Etikettarkiv: självbiografi

Psykologer läser böcker analyserar Det mest förbjudna av Kerstin Thorvall

Psykologer läser böcker fortsätter. Torsdag 3 november analyserar vi Kerstin Thorvalls skandalomsusade bok Det mest förbjudna. Den blev föremål för hätska diskussioner i 1970-talets Sverige och väcker än idag mycket känslor. I den självbiografiska romanen förvandlas en hämmad flickas uppväxt till en utsvävande medelålders kvinna som sätter sig själv i främsta rummet. Maken och barnen kommer i andra hand. Hon har en uppdämd aptit på livet, inte minst en sexuell hunger som behöver tillfredställas. En modern kvinna eller bara en otrogen och ansvarslös mamma? Bakom alla laddade omdömen skymtar dessutom en psykologisk problematik med många bottnar.
Gäster att analysera boken är Alexandra Billinghurst, psykolog och psykoanalytiker samt Ola Jameson, psykolog med KBT-inriktning. Moderator: Jonas Mosskin.

Psykologer läser böcker äger rum på Kulturhusets Bibliotek Plattan, torsdagar kl. 19-20.30. Samtalen har fri entré. Samtalen genomförs i samarbete med tidningen Modern Psykologi och Psykologförbundet.

Varmt Välkomna!

PS: 1 december avslutas säsongen med Luke Rhinehearts kultbok Tärningsspelaren. Gäst är psykoanalytikern och författaren Tomas Böhm. Moderator är författaren och psykologen Jenny Jägerfeld.

***

Missa inte heller Psykologer tittar på film 22 november. Då visas Dolt Hot, av Michael Haneke. En obehaglig historia om en uppburen programledare förföljs och filmas av okända. Hotet kommer allt närmare och har kopplingar långt bakåt i tiden. Du kan redan nu köpa biljetter till filmvisingen då samt till  den 22 november.


Psykologer läser böcker analyserar Min Kamp av Karl-Ove Knausgård

31 maj kl 18.00 är det dags för säsongens sista Psykologer läser böcker. Den här gången tar vi oss an den första delen i Karl-Ove Knausgårds uppmärksammade självbiografi, med den provokativa titeln Min kamp (del två kommer nu i maj). Min kamp är en omtumlande läsupplevelse som växelvis skildrar olika delar av författarens liv; uppväxten i början av 70-talet på norska Sörlandet, livet som trebarnsfar i Malmö samt inte minst hur Karl-Ove och hans bror ordnar upp det stinkande hus där den fruktade pappan systematiskt supit ihjäl sig och gjort sin egen mor till medberoende.

Till hjälp att analysera boken har vi Björn Philips, psykolog och psykoterapeut, verksam vid Beroendecentrum i Stockholm. Moderator: Jenny Jägerfeld.

Samtalen äger rum på Bibliotek Plattan, Kulturhuset. I samarbete med Modern Psykologi och Psykologförbundet. Fri entré.

Varmt välkomna!

PS: Psykologer läser böcker har en sida på Facebook. Om du trycker på ”gilla” så får du information om allt som händer.

I höst är vi tillbaka med en ny säsong och nya spännande romaner att analysera!

 

Kärleksförsök och svek – en själsläkarens berättelser

9789127120280

Psykoanalytikern och författaren Clarence Crafoord kommer i dagarna ut med sina memoarer. Titeln är Kärleksförsök och svek – en själsläkares berättelser (Natur & Kultur, 2010). Memoarer är en märklig genré som kan vara både fågel eller fisk.  I Crafoords fall är det fågel. Han sätter tonen i boken genom att beskriva sitt 60-års kalas där hans äldste som ger honom en vidräkning för alla sveken. En hjärtskärande skildring som på ett utlämnande sätt framställer honom själv från skuggsidan.

I boken får vi följa lille Clarence från födseln som den åldrade mannen fantiserar om det! De första stapplande stegen sker i en överklasstillvaro tillsammans med jungfrur på Östermalm. Mammans flyktiga närhet får mig att tänka på ”70-talets kyliga mödrar” som under en tid ansågs ge upphov till Borderline som vuxna. Borderlinepatienter kom Crafoord att arbeta och beskriva senare i sitt yrkesliv.

Den unge mannens förtjänstfulla väg mot vuxenheten och karriären som läkare är skildrat på ett gripande och engagerande sätt. På sina håll kan det bli en smula gubbigt men som läsare fascineras jag i den äldre mannens perspektiv på sitt liv och sin yrkeskarriär. Crafoord väljer att utbilda sig till psykoanalytiker vid sidan om sin psykiatrikerbana. Det är beklämmande att läsa om hur svårt hans analytiker har att möta och förstå Clarence. En terapeutrelation kan innehålla mycket distans samtidigt som den kan vara alldeles underbar.

Crafoord liv blir också till en illustration över hur Sveriges psykiatriska- och terapeutiska historia från en person som hela tiden befunnit sig mitt i skeendet. Där emellan skymtar fruar och barn förbi. Familjens nedtonade plats blir i sig till en skildring av hur vårt samhälles könsroller ofta skapat problematiska familjekonstellationer där fäderna blivit  helgpappor. Crafoord språk är uppriktigt, varmt med en särskild känsla för det kvinnliga väsendet.

När jag slår igen boken efter påskens streckläsning, förundras jag över hur fascinerande en människas liv kan vara.

Uppdaterad: Recension i SvD, Corren, Tidningen Kulturen

Savanten Daniel Tammet till Stockholm



/* Style Definitions */ table.MsoNormalTable {mso-style-name:”Normal tabell”; mso-tstyle-rowband-size:0; mso-tstyle-colband-size:0; mso-style-noshow:yes; mso-style-parent:””; mso-padding-alt:0cm 5.4pt 0cm 5.4pt; mso-para-margin:0cm; mso-para-margin-bottom:.0001pt; mso-pagination:widow-orphan; font-size:10.0pt; font-family:”Times New Roman”; mso-ansi-language:#0400; mso-fareast-language:#0400; mso-bidi-language:#0400;} tammet.jpg

Imorgon torsdag 23 oktober, kommer Daniel Tammet till ABF-huset i Stockholm. Om jag inte varit i Göteborg hade jag garanterat varit där. Tammet har aspergers syndrom och är en av de 52 savanter som finns i världen idag. Han minne är något utöver det vanliga och kopplingen till ”Rain Man” är naturlig.

För två år sedan gjorde hans självbiografiska bok ”Born on a blue day” succé i USA och England. Nu finns boken översatt till svenska, ”Född en blå dag” (Natur & Kultur)  Daniel Tammet har en unik matematisk och språklig förmåga. Siffror ser han som former och färger, hans hjärna fungerar som en kalkylator och han blev världsberömd när han – inför publik – ur minnet rabblade 22 514 decimaler till pi. Han behärskar tio språk och lärde sig isländska på en vecka. Däremot kan han inte köra bil, har svårt att förstå känslor och kan inte skilja på höger och vänster. Men han har lärt sig att kommunicera med sin omvärld och möter förståelse för sin egenart. Här finns ett program som CBS 60 minutes gjorde om honom för ett tag sedan. Föredraget på ABF börjar kl. 18 och kostar 50 kr i entré. Här är Tammets egen blogg

 

 

Samtal om Carl Johan De Geers nya bok

9789100118174.jpg

Tabu, det var rubriken på en diskusison om Carl Johan de Geers nya bok ”Jakten mot nollpunkten – en bok om mig själv”. De Geer är en allkonstnär som åtminstone inte jag förknippar med böcker. Trots det har 70-åringen skrivit 14 böcker och jobbat i offentligheten med konst sedan mitten av 60-talet (som han uttryckte det själv).

Han citerade Mao som sagt att ”ingen ocean är så djup som klasskänslan”. Sin egen bok ville han beskriva som en ny version av Bourdieus kulturteori, från 1977. ”2008 är kanske mitt genombrottsår”, funderade de Geer som också klagade på att det är svårt att vara kulturentreprenör. De Geer avvek från ämnet gång på gång, enligt moderatorn Ulrika Knutson, men ”att ständigt avvika från ämnet, är min grej” menade de Geer.

De Geer växte uppt med sina farfar och farmor på ett skånskt gods, ”där man parkerade alla barn medan man gjorde karriär”, som han själv sade. ”Farmor ville hindra vår pubertetsutveckling. I vår släkt fanns det inte pubertet ansåg hon”, fortsatte han.

”Pappa och jag”, hette en antologi där 14 författare skrev om sina fäder. 30 stycken var tillfrågade men det var endast de vars föräldrar som hade dött som ville medverka. Åsa Linderborg konstaterade att  ”Om min mamma hade varit död hade min bok blivit bättre”. Det folk reagerat mest på i hennes bok ”Mig äger ingen” var den bristande hygienen enligt henne. ”Ni sov i en säng utan lakan”, är en vanligt kommentar från folk som illustrerar att vikten av att vara hel och ren alltid varit en dygd inom arbetarklassen.

De Geer beskriver sin egen adelssläkt som en familj på dekis. De hade hål på armbågarna, var schaskiga och gick med gummistövlar på parketten. De hade ungefär samma bordsskick och var lika excentriska som 1960 – och 70-tals vänstern. Hans farmor var sjukpensionär som fick sociala myndigheter att bekosta en våning på 270 kvm. Hon behövde socialbidrag till en stor våning eftersom hon hade klaustrofobi. Hennes självförtroende var ogrundat och bisarrt enligt de Geer. ”Dagens friherrarinnor skulle inte lyckas med det”, sade en imponerad Ulrika Knutson. ”Men de skulle däremot mina exfruar”, trodde de Geer och fick auditoriet att gapskratta. Vid 48 års ålder gifte han sig för övrigt för fjärde gången.

Att släktbanden var komplicerade underlättades inte av att de Geers mormor var en övertygad nazist enda in på 1970-talet. Hans bror lär också ha sagt att mammans begravning var den lyckligaste dagen i mitt liv.

Psykologen Per Naroskin var den fjärde panelhönan. Han tyckte boken liknade att gå i terapi. Flödet i boken och glidningarna påminner om den terapeutiska processen.

Linderborg tyckte att de politiska dimensionerna försvunnit i diskussionen om boken. En kommentar som åtminstone jag har hört henne säga ett dussintals gånger om olika företeelser. Avslutningsvis konstaterade de Geer att han var ett rött skynke för Svenska Dagbladets ledarredaktion, eftersom han sagt att vänstern har rätt i sina två grundläggande påståenden: ”Att vi lever i en orättvis värld och att det borde göras något åt detta.”Carl Johan de Geer är väl ingen arbetare” hade en ledare i SvD snäst. De Geer har också blivit attackerad för sin stöddiga ateism. Enligt honom ”finns det ingen gud och det vet alla innerst inne, även om de inte vill erkänna det”. Då blev han uppläxad av Knutson som tyckte han skulle läsa Steven Pinker, för att som hon uttryckte det: ”det skulle du nog få ut mycket av”.