månadsarkiv: december 2010

Nytt misstänkt självmordsförsök på Flashback

DN rapporterade igår om ett nytt fall där en ung person aviserat att denne tänkte ta livet av sig. Rikskriminalens nätspanare fick nys om detta och försökte spåra personen. De kontaktade Flashback för att få hjälp att identifiera personen men organisationen  svarade aldrig. Polisen lyckades dock spåra personen på annat sätt och fick kontakt med den självmordsbenägne personen.

Att Flashback fortsätter att köra sitt eget race trots händelsen för två månader sedan när en ung kille tog livet av sig, är ingen överraskning. Men kanske vore det på sin plats att fundera över rimligheten i Flashbacks inställning till människor som är en fara för sig själv.

Läs även min tidigare debattartikel på Newsmill med anledning av självmordet på nätet.

PS: Jack Werner berättar om ett tidigare självmordsförsök på Flashback som några användare lyckades avstyra.

Seminarium om transsexualism och psykisk hälsa

Föreningen för Psykisk Hälsa (Sfph) har börjat arrangera fler intressanta seminarium. För en tid sedan lyssnade jag på en bra diskussion med anledning av självmord och internet. Den här gången gör man ett frukostseminarium om transsexualism och psykisk hälsa, den 16 december på ABF-huset i Stockholm. Senaste numret (nr 4, 2010) av tidskriften Psykisk hälsa På ABF-huset mellan 8 0ch 9.30 diskuterar transsexuellas utsatthet som grupp och behovet av ökad kunskap om deras behov. Socialstyrelsen har nyligen utrett hur vården, stödet och de rättsliga villkoren för dem kan förbättras.

Paneldeltagarna på seminariet är Linda Almqvist, Socialstyrelsen, Anneli Svensson, socionom/kurator, Per-Anders Rydelius, professor i barn/ungdomspsykiatri och Malinda Flodman, RFSL.

Detaljer: Torsdag 16 december kl 08.00-09.30, ABF-huset, Sveavägen 41 • Pris: 100 kr kontant (kaffe och smörgås ingår). Kostnadsfritt för medlemmar i Sfph. Anmäl dig till seminariet här.

Urspårad diskussion om Wikileaks

Vart tog den sansade debatten om Wikileaks vägen? Media verkar hamnat i masspsykos och öser invektiv och sprider myter om Wikileaks och deras avslöjanden. det märkliga är att så lite seriös diskussion har handlat om motiven till Wikileaks publiceringar. Är det verkligen så att sajten är ett säkerhetshot eller kan det möjligen vara så att deras önskan om fri informationsspridning hotar både första, andra, tredje och fjärde statsmakten?

IT-entreprenören och debattören Urban Lindstedt försöker sansa debatten genom att påpeka att Wikileaks faktiskt motverkar slutenheten i samhället. Han skriver:

Wikileaks har i grunden förändrat villkoren för makthavarna i världen. Det går inte längre att hålla hemligheter hemliga. Detta skrämmer naturligtvis makthavare som byggt sin makt på hemlighetsmakeri.

Det låter ju bra och de flesta brukar uppfatta den typen av initiativ som positiva.

Studio Ett på P1 hade även en bra diskussion idag om hotet mot friheten och öppenheten på Internet med Linus Larsson nyhetschef på Computer Sweden och Christoffer Kullenberg, forskare och internetaktivist. Lyssna även på en annan diskussion i samman program om vad detta innebär för journalistiken.

DeepEdition tar också upp de märkliga diskurserna kring Wikileaks. Oscar Swartz slutsats är att de som inte har något att dölja har inget att frukta av Wikileaks publiceringar.

Känslan man får är att Julian Assange är en terrorist som det vore skönt om någon knäppte. Assange må vara en smula anarkistisk och hela projektet Wikileaks ha sina märkliga sidor men det känns som att det är en absurd medial dramaturgi som  piskar upp en hetsig stämning. Vem vinner på det? Jo, de som vill övervaka och kontrollera Internet ännu mer än idag.

För den initierade, läs även detta långa inlägg med Assange egna ord och syn på syftet med Wikileaks, kommenterat och analyserat.

Jag avslutar med några ord av Assange själv:

“To radically shift regime behavior we must think clearly and boldly for if we have learned anything, it is that regimes do not want to be changed. We must think beyond those who have gone before us, and discover technological changes that embolden us with ways to act in which our forebears could not. Firstly we must understand what aspect of government or neocorporatist behavior we wish to change or remove. Secondly we must develop a way of thinking about this behavior that is strong enough carry us through the mire of politically distorted language, and into a position of clarity. Finally must use these insights to inspire within us and others a course of ennobling, and effective action.”

Julian Assange, “State and Terrorist Conspiracies”

Uppdatering: Läs Rasmus Fleischers pedagogiska text om vad som driver Wikileaks.

Hur många vänner på Facebook är för många?

Det är rubriken på en artikel av Joanna Rose i senaste numret av Forskning och Framsteg (nr 8 dec/2010). Artikeln lyfter fram evolutionsbiologen Robin Dunbars forskning om vänner och vänskap. Han har i sin forskning visat att de flesta människor har relationer med cirka 150 individer. Enligt honom har vi svårt att klara av fler relationer. Komplexiteten blir för stor och vi har helt enkelt inte tid med mera. Dunbar pratar mycket om ”vår sociala hjärna” och menar att vi inte har hjärnkapacitet för fler relationer. Här börjar jag bli tveksam till hans resonemang. Det finns mycket som stöder hans teser är ett evolutionspsykologiskt perspektiv. Människan har organiserat sig i sociala grupper sedan urminnes tider som haft en storlek på ungefär 150 individer. Militären har också den organiserats i liknande grupper. Det empiriska materialet är ganska starkt för att människor över olika kontinenter och tider haft naturliga organiseringsstorlekar. Gruppanalytiker såsom Wilfred Bion har också talat om några olika typer av urgrupper som vi ofta organiserar oss i. Familj (upp till 6-7 individer). Liten grupp 8-14 (individer). Stor grupp (30-80 individer).

Dunbar går dock steget längre och argumenterar för att vår hjärna inte kan hantera fler relationer än 150. Det känns som en väl rigid hållning som mest bygger på antaganden om hur vår hjärna är strukturerad. Modern neuropsykologisk forskning betonar hjärnans plasticitet, dvs. hjärnans föränderliga förmåga. Olika hjärnområden utvecklas olika mycket beroende på hur mycket vi använder och tränar på vissa saker. Flera forskare i artikeln är också tveksamma till Dunbars bortre gräns för storleken på våra relation, däribland Peter Gärdenfors.

Intressant i sammanhanget är en undersökning som visar att den genomsnittlige Facebookanvändaren har 130 vänner. Det skiljer sig lite mellan olika länder men tendensen är ändå tydlig. Dock kan man fråga sig om Dunbars vänner är detsamma som Facebookvänner?