Etikettarkiv: BUP

De apatiska flyktingbarnen

9789127088368

Gellert Tamas har återigen tagit sig an svensk politik. I dagarna utkommer hans undersökande bok De apatiska (Natur & Kultur). Den handlar om vår samtidshistoria där hundratals flyktingbarn som var apatiska blev misstänkliggjorda för att simulera psykiska problem. Boken går hårt åt Migrationsverket, den dåvarande socialdemokratiska regeringen, psykologer och psykiatriker som spred dessa rykten. Ikväll nådde pajasnivåerna nya höjder i SVT Debatt. En av de som kritiserade Tamas bok psykiatrikern Tomas Eriksson. Denne figurerade tidigare i år som en riktig rätthaverist när han dömde ut alla former av psykoterapi inklusive KBT. Eriksson är en av dem som Tamas går hårt åt i boken. Jag har själv inte hunnit läsa boken och eftersom så många psykologer och psykiatriker förekommer i boken så känns det viktigt att läsa och ta ställning till Tamas slutsatser. Förutom Eriksson har de kommit mothugg från några chefer på BUP i Stockholm på DN Debatt.  Med tanke på att Tamas gjort sig känd för sin rigorösa faktagranskning (jag minns den oändliga referenslistan till Lasermannen) är det svårt att tro att Tamas är ute på tunn is. Så läs boken, tegelstenen på 600 sidor och se även Maciej Zarembas hyllande recension av boken som nästan blev till en debattartikel.

Kritik mot föräldrarkurserna ger förvirrat intryck

Jag skrev för ett tag sedan om föräldrarkurser och barnuppfostran med anledning av Insidans artiklar i DN. Gert Svensson följer upp med reaktioner från läsarna, varav några publiceras här. Dagen efter följde man upp med ytterligare en artikel där några kritiska psykologer menar att ”barnet har ett budskap med vreden”. Det känns som många kommentarerer är förvirrade överreaktioner. Jag fäste mig vid Sten Lundqvist försök till nyansering och som jag tror är en viktig aspekt. Han är verksamhetsansvarig på BUP Stockholm.

Vi skrämmer inte barn till lydnad

”Inom barn- och ungdomspsykiatrin (Bup) i Stockholm använder vi sen några år föräldrautbildningsprogram som bygger på kognitiv beteendeterapi, främst Komet och De otroliga åren. Programmen är väl utvärderade, såväl utomlands som i Sverige. Vår erfarenhet är att de fungerar – inte bara för att förändra barns beteende utan framför allt för att bryta mönster och skapa goda cirklar i samspelet mellan barn och föräldrar. Är då dessa program exempel på ett ’nyauktoritärt’ förhållningssätt som kränker barn och skrämmer till lydnad? Nej, faktiskt inte. Alla metoder kan missbrukas och bli destruktiva i fel händer. När vi använder dessa program inom Bup sker det under ledning av kompetenta och erfarna medarbetare. Innan föräldrarna erbjuds föräldragrupp har vi gjort en bedömning av barnet och familjen. Tillsammans med föräldrarna har vi kommit överens om att detta är en väg att skapa förändring. Erfarenheten visar att den ofta är framgångsrik.”

Som allmänna råd till föräldrar känns det dock tveksamt att endast rekommendera kurser baserade på inlärningssningsteori. Jag tror knappast kursledarna själva tillämpar idéerna fullt ut. Särskilt problematiskt känns det att konsekvent använda sig av positiv belöning. Det gör att barnet ständigt förväntar sig yttre bekräftelse vilket i längden är orealistiskt och gör barnet osjälvständigt. Forskning har visat att på lång sikt är det bäst att då och då belöna positiva beteenden.

Dagen efter läsarrekationerna följde DN upp med ytterligare en artikel där några kritiska psykologer menar att ”barnet har ett budskap med vreden”. Och det är ju förstås sant. Men en del av kritiken gick ut på att det var omänskligt att ignorera barn. När barn blir obstinata menade flera att man ska sätta sig på huk och tala med snäll röst och att omfamna barnet. För mig förefaller det naivt att tro att föräldrar ska bete sig på det sättet. Man har faktiskt rätt att bli arg även som vuxen, och jag tror att det är bra att barn märker att vuxna också blir arga. Ibland är det ju bra att var och en går till sitt och lugnar ser sig. Lars H Gustafsson föreslår att föräldern ska säga något i stil med: ”Nu är du en riktig trasselgubbe, men jag älskar dig lika mycket ändå!”. Jag tycker återigen att det låter naivt. En toffelförälders reaktion. Guhn Godani psykolog på Rädda Barnen, tycker att föräldrar inte ska agera pedagog utan medmänniska. Det känns som en märklig polarisering. Det finns många likheter mellan pedagogen och föräldrarrollen. Personligen tror jag att det finns för lite pedagogik i dagens barnuppfostran.

Föräldrarkurser och skamvråns återkomst

Gert Svensson skrev i veckan ett antal artiklar på Insidan i DN om föräldrarkurser och barnuppfostran. Den första artikeln beskriver föräldrarkursernas utformning. DN ger också en kort översikt av hur synen på barnuppfostran i Sverige har förändrats under de senaste hundra åren. En artikel handlar om en mamma som beskriver hur hon lärt sig handskas med Isak. DN besökte också psykologen och kursledaren Mattias Lilja som är psykolog och kursledare inom ramen för föräldrarkursen Komet.

”Cope” (som kommer från Kanada), ”Komet” (en svensk motsvarighet) och ”De otroliga åren” (som utvecklats av amerikanskan Carolyn Webster Stratton) är tre föräldrarkurser som alla bygger på social inlärningsteori och kognitiv psykologi. I grunden handlar det om att förstärka och uppmuntra önskvärda beteenden och att ignorera och försvaga icke önskvärda beteenden. I föräldrarprogrammen läggs stor vikt vid att berömma och uppmuntra barnen mer än att tillrättavisa dem. Fem gånger mer beröm rekommenderar man. Om barnet blir obstinat och bråkar bör man ta undan barnet i en time out eller nödbroms som det också kallas. Barnet får vara ensamt på en stol eller i ett rum tills dess att barnet lugnat ner sig. Läs mer

Är lägre självmord ett tecken på att psykiatrin inte är i kris?

Psykiatrikern David Eberhard tillbakavisar kritiken mot psykiatrin på DN Debatt. Eberhard har skrivit boken ”I trygghetsnarkomanernas land” som jag skrivit om tidigare. Han menar att krisen inom psykiatrin är överdriven och som bevis för det för han fram att självmorden i Sverige har halverats på 25 år. 2 237 personer tog livet av sig 1980. Motsvarande siffra var 1 387 personer för 2004. Självmorden bland unga har inte sjunkit lika mycket som för vuxna. I gruppen 15-19 år har den dock legat still de senaste 20 åren. Om det är någon som har kris är det Barn- och Ungdomspsykiatrin (BUP) menar Eberhard.

Eberhard tar de halverade självmorden som intäkt för att det inte råder någon kris inom psykiatrin. Men frågan är om det är så enkelt? Jag trodde att psykiatrin inte bara sysslade med att förebygga självmord. Det är mycket bra att färre begår självmord, särskilt med tanke på att de flesta tvärt emot vad folk tror inte begår nya självmordsförsök.

Men kritiken mot psykiatrin har handlat om annat än självmord. Jag tror att psykiatrin gör ett bra jobb att förebygga självmord men psykiatrin har också en uppgift att satsa på terapi, stödåtgärder, anhörigkontakter etc. Som jag har uppfattat kritiken under sommaren har den handlat om mer än självmord. Därför tycker jag inte Eberhards resonemang missar målet. Läs mer