Etikettarkiv: PTSD

Artikel om filmen Mitt mörka hjärta

I Film & TV nr 4/2010 gjorde jag en intervju med filmarna Staffan Julén och Marius van Niekerk och pratade om deras film Mitt mörka hjärta. Den handlar om ett försök att komma tillrätta med det dåliga samvetet efter Angolas hemska inbördeskrig. Filmen går på svenska biografer nu så därför lägger jag upp min artikel i sin helhet.

***

Mitt mörka hjärta

Ett gnistrande kallt och vintrigt Stockholm upplever Halofenomen. Tre solar och regnbågens färger lyser upp himlen. Städdagarna avlöser varandra på Gröndals gator och jag försöker febrilt hitta parkeringsplats för min gamla Volvo. I en gammal kontorsbyggnad i ett nästan övergivet industriområde invid Cementas fabrik i Liljeholmen träffar jag filmarna Staffan Julén, regissör och producent samt Marius van Niekerk, manusförfattare, medregissör och huvudperson.

I vår kommer deras dokumentärfilm My Heart of Darkness. I den får vi följa Marius resa tillbaka till krigets Angola. Som 17-årig sydafrikan i slutet av 1970-talet hamnade han hos fallskärmsjägarna. Det vita Sydafrika var då involverat i ett blodigt inbördeskrig i Angola. Ett krig som involverade kalla krigets huvudaktörer och dess olika regionala företrädare. Marius förband skickades ömsom in i djungeln, ömsom till Rhodesia eller andra ställen där Sydafrikanska intressen stod på spel. När Marius sedan återvände och ånyo skulle skickas tillbaka till fronten för att tjänstgöra i tre månader, gick han under jorden och deserterade. Han började jobba med att ge information till unga blivande soldater om förhållanden i armén och i krigets Angola. Till slut tvingades Marius lämna Sydafrika och via Israel (det enda landet man kunde resa till utan visum i 80-talets Sydafrika) kom han så småningom till Sverige.

Filmens titel och foto anspelar på Joseph Conrads klassiska roman Mörkrets hjärta men kanske ännu mer på Coppolas Apocalypse Now som ju är inspirerad av samma bok. I filmen får vi följa Marius som återvänder till Angola för att möta människorna och säga förlåt. Återgälda den skuld som plågat honom i hela hans vuxna liv. Minnena från krigets fasor har för honom inneburit ett liv med PTSD (post traumatiskt stress syndrom). Ångestattacker, mardrömmar, depression, sömnsvårigheter, vredesutbrott är några vanliga symptom för människor med PTSD som inte sällan drabbar krigsveteraner.

Marius berättarröst ledsagar oss framåt i handlingen. Han får med sig tre angolanska krigsveteraner som en smula motvilligt följer honom på en försoningsresa i djungeln. Samuel, Patrick och Mario som alla representerade olika stridande falanger. Färden går mestadels med motorbåt inte helt olik den resa kapten Willard (Martin Sheen) gör i försöket att nå den galne Kurtz i Apocalypse Now. Drömska bilder i ett bedårande afrikanskt landskap där de vilda djuren hoppar åt höger och vänster. Det får mig att tänka på sceneriet i Mitt Afrika samt alla naturfilmer där en röst med brittisk accent ackompanjerat djurens magiska värld. Däremellan berättas ohyggliga historier av Marius och hans resenärer. Massgravar, avrättningar, tortyr, våldtäkter, barnsoldater, bomber och död. Fruktansvärda vittnesmål som gör mig illamående. Kriget i Angola beräknas ha krävt nära en miljon dödsoffer, samt fått ett av Afrikas naturresursrikaste länder att backa in i framtiden.

–       Vi har medvetet försökt kontrastera den tunga berättelsen med paradisiska andningspauser. Samtidigt är det lite av en känga till alla naturfilmare. Om de bara vände kameran åt ett annat håll skulle en del obehagliga sanningar uppdagas säger Staffan, regissör till filmen.

Marius nickar.

–       Det här är en sökande resa efter sanningen. Det är en psykologisk film där jag vill ställa frågor om ont och gott och konfrontera mig själv och människor med sanningen om kriget. Samtidigt är den undflyende. Svaret finns lika lite hos Kurtz som i djupet av Angolas djungel.

Grunden i berättelsen har Marius arbetat med till och från i många år. Under 90-talet var han involverad i att leda och utbilda grupper av krigsveteraner både i Sverige och i Sydafrika. För honom var det ett sätt att bearbeta sina egna traumatiska minnen. Han har skrivit om sina upplevelser, gjort några kortare dokumentärer. Planerna har ofta vuxit och involverat många aktörer, som att organisera försoningsresor med sydafrikaner och kanske bygga upp förstörda byar och samhällen i Angola. Men så träffade han Staffan för fem år sedan som hjälpte honom att renodla berättelsen. Att fokusera mer på sin egen upplevelse och den inre resa som han själv gjort och också gör i filmen. Då föll historien på plats.

–       Vi gjorde faktiskt manuset som ett tolvstegsprogram, fast vi komprimerade det till sju steg, säger Staffan.

–       Från början var jag skeptisk till att använda mig själv så mycket. Det handlade nog om att jag ville observera andra och slippa gräva ner mig i min smärta och skuld. Men det blev mycket bättre när jag lämnade ut mig själv. Jag behövde ge mer av mig själv för att få de andra att öppna sig, säger Marius.

Men tolvstegsplanen fallerar. Efter några veckor börjar Samuel, Patrick och Mario att ifrågasätta Marius och hela idén med projektet.

–       Vi hade kommit allt närmare känsliga och jobbiga minnen. Saker som de inte ville prata om. De ifrågasätta min historia och blev misstänksamma. Var jag verkligen en krigsveteran? Vad var syftet med filmen, ville jag inte bara bli kändis som gjorde en film. Samuel fick ångest av processen då smärtsamma minnen kom tillbaka. Jag blev överraskad av den reaktionen. Jag tvingades backa undan, lämna vår plan och låta dem styra mer vad vi skulle göra.

En gripande scen är när Patrick och Samuel inser att det stridit mot varandra i ett av krigets största slag. Likt småpojkar skrattar de, leker krig med varandra och delar sina minnen. Ett fantasifullt och allvarligt sätt att bearbeta sina krigsupplevelser.

I slutet av filmen tar Samuel initiativ till en traditionell försoningsrit i sin hemby. Det blir för byn ett konkret bevis för att personer från olika sidor kunde mötas i en rituell ceremoni. Förbrödringen och dansen visade lokalborna att forna fiender inte längre dödar varandra. Trots att Angolas inbördeskrig avslutades 2002 är det ett land som fortfarande är etniskt och politiskt uppdelat och med stark misstro mellan människor.

Hur ser ni på exotismen i filmen? Fotot och i viss mån filmens slut där byborna offrar en get blir för mig en bild av hur Afrika tar över?

–       Vi har medvetet försökt spela på exotiska bilder av Afrika. Och så ville vi även visa att filmen också är en process som förändras, säger Staffan.

–       Jag har ju egentligen en jävla uppförsbacke i filmen. Jag är vit, sydafrikan och krigsveteran. Det är inte direkt en person som betraktaren vill identifiera sig med samtidigt som man tvingas ta del av historien från mitt perspektiv, säger Marius.

Den afrikanska naturens fantastiska prakt bryter ibland bokstavligen av den tunga berättelsen. Elefanter, flodhästar och krokodiler dyker upp. Angolas djurliv har också återvänt.

–       Man kan idag se hur elefanterna tågar tillbaka i riktning mot Angola. Under kriget sköts de eller flydde. Jag minns en gång när jag låg i bushen under en eldstrid och en skalbagge kröp förbi. Det kändes som att den och naturen hade ett syfte, inte jag, fortsätter Marius.

Marius skuldkänslor har drivit honom mot ett försök att försonas både med sig själv men också att göra något konkret. I terapisammanhang är det många som brukar varna för att konfrontera världen utanför terapirummet. Det blir inte alltid så bra att ställa föräldrar, syskon och andra nyckelpersoner mot väggen. Jag frågar om det inte funnits en tvekan att så konkret försöka manifestera en vilja till försoning.

–       Visst har jag varit skraj ibland, säger Marius. Jag var rädd för vad angolaner skulle tycka om mig som en före detta fiende. Det fanns en risk att de skulle döda mig. Men jag har också varit rädd för vad vita krigsveteraner i Sydafrika ska säga och ta sig till. Många lever kvar i Apartheidtidens världsbild. Min erfarenhet är dock att det krävs att man försöker göra något konkret för att bearbeta sin skuld. Det har hjälpt mig och många andra som jag träffat. Gruppterapi är verkligen bra mot PTSD.

Filmen har biopremiär i vår på Folkets Bio och turnerar just nu runt på olika festivaler. Skuld, hämnd men också krigets meningslöshet är teman i My Heart of Darkness. Det är en lång resa för Angola och andra länder som slitits sönder av långa inbördeskrig. I filmen blir det tydligt att angolanerna Samuel, Patrick och Mario skyller kriget på sina ledare. De blev alla mer eller mindre tvångsrekryterade som tonåringar. Deras upplevelse är att ansvaret ligger hos någon annan. För Marius har det personliga ansvaret trängt djupare.

–       Jag vill kunna se mina barn i ögonen och förklara för dem att pappa har försökt reparera saker och ting, säger Marius.

Om PTSD i Radiopsykologen

Förra veckan den 10 februari fick vi ett samtal till Radiopsykologen som blev mycket uppmärksammat. Det ringde många människor in efter programmet, det kom många mail och hittills är det ett 50-tal kommentarer på hemsidan efter sändningen. Den som ringde in var Mats. Han är före detta officer och tjänstgjorde under många år utomlands i krigszoner. Det han såg och upplevde där satte djupa spår i honom. Han får flashbacks och har mardrömmar än idag och har fått diagnosen PTSD, posttraumatiskt stressyndrom. Mats har fått hjälp, men tycker inte att hjälpen har räckt. Han lider fortfarande svårt och ringer till Radiopsykologen för att höra om det ska vara såhär för alltid nu, eller om det finns någon anann väg ut?

Mats berättelse är gripande och sätter fingret på problemet med PTSD (Posttraumatiskt stresssyndrom). Ett problem som drabbar tusentals människor som varit utsatta för svåra händelser ofta i samband med krig, tortyr, övergrepp eller liknande. Det är ett problem som världens försvarsmakter länge blundat för eller valt att tiga om för att inte få negativ publicitet. Det är ovanligt att personer berättar om PTSD så därför är jag extra glad att en sådan som Mats vågar prata om detta i radio. Det är starkt gjort.

Extremt gruppsykologiskt experiment i den chilenska gruvan

Så håller en episk saga på att få sitt lyckliga slut: den om 33 hopplöst instängda gruvarbetare. Nu bärgas de in en kapsel som får mig att tänka på Inception. Jag pratade om gruvolyckan för en månad sedan i SR P4 Metropol och diskuterade huruvida en tro på Gud kunde hjälpa den som är fast i en mörk gruva. Igår (13 oktober) kommenterade jag i SR P4 Radio Blekinge (cirka 15.10-15.15) glädjen och baksmällan som med all sannolikhet kommer drabba gruvarbetarna i efterdyningarna av katastrofen. Livet kommer aldrig bli normalt igen för de chilenska arbetarna. Hela dramat påminner rätt mycket om den berömda flygkraschen i Anderna, även om deras situation nog var snäppet mer extrem. Det verkar vila en förbannelse över Chile!

Tom Lundin säger till DN att gruvarbetarna kommer att riskera PTSD (post traumatiskt stress syndrom) vilket nog stämmer. Hela händelseförloppet kring gruvan är som en våt dröm för en psykologstudent. Ett experiment i gruppsykologi som aldrig hade passerat de etiska nämnderna. Nu väntar jag bara på alla forskningsartiklar, avhandlingar, böcker, filmer, dokumentärer om gruvolyckan.

Ectasy kan lindra posttraumatisk stress

 1480077079_759fa76b2b_m.jpg

Igår rapporterade DN om att ectasy visat sig lindra Posttraumatisk stresssyndrom (PTSD). Studien gjordes visserligen på enbart på 21 personer. En amerikansk läkare Michael Mithoefer har behandlat ett antal patienter som har PTSD med psykoterapi. En grupp fick förutom terapi dessutom ecstasy och en annan annan kontrollgrupp fick terapi+sockerpiller. När grupperna följdes upp två månader senare hade det som fått ecstasy färre symptom på PTSD. Det är visserligen en liten studie men den pekar på flera intressanta saker. Dels att det har godkänts ur forskningsetisk synpunkt att få lov att göra den här typen av studier. Men också att droger faktiskt kan påverka vårt medvetande och nervssystem i en positiv riktning. Det är forfarande omtvistat om det är ”rätt” att ge centralstimulatia till barn och ungdomar som lider av AD/HD. Jag misstänker att ecstasy är mer kontroversiellt. Själv skulle jag gärna se studier där man testar olika typer av droger på friska normalfungerande personer under kontrollerade former för att på så sätt utforska vår hjärna. Varför inte LSD-studier i laboratoriemiljö till exempel?

Dagens Medicin skriver också om studien liksom Nature News.

EMDR, terapimetodernas mysterium

emdr.jpg

En av de underligare terapimetoderna som trots allt har evidens för sig är EMDR (Eye Movement Desensitization and Reprocessing). Terapimetoden används för att behandla traumatiserade patienter (PTSD). I EMDR återberättar patienten händelsen samtidigt som blicken är fäst på terapeutens fingrar som rörs från sida till sida. Syftet är att växelvis stimulera vänster och höger sida av hjärnan. EMDR utvecklades år 1989 av Francine Shapiro. Den bilaterala stimuleringen tros underlätta hjärnans bearbetning av det traumatiska minnet. Det lär vara en lång och komplicerad process att bli EMDR-terapeut vilket gjort att metoden inte blivit ännu mer utbredd. Forskning inom området har ännu inte klarlagt exakt hur denna process fungerar. Det tror jag också är en anledning till att psykoterapeuter drar sig för att använda metoden. För mig personligen är det ett otillfredställande läge att vi inte vet varför det funkar.

BPS Research Digest funderar över vad det egentligen är som är verksamt.

”It suggests instead that the mechanism underlying EMDR is a more general effect based on taxing the big boss of short-term memory – the central executive.

If it’s true that taxing the central executive of working memory is key to EMDR’s success – what’s going on? ”The experience of holding a traumatic memory in mind, made more palatable by the central executive’s attentional resources being taxed, may ultimately work to foster acceptance of those memories,” the researchers said.

In other words, performing a concurrent task, be it eye movements or some other distraction, while also recalling a painful memory, allows a person to be exposed to that memory, without having the mental resources available to get too upset by it. Over time, this process acts like a form of gentle exposure to the memory, as the person learns that they can, after all, cope with their past.

Det återstår mycket forskning innan vi kan fastställa vad som sker vid EMDR och för den delen vad som är verksamt i psykoterapi. De vet vi alldeles för lite om idag. Just exponering är ett begrepp som framför allt används inom KBT. Min känsla är att exponering är en av de viktiga komponenterna även i psykodynamisk terapi och psykoanalys. Men mer om det en annan gång.

PS: Självklart finns det en EMDR-förening i Sverige.

Källa: Shapiro, F. (1989). Efficacy of the eye movement desensitization procedure in the treatment of traumatic memories. Journal of Traumatic Stress, 2, 199-223.

Stort problem med självmord bland krigsveteraner

180px-james_blake_miller_as_marlboro_marine.jpg

Inom ramen för min psykologutbildning läser vi en kurs i psykiatri på Karolinska Institutet. En av föreläsarna var Per Sandberg som är psykolog och verksam på Kris och Traumacentrum. Sandberg tog upp det psykiska problem som svåra trauman innebär. PTSD (Post Traumatic Stress Disorder) är så pass jobbigt att leva med att många som inte får behandling till slut tar livet av sig. Cirka 100 000 -150 000 amerikanska Vietnamveteraner har begått självmord ofta på grund av att de lidit av PTSD berättade Sandberg. Det ska jämföras med drygt 58 ooo amerikanska soldater som dödades under Vietnamkriget. Det är svårt att veta i vilken utsträckning PTSD är orsaken och i vilken utsträckning de här personerna ändå skulle tagit livet av sig men siffrorna är anmärkningsvärda. Det påminner om förr i tiden när det farligaste var att ligga bakom fronten i tältläger under vidriga sanitära förhållanden. Fler dog av sjukdomar än av krigshandlingar.

Det finns olika uppgifter om hur många amerikanska soldater som begår självmord efter avslutad tjänstgöring i Irak, Afghanistan. Mellan 14-18 exsoldater tar livet av sig varje dag under den senaste åren. Expressen rapporterade nyligen att minst 6 256 exmilitärer begick självmord i USA bara under 2005. Det kan jämföras med att USA hittills förlorat färre än 3 900 soldater sammanlagt under de fyra och ett halvt årens konflikt i Irak. Räknar man lågt blir det cirka 5 000 soldater som begår självmord varje år.Minst hälften av soldatsjälvmorden verkar enligt CBS siffror kunna hänföras till krigserfarenheter. Bland veteranerna ligger andelen självmord på cirka 19–21 personer per 100 000, bland befolkningen som helhet knappt 9 per 100 000.

År 2005 fick 72 000 Vietnamveteraner stöd från försvaret för sina PTSD symptom. Det är en ofattbart hög siffra tycker jag. Sandberg menade att svenska försvaret mörkar siffrorna för hur många svenska soldater som tjänstgjort utomlands i exempelvis Kongo, Libanon och Afghanistan och som tagit livet av sig. Om siffror blev officiella skulle de inte få ihop nog med frivilliga unga män hävdade Sandberg.

För den intresserade har jag tidigare skrivit om Tor Wennerbergs essä i DN, där han beskriver den historiska utvecklingen i synen på PTSD och hur den hänger samman med Andra Världskriget och Vietnamkriget.

Avslutningsvis ett äldre inlägg om självmordstatistiken för ett antal europeiska länder.

Psykologiska trauman behöver samhällets förståelse

bkherman.gif

Tor Wennerberg, psykologstudent, skriver en essä i DN. I essän tar han upp den amerikanske psykiatern Judith Herman som en av pionjärerna inom traumabehandling. Hermans och Wennerbergs tes är att det krävs ett accepterande samhälle som är villigt att erkänna de psykologiska trauma som en individ gått igenom, annars riskerar behandlingen och förståelsen utebli. Som exempel tar Wennerberg synen på kvinnors hysteri under Freuds dagar, krigsneuroser under Världskrigen och sexuella övergrepp ända fram till vår samtid. Det finns alltid en maktaspekt av vems trauma eller psykiska lidande som bejakas. Herman menar att det var först när Vietnamsoldaterna kom hem och drabbades av Posttraumatiskt stressyndrom (PTSD) som fenomenet togs på allvar. Det kunde ske tack vare att det fanns ett samhälleligt tryck på att ta itu med detta problem. Därefter etablerades snabbt kunskap om PTSD som fenomen och behandlingsmetoder utvecklades. På 1980-talet kunde forskare och behandlare konstatera att samma psykiska processer som är igång vid krigstrauman också finns vid andra psykiska trauman, som tex. sexuella övergrepp. Hermans bok, ”Trauma and recovery” finns sammanfattad i punktform här och finns att köpa här.