Etikettarkiv: sorg

Essä i Psykologtidningen Om att känna sorg och vara psykolog

12593753_578986565587770_7641961814662733243_o För en tid sedan publicerade Psykologtidningen (nr 1/2016) min essä om sorgens väsen. I artikeln förklarar jag varför även vi psykologer har svårt att tala om sorg. Utgångspunkten är några personliga erfarenheter i mitt liv och i min professionella roll som psykolog som gjorde att jag fick upp ögonen för detta ämne. Min största tröst fann jag i litteraturen, den hjälpte mig mest på traven när jag sörjde: ”Litteraturen min dagliga tröst, terapeuten mitt veckovisa stöd”. Hela essän finns att läsa här: PT 1 2016 Essä Jonas Mosskin.

Läs mer

Låt barnen säga hejdå – krönika om döden

jonas-mosskin1_

Förra året skrev jag en krönika i Modern Psykologi (nr 7/2013) om hur det gick till när vi tog avsked av min farfar när jag var liten. Hur vi barn tog initiativ under sorgeprocessen. Krönikan blev mycket uppskattad och tidningen Svensk Palliativ Tidskrift ville gärna återpublicera den. Här kan du läsa den i sin helhet.  Läs mer

Om döden – krönika i Modern psykologi (nr 7/2013)

Bild

För en tid sedan skrev jag en krönika i Modern Psykologi (nr 7/2013) om döden och hur barn ibland kan hjälpa vuxna att hantera en sorgeprocess. Här är texten.

***

När jag var nio år dog min farfar. Vi bodde i Jämtland och min pappa åkte ner till Stockholm dagarna innan. På en vecka dog han av lunginflammation, tarmvred och något mer som jag inte minns. Han var en 86-årig farbror som såg uruselt, gick långsamt och åt ett konstigt brunt pulver varje morgon på en sked. Det var svårt att leka med farfar, men ibland brukade vi titta på Wimbledontennisen ihop. Jag önskade att han skulle vara en sån där härlig farfar som vissa kompisar hade, men det var han inte.

På morgonen när farfar dött ringde pappa och berättade. Jag grät, minns jag. Jag blev förvånad över att pappa inte grät och var utom sig. Men det var han inte. Jag sade direkt att jag ville åka ner och titta på farfar. Det ville min bror Johannes också. Vi ville båda träffa honom. Sist vi sett honom var en sommardag när vi åkte buss på Strandvägen. Då kunde han gå med käpp, men nu var han borta. Död. Pappa lät förbryllad. Titta på farfar, han var ju död. Mamma förstod. Vi ville ta avsked.

Några dagar senare var vi i Stockholm. Pappas bror och vår kusin följde också med till bårhuset. Det var en solig höstdag och min bror plockade löv utanför för att lägga på farfar. Det var en mörkt svalt rum. I mitten låg farfar på en bår, klädd i en vit särk. Vi tittade. Kände och tog. Han var kall. Det var ett lik, men han såg fortfarande ut som farfar. Johannes lade löv på honom. Vi tog avsked. Jag minns att det kändes bra. Vi var där. Fick se honom. Förstå. Säga hejdå. Pappa har berättat att vi var 45 minuter i bårhuset och att både han och min farbror ville gå efter fem minuter, men att de stannade kvar för vår skull. Efteråt gick vi på kondis och åt prinsesstårta.

Min farfars önskan var att bli strödd för vinden på den bergssluttning i Dolomiterna där han hade vandrat varje sommar. Så en månad senare åkte vi allesammans till Italien. Två familjer och en änka. Vi hittade en brant åkersluttning i trakten med mäktiga berg i fjärran. Farfars aska låg i en brun pappkartong. Det var vindstilla så askan hamnade mest i en hög på åkern. Vi stod där en stund och pratade. Pappa spelade munspel. Det var ganska fint. När vi var färdiga, klarnade himlen upp och en jättelik bergstopp kom fram. Ett sublimt sken som hämtat från en Kaspar David Friedrich-målning.

Det här var länge min enda upplevelse av döden. Det var också ett barns behov av att ta farväl. Det var viktigt för mig och något jag alltid kommer att minnas. Döden är väldigt olika för oss människor. När min farfar dog, hjälpte vi barn de vuxna att förstå ritualernas betydelse för att vi som människor ska kunna härbärgera dödens oåterkallelighet. Något de vuxna var glada för efteråt. Barn förstår mer om döden än vad vi vuxna tror.

Jonas Mosskin är legitimerad psykolog, bloggare och skribent.

Expertkriget: Insidan (DN) vs. Idag (SvD)

insidanpanelen_448ny.jpg

Idag trappades psykologikriget upp när DN Insidan storsatsar. DN pekar ut sju olika områden och lika många experter. SvD och Idagsidan började för ett år sedan ungefär med psykologen Madeleine Gauffin Rahme som besvarade läsarfrågor. Succén har gjort det tydligt att det finns ett behov från människor att få stöd och hjälp i frågespaltar. I och för sig inget nytt, det har varit ett stående inslag i många må-bra-tidningar under en längre tid. DN:s grepp känns som en rustning i överkant tycker jag. Ju fler kockar desto sämre soppa. Tanken är förstås att varje expert ska hålla sig till sitt. Men risken är att det blir för många ansikten, förvirring och otydlighet istället. Det SvD har gjort bra är att de har använd internet mer aktivt på Idagsidan. Dessutom har frågor blivit artiklar och reportage i ett senare skede. Psykologi är hett och mer interaktivitet är bra. Frågan är om det inte blir för mycket av det goda. Här är alla i panelen.

Liria Ortiz, leg. psykolog & psykoterapeut om självhjälp och förändring.

Peter Wirbing, beteendevetare om alkohol och beroende

Barbro Beck-Friis, läkare om äldre.

Sergej Andréewitch, psykiater om psykisk ohälsa.

Ann-Kristin Lundmark, leg psykolog och psykoterapeut om sorg.

Ingegerd Gavelin, socionom och föräldrarrådgivare om föräldrarskap

Anders Eklund Rimsten, beteendevetare och familjerådgivare om relationer.

PS: Två av experterna har en koppling till Natur & Kultur. Liria Ortiz har nyligen gett ut boken ”Förändra ditt liv – med KBT och motiverande samtal” och MI”(2008). Wirbring har skrivit boken ”Riskbruk och missbruk (2005).