Etikettarkiv: identitet

Analys av filmen Sung Song Blue

elephantears.jpg

Ett tjugotal personer hade hittat till Psykologer tittar på film på Lilla Teatern och Norrköpings Filmfestival. En liten och mysig teater och en engagerad publik. I år var det tioårs jubileum för festivalen som generalen Johan Karlsson varit med och drivit under alla år.

Filmen som vi diskuterade var ”Song Sung Blue” som också är en låt av Neil Diamond och det är även titeln på Greg Kohs dokumentärfilm om makarna Lightning & Thunder alias Mike och Claire Sardina. I knappt 20 år var de Milwaukee och Wisconsins lokala coverbandkändisar. De turnérade på bowlinghallar, barer, shoppinghallar och uppträdde på USA:s största utomhusfestival Summerset.

Berättelsen har en tydlig kronologi. Man vet direkt att det kommer sluta illa. Det börjar med uppgång, sedan kommer motgången, revanschen och slutligen det bittra slutet. Makarna Sardina verkar aldrig lycklig förutom på scen där de får bekräftelse från publiken och av varandra. Deras relation verkar bygga på att ständigt få nytillskott av bekräftelse.

Men bakom den här fasasen av att de ”lever den amerikanska drömmen” som de själva och andra gärna framhäver lever det ett miserabelt whitetrashliv. Claires bägge barn tycks bli försummade, hunsade och kontrollerade. När dottern blir gravid, finns det inte plats för ”ett barn till i familjen”, som Claire Sardina uttrycker det. Men eftersom man lever i ett konservativt mellanvästernsamhälle gör man givetvis inte abort utan dottern lämnas bort till ett barnlöst par. Familen är dysfunktionell och barnen verkar inte ha fått ta plats. Barnen beskriver att de är glada och lyckliga när föräldrarna mår bra och står på scen.

shapeimage_3.jpg

Rörigheten i berättandet gör det svårt att få grepp om kronologin. Men Mike Sardina var svårt mentalt sargad efter Vietnamkriget och efter en längre period av alkoholism och knark, fick han tills rätsida på sitt liv. Då var det redan sent 80-tal. 1989, två år senare träffade han Claire.

Tillsammans blir det Lightning och Thunder. Vad som inte framkommer i filmen är att regissören Greg Kohs mötte dem 1993 när de uppträdde inför ett gäng Harley-Davidsonknuttar. Kohs var i färd med att göra en film åt Harley-Davidson men blev så tagen att han höll kontakten med dem. Några år senare började han filma dem. I filmen varvas material som familjen själv filmat, med tv-klipp och Kohs eget filmmaterial. Det irriterar mig att det aldrig blir explicit hur relationen ser ut mellan filmaren och de dokumenterade. Det finns än irriterande tilltro på att vara objektiv och låta bilderna tala för sig själv. Utan ett filmiskt subjekt blir den här inställning djupt problematiskt tycker jag. Nåväl.

Den stora motgången är när Claire blir påkörd av en bil på sin egen tomt, och tvingas amputera benet. Det leder till att artistkarriären får ett avbrott. Inkomsterna sinar. Paret börjar äta och röka allt mer. Överviktiga, fula och äckliga börjar de till slut att uppträda igen. Men det är en ohållbar situation ändå. Den osunda livsstilen tär på hälsan tär för både Mike och Claire. Det blir till slut Mike som dör först på grund av sin omfattande rökning. Då tycks Claire vara helt slut som människa och förmodligen kommer hon att dö långt före sin egen rynkiga mamma som levde ett ”ordinary life”. ”Too ordinary” kanske för dottern, men ändå. Ett liv i balans utan stora huslån, övervikt och personliga tragedier.

I diskussionen efter filmen pratade jag och Karin Osvaldsson , forskare och psykolog, en del om att makarna Sardina hade en tydlig brist på distans till sitt yrke och det de gjorde. Deras egen identitet och bild av sig själv byggde på att de upprätthöll sin artistkarriär. Jag var inne på att det finns en risk att man tappar bort sig själv när man imiterar någon annan. Osvaldsson tyckte inte att det framgick att Mike Sardina var så besatt av Neil Diamond. Vi var till slut ganska överens med publiken om att makarna Sardina främst använde Neil Diamond som en förevändning för att få uppträda och stå på scen. Det blev en födkrok för dem helt enkelt.

Det blev tydligt i slutet av filmen att de inte kunde leva upp till sin bild av sig själva. När Mike dör är det kört för Claire. Hon förmår inte längre leva upp till sin identitet. Det är en smärtsamt insikt för henne. Det påminner lite grann om äldre artister som blir förgamla men vägrar inse det.

Det är intressant att iakta att de paret byggt sin relation på att gå in i de här rollerna allt som oftast. Det är därför svårt att veta om de älskar varandra eller bara älskar den roll som den andre hjälper till och skapar.Bristen på gräns mellan yrkesliv och privatliv blev uppenbar för makarna Sardina. Någon i publiken menade att vi alltid problematiserar problemet med balans när det handlar om artister, men sällan gör det med andra yrkesgrupper. Det är förvisso sant, men i det här fallt kändes bristen på balans väldigt tydlig.

På ett sätt är den råhet och nakenhet som filmen gestaltar nästan oetiskt. Åtminstone för en psykolog känns det oetiskt att filma så närgånget. Samtidigt kanske filmandet i sig bidrog till att göra familjen Sardina viktigare och mer betydelsefulla än de faktiskt var. På så sätt fick de kanske ytterligare bekräftelse som de så gärna behövde.

Ett spår som jag också funderat över är om människor som lever för och med sina idoler även som vuxna  på något sätt har fastnat i utvecklingen. De har inte kommit vidare utan de fortsätter att upprepa och härma en upplevelse de hade men som stelnat för länge sedan. Det här är lite i linje med Erik Homburger Erikson och andras teorier om utvecklingsstadier. De flesta människor växer ifrån sina tonårskärlekar, och idoler. Vi slutar samla när vi blir äldre och skaffa familj. I Eriksons vokabulär hör det till tonåringens utvecklingsuppgift att skaffa sig ett idoler och specialintressen som sedan ska avlösas av andra livsuppgifter när man blir äldre. Det låter en smula fördomsfullt men mitt intryck är att både Thunder och Lightning levde kvar i en nostalgisk tid och bild av sig själva.

Det finns något sorgligt, deprimerande och ångestväckande i den amerikanska drömmen som gestaltas i den här filmen. Här får vi se en ocharmig whitetrash utan försköningar. Det är ett Amerika som sällan förmedlas i polisserier eller i Hollywoodrullar. Kanske ligger filmens största värde i att ta del av ett annat Amerika. Stort tack till alla i publiken som ställde frågor och bidrog med nya perspektiv. Vi ses nästa års upplaga av festivalen.

Några tankar om Persona, av Iréne Matthis

image.jpg

Den 28 augusti visade Psykologer tittar på film Ingmar Bergmans klassiker Persona. Gäst var psykoanalytikern och författaren Iréne Matthis. Här nedan följer Matthis en redigerad version av vad Matthis tog upp i samtalet efter filmen.
Några tankar om Ingmar Bergmans film Persona.

Vad vill Ingmar Bergman? Göra en film uppenbarligen. Skildra relationen mellan två kvinnor? Fånga en beroendesituation? Kanske en mor-barn relation? Det är en tanke som kanske väcks till trevande liv hos filmbetraktaren i filmens inledningsskede, när ”barnet”, liggande på en bår och till förväxling lik en av kropparna på ett bårhus, plötsligt börjar röra sig under det vita lakanet. Barnet sträcker sig mot ett ansikte, projicerat som på en filmduk. Ansiktet tonar fram, bleknar, framträder åter. Det skiftar mellan två kvinnors ansikten, men det förstår man kanske först i efterhand, eller när man ser filmen för andra gången.

Eller vill Bergman skildra hur två individer till synes upplöses (som ansiktena i början) och går över i varandra. Den ena tar den andras plats, utbytbara – tydligt gestaltat i den enda scenen med en man. Elisabets make kommer till ön, där de två kvinnorna vistas i ensamhet: Elisabet – den berömda skådespelerskan, som plötsligt valt tystnaden och stumheten (spelad av Liv Ullman); samt Alma – sjuksköterskan som satts att vårda henne (spelad av Bibi Andersson). Mannen kommer för att träffa sin hustru Elisabet, men det är Alma som förs fram och får ta hustruns plats, trösta och älska med honom.

Eller är det klyvningen hos en och samma individ som åskådliggörs i filmen? Eller skildrar den ett psykiskt sammanbrott? Med var och en av dessa frågeställningar som utgångspunkt skulle man kunna närma sig filmen. Läs mer

Psykologer tittar på film gästar Norrköpings Filmfestival

 shapeimage_3.jpg

Torsdag den 16 oktober gästspelar Psykologer tittar på filmNorrköpings Filmfestival. Det blir första gången Psykfilm beger sig utanför tullarna. Filmen som kommer att analyseras och diskuteras är dokumentären ”Song Sung Blue” (USA, 2008). Filmen som självklart har en egen blogg är gjord av Greg Kohs som både är producent, regissör och kameraman. ”Song Sung Blue” handlar om paret Mike och Claire Sardina som träffades i slutet av 1980-talet. Mike spelade covers av Neil Diamond och Claire uppträdde som Patsy Cline. Tillsammans blir de Thunder och Lightning som blir Milwaukees och Wisconsins lokala celebriteter under 20 år. I filmen får vi följa dem och deras familj som på många sätt är vanlig whitetrash. Det är också historien om ett par som försöker leva den amerikanska drömmen trots personliga tragedier och motgångar.

Till vår hjälp att analysera filmen efteråt kommer leg. psykolog Karin Osvaldsson. Hon är verksam vid Linköpings Universitet där hon bland annat har forskat om hur identiteter konstrueras framför allt hos barn och ungdomar.

Filmen är 1h, 30 minuter och börjar 17.30 på Lilla Teatern, i Norrköping. Efter det blir det ett samtal med publiken. För att kunna se filmer krävs ett festivalpass (60kr) och en biljett till filmen (45 kr). Mer praktiska saker och info om biljetter finns här. Norrköpings Filmfestival pågår mellan den 10-19 oktober.