Etikettarkiv: lycka

Psykologer ser på Konst gör specialvisning på Wanås

Bild
Psykologer ser på Konst gör specialvisning på Wanås

Lördag 17 augusti gör Psykologer ser på konst ett gästspel på Wanås i Skåne. Då blir det en specialvisning med psykologen Jonas Mosskin och Wanås verksamhetschef och konstnärliga ledare Elisabeth Millqvist. Publiken är som vanligt välkommen att diskutera analysera konsten tillsammans med dem. I fokus för visningen står konstnären Jeppe Hein som är aktuell i år på Wanås. Hans projekt ”A smile for you” kretsar kring lycka. Visningen börjar kl, 14 och entré är 50 kr.Psykologer ser på konst genomför ateljébesök hos konstnärer och gör psykologiska visningar av aktuella utställningar och konstnärer, bland annat på Wanås och Bonniers Konsthall. Mer information på www.psykkonst.se.

Varmt välkomna!

PS: 18-19 augusti är det urpremiär för Psykologer går på teater, som gör ett gästspel på Malmöfestivalen. Två enaktare ”Den största av dom största” samt ”Hon finns inte med på fotografiet” analyseras av psykologerna Jenny Jägerfeld och Jonas Mosskin tillsammans med publiken.

Årstidernas Facebook – Krönika i Modern Psykologi

I senaste numret av Modern Psykologi (#5/2012) reflekterar jag över årstiderna på Facebook. Kunde inte låta bli att avslöja min irritation över mina vänner och bekantas sätt att använda Facebook. Kanske någon som håller med eller tycker tvärtom?

TYST OM JOBBET PÅ FACEBOOK

Så här när kantarellsäsongen är slut på Facebook och har övergått till bildarrangemang på egenmustade äpplen funderar jag över årstidernas gång i sociala medier. Skolstarterna har passerat och höstprakten övergår snart till julfirande med pudersnö och soliga skidbilder. Så kommer sportlov och långsemestrar i Sydostasiens stranddyningar. Till våren har vi påskdekorationer och körsbärsträdens blomsterprakt i Kungsträdgården i Stockholm, tätt följd av skolavslutningar med somriga barn och giftasglada brudpar. Sociala medier följer årets växlingar slaviskt och liknar en kalender över våra lyckliga liv. Under sommarsemestern i år tog jag bort facebook- och twitterapparna från mobilen. Jag loggade ut. Men ibland tjuvkikade jag på sociala medier och fann då mina bekanta vara upptagna av att berätta om lyckliga semestrar med sina barn, vänner och familjer. Det var ingen hejd på alla weekendresor, öluffar, seglatser, grill- och strandposer med glittrande hav i bakgrunden. Facebookvänner som sällan är aktiva på sociala medier började plötsligt berätta om sin semester. Hur kom det sig? Är det för att folk har mer tid och då börjar sända hälsningar, en sorts digitala vykort? Kanske är semestern inte en privat angelägenhet utan en iscensättning av en kollektiv förväntan om ett lyckligt liv.

För mig är semester framför allt en mental uppsamling innan jag återigen sätter i gång att tycka, tänka och kommunicera. När jag arbetar, delar jag dagligen med mig på sociala medier. Jag tycker mycket om många saker. För många och försöker lägga band på mig, men det är svårt.

Men när jag är ledig, då vet knappt någon vad jag gör. Ringer folk låter jag det ringa några extra signaler för att se om det verkligen är något viktigt. På min semester är jag under radarn, samtidigt som jag gör det som folk gör mest. Fast jag delar det inte på sociala medier. Det känns trivialt, intimt. Ointressant. Vilken myggig skärgårdsö som jag sitter på och klagar på dåligt väder och usla sommarpratare, det behåller jag för mig själv.

Det finns en studie som visar att 72 procent av de tillfrågade tycker att deras vänner berättar för mycket om sina liv på sociala medier, men att de själva inte gör det. Det liknar studier som visar att de flesta bilförare anser sig vara bättre än genomsnittet, vilket ju är en omöjlighet.

Mina bekanta på nätet verkar alla leva liv och haft semestrar som är bättre än genomsnittet. De kvittrar för glatta livet om solnedgångar och svamppromenader i skogen. När samma vänner däremot arbetar, då är det tyst. De tiger om sina arbeten. Paradoxalt nog blir dessa människor mer privata på sina jobb än när de är lediga.

Jonas Mosskin är psykolog, bloggare och skribent

Jag chattade med DN:s läsare om Facebook och psykiskt mående

Igår chattade jag på DN.se med läsarna om Facebook, sociala medier och hur vi påverkas psykologiskt av det. Spännande frågor och hektiskt tempo. Förvånansvärt givande att möta läsare och nyfikna i realtid. Får lust att göra om det framöver. Mina svar från chatten finns att läsa här. En ganska tydlig bild av hur jag ser på sociala medier och Facebook framkommer i chatkonversationen.

Gör Facebook oss olyckliga?

”Facebook sprider olycka” var rubriken på en artikel i DN Kultur idag. En artikel med krigsrubriker leder till förväntningar och farhågor på stora problem med psykisk ohälsa hos användarna. När man sedan läser det finstilta i forskningsrapporten av Leif Denti, doktorand i psykologi på Göteborgs Universitet så framkommer en betydligt mindre tvärsäker ton. Som vanligt är mediebilden av nyheten i sig ett problem för att seriöst diskutera forskingsnyheten. Nåväl.

Brit Stakston på JMW blir trött på budskapet och är bl.a. skeptisk till urvalet som är ett så kallat bekämvlighetsurval. Forskarna har skapat ett Facebookevent och utifrån detta samlat in frågor och hittat respondenter, via en så kallad snöbollsmetod. Det vill säga att användare som svarat på enkätstudien har uppmanats att värva andra som också gör studien etc. Detta förfaringssätt är inte helt oomtvistat och det är tveksamt om urvalet är representativt. Trots att man fick ihop 1011 respondenter så vet vi lite om när, hur och varför just de personer som fyllde i frågorna gjorde detta, och utifrån vilket motiv. 33,1 % var t.ex. män vilket är proportionerligt lite i förhållande till Facebook i stort, där kvinnor endast är marginellt fler än männen. 29,3 av respondenterna är studenter vilket också är högre än Facebookanvändarna överlag. Antalet vänner i genomsnitt hamnar också högt 312 i studien vilket är åtminstone 100 fler än vad man traditionellt brukar räkna med (150-200 vänner brukar vara normalt i andra studier). Detta indikerar att urvalet är en aning skevt. Unga kvinnor som studerar är alltså överrepresenterade.

Niclas Strandh, sociala mediestrateg, är också kritisk till de långtgående slutsatserna av studien, liksom att studien genomförts med en pr-byrå och kommunicerats på ett ”pr-mässigt sätt”. Strand skriver på Second Opinion:

Blir folk olyckliga av Facebook? Det vet vi inte. Generellt så är det nog så att lycka och olycka inte påverkas så oerhört mycket av ett enda nätverk eller en avgränsad handlingsbenägenhet utan av hela livskontexten. Undersökningen känns generellt som mycket FUD, som mycket påverkad av forskarnas förförståelse av både beteende och onlinelivet. Det är synd att man inte valt att göra något mer, något mer trovärdigt när man trummar upp att man göra Sveriges största Facebookundersökning.

Jag får några reflektioner om den här studien. Det framkommer att det endast är kvinnor som signifikant mår sämre om de använder Facebook mycket. Sämst mår unga lågutbildade kvinnor mår föga överraskande sämst. Eftersom urvalet består av fler unga kvinnor som studerar så kommer hela undersökningen att präglas av vad denna grupp svarar. Det vi vet generellt från studier är att unga kvinnor mår allt sämre psykiskt under de senaste 10-20 åren. Det har flera större forskningsstudier och rapporter visat. Denti och Nilssons forskning har troligtvis fångat in just denna grupp i sin studie. De säger själva i studien att de inte vet kausaliteten, dvs. vad som är hönan och ägget. Antingen är de som spenderar mycket tid på Facebook mer olyckliga än andra eller så är blir de olyckliga av att vara där. Det verkar sannolikt att de flesta redan är rätt olyckliga innan de loggar in på nätverket. Dock är det sannolikt att en inte obetydlig minoritet faktiskt mår sämre av att se sina ambitiösa vänner ha jobb, karriär, partner och intressen när de själva är arbetslösa och modlösa.

Kvantitativa studier med enkäter har ofta ett problem när det handlar om att förklara varför respondenterna svara som de gjort. Jag skulle önska att forskarna även samlat in kvalitativ data från respondenterna för att på så sätt få lite mer material som underbygger enkätsvaren. Trots alla brister med studien finns det några intressanta siffror i undersökningen som jag skulle vilja lyfta fram:

56 % uttryckte att motivet med att logga in på Facebook var att få tiden att gå. I åldergruppen 14-26 år var siffran så hög som 67%.

27 % uttryckte att de ville komma bort från saker som de måste göra. I åldergruppen 14-26 år svarade 36 % det.

22 % svarade att de ville komma bort från krav och ansvar.

På frågan om den främst anledningen till att skriva en statusuppdatering svarade 39 % att få uppmärksamhet. 26 % för att provocera andra och 24 % för att skryta om någonting. En smula förvånande franka och uppriktiga svar, vilket får mig att tvivla en smula på seriositeten hos respondenterna.

Min slutsats är att forskarna har satt siffror på ett antal fenomen och användarområden som är bra för vidare forskning. Vidare så kan det inte uteslutas att det finns en grupp med användare av sociala medier som faktiskt mår sämre av att fördriva sin tid på sociala nätverk, istället för att tag i sina liv. Men de höga brösttonerna och de långgående slutsatser som forskarna och deras pr-strateger lät basunera ut idag, håller inte. Därtill är studien för dåligt gjort och underlaget för osäkert.

PS: Jag chattade för övrigt idag med DN.se-läsare om Facebook, sociala medier och de psykologiska konsekvenserna för oss människor. Du hittar alla svar från mig och på läsarnas frågor här. Här är ett klipp från Nyhetsmorgon med Leif Denti.

 

 

Psykoterapi mycket bättre än mera pengar

Filip Fors på Lyckobloggen skriver om en intressant studie som några brittiska forskare på Warwick University gjort. De har jämfört hur 1 000 personers svar som skattat sin lycka i olika sammanhang. Antingen fick personerna en plötslig inkomstökning t.ex. genom lotterivinst eller så genomgick de en psykologisk behandling på 4 månader till en kostnad av cirka 10 000 kr. Enligt deras resultat krävdes det 32 gånger mer pengar för att åstadkomma lika stor effekt på lyckoökningen som de personer som gick i terapi. Till Science Daily säger forskningsledaren Chris Boyce att undersökningen borde få konsekvenser för hur man kompenserar människor i rättsliga tvister:

”We have shown that psychological therapy could be much more cost effective than financial compensation at alleviating psychological distress. This is not only important in courts of law, where huge financial awards are the default way in which pain and suffering are compensated, but has wider implications for public health and well-being.”

Det vore onekligen intressant att börja erbjuda människor terapi och psykologisk behandling i större utsträckning. Dock är det svårt med motivation. Den som inte är motiverad åstadkommer sällan så mycket i terapi och behandling. Själv är jag en ivrig förespråkare av professionell hjälp även om kanske inte målet måste vara att bli lycklig.

Referens: Boyce et al., Money or mental health: the cost of alleviating psychological distress with monetary compensation versus psychological therapy. Health Economics Policy and Law, 2009; 1 DOI: 10.1017/S1744133109990326

Existentiell Filmfestival i Falun

Under tre dagar 14-16 april är det Existentiell Filmfestival på Högskolan i Dalarna. Jag har blivit inbjuden att hålla en avslutande betraktelse och kommentar av festivalens diskussioner och filmer. Förhoppningsvis kommer jag på något smart att säga om lycka, existens, film och psykologi. Temat för årets festival är ”Den lyckade människan”. Saxat från programtexten:

Existentiell Filmfestival i Dalarna vill utifrån filmupplevelser diskutera samhällsklimat, tidsanda och livsvillkor. Temat 14 – 16 april 2010 är ”Den lyckade människan”. Vi menar att vårt samhälle idag domineras av starka föreställningar om att lyckas och vara framgångsrik. Många människor kämpar med ideal att leva upp till och en växande ångest för att inte duga i egna och andras ögon. Med ekonomisk välfärd tycks paradoxalt nog inte trygghet och acceptans följa utan ökande krav på det lyckade livsprojektet, alltifrån utseendefixering, den perfekta karriären, det sköna hemmet och den lyckliga familjen.

Vi berör den havererade medelklassdrömmen i filmer som Mammut och Revolutionary Road, liksom kampen för värdighet bortom strålkastarljuset i The Wrestler. Om konformitet och drömmen om andra sätt att vara människa på som i Man tänker sitt och De ofrivilliga. Eller framgångens pris i nära relationer, som i filmen Se mig.

Kom och delta i samtal med bl.a. Anna Kåver, leg. psykolog, psykoterapeut, författare, Stefan Einhorn, författare, Maria Lundqvist, skådespelerska, Jonas Mosskin, psykologstudent, Astrid Söderbergh Widding professor filmvetenskap, Robert Lillhonga, regissör, föreläsare, Ann Britt Grünevald, fd chef Österåkeranstalten plus många andra som delar med sig av sina professionella och personliga perspektiv. Det är det gemensamma samtalet om film och samtid som står i centrum på denna filmfestival. Välkommen till Högskolans Dalarnas Mediehus 14 – 16 april 2010!

Äldre är realister men mindre optimistiska

2393595978_77d7580ed0.jpg

På en middag för några dagar sedan kom vi att diskutera humörsvängningar under dagen. Själv beklagade jag mig över att banala saker som att kaffet blev för svagt eller att jag blev prejad av en bil på väg till skolan kan få mig att bli på dåligt humör under flera timmar. ”Du ska se att det går över Jonas, när du blir lite äldre”, sade mina vänner som hade 5-10 år mer på nacken. Vi flinade tillsammans, men faktum är att det finns mycket forskning som styrker den tesen. BPS Research Digest skriver om en studie som handlar om äldre är mindre optimistiska men mer realsistiska när de uppskattar sin dåtida och sin framtida livsnöjdhet. Margie Lachman och hennes kollegor lät 3 000 personer i USA svara på samma enkät med nio års mellanrum.Då visade det sig att yngre och medelålders personer underskattade hur lyckliga de hade varit, men överskattade sin framtida lycka.

”The young have an illusion of continued improvement, seeing the past as worse than it really was and the future as better than it turns out to be,” the researchers said. ”This illusion is consistent with their motivational orientation toward continued growth and gains.”

Det låter rimligt. Intressant är också att äldre som var 65+ var mer realistiska i sina skattningar. De var visserligen mindre optimistiska men deras realism inför dåtid och nutid gör dem sannolikt mindre besvikna. BPS fortsätter:

”Lachman’s team also looked out how adaptive it was for people to have either rose-tinted or darkly clouded views of their past and future. The results showed that at whatever age, it is beneficial to have a more realistic view of the past and future. Those participants who more accurately perceived their past and future happiness tended to suffer less depression and enjoy better health.

Det tycks alltså vara bättre att vara realistisk och mindre chans att man blir deprimerad. Även om kopplingen mellan humör och lycka inte är klockren så finns det studier som visar att vi med tilltagande ålder får ett stabilare humör. Kanske finns det en koppling mellan humör och livsglädje på kort och lång sikt.

Källa: Margie E. Lachman, Christina Röcke, Christopher Rosnick, Carol D. Ryff (2008). Realism and Illusion in Americans’ Temporal Views of Their Life Satisfaction: Age Differences in Reconstructing the Past and Anticipating the Future Psychological Science, 19 (9), 889-897 DOI: 10.1111/j.1467-9280.2008.02173.x

Rapport från presentationen av boken Nextopia

 micaeldahlen1_evenemang.jpg

Den 2 oktober var det  bokrelease på Södra Teatern  för “Nextopia – Livet lyckan och pengarna i förväntningssamhället”, som ges ut på Volante, ett litet förlag som Tobias Nielsén driver. Volante betyder förresten flygande på latin och defensiv mittfältare på spanska, upplyste Nielsén som för övrigt är Emma Stenströms sidekick på bloggen Kulturekonomi.

Micael Dahlén är 35 år och professor på Handelshögskolan i Stockholm. Han har tidigare gett ut boken “Boxen – kreativitet som skapar förändring”, 2006, nu översatt till ryska och engelska (Wiley & Son) och handlar kreativitet och marknadsföring. Vill man vara snäll kan man säga att Dahlén verkar vilja berätta om Internetkultur och business. Samtidigt skymtar det fram en sida av att vilja sätta sig själv i centrum för internetdiskussionen.

nextopia_framsida_ram.png

Dahlén var klädd i jeans, kavaj, röd slips, märkliga gympadojor. Med sitt långa hår påminner han en del om Glenn Strömberg när denne var välvårdad. Hans huvudtes är att vi idag bedömer företag, organisationer och människor inte på basis av vad de har gjort utan vad de vill eller kommer att göra härnäst. Han kallar det Nextopia eller förväntningssamhället. Dahlén tog ett exempel på att kontaktannonserna i tidningar nu mer handlar om vad personerna har för planer inte vad de gjort. En uppmärksam person i publiken sade då att vissa tycks ha större förtroende, status och möjlighet att bli lyssnad på (Steve Jobs, vd:n för Apple till exempel). Det kunde inte Dahlén förklara men sannolikt handlar det ju om att de har gjort något bra tidigare och har fått en viss status. Dahlén kallar dagens globala och mediala värld för ”som helst-världen”. Idag kan vem som helst, när som helst, var som helst köpa, göra, bli känd, för vad som helst. Dock var de exempel somhan tog upp alla internetfenomen av plojkaraktär som när Eva Nazemson spyr i tv, eller Ivan Ukhov som var full och hoppade höjdhopp.

Nuvärdet är idag alltid kopplat till vad som ska ske, inte till hur det varit. Därför menar Dahlén att företagens aktiekurser svänger så mycketpå grund av att nuvärdet idag beror så mycket på vad som komma skall. Framgångsrika människor har funnit ”sin mening” med livet, och det är därför de lyckas var en av Dahléns floskler. Ett cirkelresonemang tycker jag eftersom man lika gärna kan säga att förhållandet är det motsatta.

Dahlén pratade en del om trailerism, dvs. att fler ser trailers för filmer, tv-spel och liknande än faktiskt konsumerar filmen, spelet, skivan etc. Han kallade dagens unga generation Boss, eftersom de själva vill bestämma vad, när, och hur de ska ta del av media. Medieaktörerna kan inte längre bestämma det här. Numera kommer hypen, säljandet och peaken redan innan något släpps. Efter releasedatumet är det redan försent och då går intresset ner. Då gäller det att komma med ompaketering, extended version eller en, två, tre uppföljare som blir nya produkter. Det sätter i gång ny försäljning samtidigt som det accelererar den gamla produkten som får en ny skjuts uppåt.

Ett internetfenomen som han också tog upp var kortversioner av filmer och tv-serier. Minisode Network gör 5-minuters klipp av entimmesavsnitt. Ännu längre har Microsode gått som gjort en fem sekundersavsnitt på filmer.

Dahlén pratade en del om livsnöjdhet som tydligen är 5,8 världen över (på en skala från 1-10). Det är likadant bland mormoner, eskimåer, masajer etc. (5,6 i Sverige). Jobbigt att alltid all lycka klumpas ihop fast vi vet idag att lycka innehåller många olika nivåer på kort och lång sikt. Jag har alltid svårt för ekonomer som använder sig av psykologisk forskning på ett oreflekterat sätt. Det är problematiskt med lycka eftersom vi vet att det finns olika typer av lycka. På lång och kort sikt men det är som om alla dimensioner försvunnit i den här typen av studier. Nåväl.

Avslutande intryck av innehållet i presentationen och boken kändes tunt. Dahlén har en del poänger men allt prat om lycka och att vi blivit så otroligt mycket mer effektiva och otåliga känns taget ur luften. Mer substans och mindre snack är mitt tips för kommande böcker, för ämnet är onekligen intressant.

Andra medier om boken: Veckans affärer, Dagens Media och Fokus.

”Snubbla på lyckan”, bokrecension

02674-2.JPG

”Snubbla på lyckan” med undertiteln – ”varför din hjärna sätter krokben för dig” är en ny bok av Daniel Gilbert. Det är en populärpsykologisk bok som utkom på  förlaget Natur och Kultur hösten 2007. Gilbert är professor i psykologi på Harvarduniversitetet och förestår deras avdelning för Hedonsitic Psychology Laboratory. Boken har en egen hemsida och heter ”Stumble on happiness” på engelska 2006. Boken har blivit en succé och översatts till 20 länder.

Gilbert är en utmärkt stilist och är en bättre författare än storheter som tex. Steven Pinker. Språket är lätt och ledigt även om innehållet inte är lika högkalibrigt som Pinkers ”Ett oskrivet blad”. Gilbert är lite som en kunnig farbror som lotsar läsaren. Han snackar både kidsens språk och kan föra filosofiska resonemang. Den som inte vill drunka i djup men ändå känna sig smart bör läsa boken. Läs mer