Kategoriarkiv: Okategoriserade

Psykologrollen i offentligheten

I somras publicerade Psykologtidningen min debattartikel om psykologrollen i offentligheten. Där problematiserar jag några av de sätt som psykologer ger råd till allmänheten. Jag fick svar från mina två kollegor och skrev även en slutreplik. Vad tycker du? Vad bör en psykolog som uttalar sig som expert säga egentligen? Och vad blir de långsiktiga konsekvenserna om experter uttalar sig i vad som kan uppfattas som politiskt känsliga frågor? Här är ursprungsartikeln.

Om konsten att be och ta emot hjälp – en ledares dilemma

Jag möter ofta chefer och ledare som hamnat i pressade lägen. Det kan handla om höga krav, oklarhet i uppdrag och mandat i rollen som ledare eller om konflikter med andra personer och enheter i den egna organisationen. Min instinkt som hjälpare och rådgivare är att erbjuda hjälp. En första hjälp som jag ser det är att sortera och definiera vilka problem och utmaningar som skall åtgärdas och hanteras i samverkan med andra och vilka som ledaren själv behöver hantera antingen på egen hand eller inom ramen för en rådgivningsrelation.

Inte sällan när jag föreslår att vi skall ses så förbyts den initiala önskan hos ledaren om att få hjälp mot en ”jag-klara-mig-själv-attityd”. Det är möjligt och troligt att det är ett uttryck för viljan att hålla säljande konsulter borta men jag tror också att i detta avvisande om ett erbjudande om hjälp, finns något djupare begravt. svårigheten att ta emot hjälp.

Ofta möter jag samma ledare som efter ett tag lämnat sin roll, bytt tjänst eller sökt sig vidare. Då berättar ledaren om hur knasigt det var och hur hopplöst läget var. För mig blir det ett mönster. Att människor som lämnat en intrasslad situation ser nyktert på sig själv och omgivningen. Då erkänner man att det hade varit bra att reda ut saker ordentligt och inte köra på tills det brister. Men det verkar som att smarta och ambitiösa individer inte alltid förmår att be om professionell hjälp när läget är intrasslat men fortfarande är möjligt att klara upp.

Det här har fått mig att fundera på om en viktig egenskap hos en ledare är att behärska konsten att be om hjälp. För vad som också döljer sig under hjälparrelationens kontrakt är att våga ha tillit till att hjälparen och rådgivaren kan agera professionellt, medmänskligt och ge råd som leder till ökad reflektion och bättre beslut. Det är i grunden en svår konst att våga ha tillit till att en annan människa kan hjälpa oss. Att ta emot hjälp kan lätt förväxlas med osjälvständighet, brist på kompetens och oerfarenhet. I själva verket ligger det inbyggt i konsten att be om råd och hjälp en högre grad av mognad som i sig är en förutsättning för att bli en bra chef och ledare.

Om vi vågade släppa på vår egen prestige och rädsla för att framstå som inkompetent är jag övertygad om att fler intrasslade ledare skulle förmå navigera och hantera sin situation innan den gått överstyr. För mig mynnar detta ut i en paradox: Bra ledare behöver klara sig själva och samtidigt vara bra på att hjälpa andra.

In treatment är tillbaka med ny säsong – reportage och intervju med mig i P1 Kultur

Tv-serien In treatment är tillbaka igen! I säsong 4 får vi följa den lyxiga svarta kvinnliga terapeuten Brooks i Los Angeles. Jag blev intervjuad i P1 Kultur i ett längre inslag som börjar cirka 10 minuter in i programmet. Det handlar om vilken betydelse In treatment har och haft för att avmystifiera terapi och psykologrollen. Men också om den offentliga bilden av psykologer och terapeuter i allmänhet och de potentiella problem som finns med det.

Mäns våld mot kvinnor med utgångspunkt i filmen och pjäsen Gaslight

Nyligen medverkade jag i ett samtal i P1 Kultur om mäns våld mot kvinnor. Utgångspunkten var den gamla pjäsen Gasljus som också filmatiserats flera gånger. Gaslight har sedermera blivit ett populärkulturellt begrepp om när man utövar makt och kontroll i en kärleksrelation.

Jag och filmkritikern Emma Engström samtalar cirka 30 minuter in i programmet, med prograledaren Lisa Bergström.

Se upp med pandemimoralismen – krönika i Modern Psykologi

Min senaste krönika i Modern Psykologi nr 3/2021 handlar om pandemin. Om att många människor blivit tvärsäkra och tycker om vad alla andra ska göra.

Pandemiåret har varit en orgie i att peka finger åt allt och alla som gör fel. Det har varit en oändlig berättelse om alla människor som inte respekterar regler. När myndigheterna under pandemin inte förmådde skapa en enhetlig och rimlig lagstiftning som reglerade vårt sociala liv (kultur och idrott fick i princip totalförbud men shopping fortsatte som förut) blev i stället fokus hos många att leta fel hos enskilda individer…

Läs vidare här.

Våga låta förändring ta tid – krönika i Modern Psykologi

Varför är vi så otåliga inför förändringar? Det handlar min senaste krönika om i Modern Psykologi nr 10/2020.

De flesta terapipatienter och coachningklienter jag har mött, har haft en orealistisk bild på sitt lidande eller utvecklingsmöjligheter. De har sällan trott att det är möjligt att förbättras. Jag har känt mig som en hurtfrisk rådgivare som har förmedlat att många först upplever det som omöjligt, men att när tiden väl passerat, märker man att det skett stora förändringar – ofta i det tysta och utan dramatiska heurekastunder.

Jag börjar tro att det är en del av vår mänskliga natur. Att totalt ändra beteende eller förvärva nya förmågor är en långsiktig process. Det tar inte bara några månader. Inte sällan blir klienter uppgivna efter tre månader när de märker att resultaten och de fantastiska målen inte uppnåtts….

Läs hela krönikan på Modern Psykologi

Walk and talk – konsten att promenera och ha effektiva möten

DEL 1: Kreativa sätt att arbeta under en pandemin. En sak som jag arbetar systematiskt med professionellt är att få till rörelse i arbetsvardagen. Såväl för min egen skull som med kollegor, samarbetspartners och kunder har jag haft promenadmöten. Det är ett bra sätt att få tillgång till hela sig själv. Såväl kropp som hjärna. Det är också ett utmärkt sätt att mötas under en pandemi i privata sammanhang. Att ses ute är säkert och dessutom ofta stimulerande. Jag blev nyligen intervjuad i Studieförbundets Vuxenskolans medlemstidning Impuls nr 4/2020 om fenomenet walk and talk. Här några citat från intervjun:

– Det händer någonting när man går. Man vidgar perspektiv och mindset och får tillgång till hela kroppens upplevelse. Kropp och tanke hänger ofta ihop så när man rör på sig stimuleras tanken och man får mer energi och det stimulerar hjärnan.

SEDAN CORONA BRÖT ut arbetar många hemifrån och timmarna framför dator-skärmen kan bli långa. Jonas Mosskin rekommenderar att man byter ut något digitalt möte mot ”walk and talk” via telefon och avslutar:

– Det enda som egentligen sitter i vägen är en norm att man fysiskt ska sitta ner på en särskild plats när man arbetar.

Coronakrisen hotar vår grundläggande tillit till samhället och vår känsla av kontroll över tillvaron

I helgen blev jag intervjuad av Eskilstuna-kuriren med anledning av pandemin. Här i artikeln finner du några av mina resonemang om varför vi människor beter oss till synes irrationellt, åtminstone på grupp- och samhällsnivå. Jag hoppas kunna återkomma till några av dessa tankar längre fram.

Så uppstår en tystnadskultur – intervju med mig i DN

DN Insidan har en artikelserie om tystnadskulturer. Där bl.a. en av visselblåsarna från Macciariniskandalen intervjuas. I artikel 2 i serien är jag intervjuad om varför tystnadskulturer uppstår.

”– Tystnadskulturen finns inom oss alla. I likhet med Solomon Aschs klassiska gruppsykologiska experiment där försökspersoner medvetet väljer fel för att anpassa sig till gruppens normer, gör vi felaktiga val och är omdömeslösa på grund av vårt starka behov av att vilja tillhöra gruppen.”

– På kort sikt väljer vi det säkra före det osäkra. Det är nästan alltid säkrare att hålla käften eller följa majoritetens åsikt. Det kräver mycket mer mod att våga säga vad man tycker. Med det följer alltid ett risktagande för individen. 

Det handlar också om gruppfenomen.

En överdriven försiktighet kring information brukar vara ett säkert tecken på förekomsten av tystnadskultur. Till synes ganska okomplicerad information omges av överdrivet hemlighetsmakeri.

– Grupper använder sig av sociala försvar för att förneka jobbiga kollektiva erfarenheter. Att ta itu med en osund kultur i en organisation handlar ofta om att blottlägga sanningen och bli varse den skam som finns där. ”

”– Grupptänkande är när man slår ifrån sig information som går emot den egna gruppens ideologi, eller version av sanningen. Ofta undanhålls det också av mellanskiktet eller lägre ner i hierarkin i en organisation. Det är tyvärr ofta viktigare att skydda gruppen och den egna versionen av verkligheten än att fatta rimliga beslut. Det här kan man se hos olika typer av grupper, där sekter är det extrema, men också bland höga ledningsgrupper som till exempel vid Swedbankskandalen.”

En annan aspekt är den upphöjda gruppen och geniet:

”– Det handlar om självgodhet och ofta grupper med makt. De blir upptagna av den egna gruppens upphöjdhet och prestige och är mindre mottagliga för information. Svenska akademien är ett bra exempel på en sån grupp, där man inte ens reagerar när man blir uppmärksammad på lagbrott – det vill säga höjden av arrogans.

– I närheten av den narcissistiska gruppen hittar man ofta ”geniet”, det vill säga någon som har den uppblåsta ledningens mandat och kan göra lite som den vill. Till exempel som stjärnkirurgen Paolo Macchiarini när denne gavs fritt spelrum på Karolinska eller Katarina Frostenson som var den gudabenådade poeten i Svenska akademien, säger Jonas Mosskin.

Att ha medarbetare som inte vågar rapportera brister för att förebygga de stora problemen är riktigt farligt

– Det är lätt att skylla en skandal på en enstaka person. Men genierna som spårar ur missbrukar dåligt fungerande system. De har mycket svårare att verka i robusta och välfungerande organisationer.

Särskilt allvarligt blir det med tystnads- och rädslokultur i organisationer som jobbar med säkerhet. 

– Att då ha medarbetare som inte vågar rapportera brister för att förebygga de stora problemen är riktigt farligt och leda till kriser som till exempel Tjernobyl.” 

Läs hela artikeln. Läs också intervjun med Martina Montelius som var en av de anonyma offren för Kulturprofilen. Hon har sedermera gått ut med att hon var en av de 18 som berättade för DN:s reporter Matilda Gustavsson om övergreppen.