetalbar scen surfar en biskop på korset när han blir dragen efter de rödas båt. I skymningen tröttnar polisen och plockar upp ligisterna. Andra aktioner som förekommer är att byta ut löpsedlar till kvällstidningarna, stå naken framför en porrbutik och göra stinkbombsattack mot Sverigehuset. Mest absurd blir det när gruppen kletar bajs på kläderna och ställer sig framför Enskilda banken i Kungsträdgården till de förbipasserandes häpnad. Läs mer →

Att åka tunnebana i Teheran

Min brorsa Johannes tog med sig sina telemarksskidor på flyget till Teheran för en dryg vecka sedan. Glädjande nog har han återupplivat sin minnesvärda blogg Najahund. Den kom till när han bodde i Beirut och Damaskus i sex månader. Att det är svårt att vara en ny i en främmande stad är ju känt. Att ta seden dit man kommer kan visa sig svårare än man tänkt sig. Läs vad som hände Johannes när han åkte tunnelbana i Teheran.

Internetnomader

Studio Ett (3 december) hade ett kortare reportage om internetnomader. De intervjuade Ted Valentin som en representant för en ny generation kontorslösa entreprenörer. Jag har träffat Ted genom Tidningsbutiken och Eric Wahlforss som också är ett bra exempel på en internetnomad, även om han inte sitter på caféer dagarna i ända. Magnus Jökulsson på Il café i Stockholm berättade att det ibland sitter 25 personer med laptops som även har affärsmöten där. Det finns få bra caféer i Stockholm, än så länge ska väl tilläggas. I Berlin på Rosenthaler Platz finns ett liknande café som heter Sankt Oberholz. Det är ett schyst café i två våningar där man sticker ut om man inte har en egen dator. Ted och även Eric har pratat om hur det finns ett flertal sådana här caféer i San Francisco. Det är säkert en tidsfråga innan de dyker upp i Stockholm.

I radioreportaget sade Ted bland annat, att förr i tiden startade man företag i garaget och nu gör man det på caféer. Personligen skulle jag ha svårt att koncentrera mig om jag satt på café hela dagarna. Ett par timmar skulle funka, inte mer. Läs även en artikel om fenomenet i San Francisco Chronicle som omväxlande kallas internetnoamderna för ”digital bedouins”.

Är nya stadsbiblioteket i Asplunds anda?

I finkulturella kretsar (oavsett om man är till höger eller vänster) hör det till att man ska klanka ner på DN Kultur. Jag försöker undvika att göra det nuförtiden, men så två tecken i tiden som inte går att vifta bort. Jag kan inte låta bli att nämna det liberaler kallar för Jonssonaffären. De är upprörda över att Johan Norberg blir förtalad och inte får ge en replik på Stefan Jonssons påhopp. Säga vad man vill om Norbergs åsikter, men om man tillåter sig själv att använda invektiv som Jonsson gör borde man kunna ge utrymme för debatt. Tyvärr är beteendet vanligt förekommande i debattsvängen.

Sent omsider, tar DN Kultur in två artiklar om stadsbiblioteket. Arkitekturhistorikern Karin Winter försvarar Delphinum idag. Argumentet är något i stil med att Asplund inte tänkte sig tre annex när han ritade sitt bibliotek, utan de har tillkommit senare. Alltså är det riktigare och mer asplundskt att bygga Delphinum. Men Winter tar inte upp frågan om utbyggnaden i stort eller placeringen som ju varit föremål för diskussion.

Anders Wilhelmson, professor i arkitektur ställer sig frågande inför att ha Asplund som utgångspunkt? Men hans inlägg hamnar ute i det blå. Visserligen är det sant att Googles scanningprojekt är intressant och kan stöpa om framtidens bibliotek. Men att ifrågasätta utbyggnaden med argument som att det är ett viktorianskt sätt att kategorisera böcker efter ämnen, känns verklighetsfrånvänt. Det må vara sant men det är inte det som är det intressanta med diskussionen om stadsbiblioteket. Så när DN Kultur väljer att debattera frågan så dyker de här två inläggen upp. Om det hade varit inlägg i en längre pågående debatt hade det varit mer okej. Nu blir det istället det första som sägs efter att tävlingen avgjordes. Märkligt som sagt.

Kan man bli kåt på ett politiskt korrekt sätt?

Frågade man sig i Filosofiska rummet (18 november) för en tid sedan. Om sex i vår tid var rubriken för programmet. Programledaren Peter Sandberg samtalade med Jonna Bornemark, doktorand i filosofi på Södertörns högskola, Edda Manga, idé och lärdomshistoriker från Uppsala universitet och Carl Mikael Edenborg, författare, journalist och förlagschef på Vertigo.

Det var ett vidsynt samtal befriad från politiskt korrekta floskler. Erotik och sex har inte haft en framträdande roll i filosofin vilket Filosofiska rummet diskuterat tidigare under hösten. Men det här programmet diskuterade samtidens syn på sexualitet. Några frågor som kom upp var om man har friare sex i österländska kulturer? Har vänstern en nypuritanistisk syn på sex? Handlar Freuds skrifter om sexualitet egentligen om fantasi? Vad har vi för sorts sexuella ideal idag? Är feministisk porr annorlunda än ”vanlig porr”?

Edenborg sade sig vilja stimulera våra sexuella fantasier och att njutningen är ett mål i sig. Manga menade att sexualiteten spränger gränser och att lesbiskt sex är det mest politiskt korrekta. Panelen enades om att Aftonbladet är vår största porrtidning. Programmet går att höra på nätet ett tag till.

Jonas Mosskin

Psykologi – Politik – Kultur