Etikettarkiv: henripierreroché

Något om Jules och Jim

jules1.jpg

För den som inte fick biljett igår så har Clarence skrivet en fin liten text som sammanfattar huvuddragen i Jules och Jim. Håll till godo i väntan på ett minireferat från diskussionen på Kulturhuset.

Filmen grundar sig på en roman av Henri-Pierre Roché (1879-1959) som tar sin utgångspunkt i konstnärs- och bohemlivet i Paris strax före första världskriget. Det var en tid av utprövning av gränser, begynnande frigörelse för kvinnorna och för männen ett osäkert vacklande mellan förtryckande höviskhet och muntert kamratskap. Ansatser gjordes till sexuell frigörelse, åtminstone i bohemkretsar.

Romanen hette ”Den långa kyssen” och är delvis en nyckelroman som lär hämtat sina modeller bland konstnärer som Pablo Picasso, Marcel Duchamp, Beatrice Wood och Marie Vasileff. Filmen lyfter fram Rochés huvudperson Kathe som i filmen kallas Catherine och de båda vännerna Jules (österrikare) och Jim (parisare) som båda uppvaktar Catherine på ett till en början lekfullt sätt. Den kamratliga samvaron djupnar till kärlek. Jules gifter sig med Catherine och de flyttar till Österrike när kriget bryter ut. Vännerna Jules och Jim kämpar på var sin sida om fronten, rädda för att döda varandra.

Vännerna återses när Jim hälsar på paret i Österrike där de fått barn tillsammans. Men äktenskapet verkar på utdöende och Catherine har varit otrogen med flera män, bl.a. Albert som bor i närheten och är sångare. Jim förstår att också han älskar Catherine. Jeanne Moureau som gestaltar Catherine tolkar i filmen Alberts visa ”Le tourbillon de la vie” som ligger till grund för filmens tema hur den svårfångade kärleken vandrar från den ene till den andre och inte finner ro någonstans. Filmens tema kring triangeldramat skildrar Catherines oförmåga att älska någon av de båda männen och ändå behålla något av sin självständighet som hon heller inte kan härbärgera. Det psykologiska dramat kommer att svänga mellan resignation, förnekande och djupnande depression hos gestalterna. Skildringen av vännernas försök att hantera svartsjuka och passion och Catherines försök att fånga en hållbar identitet som kvinna fångar in psykologiska problemområden som är aktuella också idag.

Truffauts iscensättning från 1962 har hållit väl för tidens tand och har blivit en klassiker genom sin kongeniala skildring av en epok, sitt fina foto och den stämningsfulla och mjukt beledsagande musiken.

Jag skulle vilja diskutera rollfigurernas narcissistiska problematik och det oidipala drama som döljer sig bakom de olika turerna i triangeldramat, liksom de svårigheter som den osäkra könsidentiteten hos gestalterna skapar. Hur aktuella är sådana problem idag? Har det idealiserade singellivet i motsvarande kretsar idag någon lösning att erbjuda, och hur långt har jämställdhetsdebatten fört i riktning mot hållbara kärleksförhållanden? ”Helt och fullt älskar man bara ett ögonblick i sänder,” konstaterar Roché i sin roman, och repliken återkommer då och då i filmen, direkt och indirekt. Vilka villkor och möjligheter kan vi urskilja för ett hållbart kärleksförhållande?

/Clarence Crafoord