Etikettarkiv: stöd

Jonas Mosskin, ny i styrelsen för Föreningen Psykisk Hälsa

ph-logga-500px-C1

Igår var det årsmöte och då blev det klart att jag blir ny styrelsemedlem i Föreningen för Psykisk Hälsa.

– Det känns roligt att få vara med och bidra och utveckla en traditionsrik förening som samtidigt satsat de senaste åren på flera viktiga och nyskapande projekt.

Sedan 2012 driver Psykisk Hälsa såväl Äldretelefonen som en suicidpreventiv webbplats: Självmordsupplysningen där många unga vuxna dagligen kan chatta med volontärer, blogga och få stöd och uppmuntran via mailsvar av professionella.

– Vi lever i en föränderlig medievärld där unga människor vanor på nätet gör det livsviktigt att möta dagens människor där de befinner sig. Jag hoppas särskilt kunna vara med att utveckla Självmordsupplysningen som är ett innovativt projekt och som andra samhällsaktörer kan inspireras av.

Förutom jag valdes även Lars Dencik, professor i socialpsykologi och psykologstudenten Petronella Lindholm in i styrelsen.

 

Nytt jobb som psykolog på Sankt Lukas

Jag har ett nytt jobb. Sedan januari har jag börjat arbeta som psykolog på St Lukas i Stockholm. Här gör jag även min PTP som psykolog under ett års tid. Det är ett spännande arbete som spänner mellan olika områden. På Sankt Lukas tar vi emot både privatpersoner och företagskunder.

Sankt Lukas är en gammal och traditionsrik organisation som funnits sedan 1939. Det är en folkrörelse med fristående mottagningar som finns på 32 orter i Sverige, men 48 mottagningar totalt. Varje mottagning, styr sig själv och är en stiftelse med en styrelse och ett antal anställda som jobbar på mottagningen. Tillsammans finns även förbundet Sankt Lukas i Sverige som är en paraplyorgansation som håller samman de olika fristående mottagningarna.

Sankt Lukas är en ideell stiftelse som vill möta varje människa utifrån dennes unika situation. Förbundet vilar på kristna och humanistiska värderingar om varje människas unika behov och berättelse.

Som en del av mitt jobb på Sankt Lukas kommer jag även vara med och utveckla vår utåtriktade verksamhet och kommunikation på sociala medier. Det handlar dels om att sprida kunskaperna om Sankt Lukas i samhället så att fler ska känna till oss. Men det handlar också om att nå ut till tonåringar och unga vuxna som är en målgrupp som vi prioriterar och som inte alltid vet om att Sankt Lukas finns och kan erbjöda ett stöd. Unga vuxna rör sig idag på nätet i stor utsträckning och vår ambition är att vi ska synas, delta och vara en dialogpartner för unga vuxna i Sverige idag. Vi vet att unga människor under 30 år har högre arbetslöshet, sämre psykisk hälsa och en tuffare ekonomisk situation än 10-20 år sedan. Vi hoppas kunna fånga upp den gruppen och bli en självklar partner när man behöver hjälp på traven med val i livet.

Du kan redan nu följa mitt och mottagningens arbete på Sankt Lukas i Stockholm på Twitter: @StLukasSthlm eller gå in och gilla oss på Facebook.

 

 

Allan Linnér blir ny Radiopsykolog efter Malin Edlund

Idag sändes sista programmet med Malin Edlund som Radiopsykolog. ”Det har varit tre fantastiska år”, säger Malin Edlund som nu väljer att kliva av rollen som P1s radiopsykolog. I sista programmet reflekterade hon över vad som varit givande, svårt och utmanande med att vara psykolog i radion, tillsammans med programledaren Anna Ivemark. Och om varför hon väljer att sluta just nu. I programmet medverkade även den nya Radiopsykologen Allan Linnér som presenterade sig själv. Han är psykoterapeut och psykolog sedan 30 år tillbaka. Från och med nästa torsdag tar Alla över.

Under nästan tre år har jag funnits med i bakgrunden av programmet. Då och då har jag svarat i telefon i telefonslussen när det varit direktsändning. Det har varit en lärorik och intressant miljö att möta människor som ringer in i radio. Det har varit spännande att fånga upp tankar, frågor och synpunkter från lyssnarna. Jag har haft förmånen att jobba med Malin Edlund och redaktionen på Radiopsykologen. Programledaren Anna Ivemark, producenterna Siri Ambjörnsson och Johanna Fellenius, teknikern Bengt Zetterman samt psykologerna Jenny Jägerfeld och Tina Hult. Ett fantastiskt roligt gäng att lära känna. Nu kommer även de flesta av oss sluta då direktsändningsmomentet försvinner för den här gången. Men Radiopsykologen består och psykologin har på så sätt ett fint och viktigt fönster att visa upp sig, stödja människor och sprida kunskap om psykologin till allmänheten. Det kan nästan inte bli för mycket psykologi tror jag.

Våndan av att söka hjälp

JonasMosskin_VandanAttSokaHjalp

Jag har skrivit en krönika för Psykologiguiden.se, Psykologförbundets nya webbplats om psykologi och psykisk hälsa. Krönikan handlar om våndan att söka hjälp, något som för mig är en viktig aspekt av allt psykologiskt arbete vare sig det handlar om terapi, stödsamtal eller arbete med grupper. De flesta människor söker hjälp när det gått för långt istället för att förekomma svåra problem. I texten funderar jag över ett barndomsminne från Jämtland, ett landskap där oviljan att söka hjälp ibland får märkliga konsekvenser.

AGSLO-seminarium om coaching

section_coaching

Fredagen den 6 februari deltog alla på Organisationspsykologerna i AGSLO:s seminarium om coaching. Det var det sista av tre seminarium som AGSLO anordnade i vintras. Ett 40-tal personer hade samlats för att prata under rubriken Coaching – individualiserad ledarutveckling i tiden? Magnus Larsson, fil.dr., psykolog och verksam i Köpenhamn och Lund höll en översiktlig introduktion till coaching och min chef Johan Grant deltog som reflektör och sparringpartner.

Larsson gjorde en fyrfältare där det enligt honom grov sätt finns två dimensioner som de flesta coacher kan placeras in i. Det handlar dels om fokus för coachingen är prestation eller insikt. Den andra dimensionen handlar om fokus är på individen eller på organisationen. AGSLO och i viss mån Organisationspsykologerna betonar då främst insikt och organisations- och systemperspektiv. De flesta coacher har istället ett individperspektiv med inriktning på prestastioner.

Larsson gjorde ett uttalande som jag tycker väl beskriver hur jag själv tänker kring det här. Han menar att det är svårt att se den organisatoriska verkligheten. Det beror på att organisationer är komplexa, icke materiella och abstrakta i någon mening. Många människor och organisationer är också upptagna av normativa frågeställningar. Man talar om hur det borde vara istället för hur det är. Diskrepansen däremellan blir en sorts inkongruens som ställer till det. Larsson tog även upp att den organisatoriska verkligheten har mycket risk och ångest inom sig som i sin tur leder till fantasier. Som Gervase Bushe skriver i sin bok Klart Ledarskap:

Det man inte vet hittar man på.

Larsson talade också en del om frågan huruvida coacher ägnar sig åt symptomlindring av dysfunktionella system och organisationer istället för att åstadkomma verklig förändring. Larsson lånade ett sätt att beskriva coaching från The Grubb Institute. De brukar tala om att man som coach jobbar med ”person in role”. Alltså hur en person (ledare så vanligtvis) påverkas av den roll, funktion, uppgift och auktoritet som innefattar en särskild roll.

En annan ganska provocerande tanke som Larsson förde fram är att när du möter en person som du coachar så har du framför dig hela organisationen. Larsson och flera med honom menar att det här öppnar upp för ett sätt att tänka som både är bildligt och bokstavligt. När man möter en individ som jobbar i en organisation så möter du också en representant för denna organisation. Det handlar om ytliga saker som kläder, utseende och sätt att föra sig. Men det handlar också om de idéer, tankar och känslor som personen uttrycker förutom att de är unikt individuella även är tankar och känslor som existerar och är tillåtna i organisationen. Det kan vara abstrakt att tänka sig det närt man pratar om en organisation men pratar man istället om en familj eller en viss typ av kultur så blir det genast mer begripligt.

Larssons sätt att beskriva det här och Johan Grants efterföljande reflektioner skapade en bra grund för att förstå vad som skiljer olika perspektiv på individuella kontakter och coaching specifikt. Grant lyfte fram faran med alltför indvidualiserande förklaringar på individers problem. Problemen existerar ofta i ett organisatioriskt kontext. Att arbeta i en dysfunktionell, destruktiv eller meningslös organisation kan locka dig att söka stöd och plåster på såren. Som coach riskerar du då att trösta, stödja och leta syndabockar men inte åstadkomma verkligen hjälp och förändring för individen eller organisationen. Grant menade att spänningen mellan frigörelse och utveckling å ena sidan och plåster och första förband å andra sidan är en av coachens stora utmaningar.