Är en anspråkslös gata i Malmö. Men det är ock så en fin blogg sedan i höstas. Oskar som gör Norra Grängesbergsgatan ruckar på ramen för vad en blogg kan vara och det är befriande. Det är en slags nutidsdokumentär med fotot i centrum och med undefundiga texter i tillägg. Nyligen uppmärksammade Sydsvenskan bloggen. Så för dig som vill veta vad ”angreppsväg” betyder och hur en strösselbutik ser ut är det bara att bege sig till Norra Grängesbergsgatan. För oss som inte är så hemma i Malmö finns den markerad på kartan här.
Kategoriarkiv: Okategoriserad
Psykfilm tar jullov
Psykologer tittar på film har jullov, men planeringen för nästa säsong, är i full gång. Preliminära datum för vårens upplaga på Street är 31 januari, 28 februari, 27 mars och 24 april. Filmkvällarna kommer fram över att byta dag till torsdagar. Har du några tips på filmer eller på spännande gäster som du tycker borde komma, lämna en kommentar eller skicka ett mail till mig på jonasmosskin(at)gmail.com.
Själv funderar jag på om det kanske är dags att psykologprata om en Bergmanfilm som tex ”Persona”, eller Polanskis ”Repulsion”. Andra filmer som dykt upp flera gånger i diskussionen är ”The Big Lebowski” och ”Prozac Nation”. Behöver du inspiration så finns några tidigare förslag från allmänheten här och här. Psykfilm finns som alla andra även på Facebook. Vi ses nästa år!
Yimby eller ”Stockholm är inte Bullerbyn”
Läste i City för en tid sedan att det har bildats en grupp som kallar sig Yimby (Yes In My Backyard). Det är en parafras på det mer väletablerade begreppet Nimby (Not In My Backyard). De har även en Facebookgrupp som heter ”Stockholm är inte Bullerbyn”. I skrivande stund har gruppen 923 medlemmar, varav jag är en av dem. Yimby har en blogg och går ut tufft i debatten om Stockholms framtid. Man är trött på protestlistorna mot kallbadhus, gallerior och höga hus. Yimby verkar ha en smula naiv förkärlek för skyskrapor. I Stockholm är inte det den viktigaste frågan att bygga skyskrapor men det är ett angeläget inslag att ”ja-sidan” i olika politiska debatter formerar sig. Allt för ofta tar en högljud minoritet den stora allmänheten som gisslan när de protesterar mot olika föreetelser. Det är ett känt problem från samhällsvetenskapen att det är svårt att ena en diffus majoritet mot en samlad minoritet. Som jag ser det är Stockholms problem inte höga hus eller nya gallerior. Problemet är istället en förlamande politisk process (läs inkompetenta politiker) och en bakåtsträvande allmänhet med idylliska ideal. Låt oss hoppas att det här initiativet stimulerar till nytänkande.
Läs även vad jag skrivit om Färgfabrikens projekt Lövholmen – Den nya svenska modellen, bråket om kallbadhuset i Riddarfjärden och nu senast om debatten kring nya Stadsbiblioteket.
PS: För övrigt finns det även en grupp som kallar sig ”Bevara Knivsöder”.
flm: ny kulturtidskrift om film
Det har länge tjatats om att det saknas en vettig tidning om film. Så när alla slutat hoppas så dyker flm upp. Initiativtagare är Jonas Holmberg och Jacob Lundström. Flm är snygg, tilltalande och tar upp intressanta vinklar från filmens värld. Korta texter varvas med längre artiklar, essäer och intervjuer. Läs tex. en intervju med Ika Nord om det rebelliska barnprogrammet med samma namn. Jag minns att jag tyckte det var ett läskigt program. Jag förstod det inte när jag var liten.
Flm tar upp olika aspekter av film och rörliga bilder vilket känns lovande. Kul att läsa om Samira Ariadads projekt Piratbion. Det ordnar gratis filmfester utomhus (och inomhus) där de visar film. Det är mer av ett undergroundprojekt än Psykologer tittar på film, men deras strävan efter att skapa nya sociala mötesplatser känner jag igen mig. I artikeln sägs att ”för Piratbion är istället visning halva poängen..”, vilket lika gärna skulle kunna beskriva mina idéer om Psykologer tittar på film.
Flm skriver också om kopplingen mellan Dior, mode och Hitchcock. Om Hollywoods trend att skildra Afrika, samt om Roman Polanskis ”Repulsion” (1965). Filmen handlar om Carol, en ung kvinna (spelad av Catherine Deneuve), som psykiskt kollapsar och barrikaderar sig i en lägenhet. Artikeln tar fasta på den efterföljande censurdiskussionen och debatt där flera psykologer uttalade sig. Skildringen av ett splittrat inre psyke gjorde att vissa ansåg filmen vara skadlig, medan andra tyckte den illustrerade någon viktigt. Kanske blir det här en kommande Psykfilm?
Hur som helst, ser jag fram mot kommande nummer av tidningen.
Fler som är positiva till flm är Pallas och Bohlin (Kulturnytt 30 november).
Debatten om stadsbiblioteket
Eftersom jag är DN-prenumerant har jag varit slö nog att missa att det varit en bra debatt under hösten om det nya stadsbiblioteket i SvD. Det är en viktig och intressant debatt som DN obegripligt struntat i. Heike Hanadas Delphinum vann ju som bekant tävlingen för en tid sedan, Entusiasmen har varit minst sagt låg inför projektet. I veckan kom endast 30 personer på presentationen av förslaget där Hanada själv medverkade tillsammans med bland andra stadsarkitekt Per Kallstenius. En marknadsförinsmiss eller ett tecken på en jaså-inställning till det vinnande förslget? Tävlingen visar att frågan är fel ställd tycks sammanfatta den allmänna känslan efter att Delphinum vann. Läs mer
Mittuniversitetet startar psykologutbildning hösten 2008
Wagnström skriver att Mittuniversitetet fått klartecken av Högskoleverket att starta en ny psykologutbildning. SR rapporterar kort om det här. På Mittuniversitetets hemsida kan man läsa deras pressmeddelande. Tanken är att utbildningen ska komma igång hösten 2008 i min gamla hemstad Östersund. Mittuniversitetet har länge haft psykologi på schemat men nu tar man ett ytterligare steg. Man säger sig vilja satsa på tre områden: Vetenskaplighet, Professionella färdigheter samt Arbetsliv och hälsa. Det låter ju inte unikt precis.
Mittuniversitetet är från början en märklig skapelse utspridd över Östersund, Sundsvall, Härnösand och Örnsköldsvik. Det blev ett kvoterat universitet under Leif Pagrotskys tid som minister, och gick före till exempel Södertörns Högskola som ansökt i åratal men fått nobb. Nåväl. Det är förmodligen bra att det blir fler utbildningsplatser för psykologer. Det kommer bli brist på psykologer framöver särskilt eftersom fler psykologer väntas jobba utanför den traditionella psykologmarknaden. Dock är det tveksamt om platserna ska spridas ut på fler lärosäten och instutitioner. Varför inte ge plats för 5 extra studenter varje termin på de utbildningar som redan finns? Psykologutbildningen har problem redan idag med att den spretar åt olika håll. Vi går knappast samma utbildning. Så länge universiteten inte öppet talar om det för studenterna tycker jag man kör med falsk varudeklarering. I grunden är det bra med olika inriktningar men de borde vara med tydligare än idag.
Incest och gränslösa familjeband i Savage Grace
Bra skådespelare. En fascinerande och tragisk historia som berör. Bra kläder, miljöer, scenografi etc. Alla förutsättningar fanns i filmen Savage Grace (2007) i regi av Tom Kalin, ändå är resultatet mediokert. Kalin illustrerar storyn och manuset blir till pliktskyldiga repliker inklämda på en och en halv timme. Julianne Moore är filmens dragplåster. Hon spelar den deprimerande och aningen maniske överklassfrun Barbara Daly Beakland. Hon har ett gränslöst förhållande till sin son Tony (Eddy Redmayne) i motsats till sin frånvarande make Brooks (Stephen Dillane), en klassiskt karriärist. Filmen börjar 1946 i New York, sedan förflyttas handlingen rapsodiskt framåt via Paris 1959, Cadaques och Mallorca 1967-68, samt London 1972 där sonen mördar Barbara.
Barbara och Brooks går skilda vägar 1968 när Brooks är otrogen med Blanca, Tonys flickförbindelse. Tony verkar inte bry sig så mycket han fördjupar istället sin homosexuella relation. Barbara och Tony förälskar sig sedan i den levnadsgladne Sam. Barbara har svårt att acceptera Tonys homosexualitet. Deras relation blir allt mer insnärjd och till slut förför hon Tony för att försöka få honom att överge sin sexuella läggning. Strax efteråt dödar Tony modern med kniv. Läs mer
4 månader, 3 veckor & 2 dagar, tre filmer till på Stockholms Filmfestival
Det rumänska filmundret är här och vinnaren av Guldpalmen ”4 månader, 3 veckor & 2 dagar” är en olidligt bra film. Regissören Cristian Mungiu skakiga och närgångna foto gör att man inte kan undgå den ångest och hjälplöshet som breder ut sig. Året är 1987 och vi befinner oss i en överfull studentkorridor där svartabörshandeln är livligare än någonsin. Filmen handlar om en illegal abort i en kommunistisk diktatur. Misären är ruggit påtaglig samtidigt som jag sitter fastklistrad framför bioduken. Gå och se ”4 månader, 3 veckor & 2 dagar”. För mer utbroderade tankar om filmen läs Hyneks kommentar.
Yella (2007) är en tysk film av Christian Petzold. Den handlar om Yella som lämnar en östtysk småstad och sin dominante pojkvän, och skaffar ett nytt jobb i väst. När hon kommer fram visar sig hennes nya arbetsplats ha gått i konkurs. På ett hotell träffar hon Philipp som lånar ut pengar till företag i kris och gör insideraffärer. Yella blir hans assistens och visar sig ha en talang för förhandlingar. Bitvis skildrar filmen Yellas utsatta situation på ett fångande sätt. Ett krystat slut tar dock ner intrycket.
Så här presenteras den franska filmen ”L’Historie de Richard O” (2007).
”Richard O är uttråkad i sin relation med flickvännen. Under en sensommarmånad utforskar han erotikens mysterier genom Paris och dess kvinnliga invånare. Tretton möten, tretton kvinnor och tretton erfarenheter…”
En mer klyschig beskrivning av en film har jag svårt att komma på. Regissören Damien Odoul har gjort en urusel film där skådespelaren Mathieu Amalric knullar sig runt i Paris. Det är varken erotiskt, trovärdigt, smutsigt eller något annat för den delen. Jag gick i halvtid och hann se sista halvtimmen av Sverige-Lettland.
Den lyckliga horan, finns hon?
Studio Ett (fredag 16 november) diskuterade myten om ”den lyckliga horan” efter att Veckorevyn publicerat en artikel om 25-åriga ”Veronica” som säljer sex frivilligt. Resumé skrev om artikeln och det hela blev en nyhet. Så här säger chefredaktören Louise Bratt till resumé:
Den här historien var planerad längre fram men nu fick vi rycka in den och bildlösningen blev inte så bra. Jag kan förstå att det ger intrycket av att vi vill glamourisera prostitution, men det vill vi verkligen inte. Jag vill låta henne ocensurerat berätta sin historia och jag står för artikeln
Louise Bratt som var ångerfull över bildvalet debatterade publiceringen i Studio Ett med Maria Bergström från RFSU. Bergström var förstås reflexmässigt kritisk. Artikeln kunde få någon ung tjej i farozonen att bli inspirerad. Är det något argument som jag har svårt för är det hysch-hysch argumenten. Vi måste ju kunna föra en nyanserad diskussion även i den här frågan. Märkligt i sammanhanget var dock att Louise Bratt verkar ha publicerat ”Veronicas” historia utan att själva veta vem hon är. Det är en sak att vara anonym i tidningen men att inte ens redaktionen själva vet vem ”Veronica” är känns tveksamt tycker jag. Läs mer
Dramalabbet överträffar sig själv
Dramalabbet river av tre pjäser på samma kväll under sin festival för nyskriven dramatik. Det är angelägna ämnen och det finns ett driv och ett tempo som för handlingen framåt. Pjäserna känns samtida på ett autentiskt sätt. Det är inte skrivet i pannan att det är om nuet det gäller, vi i publiken känner det. Tre timmar drygt med paus emellan svischar snabbt förbi. Dramalabbets festival spelas lördag och söndag fram till den 9 december. Skynda, skynda!
Arkitektprinsessan av Martin Odh handlar om tre mitt-i-karriären arkitekter (nåväl en av dem är inredingsarkitekt). Det ena paret har skilt sig och två är systrar som för länge sedan mentalt har skiljt sig från varandra. Det är en träffsäker cynisk dialog där karaktärerna pratar bort varandra. De är alla tre för självupptagna för att se de andras ensamhet.
I Gustav Tegbys ”Oslagbara” börjar handlingen i en klaustrofobisk lägenhet där huvudpersonen sveper ett glas mjölk och berättar om sina sjuka fantasier. Ur kylskåpet dyker plötsligt James Bond, porrskådisen John Holmes och Mästerdetektiven Kalle Blomkvist upp. De är alla tre otidsenliga barndomsidoler som gör sig påminda. Pjäsen blir en absurd och tragikomiskt potpuri över vår tid. De är en pjäs om manlighet hos tre problematiska förebilder.
Leif Zern recenserar i DN. Fakta om pjäserna: Läs mer