Etikettarkiv: kommunikation

Årstidernas Facebook – Krönika i Modern Psykologi

I senaste numret av Modern Psykologi (#5/2012) reflekterar jag över årstiderna på Facebook. Kunde inte låta bli att avslöja min irritation över mina vänner och bekantas sätt att använda Facebook. Kanske någon som håller med eller tycker tvärtom?

TYST OM JOBBET PÅ FACEBOOK

Så här när kantarellsäsongen är slut på Facebook och har övergått till bildarrangemang på egenmustade äpplen funderar jag över årstidernas gång i sociala medier. Skolstarterna har passerat och höstprakten övergår snart till julfirande med pudersnö och soliga skidbilder. Så kommer sportlov och långsemestrar i Sydostasiens stranddyningar. Till våren har vi påskdekorationer och körsbärsträdens blomsterprakt i Kungsträdgården i Stockholm, tätt följd av skolavslutningar med somriga barn och giftasglada brudpar. Sociala medier följer årets växlingar slaviskt och liknar en kalender över våra lyckliga liv. Under sommarsemestern i år tog jag bort facebook- och twitterapparna från mobilen. Jag loggade ut. Men ibland tjuvkikade jag på sociala medier och fann då mina bekanta vara upptagna av att berätta om lyckliga semestrar med sina barn, vänner och familjer. Det var ingen hejd på alla weekendresor, öluffar, seglatser, grill- och strandposer med glittrande hav i bakgrunden. Facebookvänner som sällan är aktiva på sociala medier började plötsligt berätta om sin semester. Hur kom det sig? Är det för att folk har mer tid och då börjar sända hälsningar, en sorts digitala vykort? Kanske är semestern inte en privat angelägenhet utan en iscensättning av en kollektiv förväntan om ett lyckligt liv.

För mig är semester framför allt en mental uppsamling innan jag återigen sätter i gång att tycka, tänka och kommunicera. När jag arbetar, delar jag dagligen med mig på sociala medier. Jag tycker mycket om många saker. För många och försöker lägga band på mig, men det är svårt.

Men när jag är ledig, då vet knappt någon vad jag gör. Ringer folk låter jag det ringa några extra signaler för att se om det verkligen är något viktigt. På min semester är jag under radarn, samtidigt som jag gör det som folk gör mest. Fast jag delar det inte på sociala medier. Det känns trivialt, intimt. Ointressant. Vilken myggig skärgårdsö som jag sitter på och klagar på dåligt väder och usla sommarpratare, det behåller jag för mig själv.

Det finns en studie som visar att 72 procent av de tillfrågade tycker att deras vänner berättar för mycket om sina liv på sociala medier, men att de själva inte gör det. Det liknar studier som visar att de flesta bilförare anser sig vara bättre än genomsnittet, vilket ju är en omöjlighet.

Mina bekanta på nätet verkar alla leva liv och haft semestrar som är bättre än genomsnittet. De kvittrar för glatta livet om solnedgångar och svamppromenader i skogen. När samma vänner däremot arbetar, då är det tyst. De tiger om sina arbeten. Paradoxalt nog blir dessa människor mer privata på sina jobb än när de är lediga.

Jonas Mosskin är psykolog, bloggare och skribent

Mosskin på Twitter

Sedan årsskiftet har jag twittrat. I flera år var det ett aktivit val att välja bort den kanalen men kände plötsligt att jag var redo att pröva något nytt. Efter åtta månaders experiment kan jag säga att jag är fast. Mitt twittrande har samma grundbehov och syfte som mitt bloggande, men enkelheten, snabbheten och en mindre kravfull stämning har gjort att twittrandet har tagit över bloggandet. Twitter har desutom trängt undan mitt bloggläsande nästan totalt.

Ofta är det tidsbrist som gör att jag inte hinner blogga och då är twitter en perfekt kanal att snabbt få ur sig några tankar och diskutera med andra. De senaste åen skriver jag dessutom alltmer krönikor, artiklar och recensioner i olika sammanhang vilket gör att de tränger undan mitt bloggande. Jag förstår dig som saknar uppdateringar här på bloggen. Så gör som 256 andra personer, följ mig på twitter: @jonasmosskin så får du mera mosskin där.

Vad ska man göra med mamma på Facebook?

Jag kommer ut som krönikör i senaste numret av Modern Psykologi (nr 2/2011). Där skriver jag om ”collapsing context” och svårigheterna av att kommunicera med mamma, chefen och barndomsvänner i samma kanal. Här kommer krönikan i sin helhet.

***

Vad ska man göra med mamma på Facebook?

Jag tror det var i höstas som jag fick en vänförfrågan från min mamma på Facebook. Tidigare hade jag diskret avfärdat gamla skolkamrater, men min egen mamma kunde jag inte tacka nej till, även om det inte kändes helt rätt. Året innan skrev en släkting på min sambos ”wall” och grattade när hon var gravid. Trots att inlägget snabbt raderades så var det flera vänner som fick reda på nyheten av den anledningen. När förlossningen närmade sig och våra profiler nedsolkades av alla kommentarer visste alla att vi skulle få barn. Det irriterade mig att inte själv kunna bestämma hur jag skulle berätta om det. Hur tänker folk egentligen? Tänk om förlossningen gått åt skogen?

Det senaste året har människor 50+ äntrat Facebook, men jag har inte förstått konsekvensen av förändringen förrän min mamma gick med. För när gamla lärare, ytliga kollegor, farbröder och mammor blivit en del av mina vänner på Facebook har dynamiken förändrats. Jag kan inte berätta om mitt liv med samma självklarhet eftersom olika generationer har skilda syn på världen. Sociala grupper som jag rör mig emellan har olika referensramar. Det blir allt svårare att ta ut svängarna, skämta eller bara tramsa när alla ens sociala kontakter ser detta. Någon kommer bli trampad på tårna. Och vad har egentligen affärsbekanta, barndomsvänner och studiekamrater egentligen gemensamt?

Fler jag träffar uttrycker att det är svårt att använda sociala medier som det var tänkt sig, nämligen att interagera och umgås med vänner och bekanta. Facebook har tvingat människor att föra ihop sina parallella identiteter i samma sfär. Systemet verkar förutsätta att det automatiskt är dåligt att särskilja olika delar av sig själv. I själva verket vet vi från psykologin att det är ändamålsenligt att dela upp information och att inte berätta allt för alla. Vi vill inte heller alltid veta allt om alla. Mammor ska inte alltid veta vilka udda intressen man har och chefer behöver inte veta vilka svartklubbar man går till på helgen.

Det här fenomenet att allt samlas i samma flöde kallas för ”context collapse” och har av vissa beskrivits som ett hot mot sociala plattformar som lite för aggressivt försöker tvinga in alla i samma form. För när våra sociala lager kollapsar och blandas samman blir de också på sikt mindre relevanta. Bruset och röran blir för stor och värdet för var och en minskar. Kanske skulle man kunna beskriva det som en intressant diskussion runt ett bord på en fest, som det ansluter sig fler och fler personer till. Snart har samtalet förändrats, förytligats och blivit mer generellt istället för specifikt och personligt som det var innan.

Många har i flera år sagt att filtrering är det nya på nätet. Nätverkssajternas sociala filtrering är omogen och invaderar privatlivets sfärer. Om det inte blir ändring kommer folk att överge plattformar som Facebook och flytta sitt sociala interagerande till platser på nätet som tillåter att man delar upp sina sociala relationer. Kanske kan man rent av förstå samtidsmänniskans fixering vid köket, hemmet och privatlivet som ett resultat av att vi så sällan får vara i fred från en invaderande omvärld på nätet.

Tvivelaktiga slutsatser i studie om självförtroende och Facebook

En forskningsnyhet från förra veckan som rönte en del uppmärksamhet var en studie om Facebook och självförtroende. I en ny studie om hur självförtroende och Facebookprofiler hänger ihop ”Mirror, Mirror on my Facebook Wall: Effects of Exposure to Facebook on Self-Esteem” av Amy L. Gonzales, Jeffrey T. Hancock (publicerad i Cyberpsychology, Behavior, and Social Networking January/February 2011, 14(1-2): 79-83) framkom en smula märklig slutsats: Att vi får bättre självförtroende av att titta på våra Facebookprofiler. Så här beskrivs experimentet kortfattat:

In the study, 63 Cornell students were left alone in the university’s Social Media Lab; they were seated either at computers that showed their Facebook profiles or at computers that were turned off. Some of the off computers had mirror propped against the screen; others had no mirror.

Those on Facebook were allowed to spend three minutes on the page, exploring only their own profiles and associated tabs. They were then given a questionnaire designed to measure their self-esteem.

Those in the mirror and control groups were given the same questionnaire. While their reports showed no elevation in self-esteem, those who had used Facebook gave much more positive feedback about themselves. Those who had edited their Facebook profiles during the exercise had the highest self-esteem.

Forskarnas ambition har varit att studera två motstridiga teorier om kommunikation. Objective Self-Awareness (OSA) har hävdat att om vi blir speglade på olika sätt är det lätt att tappa självförtroendet och att vi fokuserar på våra brister. Hyperpersonal Model å andra sidan har hävdat att vi tenderar att välja att tänka på fördelaktig information om oss själva vilket stärker vårt självförtroende. Forskarna menar att resultatet i studien stödjer denna hypotes eftersom försökspersonerna som betraktade sina profiler på Facebook, skattade högre självförtroende.

Efter att nyligen ha läst en bok som riktat mycket kritik mot laboratorieexperiment och svårigheten att generalisera dessa till ett verkligt kontext blir jag tveksam över studiens resultat. Är det rimligt att tre minuters redigerande har en bestående effekt på självförtroendet? Troligen inte. I så fall handlar experimentet mer om hur vi riktar uppmärksamhet. Att människor som ombeds justera sin Facebookprofil får högre självförtroende tolkar jag snarare som att människor som riktar uppmärksamheten inåt ser sin hyfsat positiva självbild. Effekten lär inte hålla i sig utan det är mer av så kallad recencyeffekt. Kan man då säga att människor ska hålla på med Facebook så får man högre självförtroende. Absolut inte!

PS: Hela artikeln finns att läsa här gratis.

Offentliga sektorn, Facebook och repressiva organisationer

Det finns en mycket märklig diskussion om att förbjuda sociala medier i många organisationer såväl privata som offentliga. Eller åtminstone att införa en policy vilket ofta tenderar att bli en sträng sådan. Studio Ett i P1 hade häromdagen ett inslag med två företrädare från den offentliga sektorn i detta ämne. Dels Katrineholms kommunchef Mattias Jansson, där man tillämpar en liberal syn. Där använder man sociala medier som vilken annan kommunikationsform som helst. Ingrid Persson informationschef på landstinget i Kronoberg hade en annan syn. Där är Facebook avstängt med argumentet att det är så nytt och att det kan innebära en säkerhetsrisk med virus och annat. Den verklighetsfrånvända hållningen är för mig ett uttryck för en konstig syn på nya medier. Kommunikation är viktigt oavsett formen. Jansson från Katrineholm betonade att det inte är rationellt att som arbetsgivare att strikt särskilja mellan arbete och privatliv. De flesta vill behöva bli nådd t.ex. på telefon om det har hänt något med barnen i skolan eller andra saker. Att som arbetsgivare köpa människors tid och inte deras kompetens är en grundläggande förutsättning för 2000-talets arbetsliv i Sverige. Att då stänga av vissa typer av kommunikationsformer förefaller märkligt. Anställda ska självklart arbeta på jobbet, men samma sunda förnuft som människor praktiserat med mobiltelefoner, raster och internet borde väl också kunna gälla Facebook? Dessutom är det en gälla till nya idéer, kunskaper och kontakter precis som internet och kan vara till nytta för arbetsgivaren.

För mig är den här förbudsinställningen även ett uttryck för något annat. En slags repressivt maktutövning i en tid när ledare och organisationer upplever att man förlorat kontroll och makt över sina anställda. I desperation försöker man upprätthålla gränser mot omvärlden i en tid när gränser flyter och information flödar alltmer fritt. I de flesta sammanhang brukar människor uppfatta det som positivt. Men med sociala medier är diskursen annorlunda. Jag har skrivit en del för den akademiska byrålådan om repressiva organisationer och hur de förhåller sig till sociala medier och Internet i en postmodern samtid. Förhoppningsvis kommer jag hinna sammanfatta dessa tankegångar aningen poppigare framöver på bloggen, inspirerade av organisationspsykologen Larry Hirschhorn.

Uppdatering: Hittade ett bra inlägg av Brit Stakston på JMW:s blogg om sociala medier och arbetslivet. Hennes tips är att effekten av digitaliseringen blir en av årets stora frågor.

Vådan av att twittra

Så blev det 2011 och jag bestämde mig för att ge mig i kast med Twitter. Att twittra håller på att bli alltmer utbrett även om man egentligen kanske borde säga mikroblogga. Bortsett från några sommarveckor 2008 då jag prövade den nordiska motsvarigheten Jaiku så blev det inte så mycket mikrobloggande för mig. Jag har länge haft ett ljummet intresse för sms-långa konversationer då de tenderar att inte bli så angelägna. Men samtidigt har jag saknat att skriva saker som inte är tillräckligt långa eller pretentiösa nog för att bli ett blogginlägg. De kortare samtalen har därför letat sig till Facebook med den begränsningen att jag då missar twittret som försiggår bortom mina bekanta på Facebook.

Två saker har fått mig att tänka om. En viktig faktor är bristen på tid som hänger ihop med en ny fas i livet, vilket ändå gör att jag inte skriver så ofta på bloggen. Men en kanske viktigare anledning är att jag har en ambition att följa och beskriva utvecklingen på sociala medier utifrån ett psykologiskt perspektiv. Det känns därför i längden omöjligt att stå vid sidan av. Till en början blir det kanske en del upprepningar mellan Facebook och bloggen men jag hoppas kunna hitta en särskilt twitterstil som skiljer sig kvalitativt från de andra sociala kanalerna. Så för den som vill följa mig på Twitter finns jag att hitta på @jonasmosskin.

Jag har bestämt mig

webbomzaida1

Sedan en vecka tillbaka har jag börjat få frågor av kompisar om vad jag ska rösta på i EU-valet. Som socialliberal är det svårt att känna sig hemma i den cementerade svenska bloggpolitiken. I Danmark har de åtminstone ett parti som Radikale Venstre som trots namnet är ett socialliberalt mittenparti.

Att tiderna förändras blev jag varse idag. I förra EU-valet 2004, kryssade jag då den ende miljöpartisten som var EU-anhängare, Paulo Silva. Han petades ner till 25:e plats av partiet internt, men lyckades sedan få fler än 5 % kryss som är spärren. Det vara bara det att Carl Schlyter och Eva Goes fick fler kryss så Silva kom inte in. Idag är Silva pr-konsult och Miljöpartiet har äntligen bytt linje i EU-frågan. Konstigt nog är EU-kritiske Carl Schlyter toppkandidat fortfarande.

Så vem ska jag rösta på då? Jag mailade helt enkelt bloggaren och politikern Zaida Catalán (5:a på Mp:s lista) som bedriver en egen personvalskampanj och frågade henne om hon stödde EU-projektet. Efter två timmar fick jag svar att hon varit en av de drivande för en förändring av partiets EU-linje. Så Zaida får min röst (den här gången). Det känns kul att kryssa fram yngre kandidater. Jag tycker överlag att det finns en massa unga och duktiga politiker från många partier. De borde få ta mer plats.

En intressant sak som jag tänkte på, är hur naturligt det var för mig att maila en kandidat som jag funderar på att rösta på, och sedan få svar direkt. Jag reflekterade inte ens över mitt beteende. Men inför förra valet gjorde jag inte det. För mig är det en illustration av hur förändrad det politiska landskapet är. Kontakten mellan väljare och förtroendevalda sker på nya sätt. Ett exempel är Spotify där flera partier gör reklam. Jag tror  att det är helt rätt tänkt. Där når man en massa unga människor som kanske inte orkat bry sig men som nu blir påminda om att faktiskt ta ställning.

EU-valet och Europaparlamentet har fått allt mer makt och inflytande över våra dagliga liv. På Tidningen Chefs trendpanel för ett par veckor sedan pratade trendanalytikern Petra Wahlström från Företag & Framtid om hur EU-politiken påverkar vardagslivet och kommunalpolitiken i Sverige. En utveckling som de flesta tror kommer fortsätta.

PS: En annan bloggare som mailar kandidater och beger svar är Dennis Eriksson på Forskarbloggen. Hans fråga är en aning mer specifk än min. Han vill att Carl Schlyter ska ge besked om:

Kan du tänka dig att rösta för ett marknadsgodkännande för en genmodifierad fältkrassing som har dessa tydliga miljöfördelar? Om du kan svara ja på den frågan så får du min röst den 7:e juni.

Känslor och anseende nya hårdvalutor i skvalpande tider

250px-felicidade_a_very_happy_boy

Lars Strannegård, professor i företagsekonomi skrev en bra och tänkvärd Understreckare i SvD för en tid sedan. Den handlade om att anseende har blivit den nya hårdvalutan. Han skriver:

Det råder likväl något slags konsensus bland samhällsvetare om att det finns en utbredd osäkerhet kring vem som är trovärdig i dagens västerländska samhällen. Vem man kan lita på när det blåser snålt är inte längre självklart. 1900-talets modernitet innebar ett skapande av stora system, väloljade byråkratier och en tilltro till rationella beslutsprocesser. Men när allt fler system nu upplevs som kollapsade så försvagas också tilltron till gamla institutioner. Auktoriteter och experter som tidigare åtnjöt stor legitimitet har tappat mycket av sin fornstora glans.

Trovärdighet och anseende hänger ihop med trygghet tror jag. Många människor upplever osäkerhet kring roller, arbeten, strukturer och system. Vissa individer (majoriteten) försöker skydda sig genom att benhårt hålla fast vid en ståndpunkt eller ett perspektiv. Men då riskerar man att ständigt tvingas titta bort och bortförklara fenomen och trender i vår tid. Ett postmodernt eller senmodernt samhälle med enorma informationsmöjligheter kräver ett flexibelt förhållningssätt. Strannegård pekar på att samhällets institutioner har ändrats och fortsätter:

I den ”flytande” moderniteten ser alltså inte regleringen ut som tidigare. Hårda lagar som gäller i alla länder blir svåra, för att inte säga omöjliga, att införa. Istället blir reglerna mjukare till sin karaktär men likväl ofta både inflytelserika och effektiva.

Strannegård tar även upp hur anseende hänger ihop med känslor och med psykologi:

Forskare inom sociologi, psykologi och marknadsföring har på olika sätt visat att människor är känslostyrda i större utsträckning än vad många samhällsteorier traditionellt utgått ifrån. Vi köper produkter och tjänster från företag som vi litar på, vi arbetar i organisationer vars grundvärderingar vi respekterar och rekommenderar till andra sådant som vi själva är positivt inställda till. En organisations eller individs anseende skapas av attityder, åsikter och känslor, och när dessa skall styras vädrar varumärkesbyggare och pr-konsulter morgonluft. Om människor vore mindre känslostyrda skulle de flesta reklambyråer slå igen och de flesta pr-konsulter söka sig till andra branscher. Men i den värld som Solove och Power skisserar är ”känsloproduktionen” central; associationer, upplevelser och relationer måste kontinuerligt laddas positivt.

Här får plötsligt psykologer en roll att spela i kommunikationsfrågor såväl interna som externa. För om de är några som är experter på känslor så är det psykologer. För något så flummigt och subjektivt som känslor styr hur vi tänker och handlar. Inte tvärtom.

Samtal och verkliga möten; två medietrender

Olle Lidbom (Vassa Eggen) rapporterar om 7 medietrender enligt mediebyrån Carat. Det är ju alltid kul att känna att man hänger med för de flesta trenderna har jag själv konkreta erfarenheter av. Några av de här sakerna talade jag om igår på ett lunchföredrag som jag höll för en klass på IHR (Institutet för marknad och kommunikation) på Stockholms Universitet. Carats trender är:

1) Distributionskaos – både i butik och på nätet är det svårt att hitta och sortera bland alla medievarumärken

2) Virtuella världen fortsatt viktig. Kul bild: ”Reality. Worst game ever”. Och ”först när teknik blir tråkig blir den användbar”

3) Otålighet. Multitaskande och medie-överkonsumerande ställer nya krav på kommunikatörer. Råd: Satsa mer på live. Våga sammanfatta.

4). Verkligheten viktigare. Råd: jobba mer in-store. Ta till vara t ex era skyltfönster

5) Sinnesmarknadsföring allt viktigare. Hög musik och parfym en del av upplevelse, se t ex Abercrombie & Fitch.

6) Håven: gratis lockar.

7) Samtalet viktigt. Trevlig personal i butikerna och bra kundservice allt nödvändigare.

Särskilt intressant tycker jag det är med punkt 4 och 7. Att verkligheten är viktigt känns ju som självklarhet men det glöms lätt bort när alla tänker web. För mig går det hand i hand att vara närvarande och synas IRL samtidigt som man är närvarande på nätet. Det finns inget motsatsförhållande i det, men många ser det som antingen eller.

Samtal är också centralt. Det är själva fundamentet och det viktigaste verktyget för oss psykologer. Men samtalet och dialogen går att applicera på de flesta sammanhang. Ofta är det underskott av samtal, dialog och möten. Jag brinner för att få till stånd ökat utbyte och skapande av nya sociala mötesplatser. Vad jag menar med nya sociala mötesplatser hoppas jag kunna utveckla här framöver.

Vår rätt att leka psyksjuka

 1000px-liljeholmsbron_stockholm.jpg

Förra veckan lekte Konstfackeleven Anna Odell psyksjuk och fingerade ett självmordsförsök på Liljeholmsbron. Hom blev omhändertagen och inlagd på S:t Görans akutmottagning, men skrevs ut när hon förklarade att hon var frisk och det hela var en del i ett konstprojekt. Bloggmobben och ryggmärgsreflexmoralen hos folk går igång. En som rasar är överläkaren David Eberhard:

– Det är oförskämt mot medpatienter och personal och det är slöseri med samhällets resurser. Det här är en person som spottar, och försöker bita och slå personalen, bara som en del av något som hon kallar konstprojekt. Jag tycker att det är befängt, säger David Eberhard, chef för den psykiatriska akutmottagningen vid S:t Görans sjukhus, till SVT:s ABC.

Det kan låta självklart att fördömma Odells konstprojekt. Men låt oss stanna upp ett tag. Det förefaller frestande att tycka att konstprojekt som tar samhällets resurser i anspråk borde få betala för vad det kostar. I det här fallet 11 500 kr för hela ingripandet. Den åsikten framför landstingsborgarrådet Birgitta Rydberg (fp) samt en hel rad bloggare som t.ex. Ander B Westin. Problemet är att det här synsättet inte praktiseras p ånågot konsekvent sätt samhället. Du kan svina runt på stan eller segla i orkanstyrka i en finnjolle som Göran Kropps gjorde i Vättern och ändå bli räddad av räddningstjänsten eller få bistånd av samhället. Det är svårt att använda kostnaden som ett bra och vettigt argument.Vart ska vi dra gränsen? Snowboardåkning offpist, fortkörare eller de som skär sig själv i handlederna. Borde inte de betala sjukvården själv i så fall?

Något som verkar uppröra många är att Odell lurades. Att narras tycks vara ett beklagligt uppsåt. Men inte heller det är någon bra moraliskt kompass. För ponera att konstfackseleven Odell hade som uppsåt att spela psykpatient, filma med dold kamera för att påvisa missförhållanden på en psykmottagning t.ex. Då hade samma människor applåderat hennes mod och driftighet. Dold kamera har accepterats som ett journalistiskt knep för att berätta sanningen. För en konstnär borde det här också kunna användas som metod. Men då krävs det kanske att det finns ett uppsåt som är större än konsten?

Problemet som jag ser det med konstaktionen att det inte tycks finnas något syfte eller mening bakom som kan förklara och sätta in aktionen i ett kontext. Det är ingen bra kommunikationsstrategi att säga att man inte vill berätta om konstverket förrän i maj, när det är klart. Det låter som att Odell inte haft någon plan för att bemöta kritiker eller att hon egentligen haft någon idé förutom att göra en ”process” och att ”undersöka” något. Det här låter luktar som slapp postmodern konstnärshållning.

Till Odells försvar uttalar sig Olof Glemme, chef för institutionen för konst vid Konstfack. Han säger att man noggrant kollat upp de juridiska ramarna för projektet innan det genomfördes och att han därför försvarar hennes agerande. Vi backar henne, hon har inte gjort något fel.

Men det rimmar ihålligt tycker jag. Även om hon handlats juridiskt riktigt är det kanske inte etiskt försvarbart. Min poäng är att det som avgör inte är juridik eller ekonomi utan uppsåt och ett mått av konsekvenstänkande för att avgöra det rimliga i Anna Odells konstnärsprojekt.

Hanne Kjöller skriver en tänkvärd och viktig kommentar i DN där hon berättar om en händelse där hon nyligen förhindrade ett självmordshopp på Västerbron. Kjöller fördömer på ett förlåtande sätt.

PS: Psykbryt tipsade om en psykiater som saxat ett klipp ur Anna Odells skrift som hon gett till psykakuten när hon gav sig till känna. Där redogör hon för sitt syfte. Jag citerar:

Min avsikt med projektet är att öppna slutna rum och belysa hur olika och slumpmässigt bemötandet inom psykvården kan vara. Att belysa och testa iden om att psykosen är en sorts lögn, som polisen uttryckte det, genom att rekonstruera en psykos. Jag använder och ifrågasätter de reaktioner den planerade psykosrekonstruktionen väcker hos olika myndigheters yrkesutövare genom att sätta deras olika påståenden mot varandra. Jag driver olika frågeställningar framåt genom att att låta dem jag intervjuar ta ställning till varandras påståenden. Min metod är också att, beroende av vad dom jag intervjuar säger, låta det påverka vilka andra jag kommer välja att intervjua. I projektet vill jag belysa hur offerrollen påverkas av dom olika sammanhang som jag frammanar. Ju mer jag undersöker och tränger in i vad offerrollen innebär desto tydligare blir det hur komplex frågan är. Min slutsats blir att varje svar väcker nya frågor.”

Konstfack, Anna Odell, 2008

Mig övertygar det inte…