Etikettarkiv: AnnaOdell

Åsa Nilsonne om rättegången mot Anna Odell

Man kan få intrycket att den samlade psykiatrin ställer sig bakom anmälan och rättegången mot Anna Odell. Psykiatern Åsa Nilsonne skriver på sin blogg att hon skäms över att St Göran tagit ärendet till domstol. Hon förklarar och argumenterar sedan på ett bra sätt om varför Odells projekt visat på brister inom psykiatrin. Läs och begrunda.

Rättegången mot Anna Odell och bristerna inom psykiatrin

3517717906

Idag var det rättegång mot Anna Odell i Stockholms tingsrätt. Åtalspunkterna är våldsamt motstånd, falskt larm och ”oredligt förfarande”. Norra Stockholms psykiatri och sju anställda på S:t Görans sjukhus är målsägande. Det har ju varit en enorm hysteri kring det här enskilda fallet vilket är förståeligt. Jag avstår från att kommentera rättegången även om den känns en smula absurd och det vore djupt olyckligt tycker jag om Odell blev dömd.

En kanske viktigare fråga som psykiatrin lyckats undslippa är en diskussion kring svårigheterna med tvångsåtgärder och slutenvård. DN Söndag hade en bra artikel om den slutna vården och som belyste några brister som psykiatrin idag har och som inte tycks ta på allvar:

De tvångsåtgärder som får användas av vården – bältesläggning, avskiljning (isolering), tvångs-medicinering – är sedan länge rapporteringspliktiga till Socialstyrelsen på kvartalsbasis. Bältesläggning som varar över fyra timmar och avskiljning över åtta timmar ska dessutom rapporteras individuellt och omedelbart.

Detta har inte fungerat på många år. De register som har funnits sedan 1992 har varit usla.

Många kliniker har struntat i att rapportera, andra har gjort det bristfälligt. Enligt Monica Ladfors på Socialstyrelsen var det först i början av 2000-talet som systemets brister uppmärksammades.

Trots en lagstadgad rapporteringsskyldighet har ingen alltså vetat hur vanliga tvångsåtgärderna har varit eller hur omständigheterna kring dem sett ut.

– Det har varit totalt upp till klinikerna. Om en klinik rapporterar 200 bältesläggningar går det inte att veta om det är en och samma patient, eller hundra. Det sägs att det finns kliniker som satt i system att bälteslägga i drygt tre timmar, släppa upp en stund och lägga i bälte igen, för att undgå fyratimmarsgränsen. Men det är ingenting vi har möjlighet att kontrollera, säger Monica Ladfors.

Vid en verksamhetstillsyn i södra Sverige som gjordes upptäckte Socialstyrelsen att journalföring och dokumentation ofta var så dålig att det var omöjligt att avgöra om tvångsåtgärderna var berättigade. Av det tjugotal kliniker som grans­kades skötte endast en dokumentationen korrekt. På hälften funge­rade det hjälpligt. Man kunde även se stora regionala skillnader utan annan förklaring än att olika vårdkulturer utvecklats.

Allt det här är oacceptabelt och anmärkningsvärt inte minst med tanke på att regerings särskilda psykiatriutredare Anders Milton skulle titta  just på olika brister inom och mellan olika enheter inom psykiatrin. Intrycket är att psykiatrin fortfarande är en sluten värld som inte tål kritik om än framförd på kontroversiellt sätt. Det tycker jag är illavarslande. Hur blev det så?

PS: Hör även Anna Odell från rättegången i Studio Etts inslag i P1.

Höstens program av Psykologer tittar på film

psykfilm2loggacopy

Sjätte säsongen av Psykologer tittar på film rivstartar med en svensk klassiker. 16 september  visas Misshandlingen (1969) av filmaren Lars-Lennart Forsberg. Filmen vann en Guldbagge och handlar om en vänsterradikale Knut Nilsen som slår en man på käften och blir föremål för en polisutredning och psykiatrisk undersökning. Den hetlevrade Knut hamnar till slut på en sluten avdelning på Långbro mentalsjukhus. Filmen växte mycket debatt om psykiatrin på sin tid med anledning av den så kallade sociopatutredningen.

Till diskussionen efter filmen kommer konstnären Anna Odell som blev uppmärksammad för sitt verk ”Okänd Kvinna 2009-349701″ tidigare i år samt Monica Mörlid, sjuksköterska, leg psykoterapeut och handledare i psykoterapi. Mörlid medverkade i Misshandlingen som mentalsköterska. På plats i publiken finns även Lars-Lennart Forsberg. För den som inte kan komma släpps filmen  inom kort även på dvd.

Filmvisningen börjar kl 19 i Klarabiografen på Kulturhuset. Biljetterna till Misshandlingen kan köpas redan nu i infokassan på Kulturhuset eller på nätet. Övriga biljetter släpps två veckor innan respektive filmvisning.

Välkomna!

Övrigt ur höstens program

13 oktober visas Mandomsprovet (1967) av Mike Nichols. En ung Dustin Hoffman går ut college och är på gränsen till vuxenvärlden. Han glider omkring och får ihop det med mamma och dotter Robinson. Gäst är psykologen och psykoterapeuten Margareta Berggren. Hon var bland annat med i Bullen på SVT) och Dialog i SR.

10 nov, Stranded (2008), dokumentär av Gonzalo Arijon om flight 571 som störtade i Anderna 1972. Ett tjugotal personer överlevde kraschen varav de flesta var  lagkamrater i ett rugbylag. När maten tog slut och sökandet efter dem misslyckats tvingades de göra det oundvikliga: Äta sina medpassagerare. Historien har tidigare filmatiserats men i Arijons speciella film intervjuas de överlevande om flygkatastrofen och den mirakulösa räddningen. Gäst är psykologen och existentielle psykoterapeuten Dan Stiwne.

8 dec, I huvudet på John Malkovich (1999).  Kultfilm där en hemlig ingång till skådespelaren John Malkovich medvetande öppnas. Spike Jonze är regissör och Charlie Kaufmann har gjort manus. Gäst är läkaren och psykoterapeuten Poul Perris. Han är rektor på Svenska Institutet för Kognitiv Psykoterapi.

Psykologer tittar på film på Facebook.

Anna Odellhärvan och konstverket Okänd Kvinna

572270_366_150DN rapporterar att Anna Odell åtalas för falskt alarm, misshandel, och försök till misshandel, ofredande mot grupp, oredigt förfarande och våldsamt motstånd. Överläkaren David Eberhard är dessutom JO-anmäld för sitt agerande när han gick ut och kommenterade och kritiserade en enskild patient. Det börjar bli tröttsamt med alla dessa juridiska diskussioner vad det gäller konst men även övriga tvister i samhället. En vind av amerikaniseringen känns det som.

Så till konstverket OKÄND, KVINNA 2009-349701 som flera recenserar idag. Mårten Arndtzén i P1 :s Kulturnytt konstaterar:

Och visst måste konstnärer kunna överskrida gränser, både juridiska och etiska, när deras ärende kräver det. Men det är just där Anna Odell misslyckas. Med att visa att det hon gjorde den där kvällen i januari verkligen var nödvändigt. Att det inte gick att berätta hennes historia, att öppna upp psykiatrins slutna rum, utan att lura förbipasserande och utnyttja deras medkänsla. Utan att ockupera en potentiellt livsavgörande vårdplats på S:t Görans psykakut.

För hennes arbete innehåller inga avslöjanden, presenterar inga ovedersägliga bevis på missförhållanden i svensk psykvård. Hon menar att hon utsatts för onödigt våld och överdrivet tvång. Läkarna och polisen hävdar motsatsen. Den dolda kameran på Liljeholmsbron bevisar att Odell, i motsats till vad som hävdas i journalen, inte är särskilt våldsam. Men tvärtemot vad hon påstått är inte poliserna det heller.

Ord står mot ord, bild mot bild. Och den diskussion Anna Odell vill starta får liksom ingenting att ta spjärn emot.

Visserligen har Arndtzén en del poänger. Men hur många andra konstverk, ärenden och journalistiska artiklar ställer man det kravet att man inte hade kunnat berätta det på något annat sätt? Det tycker jag blir konstigt.

En annan vinkel har Hynek Pallas som var på plats tidigt igår på Konstfacks vårutställning. Han imponeras inte över konstnärens sätt att presentera sitt verk och suckar över galleri-rummet. Han skriver:

Och jag var ändå på plats tidigt i eftermiddags. Det var kanske femton-tjugo personer i det lilla rummet hela tiden, och vi var kanske två-tre som stannade filmen ut. (Och det är alltså den film som ger stommen.) Jag vågar inte ens föreställa mig hur det kommer att bli om ett par timmar.

Och Cullberg-intervjun som man alltså bara kan höra i ett par hörlurar? Hur många kommer att kunna ta till sig betraktelsen av en av Sveriges intressantaste experter på de här områdena, dessutom en som kan konstfältet och har anhörigperspektivet?

Nej, mitt tips är att majoriteten som går dit när de väl hittar till det avsides belägna rummet där Odells verk visas (i sig rätt underhållande att se folk leta efter rummet som inte är markerat på något särskilt vis – och folk vill ju inte framstå som om de har åkt till Telefonplan enkom för att se Odells grej) mest kommer att köa för att se de femton minuterna av iscensatt psykos. Trist.

För ett av syften med filmen tycks verkligen vara att lyfta fram (akut-) psykvården och hur den fungerar – och det tror jag att få kommer att se i verket vid ett besök på Konstfack.

Tänk om man istället hade tillgängliggjort filmerna på Konstfacks hemsida? Så jag hoppas att någon kopierar dvd:erna och att Pirate Bay sedan tar sitt ansvar som samhällsupplysare.

Att konst presenteras otillgängligt är en del av problemet med den elitism som frodas inom kultursfären. Men det verkar de flesta vara eniga om behövs samtidigt. Om filmerna hamnar på Pirate Bay så får vi säkert se några åtal till.

Konstverket Anna Odell

Efter tre månaders tystnad berättade konstfackseleven Anna Odell i DN om sitt projekt som väckte så mycket uppmärksamhet. Många har redan kommenterat och skrivit om uttalandet. På två dagar har 156 kommenterat artikeln och 51 bloggat om den, och fler lär det bli. Så här säger Odell till DN om sitt examensprojekt Unknown, woman 2009-349701:

I drygt tre månader har Anna Odell hållit för sig själv att händelsen på Liljeholmsbron dokumenterades. Trots intensiva påtryckningar från medierna har hon insisterat på att verket ska få tala för sig själv. Hennes styrka ligger inte i att förklara eller försvara sig, menar hon. Hon vill inte att personen ska överskugga diskussionen. Samtidigt är det till stor del personliga erfarenheter som fick henne att vilja genomföra projektet. För att förstå det måste vi backa bandet tretton år.

Då var Anna Odell 22 år och hade, berättar hon, mått dåligt sedan det tidiga tonåren, i omgångar varit allvarligt sjuk. En oktoberkväll balanserade hon på broräcket, livsfarligt högt ovanför vattnet. Lyckligtvis stoppades hon och blev förd till S:t Görans psykmottagning där hon spändes fast i en likadan bältessäng som nu i januari.

– Jag har blivit tagen till flera psykmottagningar. Men bara två gånger till S:t Göran. Och bara där har jag blivit lagd i bälte och bara i journalerna därifrån påstås jag ha slagits, säger hon. Varken då, 1995, eller nu, har polis eller vårdpersonal gjort någon ansats att släppa taget om mig. Hur kan de då veta om jag är våldsam?

Det behövdes inte så mycket för att föreställa sig varifrån kraften och motivet till Odells konstverk kom ifrån. Det är på många sätt förklarligt. DN fortsätter:

– Jag var beredd på att de skulle bli arga. Men när det väl hände kom det ändå som en chock. Jag kände mig urusel.

Hon har anklagats för att ha utnyttjat människor och samhällsresurser. Men hon har aldrig ångrat det hon gjort och påpekar att hon inte varit ute efter att sätta dit enskilda personer. Att hon skulle ha skadat personalen på S:t Göran går hon inte med på. Vården, menar hon, är en institution som måste tåla att bli ifrågasatt. Regler om sekretess gör att stora delar blir omöjliga att granska. Hon är övertygad om att en spelad psykos var det enda sättet att göra människor medvetna om hur det kan gå till på Sveriges största psykakutmottagning.

– Jag kan inte komma på något bättre sätt. Skulle jag ha försökt diskutera psykvårdens behandlingsmetoder i min roll som före detta patient i stället för som konstnär, skulle jag återigen befinna mig i situationen där jag inte anses trovärdig.

Odells naivitet inför massmedia och inför sitt eget konstprojekt bekräftas och är fortfarande förbluffande. Som konstnär och samhällsmedborgare har man ett ansvar att berätta vad och varför man gör något. Däremot har hon rätt tycker jag när hon säger att hon inte skulle ha haft samma trovärdighet som före detta patient. På ett sätt är det två elitistiska paradigm som möter varandra. Konsten (konstnären) och psykiatrin (läkaren). Det blir intressant när de stöts och blöts och på många sätt är det en kamp om problemformuleringsprivilegiet. Det om något är provocerande för läkarna och det psykaitriska etablissemanget.

Vår rätt att leka psyksjuka, del 3

konstfack_odell494_431139b

”Vi stöttar vår konststudent”, är rubriken på en artikel i DN av Konstfacks ledning med anledning av mediedrevet kring Anna Odells konstprojekt. Jag har tidigare kommenterat händelsen här och sedan här. Det är bra att Konstfack själv förklarar sina ståndpunkter. Jag har tidigare klagat på bemötandet och tystnaden från Anna Odell och Konstfack. Artikeln tycker jag på ett nyanserat sätt förklarar hur man resonerat. Det låter nyktert om än en smula naivt och lite ihåligt att be mediedrevet besinna sig. Det här konstprojektet utspelar sig till stor del tack vare just detta mediedrev men det är tystligen inte Konstfack modiga nog att erkänna. Men annars var klargörandet bra. Jag tycker det övertygar. Särskilt med tanke på psykiatrins problematiska historia genom decennier och sekler är det rimligt att granska och blanda sig i psykiatrin även som konstnär.

Konsvetaren Sophie Allgårdh skrev förra veckan en läsvärd kommentar på konstbråket i SvD. I artikeln med rubriken ”Angeläget belysa psykvård i resurskris” försöker hon balansera de olika åsikterna och landar rätt nära min egen bedömning; att Odells konstverk är kontroversiellt men berättigat.

Uppdatering: Karolina Ramqvist skriver även på Dagens Arena om den kulturkonservatism som bubblat upp med anledning av konstdebatten.

Vår rätt att leka psyksjuka, uppföljning

Konst och etik väcker verkligen känslor, det är väl en bra sammanfattning av den senaste veckan debatt om att leka psyksjuk. På ett sätt är det befriande att vi efter alla krigslöp om Gaza fått en inhemsk storm-i-ett-vattenglas-diskussion som samtidigt känns angelägen. DN:s konstkritiker Ingela Lind skriver en kommentar i torsdags. Som vanligt har DN Kultur-kommentarer en ton av att sammanfatta och avsluta en pågående diskussioner som naturligtvis är mycket större än en spalt i deras blaska. Alltid med en von oben-attityd, vilket retar mig. Lind kommer inte med något nytt som inte Kjöller, jag själv eller någon annan av alla bloggare redan sagt.

Vill man läsa något mer tempramentsfullt är Newsmill ett bra ställe. Psykiatern David Eberhard fortsätter att gå till attack med sin artikel Konstfackseleven borde klippa sig och skaffa sig ett jobb. Det passar väl in att synas i debatten nu, med tanke på att Eberhard kommer med sin nya bok Ingen tar skit i de lättkränktas land på Prisma i vår. Det låter som Eberhard är lättkränkt tycker jag? Pål Hollender, konstnären som gjort sig känd som en provokatör försvara inte oväntat Anna Odell. Hon borde hyllas tycker han. Det finns hundratals fler röster och kommentarer varav ett tiotal på min blogg. Vad tycker ni andra läsare om det här? Patetiskt, omoraliskt eller bara komiskt?

Vår rätt att leka psyksjuka

 1000px-liljeholmsbron_stockholm.jpg

Förra veckan lekte Konstfackeleven Anna Odell psyksjuk och fingerade ett självmordsförsök på Liljeholmsbron. Hom blev omhändertagen och inlagd på S:t Görans akutmottagning, men skrevs ut när hon förklarade att hon var frisk och det hela var en del i ett konstprojekt. Bloggmobben och ryggmärgsreflexmoralen hos folk går igång. En som rasar är överläkaren David Eberhard:

– Det är oförskämt mot medpatienter och personal och det är slöseri med samhällets resurser. Det här är en person som spottar, och försöker bita och slå personalen, bara som en del av något som hon kallar konstprojekt. Jag tycker att det är befängt, säger David Eberhard, chef för den psykiatriska akutmottagningen vid S:t Görans sjukhus, till SVT:s ABC.

Det kan låta självklart att fördömma Odells konstprojekt. Men låt oss stanna upp ett tag. Det förefaller frestande att tycka att konstprojekt som tar samhällets resurser i anspråk borde få betala för vad det kostar. I det här fallet 11 500 kr för hela ingripandet. Den åsikten framför landstingsborgarrådet Birgitta Rydberg (fp) samt en hel rad bloggare som t.ex. Ander B Westin. Problemet är att det här synsättet inte praktiseras p ånågot konsekvent sätt samhället. Du kan svina runt på stan eller segla i orkanstyrka i en finnjolle som Göran Kropps gjorde i Vättern och ändå bli räddad av räddningstjänsten eller få bistånd av samhället. Det är svårt att använda kostnaden som ett bra och vettigt argument.Vart ska vi dra gränsen? Snowboardåkning offpist, fortkörare eller de som skär sig själv i handlederna. Borde inte de betala sjukvården själv i så fall?

Något som verkar uppröra många är att Odell lurades. Att narras tycks vara ett beklagligt uppsåt. Men inte heller det är någon bra moraliskt kompass. För ponera att konstfackseleven Odell hade som uppsåt att spela psykpatient, filma med dold kamera för att påvisa missförhållanden på en psykmottagning t.ex. Då hade samma människor applåderat hennes mod och driftighet. Dold kamera har accepterats som ett journalistiskt knep för att berätta sanningen. För en konstnär borde det här också kunna användas som metod. Men då krävs det kanske att det finns ett uppsåt som är större än konsten?

Problemet som jag ser det med konstaktionen att det inte tycks finnas något syfte eller mening bakom som kan förklara och sätta in aktionen i ett kontext. Det är ingen bra kommunikationsstrategi att säga att man inte vill berätta om konstverket förrän i maj, när det är klart. Det låter som att Odell inte haft någon plan för att bemöta kritiker eller att hon egentligen haft någon idé förutom att göra en ”process” och att ”undersöka” något. Det här låter luktar som slapp postmodern konstnärshållning.

Till Odells försvar uttalar sig Olof Glemme, chef för institutionen för konst vid Konstfack. Han säger att man noggrant kollat upp de juridiska ramarna för projektet innan det genomfördes och att han därför försvarar hennes agerande. Vi backar henne, hon har inte gjort något fel.

Men det rimmar ihålligt tycker jag. Även om hon handlats juridiskt riktigt är det kanske inte etiskt försvarbart. Min poäng är att det som avgör inte är juridik eller ekonomi utan uppsåt och ett mått av konsekvenstänkande för att avgöra det rimliga i Anna Odells konstnärsprojekt.

Hanne Kjöller skriver en tänkvärd och viktig kommentar i DN där hon berättar om en händelse där hon nyligen förhindrade ett självmordshopp på Västerbron. Kjöller fördömer på ett förlåtande sätt.

PS: Psykbryt tipsade om en psykiater som saxat ett klipp ur Anna Odells skrift som hon gett till psykakuten när hon gav sig till känna. Där redogör hon för sitt syfte. Jag citerar:

Min avsikt med projektet är att öppna slutna rum och belysa hur olika och slumpmässigt bemötandet inom psykvården kan vara. Att belysa och testa iden om att psykosen är en sorts lögn, som polisen uttryckte det, genom att rekonstruera en psykos. Jag använder och ifrågasätter de reaktioner den planerade psykosrekonstruktionen väcker hos olika myndigheters yrkesutövare genom att sätta deras olika påståenden mot varandra. Jag driver olika frågeställningar framåt genom att att låta dem jag intervjuar ta ställning till varandras påståenden. Min metod är också att, beroende av vad dom jag intervjuar säger, låta det påverka vilka andra jag kommer välja att intervjua. I projektet vill jag belysa hur offerrollen påverkas av dom olika sammanhang som jag frammanar. Ju mer jag undersöker och tränger in i vad offerrollen innebär desto tydligare blir det hur komplex frågan är. Min slutsats blir att varje svar väcker nya frågor.”

Konstfack, Anna Odell, 2008

Mig övertygar det inte…