Etikettarkiv: media

Poeter dissar att skriva kärlekdikter till Victorias bröllop

3266815185

En av de underligaste idéerna inför kronprinsessans bröllop var att ett 30-tal av våra namnkunnigaste poeter skulle skriva dikter till hyllning för kärleken inför Victoria och Daniels bröllop. Dikterna skulle sedan läsas in och spelas upp under vårsommarens prunkande allé på Sveavägen! Den här knasiga idén kom från Liljevalchs chef Mårten Castenfors som var ansvarig för projektet, men det låter mer som ett studenikost fylleskämt på krogen.

Uppenbarligen hade han inte konsulterat poeterna själva huruvida de var intresserade av att delta i ett sådant projekt. Alla med lite kulturell bildning vet att poeter är ett egensinnigt släkte (oavsett politiska åsikter) och de är  inte kända för att gå i det etablerade samhällets ledband. Föga förvånande avböjde många av de tillfrågade poeterna av olika anledningar. De flesta ogillade idén och hade ingen lust att skriva dikter på beställning. Flera passade dessutom på att komma ur den republikanska garderoben. Förra veckan meddelade Castenfors att projektet är lagt på is. DN skriver:

Han konstaterar att den hätska debatten som uppstod gjorde det omöjligt att genomföra projektet.

– Även om det hade blivit fantastiskt så hade alla medier fokuserat på vilka som var med och vilka som inte var det. Oavsett konstnärligt resultat hade det blivit skit. Så för allas skull lägger vi ned. Poeter som redan har skrivit eller tänkt har fått betalt…

30 poeter tillfrågades och 10 tackade ja, bland annat Eva Ström, Eva Runefelt och Arne Johnsson. Men flera drog öronen åt sig när det hela utvecklade sig till en debatt om kungahusets vara eller icke vara. Bland dem som demonstrativt tackade nej fanns Jenny Tunedal, Jacques Werup och Göran Greider. ”Den vämjelse jag känner inför evenemanget saknar ord”, sade till exempel Thomas Tidholm.

– Det är en liten värld och man är beroende av stipendier och annat. Många är rädda för att göra bort sig inför sina kompisar. Det paradoxala är att när musiker får i uppdrag att komponera till bröllopet gör de det med glädje. Poeternas reaktion är jäkligt konstig, säger Mårten Castenfors.

Tidholm känner vämjelse, ett sällan använt ord idag. Castenfors passar på att från sin kulturpiedestal slå tillbaka mot de bångstyriga poeterna. Om Castenfors varit en smula mer samtida hade han triumferat att diskussionen om projektet var ett konstverk i sig, bra mycket mer intressant än den ursprungliga ljudinstallationen . Men den typen av självdistans och humor har nog inte Liljevalchs chef.

PS: En del högljudda DN-läsare verkar dock tycka att poeterna borde skämmas.

Stereotyp bild av KBT och (PDT för den delen)

k_ver620_557219b

Psykologen Anna Kåver skrev nyligen en debattartikel i SvD där hon klagade över den stereotypa bilden i media av vad KBT är för något. Ett påstående som man måste hålla med om. KBT är också relation, djup och medmänsklighet. Däremot tycker jag det är feltänkt av Kåver att skylla på media. Min erfarenhet är att man får den mediebild man förtjänar. Och i tio års tid har ledande företrädare för KBT basunerat ut att man är en evidensbaserad, manualbaserad terapimetod som jobbar här och nu med konkreta verktyg för att förändra beteenden. Det är svårt att höra andras röster i den flod av företrädare som salufört KBT på detta sätt. Det är inte konstigt att media presenterar KBT på precis detta sätt.

Likadant är det med psykodynamiker och psykoanalytiker. I decennier har man pratat om djup, barndom, flum, betonat det svåra och viktiga att gå till botten med patienternas omedvetna. Det tar flera år minst att komma till insikt etc. idag suckar många i detta läger om att media, beslutsfattare och patienter har fått en skev bild av psykodynamiskt terapi. Företrädare som hyllat det svåra och komplexa med PDT har städigt lyfts fram på bekostnad av andra mer konkreta metoder och perspektiv som också finns inom PDT (tex. olika typer av korttidsterapier och forskning som stödjer PDT som terapiform). Ingen kan vara förvånad över mediebilden av mossiga psykodynamiker som endast pratar om Oidipuskomplex.

Alla stereotyper har ett visst mått av sanning annars skulle de inte fortsätta att existera. Det tar lång tid att ändra människors och medias bild av organisationer, rörelser och människor. Det enda sättet att förä dra bilden är att börja ”vara och göra det nya”. Tids nog kommer allmänhetens bilder och föreställningar ändras. Men då krävs det att en och annan KBT-are pratar om något annat än beteendeanalyser och psykodynamiker lyfter fram andra aspekter än Freuds sexualfaser. Än så länge har de flesta suttit stilla i den egna båten och accepterat dessa förenklade bilder.

Thomas Drost på WeMindbloggen på samma tema.

Mindpark blir ett bloggbluster

logo200

I augusti drog IT-entreprenören Joakim Jardenbergs igång Mindparks bloggteam om medier. För mig som läsare, mediekonsument och trendspanare är det bra att det bildas bluster, kollektiv av bloggare. Det underlättar för läsaren att hinna med att följa fler skribenter och bloggare och det blir större chans att vissa texter får större genomslag. Weird Science funkar ju på detta sätt liksom Bokhora. När jag planerade det som senare kom att bli Psykologifabriken var det också en av utgångspunkterna att samla duktiga och intressanta skribenter på ett ställe för att få större genomslag.

Ett 20-tal bloggare ingår i Minparks bloggteam. Det har redan blivit diskussioner om varför skribenterna inte får betalt och varför det är ett ganska grabbigt gäng. Kritiken känns märklig och lite ogin tycker jag. De flesta duktiga bloggare får andra möjligheter och sidouppdrag som de inte fått utan bloggen.

Fredrik Wass (Bisonblogg) skriver om varför han är en del av  bloggteamet:

Jag ser inte Mindpark-gänget som en homogen skara bloggare med samma åsikter, värderingar och agendor. Snarare tvärtom.

Faktum är att jag många gånger har avvikande synpunkter på de frågor som förekommer i den så kallade ”bubblan”. Det betyder dock inte att jag tycker att Mindparks initiativ är dåligt. Nej, jag tror att det kan bli riktigt bra. För om det är något vi behöver just nu är det att slipa argumenten, presentera konkreta och lönsamma case/idéer samt visa en balanserad och nyanserad bild av både utvecklingen och dess aktörer. Samt att vara självkritiska och reflekterande.

Jag ser Mindpark-bloggen som en arena där flera röster kan ställas mot varandra, och där jag som enskild skribent kan välja att inspireras eller provoceras av de andra medverkande skribenterna. För mig personligen kommer det innebära att jag verkligen måste förklara mig och mina ståndpunkter gentemot övriga debattörer, även om vi många gånger är på samma spår (men i olika tåg). Och i grunden tror jag att det gynnar läsarna av bloggen. De får höra flera röster samlade på ett ställe som kanske ibland talar emot varandra. Det blir intressant att se vad som uppstår i skärningspunkten.

Min enda invändning är att det känns som att ”bubblan” på Mindpark är ganska samstämmiga röster. Bra och intressanta men ofta rätt överens.

En sak till. Nicklas Strandh som också är med i bloggteamet funderar över svårigheterna att hinna med att skriva för flera bloggar. Det känns som en realitet för många som bloggar och det kanske den viktigaste förklaringen till bloggdödsfenomenet.

Dagens Lokaltidningsbesvikelser

52744_jpg_317765img468

På bara några veckor tycks bloggen Dagens Lokaltidningsbesvikelser blivit en snackis som cirkulerar på mail, Facebook och Twitter. Så här beskriver bloggens skapare syftet med bloggen:

Denna blogg tillägnas alla besvikna människor som finns ute i vårt avlånga land och har behovet att påtala det för oss andra genom lokal media.

Här kan man läsa om Johnny som är förbannad på flisbilar eller om bussen som inte stannade för Roland eller kanske om de bortglömda lekplatserna. Bloggen öppnade 24 juni och har på kort tid fått många fans. Gänget bakom hade fört diskussionen på ett stängt forum men bestämde sig ”efter påtryckningar från andra”om att öppna upp diskussionen för andra. Det påminner lite om tjuvlyssnat som blivit en sådan succé.

Enligt bloggen finns det fyra kriterier för att nyheten ska platsa som en äkta lokaltidningsbesvikelse:

1. Trivialt problem ex. Bernt fick vänta en kvart på färdtjänsten.
2. En bild på den drabbade, gärna med familjen runt.
3. En konstlad min, huvudet på sniskan och mungiporna så långt ner det går.
4. Helst ur någon lokaltidning såklart, även om Aftonbladet/Expressen visat sig vara mer än kapabla att plocka fram the real deal.

Det ska bli spännande att se om antalet artiklar är outtömligt eller om det till slut inte finns mer lokala historier. Eller om det uppstår fejkade nyheter för att få komma med på bloggen.

Mosskin om In Treatment i Kulturnyheterna

mosskinkulturnyheterna

Igår fredag 8/5 medverkade jag i SVT:s Kulturnyheterna och kommenterade tv-serien In Treatment, med anledning av att serien börjar sändas på måndag. Inslaget är cirka tre minuter långt och börjar 6.45 in i programmet. Där förutspår jag bland annat en terapivåg i sommar och höst där människor inspirerad av tv-serien rusar till psykologer och psykoterapeuter. Tänk bara på vilket uppsving Let’s Dance har haft för alla typer av danskurser. Om en tiondel så många som börjat på danskurs börjar gå i terapi, så tvingas Sveriges samlade psykoterapeutkår att jobba mycket övertid framöver. Då kanske klienterna räcker och blir över för alla terapiskolor.

Bookcamp, en annorlunda konferens om böcker

Erik Stattin skriver om Bookcamp som anordnas i London nu till helgen. Bookcamp är en annorlunda konferens om böcker och teknikutveckling. Det är bokförlaget Penguin Books som ligger bakom konferensen. På deras Penguinblogg kan man läsa om bakgrunden till initiativet. Så här beskriver organisatörerna vad Bookcamp handlar om:

Bookcamp is a user-generated conference sponsored by Penguin UK and focussed on books and book-like technologies. The purpose of Bookcamp will be to consider the future of the Book as an object and examine its ongoing role as a delivery mechanism for stories, information and entertainment. Participants and self-selected guests will choose the agenda for the day, forming breakup groups to discuss and potentially create future book technologies.

Några av de rubriker som olika användare föreslagit att man ska diskutera på konferensen är:

Creating Future Readers – suggested by Kevin O’Neill.
James Bridle’s Possible Topics – comments welcome.
Building Communities of Readers (and Writers) – suggested by Hugh McGuire
How can we encourage more reading ?- suggested by Adrian Hon
Book Design for Digital
Talking to Terrified Writers – suggested by Naomi Alderman
Why Everything On The Internet Is The Opposite Of How It Is In Print – suggested by Mary Harrington
Designing The Socialised Book – suggested by Tom Armitage
What Coralie and Alan are likely to talk about
Spoken Culture, Web Culture, Written Culture– suggested by Michael Bhaskar
Encouraging Publishers to Innovate – suggested by Peter Collingridge
Libraries: what are they good for? – suggested by Anne Ward
Playing with words – suggested by Chris Meade
What Can The Techies Bring To This? – asked by Nic Gibson

På konferensen kommer även Papercamp att hålla till. Där är det papper och teknik som står i fokus. Den här typen av intiativ där gränsen mellan producenter och konsumenter suddas ut kommer vi få se mycket mera av framöver tror jag.

Psykiskt sjuka gör radio

logo_red_background.png

Med hjälp av pengar från Allmänna Arvsfonden har journalisten och producenten Idji Maciel dragit igång Radio Total Normal. Programmet Radio Totalnormal görs av psykiskt sjuka eller sköra som de kallar sig själva. Hon fick idén när hon var i Argentina där det fanns ett projekt där psykisk sjuka sände egen lokalradio från ett mentalsjukhus. Jag har hört om projektet en tid och det känns kul att det nu finns på riktigt.

Sedan oktober sänder Radio Totalnormal på närradion 101,1 MHz, live på torsdagar kl 14-15.30. Det håller till på Götgatan i Stockholm i Fountainhouse lokaler. Att låta människor som vanligtvis inte kommer till tals få göra egen radio är ett sätt att försöka motarbeta fördomar som finns kring psykisk ohälsa. SvD skrev om projektet i måndags och här ett klipp från SVT:s Eftersnack för en tid sedan.

Jag har lyssnat lite sporadiskt och det är sannerligen varierat iennhål och kvalité. Kritikern i mig skulle väl önska en stramare ch rappare ton men samtidigt är ju poängen att aktivera människor på riktigt. I senaste programmet brände det dock till när berörda personer beskrev hur ekonomiska besparingar gör att aktivteter hotas, samlingslokaler stängs för utsatta människor i samhället. Då hajade jag till och lyssnade ordentligt. Det känns för trist att vårt samhälle i sådan utsträckning missunnar svaga och sköra själar.

Rapport från presentationen av boken Nextopia

 micaeldahlen1_evenemang.jpg

Den 2 oktober var det  bokrelease på Södra Teatern  för “Nextopia – Livet lyckan och pengarna i förväntningssamhället”, som ges ut på Volante, ett litet förlag som Tobias Nielsén driver. Volante betyder förresten flygande på latin och defensiv mittfältare på spanska, upplyste Nielsén som för övrigt är Emma Stenströms sidekick på bloggen Kulturekonomi.

Micael Dahlén är 35 år och professor på Handelshögskolan i Stockholm. Han har tidigare gett ut boken “Boxen – kreativitet som skapar förändring”, 2006, nu översatt till ryska och engelska (Wiley & Son) och handlar kreativitet och marknadsföring. Vill man vara snäll kan man säga att Dahlén verkar vilja berätta om Internetkultur och business. Samtidigt skymtar det fram en sida av att vilja sätta sig själv i centrum för internetdiskussionen.

nextopia_framsida_ram.png

Dahlén var klädd i jeans, kavaj, röd slips, märkliga gympadojor. Med sitt långa hår påminner han en del om Glenn Strömberg när denne var välvårdad. Hans huvudtes är att vi idag bedömer företag, organisationer och människor inte på basis av vad de har gjort utan vad de vill eller kommer att göra härnäst. Han kallar det Nextopia eller förväntningssamhället. Dahlén tog ett exempel på att kontaktannonserna i tidningar nu mer handlar om vad personerna har för planer inte vad de gjort. En uppmärksam person i publiken sade då att vissa tycks ha större förtroende, status och möjlighet att bli lyssnad på (Steve Jobs, vd:n för Apple till exempel). Det kunde inte Dahlén förklara men sannolikt handlar det ju om att de har gjort något bra tidigare och har fått en viss status. Dahlén kallar dagens globala och mediala värld för ”som helst-världen”. Idag kan vem som helst, när som helst, var som helst köpa, göra, bli känd, för vad som helst. Dock var de exempel somhan tog upp alla internetfenomen av plojkaraktär som när Eva Nazemson spyr i tv, eller Ivan Ukhov som var full och hoppade höjdhopp.

Nuvärdet är idag alltid kopplat till vad som ska ske, inte till hur det varit. Därför menar Dahlén att företagens aktiekurser svänger så mycketpå grund av att nuvärdet idag beror så mycket på vad som komma skall. Framgångsrika människor har funnit ”sin mening” med livet, och det är därför de lyckas var en av Dahléns floskler. Ett cirkelresonemang tycker jag eftersom man lika gärna kan säga att förhållandet är det motsatta.

Dahlén pratade en del om trailerism, dvs. att fler ser trailers för filmer, tv-spel och liknande än faktiskt konsumerar filmen, spelet, skivan etc. Han kallade dagens unga generation Boss, eftersom de själva vill bestämma vad, när, och hur de ska ta del av media. Medieaktörerna kan inte längre bestämma det här. Numera kommer hypen, säljandet och peaken redan innan något släpps. Efter releasedatumet är det redan försent och då går intresset ner. Då gäller det att komma med ompaketering, extended version eller en, två, tre uppföljare som blir nya produkter. Det sätter i gång ny försäljning samtidigt som det accelererar den gamla produkten som får en ny skjuts uppåt.

Ett internetfenomen som han också tog upp var kortversioner av filmer och tv-serier. Minisode Network gör 5-minuters klipp av entimmesavsnitt. Ännu längre har Microsode gått som gjort en fem sekundersavsnitt på filmer.

Dahlén pratade en del om livsnöjdhet som tydligen är 5,8 världen över (på en skala från 1-10). Det är likadant bland mormoner, eskimåer, masajer etc. (5,6 i Sverige). Jobbigt att alltid all lycka klumpas ihop fast vi vet idag att lycka innehåller många olika nivåer på kort och lång sikt. Jag har alltid svårt för ekonomer som använder sig av psykologisk forskning på ett oreflekterat sätt. Det är problematiskt med lycka eftersom vi vet att det finns olika typer av lycka. På lång och kort sikt men det är som om alla dimensioner försvunnit i den här typen av studier. Nåväl.

Avslutande intryck av innehållet i presentationen och boken kändes tunt. Dahlén har en del poänger men allt prat om lycka och att vi blivit så otroligt mycket mer effektiva och otåliga känns taget ur luften. Mer substans och mindre snack är mitt tips för kommande böcker, för ämnet är onekligen intressant.

Andra medier om boken: Veckans affärer, Dagens Media och Fokus.

Tankar om fenomenet Facebook

104526583_37ccdb50e3.jpg

Fast Company hade en artikel i maj om varför Facebook är ännu större än vad du tror. Där intervjuades BJ Fogg, psykologiprofessor på Stanford om psykologin på Facebook.  Han undervisar bland andra på Persuasive Technology Lab, där han har en kurs som heter The Psychology of Facebook där studenterna får göra Facebookapplikationer som en del av kursen. 

Vad är ett community eller närmare bestämt, vad är Facebook? Och hur använder vi det idag? Det skriver Daniel på Mindparks blogg. Han skriver:

Det har varit mycket snack kring Facebooks död, men jag tror att det är helt fel. Faktum är att sajten växer lavinartat. Anledningen tror jag är att Facebook håller på att bli en naturlig del av nätet. Tittar man på hur jag och mina vänner använder “fejjan” idag så har det gått från en digital fritidsgård till en social nyhetsportal och naturlig källa till information inom den sociala kretsen.

Exakt så tycker jag att det är. Det är ungefär som att kolla vädret att kolla vad vännerna haft för sig sedan sist. Han fortsätter:

…dagens ekvation bland ungdomar på nätet interktivitet + familj och vänner + snabba nyheter. Detta skulle jag säga är de parametrar som utgör ett socialt nätverk. Facebook växer inte för att det är en trend, det växer på grund av att människor idag är mer intresserade av sitt sociala närområde. Det handlar om att utbyta levnadshistorier.

Så sant. En annan intressant inlägg från Mindpark är Sanningar och myter om sociala medier.Här lite statistik som kommer från en undersökning av Synnovate:

– Av 13 000 respondenter (åldrarna 18-65) och 17 marknader världen över svarade 58 % att de inte vet vad sociala nätverk är för något.

– 36% av sociala nätverkare säger att de håller på att tappa intresse för sociala media. På första plats ligger Japan där 55% av de sociala nätverkarna håller på att tappa intresse.

– 91% av alla japaner som tillfrågades befinner sig på det sociala nätverket Mixi.

– 37% av respondenterna svarade att den största nackdelen med sociala nätverken var avsaknaden av privatliv.

– 53% av alla tillfrågade säger att de lägger märke till annonser på de sociala nätverken.

– 40% av respondenterna som var engagerade i sociala nätverk sade att onlinekommunikation kan vara lika meningsfull som face to face.

– 46% av respondenterna engagerade i sociala nätverk sade att det är enklare att skaffa vänner online än i verkliga livet.

– 78% av sociala nätverkare säger att det är bättre att syssla med fysiska utomhusaktiviteter än att sitta på en stol framför datorn.

Daniel igen:

”En annan punkt som kom upp var att 36% av sociala nätverkare håller på att tappa intresse. Idag är det enligt min mening samma sak som att säga att 36% av alla internetanvändare håller på att tappa intresse för webben som helhet. Nätet har förvandlats till ett socialt medium i singular där kommunikation med avsändaren eller andra användare står i centrum.”

Slutligen lite tar tidningsutgivarnas vd Anna Serner upp intressant statistik som Bonniers Öhrvall pratat om:

”Varje minut laddas det upp 8 timmar video på YouTube. Datatrafiken har i år ökat med 540 %. Tonåringar laddar oftare upp filmer på nätet än de sänder e-post. 25% av all kommunikation mellan tonårstjejer sker via mobilen.”

Det sätter fingret på hur stor kraften är i förändrade beteenden på nätet.

Vad händer egentligen i Libanon?

amal_shia_gunman_27318t.jpg

Den frågar kan man verkligen ställa sig. Vilka källor ska man lita på? Vem har inte en dold agenda i händelserna? Här är ett försökt att sammanfatta situationen och alla motstridiga rapporter. DN rapporterar liksom SvD via Reuters om att omvärlden börjar reagera på händelserna i Beirut. Det är en summarisk rapport som inte svara på frågan varför det hettar till just nu.

Robert Fisk är på plats i Beirut och hans analys av läget är sansad och balanserad. I Fisks artikel idag i Independent är rubriken:

”Hizbollah rules west Beirut in Irans proxy war against US”.

Det är svårt att inte tro något annat. Maktdemonstrationen i Beirut måste varit välplanerad sedan länge. Hezbollah visar musklerna och ställer regeringen mot väggen. På sikt är ju en sådan situation ohållbar. Men bägge parters oförmåga att kompromissa är symtomatiskt. Varje provokativ handling leder till en mothandling i en spiral som ingen har kontroll över. Fisk fortsätter och drar paralleller med den palestinska situationen:

When Hamas became part of the Palestinian government, the West rejected it. So Hamas took over Gaza. When the Hizbollah became part of the Lebanese government, the Americans rejected it. Now Hizbollah has taken over west Beirut. The parallels are not exact, of course. Hamas won a convincing electoral victory. Hizbollah was a minority in the Lebanese government; its withdrawal from cabinet seats with other Shias was occasioned by Mr Siniora’s American-defined policies and by their own electoral inability to change these.

Fisk är inne på att Libanon är skådeplatsen för konflikten melan USA och Iran. Han fortsätter:

No, this is not a civil war. Nor is it a coup d’etat, though it meets some of the criteria. It is part of the war against America in the Middle East. The Hizbollah ”must stop sowing trouble,” the White House said rather meekly. Yes, like the Taliban. And al-Qa’ida. And the Iraqi insurgents. And Hamas. And who else?

Irans och USA:s inblandning är viktig men samtidigt har Hezbollah demonstrerat att man har en egen agenda som inte styrs helt från Teheran. Att alltför mycket betona Iran och USA gör att man underkänner libanesernas egen del i konflikten. Lite i den riktningen hamnar Guardians journalist Nicholas Noe när han analyserar situationen.

Hezbollahs aktion ser ut som en seger, men samtidigt förlorar de legitimitet i omvärlden och bland sunnimuslimer i Mellanöstern. För Hezbollah har tidigare haft ett visst stöd bland sunnimuslimer eftersom de krigar mot Israel. Så länge vapnen används mot Israel är de berättigade men i samma stund som vapnen används mot sunnimuslimer och kristna libaneser så förbrukas den gnutta legitimitet som man hade. Så här sade den libanesiska regeringen i ett uttalande som Daily Star citerar:

”Hizbullah’s claim that its arms were only targeted at Israel have proved false and invalid in the past two days, which witnessed the uses of such arms against the Lebanese people.”

Det ligger onekligen något i det. Liberale Fredrik Malm frågar sig om det är Syriens hemliga förhandlingar med Israel om Golanhöjderna som ligger bakom Hezbollahs agerande. Han skriver:

Samtidigt som Hizbollah har nära band till Iran har de också nära band till Syrien. Senaste tiden har uppgifter florerat om samtal mellan Israel och Syrien. Även Turkiet är involverat i detta. Det skulle kunna innebära en överenskommelse där Syrien får tillbaka Golanhöjderna mot att de i gengäld bryter med Hizbollah. Det vore ett stort genombrott och skulle underlätta ett israeliskt tillbakdragande från Västbanken, och öka stödet för Abbas. En sådan fred accepterar givetvis varken Hizbollah eller Iran. Det är ingen omöjlighet att händelserna i Libanon kan ha ett samband med just detta, men det skulle då också innebära att Syrien inte är regissören.

En intressant tanke. Om Hezbollah förlorade stöd av Syrien skulle man vara utlämad åt Iran. Stödet till Hezbollah har framför allt skett ekonomiskt och ideologiskt från Iran men logistiskt har det skett via Syrien.

Robert Fisk tycker sig höra ett obehagligt tonläge mellan ledarna och skriver:

Yet still the language of Nasrallah – like that of Kabbani – was frightening, even though he had behind him the national flag of Lebanon with its green cedar tree as well as Hizbollah’s own yellow banner. To call Jumblatt ”a liar, a thief, a killer…” – though this view might be heartily reciprocated by Jumblatt himself – is language that puts Lebanese in danger of their lives.

Det är oroande minst sagt.

Avslutningsvis klagar Jinge på att svensk media återrapporterar västliga (läs amerikanska) underrättelsekällor och deras pressmeddelanden. Det är förvisso sant att rapporteringen är bristfällig men samtidigt väljer Jinge att spekulera, välja ut och hänvisa till källor som inte är trovärdiga. Att framställa oppositionen mot Libanons regering som en allians av både kristna och muslimer är att negligera det faktum att Hezbollah och shiamuslimerna är den dominerande parten av oppositionen. Den enda kristna gruppen som stödjer oppositionen är exgeneralen Michel Aoun och dennes läger. En udda typ som var på dekis men som återvände 2005 efter en lång tids exil och splittrade det kristna lägret. Aouns personliga revansch har varit ett sätt att trycka dit sina kristna rivaler. Det handlar som sig bör sällan om demokratiskt sinnade politiker utan om personlig makt och prestige. Det gäller Aoun, Nasrallah liksom de libanesiska regeringen med Saad Hariri och Walid Jumblatt i spetsen. Det är tragiskt, men sant. Och det är inte USA:s eller Irans fel att det ser ut så. Det är libanesernas och deras poltiska företrädares fel, något som liberala Daliy Star ofta påpekar.