Efter Psykfilm fick jag mail av dramatikern Lisa Langseth. Det handlade om psykologin duckar för kulturella och sociala förklaringar till psykiska problem. Läs hennes brev. Vad tycker ni läsare?

”Tack för igår, det var kul att se Pianisten i ett sånt sammanhang. Jag är inte psykolog och är mer van att diskutera film med ”film-människor”, där man mer fokuserar på berättartekniker, kamera tekniker, dramaturgi och bildspråk osv. Klart man pratar om karaktärer men det är oftast mer utifrån vad som ”funkar eller inte funkar”. Ofta kan man då sakna den typ av samtal som var i går, en fördjupning av psykologin. Fast det var en sak som jag tänkte på: Den kulturella aspekten på filmen. Jag ville ta upp det igår men det fanns inte tid, men för mig handlar filmen väldigt mycket om kultur. Alltså hur kultur skapar en människa. Johan Cullberg pratade ju mest om barndom och mer traditionella psykologiska förklaringar till Isabell Hupperts roll, men jag tolkar filmen lika mycket ur ett kulturellt perspektiv.

Den gamla klassiska kulturen i sig hyllar ju i sig ofta elitistika känslor, som det rena osv. Idéer om en elit, eller en konst som på något sätt står över samtiden och som människorna som ”tjänar” denna konst bör underkasta sig. Jag tycker det är tydligt i det hårda klimat som råder på skolan men även i dom textpartier som används i sångerna, dom vänder sig bort från samtiden. Jag tror kanske inte hon hade blivit lika sexuellt hämmad om hon tex. jobbade på reklambyrå, då kanske hon hade kunnat balansera upp sin frustration i samtiden. Nu går hon i stället till det extrema åt andra hållet: pornografin. Som i sig lär henne vad sex är. Visst kan man säga att hon är sjuk i sina fantasier men dessa fantasier produceras ju hela tiden via porren. Med dessa två extrema motsatser så är det klart man blir förvirrad.

Var hysteriskorna på 1800-talet psykiskt sjuka eller var dom offer för ett patriarkat som gjorde dom psykiskt sjuka…? Jag tror på något sätt att det går att dra såna paralleller även i dagens samhälle, det kan ju inte vara så att vårt samhälle i dag är tillräckligt perfekt för att alla problem ska kunna individualiseras. Ett exempel på hur kultur skapar psykologi idag kan även vara att svarta män i England oftare blir psykotiska än vita, jag läste om det för ett tag sen, och då forskar man kring om det är så att det är något i den ”svarta genen” som gör dom sjukare eller om orsaken kan vara att det är jävligt mycket jobbigare att ta sig fram i det engelska samhället som svart än om man är vit. Utan att på något sätt vara expert på detta så lobbar jag för den senaste teorin.

Men jag vet inte hur den moderna psykologin har det med kulturella förklaringar? Anses det vara lite ytligt eller?

Allt gott, Lisa Langseth”