Du tittar nu på taggen internet. Tillbaka »

Finns internetberoende?

På torsdag 29 mars arrangerar Föreningen Psykisk hälsa ett seminarium om internetberoende som verkar mycket intressant. Jag saxar från inbjudan om seminariet.  

Mosskin.se fyller fem år!

Idag fyller Mosskin.se fem år! Det känns både avlägset och nära på samma gång. Den gången var jag en otålig och brådmogen psykologstudent som var trött på det inbundna psykologiska samtalet som så sällan relaterade till samhället och allmänheten. Idag är jag färdig med studierna, jobbar som psykolog och lever familjeliv. Nuförtiden skriver jag lika ofta artiklar och krönikor i andra mer etablerade forum. Trots det är bloggen den som ligger mig närmast om hjärtat. Bloggen har under hela tiden varit en självklar kanal för mig att föra ett psykologiskt samtal. För mig är nätet och sociala medier ofta början på en dialog och en diskussion om psykologiska frågor, som jag därefter tar med mig till vänner, kollegor och arbetskamrater.

Sedan ett drygt åt har min aktivitet på många sätt förflyttats från bloggen till Twitter. Idag har jag samla känsla som jag hade när jag startade bloggen att jag var med och skapade ett samtal om psykologi. Då var det bloggen som var nybyggarland, men idag är det på många sätt Twitter som håller på att etablera ett samtal om psykologi där psykologer håller på att ta plats.

Det har under dessa fem år varit tydligt att media blivit alltmer intresserade och nyfikna på psykologer och psykologi. Jag får förfrågningar varje vecka om att uttala mig om alla möjiga frågor utifrån ett psykologiskt perspektiv. I den mån jag kan och har lust ställer jag upp, men jag försöker även hänvisa till andra kollegor som kanske är bättre lämpade på att svara. Min känsla är att samspelet mellan medier och psykologer håller på att bli tätare och mer initierat. I det ligger ett ansvar att förvalta och företräda en yrkeskår. Därför handlar min roll idag lika ofta om att förklara och berätta hur psykologer tänker och resonerar. Om Mosskin.se finns kvar under nästkommande fem år, tror jag att det kommer bli än mer diskussion om hur psykologiska frågor och psykologer i allmänhet samspelar på internet och i sociala medier. Ett yvigt samtal likt en dans med många olika stilar. Jag hoppas kunna vara med och påverka inriktningen på det utrymme som psykologer får i det offentliga samtalet. För min och andra psykologkollegors skull.

PS: Läs även mitt första inlägg på bloggen från 2007 där jag berättar om varför jag bloggar. Det är fortfarande sant.

Sociala medier från ett psykologiskt perspektiv

Jag har jobbat en del under våren med föreläsningar om sociala medier parallellt med mitt uppsatsskrivande. Här är en slideshare till allmän beskådan på engelska om hur man kan betrakta sociala medier från ett psykologiskt perspektiv. Med lite inspiration från sociologer och socialpsykologin. Det är en ganska teoretisk presentation med många praktiska frågor att besvara och reflektera över. Kom gärna med kommentarer eller synpunkter. Är du intresserad av en föreläsning eller workshop om sociala medier, tveka inte att kontakta mig.

Seminarium om självmord och internet

Föreningen Psykisk Hälsa presenterar rapporten ”Du är ett troll tror jag” – om självmordshets och självmordsprevention på internet. Rapporten diskuteras på ett seminarium den 7 juni, i Stockholm. Rapporten ger förslag på hur samhället kan förhindra självmord via internet. Den har tagits fram av en arbetsgrupp bestående av experter inom psykiatri, kommunikation och juridik från Föreningen Psykisk Hälsa och NASP (Nationell Prevention av Suicid och Psykisk Ohälsa). Tråkigt nog är jag fortfarande i Berlin, men jag rekommenderar verkligen den som är intresserad att anmäla sig.

Medverkande är
Socialminister Göran Hägglund
Per-Anders Rydelius, professor i barn- och ungdomspsykiatri, ordf Föreningen Psykisk Hälsa
Danuta Wasserman, professor i suicidologi, verksamhetschef NASP
Madeleine Leijonhufvud, professor emerita i straffrätt
Michael Westerlund, fil dr., forskare inom självmord och internet
Olav Bengtsson, chef för BUP Stockholm
Carl von Essen, Generalsekreterare Föreningen Psykisk Hälsa

Tid: 7 juni kl 9.00 – 10.30, Plats: ABF-huset, Sveavägen 41, Stockholm. Pris: 100 kr (50 kr för medlemmar i Föreningen Psykisk Hälsa). Seminariet sänds via www.psykiskhalsa.se och bambuser.com

PS: Läs mer on internet och självmord som jag skrivit om här och här.

Vad ska man göra med mamma på Facebook?

Jag kommer ut som krönikör i senaste numret av Modern Psykologi (nr 2/2011). Där skriver jag om ”collapsing context” och svårigheterna av att kommunicera med mamma, chefen och barndomsvänner i samma kanal. Här kommer krönikan i sin helhet.

***

Vad ska man göra med mamma på Facebook?

Jag tror det var i höstas som jag fick en vänförfrågan från min mamma på Facebook. Tidigare hade jag diskret avfärdat gamla skolkamrater, men min egen mamma kunde jag inte tacka nej till, även om det inte kändes helt rätt. Året innan skrev en släkting på min sambos ”wall” och grattade när hon var gravid. Trots att inlägget snabbt raderades så var det flera vänner som fick reda på nyheten av den anledningen. När förlossningen närmade sig och våra profiler nedsolkades av alla kommentarer visste alla att vi skulle få barn. Det irriterade mig att inte själv kunna bestämma hur jag skulle berätta om det. Hur tänker folk egentligen? Tänk om förlossningen gått åt skogen?

Det senaste året har människor 50+ äntrat Facebook, men jag har inte förstått konsekvensen av förändringen förrän min mamma gick med. För när gamla lärare, ytliga kollegor, farbröder och mammor blivit en del av mina vänner på Facebook har dynamiken förändrats. Jag kan inte berätta om mitt liv med samma självklarhet eftersom olika generationer har skilda syn på världen. Sociala grupper som jag rör mig emellan har olika referensramar. Det blir allt svårare att ta ut svängarna, skämta eller bara tramsa när alla ens sociala kontakter ser detta. Någon kommer bli trampad på tårna. Och vad har egentligen affärsbekanta, barndomsvänner och studiekamrater egentligen gemensamt?

Fler jag träffar uttrycker att det är svårt att använda sociala medier som det var tänkt sig, nämligen att interagera och umgås med vänner och bekanta. Facebook har tvingat människor att föra ihop sina parallella identiteter i samma sfär. Systemet verkar förutsätta att det automatiskt är dåligt att särskilja olika delar av sig själv. I själva verket vet vi från psykologin att det är ändamålsenligt att dela upp information och att inte berätta allt för alla. Vi vill inte heller alltid veta allt om alla. Mammor ska inte alltid veta vilka udda intressen man har och chefer behöver inte veta vilka svartklubbar man går till på helgen.

Det här fenomenet att allt samlas i samma flöde kallas för ”context collapse” och har av vissa beskrivits som ett hot mot sociala plattformar som lite för aggressivt försöker tvinga in alla i samma form. För när våra sociala lager kollapsar och blandas samman blir de också på sikt mindre relevanta. Bruset och röran blir för stor och värdet för var och en minskar. Kanske skulle man kunna beskriva det som en intressant diskussion runt ett bord på en fest, som det ansluter sig fler och fler personer till. Snart har samtalet förändrats, förytligats och blivit mer generellt istället för specifikt och personligt som det var innan.

Många har i flera år sagt att filtrering är det nya på nätet. Nätverkssajternas sociala filtrering är omogen och invaderar privatlivets sfärer. Om det inte blir ändring kommer folk att överge plattformar som Facebook och flytta sitt sociala interagerande till platser på nätet som tillåter att man delar upp sina sociala relationer. Kanske kan man rent av förstå samtidsmänniskans fixering vid köket, hemmet och privatlivet som ett resultat av att vi så sällan får vara i fred från en invaderande omvärld på nätet.

Revolutionen är direktsänd!

Sedan en vecka tillbaka har jag varit klistrad framför Al-Jazeeras livesändning från Tahrirtorget i Kairo. Bevakningen har varit massiv och via datorn och mobilen har miljontals människor bokstavligen kunnat följa revoltens alla skeenden i realtid. Musikern och poeten Gil Scott-Heron myntade uttrycket ”The revolution will not be televised” på 1970-talet. Det var nog sant då, men faktum är att revolten i Egypten har varit just televiserad och twittrad i realtid på ett aldrig tidigare skådat sätt. Al-Jazeeras sändningar dygnet runt har satt en ny standard för hur protester och revolutioner bör skildras i framtiden. En massiv bevakning, mängder av olika människor, företrädare och perspektiv kommer till tals och ger en mycket kunnig bevakning. Dessutom lyckas man med suggestiva bilder skildra de folkliga protesterna på ett sätt som känns mer levande än en direktsändning från ett stort sportevenemang.

Gamla och nya medier har samspelat med en folklig och ungdomlig resning som startades och organiserades på nätet. Att Internet är en avgörande faktor i motståndet mot Mubaraks regim är tveklöst. Stängningen av Internet på torsdagkvällen den 27 januari var ett kvitto på hur farligt nätet är för regimen. Samtidigt var det ett också ett tecken på hur primitivt regimen hanterar nätet och sociala medier. Istället för att följa och spionera på folk på Twitter och Facebook valde man helt sonika att dra ur kontakten. Under de dagar som nätet låg nere ringde människor till folk som hade tillgång till Internet och twittrade/facebookade analogt.

När protesterna efter valfusket i Presidentvalet i Iran i juni 2009 kulminerade blev det också ett globalt genomslag och erkännande av Twitter. Somliga kallade det för en Twitterrevolution. De som tidigare tvivlat på behovet av mikrobloggar fick nu tänka om. För Twitter och Facebook var en avgörande faktor för att koordinera och informera under miljonprotesterna i Teheran. Regimen i Iran visade sig den gången vara starkare än demonstranterna. I Tunisien och Egypten har förhållandena varit annorlunda. Protesterna har initierats och koordinerats via sociala medier av en ny generation av unga. En del svenska vänsterdebattörer som t.ex. Andreas Malm och Åsa Linderborg verkar missa hur Internet och sociala medier spelat en avgörande roll i Egypten. Istället för det ett arbetarklassromantiskt resonemang som Ulf Bjereld med rätta kritiserar.Det är svårt att veta hur vilka som protesterar i Egypten, men mycket talar för att det är en brett spektrum av människor, partier och organisationer från alla sociala grupper, alltså inget bröduppror som Malm argumenterar. I Egypten är ju majoriteten av människor fattiga och saknar framtidsutsikter oavsett om de hör till arbetarklassen eller medelklassen. Utgången i Egypten är fortfarande oviss men klart är att vi snart kommer att få läsa artiklar och fördjupningar om hur motståndet och protesterna organiserades på nätet.

PS: Vill lyfta fram några bra artiklar att läsa som fördjupar rapporteringen från Egypten och Mellanöstern. Game Over: The Chance For Democracy In Egypt Is Lost i The Middle East Channel ger en pessimistisk syn på utvecklingen. Disrupting Mideast balance of power på Al-Jazeeras debattsida. Israeliska Haaretz berättar om Israeliska regeringens diplomatiska fulspel och Haaretz skriver även om hur Israel riskerar att bli isolerad i Mellanöstern. Kolla även in en bra översikt och bakgrund till Muslimska Brödraskapet på Salon samt Stratfors långa artikel om Muslimska Brödraskapets historiska förhållande till staten och armén. Läs också min bror Johannes Mosskin som skriver på Newsmill om Västvärldens kluvna tungor: Hyckleriet lyser med aldrig sinande styrka

Hur många vänner på Facebook är för många?

Det är rubriken på en artikel av Joanna Rose i senaste numret av Forskning och Framsteg (nr 8 dec/2010). Artikeln lyfter fram evolutionsbiologen Robin Dunbars forskning om vänner och vänskap. Han har i sin forskning visat att de flesta människor har relationer med cirka 150 individer. Enligt honom har vi svårt att klara av fler relationer. Komplexiteten blir för stor och vi har helt enkelt inte tid med mera. Dunbar pratar mycket om ”vår sociala hjärna” och menar att vi inte har hjärnkapacitet för fler relationer. Här börjar jag bli tveksam till hans resonemang. Det finns mycket som stöder hans teser är ett evolutionspsykologiskt perspektiv. Människan har organiserat sig i sociala grupper sedan urminnes tider som haft en storlek på ungefär 150 individer. Militären har också den organiserats i liknande grupper. Det empiriska materialet är ganska starkt för att människor över olika kontinenter och tider haft naturliga organiseringsstorlekar. Gruppanalytiker såsom Wilfred Bion har också talat om några olika typer av urgrupper som vi ofta organiserar oss i. Familj (upp till 6-7 individer). Liten grupp 8-14 (individer). Stor grupp (30-80 individer).

Dunbar går dock steget längre och argumenterar för att vår hjärna inte kan hantera fler relationer än 150. Det känns som en väl rigid hållning som mest bygger på antaganden om hur vår hjärna är strukturerad. Modern neuropsykologisk forskning betonar hjärnans plasticitet, dvs. hjärnans föränderliga förmåga. Olika hjärnområden utvecklas olika mycket beroende på hur mycket vi använder och tränar på vissa saker. Flera forskare i artikeln är också tveksamma till Dunbars bortre gräns för storleken på våra relation, däribland Peter Gärdenfors.

Intressant i sammanhanget är en undersökning som visar att den genomsnittlige Facebookanvändaren har 130 vänner. Det skiljer sig lite mellan olika länder men tendensen är ändå tydlig. Dock kan man fråga sig om Dunbars vänner är detsamma som Facebookvänner?

The Social Network, filmrecension för Psykologtidningen

Jag har skrivit en filmrecension av The Social Network för Psykologtidningens nätplats. Här är texten i sin helhet.

Våren 2004 satt jag framför datorn till en av mina bästa kompisar, en webbkille som pluggade på Handels i Stockholm. Plötsligt fick han ett mail en inbjudan till ett exklusivt nätverk, kallat A Small World. Han gick med som en av de första tusen medlemmarna. Sajten växte lavinartat och hade några dagar senare över 30 000 medlemmar. Det var en nätverksida för överklassare som annonserade efter reskompisar till lyxyachter vid Medelhavet och shoppingvänner när de skulle på weekendresa till Milano. Jag minns vår fascination över hur något så simpelt spred sig så snabbt. Idag har A Small World 770 000 medlemmar, i ett slutet nätverk som kräver inbjudan för att få vara med. Vad vi inte visste då var att ungefär samtidigt satt 21-årige Mark Zuckerberg (Jesse Eisenberg) på Harvard och hackade skolkataloger och konstruerade The Facebook. Hans sajt var från början en rejtingsajt där man poängsatte skolans tjejer. På två timmar hade han fått 22 000 sidvisningar och Harvards nät hade kraschat. Zuckerberg insåg potentialen i sociala nätverk och tillsammans med några andra hackers skapades Facebook som på bara några få månader spred sig över USA:s olika universitet. Innan 2004 var slut hade sajten över en miljon användare och riskkapitalisterna stod i kö för att få investera. Idag är Facebook en större sajt än Google i USA och är värderat till över 250 miljarder dollar. Nyss passerade man 500 miljoner användare i världen.

Sagan om Facebooks grundare och tiden på Harvard har nu blivit spelfilm i regi av David Fincher och manus av Aaron Sorkin. Det är en fascinerande film med träffsäkert manus och porträttlika skådespelare. Filmen är fylld av energi och rasande snabba dialoger mellan unga webbkillar och collegestudenter som knappt är torra bakom öronen. Det finns ett driv i filmen som är signifikativt med hela Facebooks resa, som känns äkta och som jag gillar. En av de första att förstå vidden av Zuckerbergs rörelse var Sean Parker (Justin Timberlake). En webbentreprenör som blivit världskändis för skapandet av Napster, en fildelningssajt som blev början på slutet för skivbolagen. Parker är coolare, äldre, flashigare och har fler snygga brudar än Zuckerberg. Med Parkers hjälp hamnar Facebook snart i Silicon Valley. Sommaren 2004 ägnas åt öldrickande och kodande i en villa med pool. Snart ansluter fler. Parker introducerar honom till de stora grabbarna, de dyra vanorna och skapar en dröm om världsherravälde.

Ramberättelsen i filmen är två stämningar mot Zuckerberg. Dels hans nära vän och medgrundare, som i filmen framställs som dels en ordinär handelsstudent som jagar annonser i New York istället för att fatta den ”coola grejen” men som också effektivt manövreras ut. Dels några riktiga slynglar från överklassen som haft en liknande idé som Zuckerberg snott. Åtalen och förhören ger en dramaturgisk nerv även om de blir aningen tröttsamma och gör filmen och historien om Zuckerbergs skapelse mindre engagerande. Tiden var mogen för sociala nätverk, och det lyckades Facebook slå mynt av. I filmen uttalar Parker att visionen är att snart ska alla leva sina liv och socialisera sig på nätet, alltså på Facebook.

Med facit i hand vet vi att så blev det. Idag missar kompisar kalas och festinbjudningar för att de inte är med på Facebook. Nyblivna föräldrar startar profiler för sina barn. Döda personer hedras. Kort sagt, det mesta vi gör idag sker på denna sajt. I filmen framställs drivkraften för bildandet av detta sociala nätverk, som lusten att få tjejer och att få vara med i de exklusiva Harvardklubbarna. Det är nog en väl enkel bild, även om det ger filmens historia både riktning och mening. Här och där skymtar vi dock hur Zuckerberg får idéer till strukturen på sajten. En f.d. date ironiserar över att det liknar ett dataspel och snart har onlinespelen spritt sig på sajten. Någon klagar på att det är svårt att veta vem som är singel, vips så infogas raden ”relationsstatus”. Ett annat problem är hur man ska hitta likasinnade, då lägger man till ”intressen”. Likt sociala ingenjörer skapar man nya beteenden och mönster på Facebook som många idag tar för givna. Det är fascinerande och det är kul att se på film.

Connected- en bok om sociala nätverk

Förra året kom boken ”Connected- The surprising power of social networks and how they shape our lives” av Nicholas Christakis och James Fowler. Jag läste den på manusstadium på Natur & Kultur och blev imponerad. Jag har tidigare uppmärksammat. Det är ett gediget sociologiskt försök att förklara hur vi påverkas av våra vänner, bekanta och de system och strukturer som vi befinner oss i. Nu i dagarna kommer boken i svensk översättning. Här finns ett 20-minuters Ted Talk där författarna beskriver sin forskning och sina teorier.

SvD har med anledning av detta en intressant artikelserie om sociala nätverk och hur de påverkar oss såväl i vår fysiska vardag som i livet på nätet, om det nu är någon skillnad? Jag rekommenderar alla som är intresserade av sociala nätverk att läsa boken för att förstå de kraftfulla mekanismer som är i svang när vi människor interagerar med varandra.

PS: Connected på Facebook.

Hur kan Flashback förebygga självmord?

Självmordet på Flashback fick stort genomslag i media. Inte minst på Newsmill där jag skrev en debattartikel var diskussionen livlig. Sfph (Svenska Föreningen för Psykisk Hälsa) anordnar ett seminarium i nästa vecka (onsdag 27 oktober) med rubriken: ”Hur kan Flashback förebygga självmord?” på ABF-huset i Stockholm. Kul och vaket av Sfph att arrangera ett offentligt samtal kring detta. För hur ska vi förebygga självmord på nätet? Är det dags att psykakuten på allvar flyttar ut på Internet eller är det bara en naiv idé? Saxat från programmet:

Hur förebygger vi självmord på nätet?

För en vecka sedan hängde sig en 21-åring i direktsändning på Internet. Mannen startade en diskussionstråd på sajten Flashback och länkade till en webbkamera som filmade förloppet. Den tragiska händelsen väcker många frågor: Hur kan vi främja psykisk hälsa och arbeta med suicidprevention på nätet? Kan sajter som Flashback ta ett ökat ansvar? Finns det erfarenheter att hämta från utlandet?

Svenska föreningen för psykisk hälsa (Sfph) ordnar ett seminarium med flera ledande experter: Michael Westerlund, forskare i självmord och Internet knuten till NASP (Nationell Prevention av Suicid och Psykisk ohälsa), Per-Anders Rydelius, professor i barn och ungdomspsykiatri, KI, ordförande Svenska Föreningen för Psykisk Hälsa, Elza Dunkels, forskare i nätkulturer vid Umeå Universitet, Maria Soares-Lindberg, verksamhetschef Nätvandrarna. Moderator är Carl von Essen, Sfph.

Plats: ABF-huset, Sveavägen 41
Tid: onsdag 27 oktober kl 16.30 – 18.00

Fritt inträde. Anmälan till info@sfph.se. Begränsat antal platser. Seminariet sänds även via bambuser.com.

Välkommen!

Jag ska gå. Vi ses kanske där?