Etikettarkiv: konst

Anna Odells konstverk fortsätter

276_anna.odell.ren

I april är det dags för fortsättningen av Anna Odells konstverk ”Okänd, kvinna 2009-349701” på Strand i Horstull. Vernissagen äger rum den 18 april och utställningen pågår till 20 april. Verket som under det senaste året byggts på i takt med att Odell och konstverket turnerat runt och diskuterats. Bland annat gästade Odell i höstas Psykologer tittar på film och visningen av Lars-Lennart Forsbergs film Misshandlingen.

På Strand visas konstverket av Anna Odell som blev 2009 års mest uppmärksammade konsthändelse. Konstnären som senare dömdes för våldsamt motstånd samtidigt som hon bjuds in till otaliga seminarier och flera konsthallar. Nya och tidigare ej visade delar ingår samt scensamtal med Anna Odell och inbjudna gäster. Observera att man behöver köpa biljett.

Saxat ur pressutskicket:

Verket väckte en enorm uppmärksamhet och en omfattande debatt drog igång i
media. Den fick makthavare ända upp i regeringen att uttala sig kritiskt utan att ha
sett verket i sin helhet. I debatten deltog människor från vitt skilda områden som
psykiatrin, rättsväsendet, kulturvärlden, konsthögskolor och politiken. Det som
utspelat sig efter att personalen från St: Görans psykakut gick ut i media och Norra
länets psykiatri gjorde en polisanmälan, har hon nu använt till nya delar i verket.
Hennes omfattande arbete med intervjuer, iscensättning och dokumentation har gett
verket ett genomslag som inte bara vitaliserat konstvärlden utan även det
demokratiska samhället.

Tiden efter vernissagen på Konstfack har varit fylld av seminarier och visningar i
Sverige och utomlands. Vare sig det gäller konsthallar eller seminarielokaler har det
varit ett mycket stort intresse och flera publikrekord har slagits. Konstnären Anna
Odell har genom sitt verk och alla utställningar, seminarier och debatter visat på
konstens möjligheter och gränsövergripande gestaltning. Den breda publiken har
mött en ny och lovande konstnär i Anna Odell som med sin starka integritet, stora
öppenhet och begåvning definitivt gjort ett tydligt avtryck i konsthistorien.
Vad är konst? Vad är verklighet? Kan en konstnär återge sin egen erfarenhet av
verkligheten och kalla det för konst? Kan ett konstverk visa verkligheten? Kan
konstnärens egna erfarenheter av psykisk sjukdom återges i ett konstverk utan att
betraktas som sjukt?

Kan en sjuk verklighet som återges av ett konstverk uppfattas som verkligt sjukt att
genomföra? Kan ett konstverk som bygger på en rekonstruktion av verkligheten
betraktas som brottsligt? Vad är sant och vad är lögn av allt det som sagts om
konstnär Anna Odell och hennes verk ”Okänd, kvinna 2009-349701”?

Det ska bli kul att gå dit. Jag får då äntligen möjlighet att ta del av hela konstverket. Kommer du?

Poeter dissar att skriva kärlekdikter till Victorias bröllop

3266815185

En av de underligaste idéerna inför kronprinsessans bröllop var att ett 30-tal av våra namnkunnigaste poeter skulle skriva dikter till hyllning för kärleken inför Victoria och Daniels bröllop. Dikterna skulle sedan läsas in och spelas upp under vårsommarens prunkande allé på Sveavägen! Den här knasiga idén kom från Liljevalchs chef Mårten Castenfors som var ansvarig för projektet, men det låter mer som ett studenikost fylleskämt på krogen.

Uppenbarligen hade han inte konsulterat poeterna själva huruvida de var intresserade av att delta i ett sådant projekt. Alla med lite kulturell bildning vet att poeter är ett egensinnigt släkte (oavsett politiska åsikter) och de är  inte kända för att gå i det etablerade samhällets ledband. Föga förvånande avböjde många av de tillfrågade poeterna av olika anledningar. De flesta ogillade idén och hade ingen lust att skriva dikter på beställning. Flera passade dessutom på att komma ur den republikanska garderoben. Förra veckan meddelade Castenfors att projektet är lagt på is. DN skriver:

Han konstaterar att den hätska debatten som uppstod gjorde det omöjligt att genomföra projektet.

– Även om det hade blivit fantastiskt så hade alla medier fokuserat på vilka som var med och vilka som inte var det. Oavsett konstnärligt resultat hade det blivit skit. Så för allas skull lägger vi ned. Poeter som redan har skrivit eller tänkt har fått betalt…

30 poeter tillfrågades och 10 tackade ja, bland annat Eva Ström, Eva Runefelt och Arne Johnsson. Men flera drog öronen åt sig när det hela utvecklade sig till en debatt om kungahusets vara eller icke vara. Bland dem som demonstrativt tackade nej fanns Jenny Tunedal, Jacques Werup och Göran Greider. ”Den vämjelse jag känner inför evenemanget saknar ord”, sade till exempel Thomas Tidholm.

– Det är en liten värld och man är beroende av stipendier och annat. Många är rädda för att göra bort sig inför sina kompisar. Det paradoxala är att när musiker får i uppdrag att komponera till bröllopet gör de det med glädje. Poeternas reaktion är jäkligt konstig, säger Mårten Castenfors.

Tidholm känner vämjelse, ett sällan använt ord idag. Castenfors passar på att från sin kulturpiedestal slå tillbaka mot de bångstyriga poeterna. Om Castenfors varit en smula mer samtida hade han triumferat att diskussionen om projektet var ett konstverk i sig, bra mycket mer intressant än den ursprungliga ljudinstallationen . Men den typen av självdistans och humor har nog inte Liljevalchs chef.

PS: En del högljudda DN-läsare verkar dock tycka att poeterna borde skämmas.

Tiotalets psykvård

Idag är det ett år sedan Anna Odells omtalade konstprojekt på Liljeholmsbron. Ikväll kl. 18 på ABF-huset pratar hon konstprojektet och diskussionen om psykvården tillsammans med Torsten Kindström från anhörigföreningen Balans och med författaren Åsa Moberg. Synd dock att inte någon psykiater är med i panelen.

Iris Smeds Sell Out

-1

Vad gör man om man är konstnär, blir sparkad från jobbet och har dåligt med pengar. Jo, man ordnar en auktion i sin ateljé och gör en performance av spektaklet där man håller en powerpointföreläsning om marknaden och social kommersialism. Sell Outen äger rum på Blecktornsstigen 22, Ateljé Iris Smeds c/o Hansson. Söndag 18 0ktober, kl 15 – 19. Auktionen startar 17:30. I pressutskicket kan man läsa följande:

Iris Smeds kommer under sitt performance IRIS SMEDS SELL OUT sälja alla tvådimensionella verk hon har producerat de senaste fem åren. Verken kommer att auktioneras ut till högstbjudande. Under eventet kommer även Iris Smeds att framföra power-point presentationen SOCIAL KOMMERSIALISM, samt presentera manifestet MARKNADEN – BEST FREINDS FOREVER.

Presentation av eventet:

”Iris Smeds är en ung och lovande konstnär som bor och arbetar i Stockholm. Iris Smeds har efter noga övervägande beslutat sig för att auktionera ut alla teckningar hon har producerat de senaste fem åren. Detta ger ett unikt tillfälle att kunna förvärva verk som enligt beräkningarna kommer att ha tiodubblas i värde inom fem år. Iris Smeds ger Iris Smeds vänner ett exklusivt erbjudande att investera i sin egen och andras framtid.”

Gäster ombeds (frivilligt) att klä sig i distinkta färger så att auktionsförrättaren lättare kan identifiera er vid eventuell budgivning. Förfriskningar finns till förmånliga priser.

Med tanke på hur bra det gick för Ingmar Bergmans-auktionen så lär vi få se fler konstnärer som försöker sig på detta framöver. Jag tänkte gå dit, kommer du?

Anna Odell berättar själv om varför hon iscensatte en psykos

2318798708

I söndagens DN Kultur skriver Anna Odell med egna ord om bakgrunden till sitt konstverk. Hur hon tänkte och varför hon gick tillväga som hon gjorde. I slutet av artikeln skriver hon om det massmediala stormen mot henne och om psykiatrins och psykologernas tvivelaktiga sätt att bemöta och förstå hennes avsikter:

Den upprörda debatten kring mitt verk kretsade länge kring vad som är konst och vad konst får vara, vilket jag tycker är en viktig och intressant diskussion. När den diskussionen sedan en tid tillbaka har börjat nyanseras känns det därför angeläget att vi får en debatt om vad psykiatri är och vad psykiatrin får göra.

Jag har också med det här projektet ännu tydligare insett hur stigmatiserande psykisk sjukdom är i vårt samhälle. Under förra hösten ringde jag till flera psykiatriska akutmottagningar och berättade om konstprojekt. Jag talade om att det bland annat gick ut på att under ett dygn iscensätta en psykos för att försöka öppna upp den slutna värld som psykvården är. De flesta som jag talade med trodde inte att jag skulle kunna spela sjuk på ett trovärdigt sätt. De varnade mig också för att jag skulle kunna bli sjuk om jag spelade sjuk. Längre fram i samtalen menade de att man inte skulle tro på mig när jag avslöjade att jag inte var sjuk. Dessutom menade flera att det jag planerade att göra kunde tyda på att jag fortfarande hade ohälsa kvar.

Är man sjuk om man väljer att spela sjuk? Den offerroll man lätt får sig tilldelad som psykiskt sjuk fortsätter ofta att hänga kvar även efter att man tillfrisknat. Psykologer och andra har i den mediala debatten påstått att det jag gjort skulle vara bra för mig, som ett sätt att bearbeta ”mina traumatiska upplevelser”. Men för mig är konst inte terapi. Som konstnär intresserar jag mig för mellanmänskliga relationer, för dolda samhällsstrukturer, för mitt eget och andras beteende i förhållande till olika former av makt. När personer i vården bestämmer att det jag gjort är en bearbetning av ett trauma tycker jag på sätt och vis att de missbrukar sin makt – de påstår att jag inte är ”klar” nog att veta vad jag håller på med.

Ju mer jag har arbetat med projektet desto tydligare har det för mig blivit hur omedveten personalen inom psykiatrin är om att de alltid befinner sig i ett överläge – och att det jag gjort skapat en explosiv förskjutning i den maktbalansen.

Det som slår mig är psykologernas von oben-attityd. Att psykologer skulle veta varför någon är klar med sin bearbetning eller inte blir i bästa fall en välvillig paternalism, i sämsta fall en konserverande och fördomsfull på vad som är normalt och riktigt. Det går inte en vecka utan att jag hör psykologer och psykologstudenter föra fram de här bror-duktiga attityderna om hur folk ska vara. Det liknar ibland politiker som vet bättre än vanligt folk (och då menar jag inte Göran Hägglunds ”verklighetens folk”). Det här  sättet att resonera retar mig verkligen.

Domen mot Anna Odell

3000170251

Så blev Anna Odell dömd till 50 dagsböter för våldsamt motstånd och ofredligt förfarande. Våldsamt motstånd är ju svårt att bedöma men annars är det en märklig dom som rimligen borde prövas i en högre instans. Fast den borde aldrig hamnat i rätten från början. I Studio Ett (måndag) kommenterade psykiatern David Eberhard och DN:s Maria Schottenius. Läkaren Eberhard (som gjorde anmälan) var såklart positiv till domen, Schottenius mer kritisk. Domen signalerar symbolpolitik. Särskilt när man återupplivar gamla lagar från 1940-talet som ”oredligt förfarande”. kulturkritikern Bo Madestrand kommenterar i DN:

Det märkliga är att hon ändå fälls för oredligt förfarande, med motiveringen att hon ”åsamkade Norra Stockholms psykiatri omotiverad vårdkostnad, låt vara inte till ett så högt belopp som anges i åtalet”. Hur mycket, igen? Jo, just det: 35 kronor och 20 öre…

…Men rättegången mot Anna Odell handlar naturligtvis om mer än pengar. I förlängningen kan domslutet sätta käppar i hjulet såväl för den fria konsten som för den undersökande journalistiken.

Claes Borgström menade efter domen att risken för den grävande journalistiken är försumbar – de flesta redaktioner skulle klara av ett bötesbelopp på ett par tusenlappar. Men det är inte riktigt det det handlar om. Om det nu finns ett prejudikat på att den här sortens journalistik är olaglig skulle det inte längre vara etiskt försvarbart att arbeta under täckmantel.

Det är en inskränkning i yttrandefriheten som måste väga tyngre än allmänhetens behov av att knäppa Anna Odell på näsan.

Det är bara att hålla med. Ulrika Knutson och Carl Johan de Geer har olika uppfattningar och håller inte med varandra. Konstfack skramlar ihop till skadeståndet , advokat Claes Borgström funderar på att överklaga. Åsa Mobergs och Torsten Kindströms menar i SvD att Anna Odell ger psykiskt sjuka hopp.

Clemens Poellinger skriver i SvD:

Jag efterlyser ett sinne för proportioner. Varje november tolererar det öppna samhället nazistiska manifestationer under Karl XII:s dödsdag. Nästan varje match mellan AIK och DIF kräver massiva polisinsatser. Hur ofta skapar eleverna på Stockholms konsthögskolor problem för offentligheten med sina projekt?

Återigen är det bara att hålla med. Nåväl. Sista ordet är nog inte sagt när det gäller psykiatrin och Anna Odell.

Rättegången mot Anna Odell och bristerna inom psykiatrin

3517717906

Idag var det rättegång mot Anna Odell i Stockholms tingsrätt. Åtalspunkterna är våldsamt motstånd, falskt larm och ”oredligt förfarande”. Norra Stockholms psykiatri och sju anställda på S:t Görans sjukhus är målsägande. Det har ju varit en enorm hysteri kring det här enskilda fallet vilket är förståeligt. Jag avstår från att kommentera rättegången även om den känns en smula absurd och det vore djupt olyckligt tycker jag om Odell blev dömd.

En kanske viktigare fråga som psykiatrin lyckats undslippa är en diskussion kring svårigheterna med tvångsåtgärder och slutenvård. DN Söndag hade en bra artikel om den slutna vården och som belyste några brister som psykiatrin idag har och som inte tycks ta på allvar:

De tvångsåtgärder som får användas av vården – bältesläggning, avskiljning (isolering), tvångs-medicinering – är sedan länge rapporteringspliktiga till Socialstyrelsen på kvartalsbasis. Bältesläggning som varar över fyra timmar och avskiljning över åtta timmar ska dessutom rapporteras individuellt och omedelbart.

Detta har inte fungerat på många år. De register som har funnits sedan 1992 har varit usla.

Många kliniker har struntat i att rapportera, andra har gjort det bristfälligt. Enligt Monica Ladfors på Socialstyrelsen var det först i början av 2000-talet som systemets brister uppmärksammades.

Trots en lagstadgad rapporteringsskyldighet har ingen alltså vetat hur vanliga tvångsåtgärderna har varit eller hur omständigheterna kring dem sett ut.

– Det har varit totalt upp till klinikerna. Om en klinik rapporterar 200 bältesläggningar går det inte att veta om det är en och samma patient, eller hundra. Det sägs att det finns kliniker som satt i system att bälteslägga i drygt tre timmar, släppa upp en stund och lägga i bälte igen, för att undgå fyratimmarsgränsen. Men det är ingenting vi har möjlighet att kontrollera, säger Monica Ladfors.

Vid en verksamhetstillsyn i södra Sverige som gjordes upptäckte Socialstyrelsen att journalföring och dokumentation ofta var så dålig att det var omöjligt att avgöra om tvångsåtgärderna var berättigade. Av det tjugotal kliniker som grans­kades skötte endast en dokumentationen korrekt. På hälften funge­rade det hjälpligt. Man kunde även se stora regionala skillnader utan annan förklaring än att olika vårdkulturer utvecklats.

Allt det här är oacceptabelt och anmärkningsvärt inte minst med tanke på att regerings särskilda psykiatriutredare Anders Milton skulle titta  just på olika brister inom och mellan olika enheter inom psykiatrin. Intrycket är att psykiatrin fortfarande är en sluten värld som inte tål kritik om än framförd på kontroversiellt sätt. Det tycker jag är illavarslande. Hur blev det så?

PS: Hör även Anna Odell från rättegången i Studio Etts inslag i P1.

Höstens program av Psykologer tittar på film

psykfilm2loggacopy

Sjätte säsongen av Psykologer tittar på film rivstartar med en svensk klassiker. 16 september  visas Misshandlingen (1969) av filmaren Lars-Lennart Forsberg. Filmen vann en Guldbagge och handlar om en vänsterradikale Knut Nilsen som slår en man på käften och blir föremål för en polisutredning och psykiatrisk undersökning. Den hetlevrade Knut hamnar till slut på en sluten avdelning på Långbro mentalsjukhus. Filmen växte mycket debatt om psykiatrin på sin tid med anledning av den så kallade sociopatutredningen.

Till diskussionen efter filmen kommer konstnären Anna Odell som blev uppmärksammad för sitt verk ”Okänd Kvinna 2009-349701″ tidigare i år samt Monica Mörlid, sjuksköterska, leg psykoterapeut och handledare i psykoterapi. Mörlid medverkade i Misshandlingen som mentalsköterska. På plats i publiken finns även Lars-Lennart Forsberg. För den som inte kan komma släpps filmen  inom kort även på dvd.

Filmvisningen börjar kl 19 i Klarabiografen på Kulturhuset. Biljetterna till Misshandlingen kan köpas redan nu i infokassan på Kulturhuset eller på nätet. Övriga biljetter släpps två veckor innan respektive filmvisning.

Välkomna!

Övrigt ur höstens program

13 oktober visas Mandomsprovet (1967) av Mike Nichols. En ung Dustin Hoffman går ut college och är på gränsen till vuxenvärlden. Han glider omkring och får ihop det med mamma och dotter Robinson. Gäst är psykologen och psykoterapeuten Margareta Berggren. Hon var bland annat med i Bullen på SVT) och Dialog i SR.

10 nov, Stranded (2008), dokumentär av Gonzalo Arijon om flight 571 som störtade i Anderna 1972. Ett tjugotal personer överlevde kraschen varav de flesta var  lagkamrater i ett rugbylag. När maten tog slut och sökandet efter dem misslyckats tvingades de göra det oundvikliga: Äta sina medpassagerare. Historien har tidigare filmatiserats men i Arijons speciella film intervjuas de överlevande om flygkatastrofen och den mirakulösa räddningen. Gäst är psykologen och existentielle psykoterapeuten Dan Stiwne.

8 dec, I huvudet på John Malkovich (1999).  Kultfilm där en hemlig ingång till skådespelaren John Malkovich medvetande öppnas. Spike Jonze är regissör och Charlie Kaufmann har gjort manus. Gäst är läkaren och psykoterapeuten Poul Perris. Han är rektor på Svenska Institutet för Kognitiv Psykoterapi.

Psykologer tittar på film på Facebook.

Antichrist äcklar och skakar om

AntichristStill

”Kvinnornas Lasse” utropade Hynek Pallas i sitt blogginlägg timmarna efter att han sett Antichrist. Själv har jag dragit mig i en och en halv månad innan jag såg filmen. Har skyllt på att jag haft för mycket att göra, men när sommarstiltjen började infinna sig hade jag inga ursäkter längre. Med hjälp av två gamla vänner pallrade vi oss iväg till Zita. Sedan var vi tvungna att debriefa vår filmupplevelse med några öl efteråt.

Det brutala våldet och stympningarna etsar sig fast och precis som Hynek var jag omskakad flera timmar efteråt. Jag mådde fysiskt dålig av filmen. Min mage var i uppror liksom en dunkande huvudvärk. Lågtryck och för mycket kaffe kan inte förklara mitt tillstånd. Jag var tvungen att gå ut ett kort tag när en sax dök upp som jag trodde skulle användas för penis men som istället riktade sig mot klitoris (Ni förstår nivån). Efter några minuter tvingade jag mig in i biografen igen.

Det är fascinerande att en film kan beröra mig och många andra människor så pass mycket att vi fysiskt mår illa. För mig är det ett kvitto på filmen och konstens makt och möjligheter att påverka oss. En stor eloge till von Trier som med små medel förmår beröra och chockera. Jag har alltid blivit berörd av hans filmer även om jag ogillat vissa och tyckt att några varit dåliga. Men känslomässigt berörd har jag alltid blivit.

Antichrist är en fruktansvärd film som förbryllar. Den är utstuderad och mystisk på samma gång vilket gör den svåranalyserad. Handlingen är enkel på gränsen till banal. En man och en kvinna förlorar ett barn i en olycka. Mannen (Willem Dafoe) som är KBT-terapeut hämtar hem frun (Charlotte Gainsbourg) som är inlagd och ätit piller i en månad efter barnets död. För att bli kvitt pillrena och bota hennes apati, ångest och vanföreställningar åker de till Eden, vilket är namnet på deras öde sommarhus i skogen. Där bedriver han gränslösa exponeringssessioner med sin fru som fruktar naturen, djuren, satan och sig själv. Hon vill helst slippa och försöker knulla bort sin ångest vilket blir en smula gränslöst av terapeuten betraktat.

antichrist-april26-photos-full04-500x212

Halva filmen är en uppbygglig thriller. Von Trier kan verkligen konsten att lansera en film när han tog Cannes med storm. Men framför allt är han en mästare på att bygga upp en berättelse och en egen värld som jag som tittare accepterar hur osannolik den än är. I den andra hälften urartar Antichrist i penalism och brutalt våld. Vissa scener är verkligen fruktansvärda på ett sätt som få skräckfilmer lyckas klara av. För mig tappar von Trier när våldet och kaoset breder ut sig. Han slarvar tycker jag och våldet tar över för mycket.

Det är svårt att ta till sig filmens unkna kvinnosyn som sedan Medeltiden gjort kvinnan till ett gåtfullt ondskefullt väsen från naturen som den rationelle mannen måste tygla för att bringa ordning i en hotfull värld. Von Trier berättar det ånyo med en övertydlighet som känns genant. Samtidigt kan man verkligen fråga sig vart denna ondska kommer från. För i filmen framstår mannen som sjuk på gränsen till morbid eftersom denne inte sörjer sitt förlorande barn och helt tar sig an sin frus sorg och desperation men förnuftets korkade ansats. För KBT-terapin fungerar verkligen på ett sätt. Kvinnan botas från sina rädslor det är bara det att det inte finns något tryggt omhändertagande att parera den annalkande psykos som sedan bryter ut.

antichrist06

Ett annat sätt att tolka filmen är att problemet kanske inte är kvinnan som kommer från den onda naturen utan idén om att man kan förhålla sig förnuftigt till livet. Hynek skriver:

Ett sätt att se på filmens verklighet är att den är helt och hållet mannens fantasi. Att den känslokyla han ger uttryck för finns där för att hela naturen förändring handlar om vad det förlorade barnet gör med hans blick på världen. Att hans lidande, som han inte kan få annat känslomässigt utlopp för än att kallt och torrt behandla sin fru som ett hetlevrat studieobjekt, därmed blir förgörande.

På så sätt tolkar jag också filmen. Kvinnan mår dåligt och är psykotisk men mannen iscensätter och triggar igång detta ännu mer när han med rationellt handlande försöker bota henne.

Psykologen och psykoanalytikern Cecilia Hector som även skriver om film tar upp ett självklart psykoterapeutiskt spår på sin blogg:

Men hustrun har alldeles rätt i att påminna honom om att det alltid är oklokt att bedriva psykoterapi med sina närmaste. Vi brukar vara noga med det – vi bör inte ha någon tidigare kännedom om den person som vi tar oss an i psykoterapi eller analys. Filmens fortsatta berättelse utgör en praktfull illustration till faran i att negligera detta.

Hon anklagar honom för att han brukar ställa sig på avstånd och här gör han återigen precis det – han ställer sig utanför och gör henne till objekt för sin behandling. Det han skulle gjort var förstås (säger varje erfaren psykoterapeut) att tillsammans med henne sörja deras gemensamma förlust. Det är här vägen mot fördärvet anträds av paret.

Det är helt sant och vittnar om att Mannen (Dafoe) i filmen är en psykoterapeut antingen i chock eller med bristande utbildning. Hector redogör utförligt om handlingen med några psykoanalytiska tolkningar. Och för den som vill läsa filmen biografiskt ger Hector några ledtrådar:

I ett postskriptum ser vi åter barnet som nu bevittnar föräldrarnas samlag – den freudianska urscenen . Vad medför den? Barnet får sin första inblick i sitt eget ursprung och måste sedan dö? Den oidipala triangeln är bruten och kaos uppstår. En talande räv som påstår att nu råder kaos. Lars von Triers eget trauma gör sig påmint. Han har i en intervju berättat att han på moderns dödsbädd fick veta att hans far inte är hans verklige far. Moderna hade avlat honom med en stor konstnär för att försäkra sig om att han skulle få konstnärliga gener. Ett falskspel och en manipulation utöver det vanliga. Vad har det inte kunnat inspirera regissören till?

Det går att spekulera i den typen av resonemang i det oändliga. Jag nöjer mig med att Lars von Trier tycks vara en man med oändlig ångest som han som konstnär förvandlar till mästerliga filmer.

Fler kommentarer om Antichrist:

Läs Hyneks första text om filmen följt av den andra och den tredje (på Weird Science) som delvis är en sammanfattning. Läs även Kerstin Gezelius filmrecension i DN samt Cecilia Hectors tankar om filmen. Nya Vågen i P1 9 juni diskuterade dessutom filmen.

Rikard på Psykologstudent började också en diskussion om KBT och kultur där Antichrist tas upp.

PS: Psykoanalytikerna diskuterade filmen på Zita i slutet av maj under rubriken ”Publikes psykoanalys”. Jag var inte där men det vore intressant att höra vad som sades. Någon?

Anna Odellhärvan och konstverket Okänd Kvinna

572270_366_150DN rapporterar att Anna Odell åtalas för falskt alarm, misshandel, och försök till misshandel, ofredande mot grupp, oredigt förfarande och våldsamt motstånd. Överläkaren David Eberhard är dessutom JO-anmäld för sitt agerande när han gick ut och kommenterade och kritiserade en enskild patient. Det börjar bli tröttsamt med alla dessa juridiska diskussioner vad det gäller konst men även övriga tvister i samhället. En vind av amerikaniseringen känns det som.

Så till konstverket OKÄND, KVINNA 2009-349701 som flera recenserar idag. Mårten Arndtzén i P1 :s Kulturnytt konstaterar:

Och visst måste konstnärer kunna överskrida gränser, både juridiska och etiska, när deras ärende kräver det. Men det är just där Anna Odell misslyckas. Med att visa att det hon gjorde den där kvällen i januari verkligen var nödvändigt. Att det inte gick att berätta hennes historia, att öppna upp psykiatrins slutna rum, utan att lura förbipasserande och utnyttja deras medkänsla. Utan att ockupera en potentiellt livsavgörande vårdplats på S:t Görans psykakut.

För hennes arbete innehåller inga avslöjanden, presenterar inga ovedersägliga bevis på missförhållanden i svensk psykvård. Hon menar att hon utsatts för onödigt våld och överdrivet tvång. Läkarna och polisen hävdar motsatsen. Den dolda kameran på Liljeholmsbron bevisar att Odell, i motsats till vad som hävdas i journalen, inte är särskilt våldsam. Men tvärtemot vad hon påstått är inte poliserna det heller.

Ord står mot ord, bild mot bild. Och den diskussion Anna Odell vill starta får liksom ingenting att ta spjärn emot.

Visserligen har Arndtzén en del poänger. Men hur många andra konstverk, ärenden och journalistiska artiklar ställer man det kravet att man inte hade kunnat berätta det på något annat sätt? Det tycker jag blir konstigt.

En annan vinkel har Hynek Pallas som var på plats tidigt igår på Konstfacks vårutställning. Han imponeras inte över konstnärens sätt att presentera sitt verk och suckar över galleri-rummet. Han skriver:

Och jag var ändå på plats tidigt i eftermiddags. Det var kanske femton-tjugo personer i det lilla rummet hela tiden, och vi var kanske två-tre som stannade filmen ut. (Och det är alltså den film som ger stommen.) Jag vågar inte ens föreställa mig hur det kommer att bli om ett par timmar.

Och Cullberg-intervjun som man alltså bara kan höra i ett par hörlurar? Hur många kommer att kunna ta till sig betraktelsen av en av Sveriges intressantaste experter på de här områdena, dessutom en som kan konstfältet och har anhörigperspektivet?

Nej, mitt tips är att majoriteten som går dit när de väl hittar till det avsides belägna rummet där Odells verk visas (i sig rätt underhållande att se folk leta efter rummet som inte är markerat på något särskilt vis – och folk vill ju inte framstå som om de har åkt till Telefonplan enkom för att se Odells grej) mest kommer att köa för att se de femton minuterna av iscensatt psykos. Trist.

För ett av syften med filmen tycks verkligen vara att lyfta fram (akut-) psykvården och hur den fungerar – och det tror jag att få kommer att se i verket vid ett besök på Konstfack.

Tänk om man istället hade tillgängliggjort filmerna på Konstfacks hemsida? Så jag hoppas att någon kopierar dvd:erna och att Pirate Bay sedan tar sitt ansvar som samhällsupplysare.

Att konst presenteras otillgängligt är en del av problemet med den elitism som frodas inom kultursfären. Men det verkar de flesta vara eniga om behövs samtidigt. Om filmerna hamnar på Pirate Bay så får vi säkert se några åtal till.