Etikettarkiv: konstverk

Psykologisk konstvandring på Wanås 17 juni

I samarbete med Wanås Konst i Skåne kommer Psykologer ser på konst göra en guidad visning och konstvandring. Visningen äger rum söndagen den 17 juni kl. 14.00. Visningen äger rum i slottsparken. I Parken finns ett fyrtiotal permanenta verk. Dessa verk är platsbestämda vilket betyder att konstnären skapat ett specifikt verk för den utvalda platsen. Konst och natur möts i bokskogen. Under en konstvandring tillsammans med mig och psykologen Malin Edlund samt Wanås konstnärliga ledare Elisabeth Millqvist, gör vi några djupdykningar och analyserar ett antal av dessa verk som berör oss särskilt mycket. Vi hoppas tillsammans med besökarna skapa ett reflekterande samtal där vi med psykologiska glasögon betraktar konsten på ett annorlunda sätt. Vandringen pågår 1,5h ungefär.

 

 

Intervju om Psykologer ser på konst i Kristianstadsbladet

I slutet på mars besökte jag vi Wanås under en helg med strålande vårväder. Under besökte blev vi intervjuade av Kristianstadsbladets Sune Johanesson om vårt kommande samarbete med Wanås. Här är några utdrag från intervjun som publicerades 20 april.

Konstvandring med psykologens glasögon

– Jag var här förra sommaren med min familj och blev jättefascinerad. Det var mitt första besök på Wanås, och fann allt så inbjudande, lättillgängligt och generöst samtidigt som det visades bra konst. Det blev ett passionerat möte. När jag kom hem skrev jag ett brev till Wanås och berättade att jag ville göra psykologer ser på konst just här.

Inför det kommande mötet med konstpubliken är både han och Edlund mer undrande; konstverken är ju inte lika konkreta som en film eller roman.

– Konst är mer flytande, mer tillåtande. Det är till exempel inte så tydligt vad ett stort betongblock i skogen betyder, säger Malin Edlund.

– Vår tanke är att göra en gemensam tur ut i parken och stanna framför några utvalda konstverk för att diskutera vad vi får för associationer och vad dessa kan betyda. Antingen blir du berörd av ett konstverk eller inte, och det är intressant att fundera kring varför vi reagerar olika och vilka känslor som aktiveras. Just det att vi inte i grunden är konstmänniskor är intressant, det gör hela mötet mer öppet.

Under promenaderna i Wanås har Jonas Mosskin kommit att tänka mycket på speglar. Hur vi som betraktare kan projicera våra känslor och tankar på konstverken, och hur de speglar tillbaka på oss.

För honom och Malin Edlund ligger det också en utmaning i att mäta sitt yrke med konstnärens. Där deras mål är att vara korrekt, neutral och aldrig överglänsa klienten, är konstnärens roll den motsatta, att vara subjektiv fullt ut och ta så mycket plats som möjligt. En intressant clash, som Mosskin formulerar det.

– Men, säger Malin Edlund, även i en terapeutisk relation är det ofta ett rambrott som leder till ett genombrott.

Kombinationen av folkbildning och avantgarde är för mig kärnan i Wanås speciella dragningskraft. Svårigheterna att gemensamt närma sig konsten tror jag är en av nycklarna för att ta sig an konst ur ett psykologiskt perspektiv. Å ena sidan allas rätt att tolka som man vill, å andra sidan behovet av att bli känslomässigt berörd av bra konst. Och att bli berörd blir man oftast på ett psykologiskt plan.

 

Anna Odellhärvan och konstverket Okänd Kvinna

572270_366_150DN rapporterar att Anna Odell åtalas för falskt alarm, misshandel, och försök till misshandel, ofredande mot grupp, oredigt förfarande och våldsamt motstånd. Överläkaren David Eberhard är dessutom JO-anmäld för sitt agerande när han gick ut och kommenterade och kritiserade en enskild patient. Det börjar bli tröttsamt med alla dessa juridiska diskussioner vad det gäller konst men även övriga tvister i samhället. En vind av amerikaniseringen känns det som.

Så till konstverket OKÄND, KVINNA 2009-349701 som flera recenserar idag. Mårten Arndtzén i P1 :s Kulturnytt konstaterar:

Och visst måste konstnärer kunna överskrida gränser, både juridiska och etiska, när deras ärende kräver det. Men det är just där Anna Odell misslyckas. Med att visa att det hon gjorde den där kvällen i januari verkligen var nödvändigt. Att det inte gick att berätta hennes historia, att öppna upp psykiatrins slutna rum, utan att lura förbipasserande och utnyttja deras medkänsla. Utan att ockupera en potentiellt livsavgörande vårdplats på S:t Görans psykakut.

För hennes arbete innehåller inga avslöjanden, presenterar inga ovedersägliga bevis på missförhållanden i svensk psykvård. Hon menar att hon utsatts för onödigt våld och överdrivet tvång. Läkarna och polisen hävdar motsatsen. Den dolda kameran på Liljeholmsbron bevisar att Odell, i motsats till vad som hävdas i journalen, inte är särskilt våldsam. Men tvärtemot vad hon påstått är inte poliserna det heller.

Ord står mot ord, bild mot bild. Och den diskussion Anna Odell vill starta får liksom ingenting att ta spjärn emot.

Visserligen har Arndtzén en del poänger. Men hur många andra konstverk, ärenden och journalistiska artiklar ställer man det kravet att man inte hade kunnat berätta det på något annat sätt? Det tycker jag blir konstigt.

En annan vinkel har Hynek Pallas som var på plats tidigt igår på Konstfacks vårutställning. Han imponeras inte över konstnärens sätt att presentera sitt verk och suckar över galleri-rummet. Han skriver:

Och jag var ändå på plats tidigt i eftermiddags. Det var kanske femton-tjugo personer i det lilla rummet hela tiden, och vi var kanske två-tre som stannade filmen ut. (Och det är alltså den film som ger stommen.) Jag vågar inte ens föreställa mig hur det kommer att bli om ett par timmar.

Och Cullberg-intervjun som man alltså bara kan höra i ett par hörlurar? Hur många kommer att kunna ta till sig betraktelsen av en av Sveriges intressantaste experter på de här områdena, dessutom en som kan konstfältet och har anhörigperspektivet?

Nej, mitt tips är att majoriteten som går dit när de väl hittar till det avsides belägna rummet där Odells verk visas (i sig rätt underhållande att se folk leta efter rummet som inte är markerat på något särskilt vis – och folk vill ju inte framstå som om de har åkt till Telefonplan enkom för att se Odells grej) mest kommer att köa för att se de femton minuterna av iscensatt psykos. Trist.

För ett av syften med filmen tycks verkligen vara att lyfta fram (akut-) psykvården och hur den fungerar – och det tror jag att få kommer att se i verket vid ett besök på Konstfack.

Tänk om man istället hade tillgängliggjort filmerna på Konstfacks hemsida? Så jag hoppas att någon kopierar dvd:erna och att Pirate Bay sedan tar sitt ansvar som samhällsupplysare.

Att konst presenteras otillgängligt är en del av problemet med den elitism som frodas inom kultursfären. Men det verkar de flesta vara eniga om behövs samtidigt. Om filmerna hamnar på Pirate Bay så får vi säkert se några åtal till.

Konstverket Anna Odell

Efter tre månaders tystnad berättade konstfackseleven Anna Odell i DN om sitt projekt som väckte så mycket uppmärksamhet. Många har redan kommenterat och skrivit om uttalandet. På två dagar har 156 kommenterat artikeln och 51 bloggat om den, och fler lär det bli. Så här säger Odell till DN om sitt examensprojekt Unknown, woman 2009-349701:

I drygt tre månader har Anna Odell hållit för sig själv att händelsen på Liljeholmsbron dokumenterades. Trots intensiva påtryckningar från medierna har hon insisterat på att verket ska få tala för sig själv. Hennes styrka ligger inte i att förklara eller försvara sig, menar hon. Hon vill inte att personen ska överskugga diskussionen. Samtidigt är det till stor del personliga erfarenheter som fick henne att vilja genomföra projektet. För att förstå det måste vi backa bandet tretton år.

Då var Anna Odell 22 år och hade, berättar hon, mått dåligt sedan det tidiga tonåren, i omgångar varit allvarligt sjuk. En oktoberkväll balanserade hon på broräcket, livsfarligt högt ovanför vattnet. Lyckligtvis stoppades hon och blev förd till S:t Görans psykmottagning där hon spändes fast i en likadan bältessäng som nu i januari.

– Jag har blivit tagen till flera psykmottagningar. Men bara två gånger till S:t Göran. Och bara där har jag blivit lagd i bälte och bara i journalerna därifrån påstås jag ha slagits, säger hon. Varken då, 1995, eller nu, har polis eller vårdpersonal gjort någon ansats att släppa taget om mig. Hur kan de då veta om jag är våldsam?

Det behövdes inte så mycket för att föreställa sig varifrån kraften och motivet till Odells konstverk kom ifrån. Det är på många sätt förklarligt. DN fortsätter:

– Jag var beredd på att de skulle bli arga. Men när det väl hände kom det ändå som en chock. Jag kände mig urusel.

Hon har anklagats för att ha utnyttjat människor och samhällsresurser. Men hon har aldrig ångrat det hon gjort och påpekar att hon inte varit ute efter att sätta dit enskilda personer. Att hon skulle ha skadat personalen på S:t Göran går hon inte med på. Vården, menar hon, är en institution som måste tåla att bli ifrågasatt. Regler om sekretess gör att stora delar blir omöjliga att granska. Hon är övertygad om att en spelad psykos var det enda sättet att göra människor medvetna om hur det kan gå till på Sveriges största psykakutmottagning.

– Jag kan inte komma på något bättre sätt. Skulle jag ha försökt diskutera psykvårdens behandlingsmetoder i min roll som före detta patient i stället för som konstnär, skulle jag återigen befinna mig i situationen där jag inte anses trovärdig.

Odells naivitet inför massmedia och inför sitt eget konstprojekt bekräftas och är fortfarande förbluffande. Som konstnär och samhällsmedborgare har man ett ansvar att berätta vad och varför man gör något. Däremot har hon rätt tycker jag när hon säger att hon inte skulle ha haft samma trovärdighet som före detta patient. På ett sätt är det två elitistiska paradigm som möter varandra. Konsten (konstnären) och psykiatrin (läkaren). Det blir intressant när de stöts och blöts och på många sätt är det en kamp om problemformuleringsprivilegiet. Det om något är provocerande för läkarna och det psykaitriska etablissemanget.