Etikettarkiv: gruppdynamik

Om vår fascination för det vilda och hur grupper hanterar extrema situationer

220px-LordOfTheFliesBookCover

19 september medverkade jag i Sveriges Radios program PP3 och talade om fascinationen för det vilda och vad som händer med grupper i extrema situationer. Jag är med cirka 20 minuter in i programmet. En av utgångspunkterna var William Goldings klassiska roman Flugornas Herre  där en grupp skolpojkar mellan 6 och 12 år blir strandade på en öde ö. Grupprocesserna spårar ur och kampen mellan pojkarna blir ödesdiger. Trots att boken är så stark och blivit så inflytelserik är det som händer i boken inte det vanliga scenariot. Tvärtom finns det en hel del bevis för motsatsen. Ett exempel är t.ex. den hemska flygkraschen 1972 där ett rugbylag från Uruguay hamnade mitt i Anderna. Och trots extrema umbäranden lyckades man organisera sig, överleva och rädda sig själva som grupp. Händelsen har filmatiserats i Alive (1993) och i dokumentären Stranded (2007). Läs mer

Om gruppfenomen och gruppdynamik på nätet- intervjuad av Nyheter 24

nyheter24

Jag blev intervjuad av Nyheter24 med anledning av en ung kille skröt på sociala medier om sitt besök hos en prostituerad i Prag. Händelsen väckte många reaktioner, inte minst om den sexistiska tonen i kommentarstråden efteråt. Jag fick några frågor om beteenden på nätet med anledning av denna historia:

Varför väljer man att blogga om en sådan här grej helt öppet?

– Det är antagligen en medveten provokation från hans sida. Man vet att man man går över gränsen. Det vet de som kommenterar också, att man faktiskt går över en moralisk gräns.

Är kommentarerna dessa personers riktiga åsikter?

– För en del är det nog ett uttryck för uppriktiga sexistiska åsikter. Men få skulle stå för detta helt öppet och till exempel ställa upp i radio, teve eller en tidning. Det handlar om att man gömmer sig bakom en anonymitet på nätet.

Är det helt vanliga människor som som skriver sådant här?

– De flesta är vanliga, men det är klart det finns folk med sexistiska och problematiska åsikter. Bland unga killar och män i allmänhet kan det finnas en väldigt grabbig jargong, som förstärks av oreflekterad gruppdynamik. Det får lätt fritt spelrum på nätet.

Play av Ruben Östlund filmrecension för Psykologtidningen

Här är min filmrecension av Ruben Östlunds nya film Play som premiär på svenska biografer idag. Recensionen ligger uppe på Psykologtidningens webbplats. En film som alla psykologiskt intresserade måste se. Marsch iväg till biograferna.

***

Jag blir ofta misstänksam när regissörer använder barn. Det kan kännas som ett sensationslystet sätt att höja affektnivån och nerven i en berättelse som inte håller. Urtypen är kanske den danske regissören Lars von Trier, som gärna låter ett barn dö i inledningen av en film.

Ruben Östlunds senaste film Play handlar om våldsamma barn och visas nu på svenska biografer, men har redan turnerats och hyllats i ett halvår. Han klarar den balansgången.

Östlunds förra film De ofrivilliga handlade om fem historier om grupptryck och gruppdynamik. I Play är historien mer renodlad och den här gången riktar han fokus på ett gäng svarta tonårskillar som rånar killar på mobiler. Filmen är inspirerad av verkliga händelser där en liga med killar specialiserat sig på att råna jämnåriga, aningen mer välbärgade pojkar. Förövarna var alla svarta killar som satt i system att spela på den ojämna maktbalansen mellan etniskt svenska medelklasskillar och sin egen underlägsenhet.

En socialpsykologisk forskare
Östlund arbetsmetod liknar en socialpsykologisk forskare. Men där forskarens resultat är en knastertorr papperslunta utan färgillustrationer är hans slutprodukt en obehaglig filmisk dokumentation av psykologiska fenomen. Trots att det är en spelfilm upplever tittaren filmen som en dokumentär i realtid från vittnets perspektiv.

Östlund har berättat att han intervjuat rånare, offer, läst rättegångshandlingar och minutiöst försökt sätta sig in i situationen. Inget lämnas åt slumpen, varenda filmisk fotnot är perfekt genomtänkt. Han skildrar gängets förmåga att iscensätta en historia och förleda sina offer att till slut ge sina mobiler till dem. Det handlar om maktspel, psykisk terror och kallt beräknande att vuxenvärlden inte kommer att ingripa mot några stackars invandrarkillar.

Ett oundvikligt slut
Gänget väljer ut sina offer i ett köpcentrum. Likt rovdjur identifierar de osäkra killar som ovant rör sig i storstadens djungel. De spelar ”good guy, bad guy”, använder en liten portion hot om våld, men mestadels utnyttjar de offrets vilja att vara till lags.

Gänget hamnar på omvägar, på spårvagnar och till slut ute i skogen. Allt mer tristess, trötthet, och desperation uppstår. Bråk mellan gängmedlemmar leder till våldsamma repressalier. Konflikter mellan offren leder till ett slags ”Stockholmssyndrom” där offren socialiserar sig med förövarna i hopp om att få komma undan. Upplösningen blir oväntad, även om filmens dramaturgi leder fram mot ett oundvikligt slut.

Hjältarna uteblir
Filmen skildrar flera psykologiska fenomen. Grupptryck, människors sätt att dela in människor i in-grupp och ut-grupp, liksom åskådareffekten, det vill säga att ju fler som ser ett brott begås desto mindre sannolikhet är det att någon ingriper. Hjältarna uteblir. I stället får man en besk smak i munnen av vuxenvärldens nonchalans och ointresse.

Östlund belyser svenskens upptagenhet för regler och rutiner som gör att såväl anställda som medmänniskor inte förmår att kliva ur sina roller och se en utsatt eller hjälpsökande människa där hon råkar befinna sig. Det står ju inte i arbetsbeskrivningen eller ingår i vår civilkuragenorm.

Ruben Östlund och producenten Erik Hemmendorff, samt hela gänget bakom filmen Play, briljerar. Deras undersökande experimentella metod och lysande casting av barnskådespelare leder till ett viktigt samtidsdokument. En obekväm spark i skrevet på alla oss som i välviljans apartheid blundar för strukturella problem i individualismens tidevarv, i vårt yrke eller i vårt stratifierade livsmönster.

Östlund visar att samhället och vuxenvärldens tafatta försök att ordna upp saker är förståeliga, men patetiska. Lösningen på stora samhällsproblem är inte individualpsykologiska, varken i behandlingsrummet eller i Göteborgs förorter.

Extremt gruppsykologiskt experiment i den chilenska gruvan

Så håller en episk saga på att få sitt lyckliga slut: den om 33 hopplöst instängda gruvarbetare. Nu bärgas de in en kapsel som får mig att tänka på Inception. Jag pratade om gruvolyckan för en månad sedan i SR P4 Metropol och diskuterade huruvida en tro på Gud kunde hjälpa den som är fast i en mörk gruva. Igår (13 oktober) kommenterade jag i SR P4 Radio Blekinge (cirka 15.10-15.15) glädjen och baksmällan som med all sannolikhet kommer drabba gruvarbetarna i efterdyningarna av katastrofen. Livet kommer aldrig bli normalt igen för de chilenska arbetarna. Hela dramat påminner rätt mycket om den berömda flygkraschen i Anderna, även om deras situation nog var snäppet mer extrem. Det verkar vila en förbannelse över Chile!

Tom Lundin säger till DN att gruvarbetarna kommer att riskera PTSD (post traumatiskt stress syndrom) vilket nog stämmer. Hela händelseförloppet kring gruvan är som en våt dröm för en psykologstudent. Ett experiment i gruppsykologi som aldrig hade passerat de etiska nämnderna. Nu väntar jag bara på alla forskningsartiklar, avhandlingar, böcker, filmer, dokumentärer om gruvolyckan.

Psykologer tittar på film visar 12 Edsvurna män

psykologertittarpafilm-rensad.jpg

Så var det dags för säsongens sista Psykologer tittar på film på Kulturhuset. Torsdagen den 20 november kl. 19, visas 12 Edsvurna män (USA, 1957) av Sidney Lumet. En klassiker som fick flera Oscarnomineringar och som var Lumets debut. I huvudrollen spelar Henry Fonda. Filmen handlar om en jury som ska besluta om en morddömd. Ett fall, ett rum, en och en halv timme och tolv män. Filmen belyser dynamiken hos en grupp människor och alla de intrikata spel som pågår i grupprocess. Filmens känns nästan filmad i realtid och har ett dokumentärt anslag. 12 Edsvurna män är ständigt aktuell och har bland annat filmatiserats igen på 1990-talet.

Gäst är Christer Sandahl, leg. psykolog, docent på KI, och grundaren av psykologkonsultföretaget Sandahl & Partners.

Filmvisningen börjar kl. 19.00 på Kulturhuset, Klarabiografen vån 2, entré 60 kr. Köp biljetter i infokassan på våning 0, via telefon 08-508 315 09 eller på Kulturhusets hemsida: https://www.webbiljett.se/kulturhuset/step/chooseEvent_Sorting.aspx

Varmt Välkomna!


”Från Jag till Vi”; om grupprocesser i förskolan

444_balonger.jpg

Efter två intensiva och spännande månader av grupper och grupprocesser läser vi en kurs som heter ”Barn i grupp”. Vi skiftar således fokus från vuxna till barn och tonåringar. Förra veckan hade vi en inspirerande föreläsning med psykologen Gunilla Guvå. Hon har arbetat som psykolog sedan slutet av 1960-talet i förskolan och har skrivit en fin liten skrift som heter ”Från Jag till Vi”. När hon började jobba satt barnen på rad och kissade på pottan. Den likformiga pedagogiken byttes under 1970-talet i en mer individualiserad syn på dagisbarn. Den utkom första gången 1985 delvis som en reaktion på att hon tyckte att förskolan hade tappat grupperspektivet inom pedagogik och uppfostran. Förra året kom boken i nytryck med ett nyskrivet inledningskapitel. Läs mer