Etikettarkiv: BeTipul

Intervju med mig om terapiskildringar i film och litteratur

Idag är jag intervjuad i DN Kultur om terapiskildringar i film och litteratur. Detta med anledning av att Hagai Levy, skaparen av In Treatment varit på besök i Stockholm. Jag träffade själv Levy när han besökte Sverige 2009, då In Treatment och den israeliska förlagan Be Tipul, började sändas första gången. Intervjun i sin helhet hittar du här nedan eller på DN:s hemsida:

Terapi är ett smart berättartekniskt grepp. Men terapeuter skildras ofta schablonmässigt, säger Jonas Mosskin som ordnar samtalskvällar där psykologer analyserar film och litteratur.

Jonas Mosskin är psykologstudent, och har sedan några år drivit klubbarna Psykologer tittar på film och Psykologer läser böcker på Kulturhuset i Stockholm, där fiktion analyseras ur ett psykologiskt perspektiv. Han tror att terapi är ett bra dramaturgiskt grepp, inte minst för att det är tydligt och naturligt upprepande.

-Samtalsterapi  är ett tacksamt sätt att berätta en historia. I ”In treatment” kan man till exempel hoppa in i vilket avsnitt som helst och ändå hänga med, karaktärerna pratar om sig själva och det är fördjupningar och omtagningar av samma ämne.

Men terapeuter skildras ofta ganska schablonmässigt, säger Jonas Mosskin. Särskilt på film, där det ofta inte finns så mycket utrymme att utveckla karaktären.

– En stereotyp är att terapeuten är knäpp. En galen professor som man absolut inte vill ha något att göra med. Terapeuter skildras ofta som självupptagna, och egentligen innerst inne galna. En annan schablon är att terapeuterna själva har en väldigt stark idé om vad problemet är, om hur det egentligen ligger till, som de sedan håller fast vid oavsett vad.

Det bästa forumet för terapiskildringar är teatern, tycker Jonas Mosskin. Han ser bland annat fram emot att se Dramatens uppsättning av Tom Kempinskis ”Duett för en”, om en MS-sjuk kvinna som besöker en psykiatriker.

– Teatern är nog den optimala terapiscenen. Där utspelar sig allt i ett rum, och man kan höra terapeutens minsta suckar på scenen. Det är en avskalad stämning. I bland kan jag tycka att ”In treatment” är för snyggt, det är sällan så snyggt hos en terapeut, utan snarare lite murrigt med någon enstaka gammal lampa, ungefär som på teatern.

Jonas Mosskin om terapiskildringar

”In treatment” (tv-serie, 2008–2010)
–  Den är gjord med hjärta, och Hagai Levi har själv gått i terapi i alla möjliga olika varianter. Det är nog en av de minst schablonartade skildringarna av terapi, som ligger närmast verkligheten. 

”Intima främlingar” (film, 2004)
– En kvinna går till vad hon tror är en terapeut, men han är egentligen skattejurist. Den beskriver att själva mötet är det viktigaste, och att det kanske inte spelar så stor roll med vem.

”En familj som ­andra” (film, 1980)
– Den handlar om en tonårspojke som förlorat sin tvillingbror. Här ser man en terapeut som är välvilligt inställd och lite som en kompis.

Siri Hustvedt – ”Sorgesång” (roman, 2008)
–  Huvudpersonen är en psykoanalytiker som bor i Brooklyn och det handlar väldigt lite om hans patienter utan mer om hans liv. Han är lite mer som en vanlig snubbe.

Beate Grimsrud – ”En dåre fri” (roman, 2010)
–  Huvudpersonen har schizofreni och lider av psykoser, och träffar en KBT-terapeut. Här är terapeuten som en kompis som stöttar och försöker få henne på banan.

Anna Lytsy – ”Fru Freud och jag” (roman, 2009)
–  En kvinna går i terapi hos en klassisk analytiker. Terapeuten är gammalmodig och har förutfattade meningar, särskilt hennes lesbiska förhållande.

Artikel om In Treatment i Psykologtidningen

treatment080204_560.jpg

I nummer 1/2009 av Psykologtidningen har jag skrivit en recension av tv-serien In Treatment. Jag har ju pratat en del om serien på min blogg så för den flitige bloggläsaren känns nog en del av tankarna igen. Det är svårt att recensera en tv-serie på 45 avsnitt i artikel men jag gjorde ett försök. Den här texten har legat ett tag i byrålådan men blir nu äntligen tryckt. Förhoppningsvis kommer även en längre essä om tv-serien att dyka upp framöver. SVT börjar sända serien någon gång under året. Här följer artikeln i sin helhet.

***

Den israeliska tv-serien Be Tipul började sändas 2005 och blev en av de största succérnas i landets tv-historia. Nu har HBO gjort en amerikansk version, In Treatment. Under sommaren och hösten har Canal+ sänt serien. HBO håller på och spelar in en andra säsong. In Treatment hade nog aldrig kommit till om inte maffiabossen Tony Sopranos hade börjat gå i terapi. Då blev det plötsligt både coolt och folkligt med hjärnskrynklare. Innan dess har psykoterapeuter på film i första hand varit komiska figurer i andra hand galningar.

Terapi har alltid varit en smula gåtfullt. Tystnadsplikten har gjort det svårt att prata om vad som försiggår. Alla som själva gått i terapi vet hur svårt det är att förklara för någon utomstående vad det faktiskt är man gör. Det här har fått konsekvensen att psykologer och terapeuter fortfarande bedriver något som betraktas som suspekt av den breda massan. In Treatment har förutsättningen att bli folkbildande och göra vanligt folk intresserade av terapi.

I serien får vi följa fyra olika klienter som kommer varsin dag i veckan till psykoterapeuten Paul Weston. På fredagarna avslutas veckan med att att han går till sin egen terapeut, Gina. Serien utspelar sig med några få undantag i Pauls mottagning i hans villa i en finare del av LA. Paul är en medelålders man som känner mycket för sina klienter. För mycket, tycker både hans fru Katie och Gina.

Paul är i vissa aspekter en klassiskt skolad psykoanalytisk terapeut. Å andra sidan är han inte särskilt strikt när det gäller ramar. Hans flexibla inställningen till ramarna gör också att gränserna för vad som är terapi och vem som är klient blir luddiga. Det gör honom sårbar för klienternas initiativ och obstruerande. I början av serien bekänner 30-åriga läkaren Laura sin kärlek till honom. Det är uppenbart att Paul har svårt att värja sig för Lauras inviter. När Laura dessutom förför Pauls nye klient den stilige stridspiloten Alex blir det ännu snärjigare. Alex är en målmedveten svart man. Han har under hela sin uppväxt plågats av sin far som pressat honom att vara duktig och macho. När Alex bombat en irakisk skola och av misstag dödat 16 barn, får han permission och inleder terapi med Paul. Alex styr och ställer under sessionerna. Han tar med sig en espressomaskin eftersom Paul gör så uselt kaffe. Då och då under terapin kokar han kaffe något som Paul inte är glad för men som han motvilligt tillåter.

Pauls och Katie har problem och ett sätt att lösa deras äktenskap blir att gå i parterapi hos Gina. En inte helt lyckad konstellation visar det sig. På så sätt utspelas en parallell till Pauls klienter Jake och Amy som går i parterapi. Jake och Amy kommer och går som de vill. De lyssnar inte heller på Pauls försök att få dem att prata med varandra. Till slut tillrättavisar Paul dem och tvingar dem att förhålla sig till honom som en psykoterapeut och inget annat.

Den fjärde klienten är 16-åriga elitgymnasten Sophie. Paul misstänker att hon har blivit sexuellt utnyttjad, något som Sophie protesterar mot. Däremot har hon haft en intim relation till sin tränare under en längre tid och på många sätt en gränslös uppfostran hos sin pappa. Sophies självmordstankar och utåtagerande sätter Paul på prov. Hans sätt att trösta henne  i terapin är okonventionellt och bitvis är han mer som en jourhavande vuxen än en terapeut.

Paul är en sympatisk man som är lätt att fatta tycke för. Han har uppenbara brister som psykoterapeut men reparerar gång på gång misstag vilket känns mänskligt och ganska typiskt för vad den psykoterapeutiska processen är för något. Han blir dock som förbytt när han kommer till Gina. Då läxar han upp henne och tävlar om vem som är bäst som psykoterapeut. Hon koncentrerar sig på Pauls känslor för Laura och kommer med förmaningar om hur oetiskt det vore att inleda en relation. Paul avskyr Ginas tolkningar och det blir ständigt gräl.

Skaparna av In Treatment lyckas med små medel göra varje avsnitt till dramatiskt. Det är lätt att se ett enstaka avsnitt och hänga med i handlingen, mycket tack vare att terapi i sig är ett sorts upprepning. Skådespeleriet är bra och trovärdigt. Liksom många amerikanska tv-serier finns det saker i serien som känns kulturbundna. Men förvånansvärt väl skildrar serien ändå allmängiltiga problem hos människor i vår tid. Det är barn, karriär, äktenskap, bristande självkänsla och prestationsångest såväl i sängen som i det materiella ekorrhjulet. Serien ställer frågor som gör att man vill prata med sina vänner och kollegor om terapi. Det tycker jag är ett mycket gott slutbetyg för en innovativ tv-serie som In Treatment.

Be Tipul på Axess TV

th_axess-vecka-2.gif

Många är vi som önskat att allämnteve skulle börja visa tv-serien In Treatment. Ryktet säger att SVT äntligen ska göra detta under 2009, men det är ännu oklart när (hur kan det ta så lång tid?). Istället hinner Axess TV före med att börja sända den israeliska förlagan Be Tipul som In Treatment bygger på. Bägge serierna utspelar sig i terapirummet. Måndagen den 12 januari börjar man sända, varje vardag kl. 21. På helgerna visas veckans avsnitt i ett block. De som har sett Be Tipul brukar säga att originalet är ännu bättre. Enklaste sättet att följa serien är via Axess web-tv.

Kobra om terapi

redaktion.jpg

Måndag 1 december handlade SVT:s Kobra om terapi. Jag blev på ett tidigt stadium kontaktad  av redaktionen, även om de inte nämnde psykfilm lyckades man på ett bra sätt visa på några kopplingar mellan kultur och psykologi. Redaktionen hann med tre längre inslag. Kristofer Lundström träffade Marc Forster, bland annat regissör för senaste Bondfilmen. De talade om att analysera James Bond. Är han en kille som reder sig själv? Forster berättade att han skapat en kvinnlig karaktär som är mer uttrycksfull än Bonds stoneface. På så sätt får betraktaren än hint om vad Bond tänker och känner, något som han i och för sig inte riktigt ville visade det sig (vilket kändes en aning ambivalent).

Kobra träffade också terapeuten/coachen Phil Towle som hjälpte krisande Metallica under deras mödosamma arbete med en skiva i början på 2000-talet. Towle gruppterapeutiska process tillsammans med bandet filmades i den hyllande dokumentären Some kind of monster (En film som jag förövrigt funderat på att visa på Psykologer tittar på film).

Det sista inslaget handlade självklart om HBO tv-serien In Treatment. Kobra träffade såväl regissören Rodrigo Garcia som några av skaparna av den israeliska förlagan Be Tipul i Tel Aviv. Kul att höra röster från Israel. Det känns verkligen inte som någon tillfällighet att en serie om psykoterapi kom till i ett så traumatiserat samhälle som Israel. Flera intervjuoffer på stan i programmet bekräftade bilden att synen på att gå i terapi har förändrats från att vara någon fult till något positivt de senate decennierna. Serien har förmodligen stärkt den processen. det ska bli intressant att se vilka reaktionerna kommer vara i Sverige när SVT börjar sända serien under 2009.

Som vanligt gör Kobra bra, men korta program. Det borde åtminstone få vara lika länge som en terapisession tycker jag.

Se programmet här. Redaktionen har numera även en blogg. Och se framför allt In Treatment.

”In Treatment”, nu på svensk teve

intreatment.jpg

Förra veckan började Canal+ att sända terapiserien In Treatment. Det är kvalitetsgaranten HBO som ligger bakom den amerikanska versionen. Fem kvällar i veckan, under en halvtimme får tittaren stifta bekantskap med psykoanalytikern Paul Weston. Magnus Eriksson på SvD gillade det han såg efter två avsnitt. Själv har jag sett de första sex avsnitten. Serien visas nio veckor under sommaren. film- och teveskribenten Kjell Häglund skrev först entusiastiskt om serien på Weird Science men kom senare fram till i Axess att han är mer förtjust i det israeliska orginalet ”Be Tipul”. Lite dålig tajming känns det onekligen att börja sända ”In Treatment” samtidigt som Fotbolls-EM. Men Canal+ tänker nog inte att det är samma målgrupp.

In Treatment känns som en grymt bra teve. Jag blev fast direkt. Den lever mycket på att bra skådespeleri av terapeuten Gabriel Byrne. I en tidigare tråd diskuterade flera att serien upprätthåller den psykodynamiska mystiken kring terapirummet. Men jag tror det motsatta. En stor del av svårigheten med att förstå ett psykodynamiskt perspektiv är att det är vagt och inte så konkret. Serien hjälper betraktaren att se, uppleva och diskutera terapeutens sätt. Speglingar, tolkningar och andra terapeutiska tekniker förekommer regelbundet vilket går att prata om antingen i soffan eller i en utbildningssituation. På samma sätt som ”Sopranos” terapisamtal gjorde att folk diskuterade terapi så tror jag att ”In treatment” i ännu större utsträckning kommer leda till diskussioner och klargöranden. Men i slutändan är det ju bara en teveserie.

Canal+ beskriver Pauls olika klienter på följande vis:

”På måndagar slår psykoanalytikern Paul Weston ifrån sig patienten Lauras uppvaktning, för att istället försöka hjälpa denna unga attraktiva läkare med hennes tendens att ständigt förälska sig. På tisdagar försöker han få den retlige stridspiloten Alex att inse att hans själsliga problem kan bero på att han dödat sexton barn i Irak. Onsdagarna är vikta åt tonåriga gymnasten Sophie, vars olympiska drömmar krossats efter en trafikolycka. Äkta paret Amy och Jake, som ständigt grälar om huruvida Amy ska genomgå en abort, sitter i Pauls soffa på torsdagar. Det är inte underligt att Paul varje fredag behöver rensa hjärnan med ett besök hos sin egen terapeut Gina. Hon analyserar hans skakiga tillvaro med hustrun Kate, och hans tendens att gräva ner sig i sina patienters problem.”