Etikettarkiv: socialanätverk

Facebook fyller 10 år – intervjuad av TV4 Nyheterna

BfqNmUVIYAE8rXv

4 februari blev jag intervjuad av TV4 Nyheterna med anledning av att Facebook fyller 10 år. Mycket har hänt sedan dess. Själv har jag varit med sedan sommaren 2007. Sociala nätverk har blivit en del av vårt vardagsliv, och vårt sociala ekosystem. Det är på många sätt en fantastiskt utveckling, då Facebook och andra sociala nätverk har gjort trösklarna lägre för att ta kontakt med ytliga bekanta. Samtidigt är det allt fler psykologiska studier som indikerar att vi blir nedstämda och mindre lyckliga av att vara för mycket på Facebook. Jag har tidigare varit tveksam till den typen av slutsatser men senaste året har det kommit några välgjorda studier som visat att människor jämför sig mer med andra och känner sig ensamma om man är för mycket på Facebook. Det är lätt att tro att alla andra lever perfekta liv, eftersom så många framhäver resor, middagar, fester, och positiva nyheter till sina kontakter. På grupp- och samhällsnivå leder det till att en förskönande och idealiserad bild av våra liv tar över. Vi blandar ihop att våra 300 bekanta på Facebook inte alla är i Thailand, bor i lyxiga lägenheter, har ett fantastiskt jobb och ser snygga ut. Alla gör och är inte detta samtidigt men vi lägger ihop alla dessa berättelser på sociala medier till en sammanhållen bild som vi jämför oss mot. Och då verkar ju just vårt liv, ganska mediokert.

PS: Den här studien visar på ett tydligt sätt hur vi blir mindre lyckliga av Facebook.

 

 

Sociala medier från ett psykologiskt perspektiv

Socialmedia from a psychological perspective [slideshare id=8153104&w=425&h=355&sc=no]

Jag har jobbat en del under våren med föreläsningar om sociala medier parallellt med mitt uppsatsskrivande. Här är en slideshare till allmän beskådan på engelska om hur man kan betrakta sociala medier från ett psykologiskt perspektiv. Med lite inspiration från sociologer och socialpsykologin. Det är en ganska teoretisk presentation med många praktiska frågor att besvara och reflektera över. Kom gärna med kommentarer eller synpunkter. Är du intresserad av en föreläsning eller workshop om sociala medier, tveka inte att kontakta mig.

Socialpsykologin nyckeln till sociala medier

För en tid sedan skrev jag en krönika för Psykologtidningen nr 3/2011. Rubriken ”Socialpsykologin nyckeln till sociala medier” var ett försök att sätta fingret på vad psykologin behöver för att förstå nätet och kommunikationen på sociala nätverk. Här är krönikan i sin helhet.

***

Sedan 1980-talet har det blåst individualistiska vindar såväl i politiken som inom psykologin. Utvecklingen av internet och sociala medier kräver dock att vi vänder oss till socialpsykologin för att förstå det digitala landskapet.

I och med att sociala medier kommit in i människor liv är det uppenbart att vi tränas och socialiseras i en ständig interaktiv process, där vi skapar oss själva i relation till andra. Det egna självets introspektion möter en ständig feedback från vår kontaktsfär. I det sociala rummet Facebook, deltar 4,4 miljoner svenskar och 600 miljoner i världen. I skrivande stund är t.ex. drygt 1800 psykologer och psykologstudenter medlemmar i en livaktiggrupp, som diskuterar alla möjliga professionella frågor.

Sociologen Anthony Giddens beskrev på 1990-talet i sin bok Modernitet och självidentitet den senmoderna människan som självreflexiv. Han menar att dagens människor befinner sig i en terapeutisk kultur av ständig introspektion. Att vara modern idag innebär att frågan: Hur ska jag leva? måste besvaras genom dagliga beslut om hur jag ska uppträda, vad jag ska ha på mig, äta och vilket som är mitt nästa karriärsteg.

Det gör att samtidens människor ständigt måste reflektera över sin existens för att kunna fungera i en skenande värld. Giddens finner stöd för att vi i vår strävan att förverkliga oss själva, försöker kontrollera tiden, rummet, bostaden och kroppen. Självförverkligandets moraliska ledord är att vara autentisk. Giddens tankar stämmer väl in på dagens samtidsmänniska som utvecklas på sociala nätverk.

Men vilket slags socialt rum är Facebook? Det är lätt att glömma att det avskalade gränssnittet på Facebooks system, inte är neutralt utan att det stimulerar en viss typ av social interaktion. Ju mer vi berättar om våra beteendemönster, desto lättare är det för systemet att marknadsföra ett erbjudande till just dig.

En teoretiker som åter blivit aktuell i internetforskning är socialpsykologen Erving Goffman. Han beskrev hur vi i ett analogt samhälle försöker styra människors uppfattning om oss själva till exempel genom att på Facebook genom medvetna val ge ett visst intryck. Goffman talar om Impression Management.

Några intressanta studier har visat att de flesta tycker att de själva inte är för självutlämnande på Facebook, men att 72 procent tycker att deras vänner är det. Extroverta individer var föga förvånande mer självutlämnande än introverta på sociala medier. Den som har för få vänner är mindre populär, men för många vänner gör att man inte uppfattas som autentisk. I en intressant studie angav många att de gärna delade med sig av personlig information samtidigt som de var oroliga för den egna integriteten. Få vidtog dock några åtgärder mot detta. Att vara självutlämnande verkar vara det säkraste sättet att bli populär, dock till priset att man avslöjar privata detaljer.

Människor på sociala medier tycks generellt ha en föreställd publik som består av de personer man har mest kontakt med. Samtidigt läser hundratals andra så det är troligt att vi då och då glömmer bort den vida sociala arena vi rör oss i. Facebook som system utövar ett socialt tryck. Jag har flera bekanta som gått med, gått ur, men sedan krupit till korset för att de inte vill missa fester, evenemang och att delta i ett socialt sammanhang. Ett socialt samtal som flera studier visat präglas av en lättsam, glättig och peppande ton.

Det återstår mycket forskning och diskussion inom psykologin för att vi ska få grepp om samtidsmänniskan. Man behöver inte vara socialkonstruktivist för att se hur människor på 2010-talet utvecklas på och via sociala medier. Det är dags att ”gilla” socialpsykologin då den är nödvändig för att förstå den här processen, i dessa föränderliga tider har den kanske snart hög status igen.

Vad ska man göra med mamma på Facebook?

Jag kommer ut som krönikör i senaste numret av Modern Psykologi (nr 2/2011). Där skriver jag om ”collapsing context” och svårigheterna av att kommunicera med mamma, chefen och barndomsvänner i samma kanal. Här kommer krönikan i sin helhet.

***

Vad ska man göra med mamma på Facebook?

Jag tror det var i höstas som jag fick en vänförfrågan från min mamma på Facebook. Tidigare hade jag diskret avfärdat gamla skolkamrater, men min egen mamma kunde jag inte tacka nej till, även om det inte kändes helt rätt. Året innan skrev en släkting på min sambos ”wall” och grattade när hon var gravid. Trots att inlägget snabbt raderades så var det flera vänner som fick reda på nyheten av den anledningen. När förlossningen närmade sig och våra profiler nedsolkades av alla kommentarer visste alla att vi skulle få barn. Det irriterade mig att inte själv kunna bestämma hur jag skulle berätta om det. Hur tänker folk egentligen? Tänk om förlossningen gått åt skogen?

Det senaste året har människor 50+ äntrat Facebook, men jag har inte förstått konsekvensen av förändringen förrän min mamma gick med. För när gamla lärare, ytliga kollegor, farbröder och mammor blivit en del av mina vänner på Facebook har dynamiken förändrats. Jag kan inte berätta om mitt liv med samma självklarhet eftersom olika generationer har skilda syn på världen. Sociala grupper som jag rör mig emellan har olika referensramar. Det blir allt svårare att ta ut svängarna, skämta eller bara tramsa när alla ens sociala kontakter ser detta. Någon kommer bli trampad på tårna. Och vad har egentligen affärsbekanta, barndomsvänner och studiekamrater egentligen gemensamt?

Fler jag träffar uttrycker att det är svårt att använda sociala medier som det var tänkt sig, nämligen att interagera och umgås med vänner och bekanta. Facebook har tvingat människor att föra ihop sina parallella identiteter i samma sfär. Systemet verkar förutsätta att det automatiskt är dåligt att särskilja olika delar av sig själv. I själva verket vet vi från psykologin att det är ändamålsenligt att dela upp information och att inte berätta allt för alla. Vi vill inte heller alltid veta allt om alla. Mammor ska inte alltid veta vilka udda intressen man har och chefer behöver inte veta vilka svartklubbar man går till på helgen.

Det här fenomenet att allt samlas i samma flöde kallas för ”context collapse” och har av vissa beskrivits som ett hot mot sociala plattformar som lite för aggressivt försöker tvinga in alla i samma form. För när våra sociala lager kollapsar och blandas samman blir de också på sikt mindre relevanta. Bruset och röran blir för stor och värdet för var och en minskar. Kanske skulle man kunna beskriva det som en intressant diskussion runt ett bord på en fest, som det ansluter sig fler och fler personer till. Snart har samtalet förändrats, förytligats och blivit mer generellt istället för specifikt och personligt som det var innan.

Många har i flera år sagt att filtrering är det nya på nätet. Nätverkssajternas sociala filtrering är omogen och invaderar privatlivets sfärer. Om det inte blir ändring kommer folk att överge plattformar som Facebook och flytta sitt sociala interagerande till platser på nätet som tillåter att man delar upp sina sociala relationer. Kanske kan man rent av förstå samtidsmänniskans fixering vid köket, hemmet och privatlivet som ett resultat av att vi så sällan får vara i fred från en invaderande omvärld på nätet.

Den arabiska bloggosfären – en bakgrund till den egyptiska revolten

När protesterna och dramatiken var som störst i Egypten började jag söka svaret till det hastigt uppkomna upproret mot regimen. Till min glädje fann jag en intressant vetenskaplig artikel om den arabiska bloggosfären. På många sätt var ju Egypten det land som många pekat ut som ett land där regimskiftet stod för dörren. Samtidigt som Mubarak verkade sitta hur tryggt som helst. En grundläggande faktor i motståndet var organiseringen på nätet via sociala medier. Al-Jazeera sände för några dagar sedan ett längre reportage med Ahmed Maher den drivande personen bakom 6 april-nätverket, som bildades 2008. Deras sätt att använda nätet för att åstadkomma fredliga protester mot regimen har hämtat inspiration från serbiska studentorganisationen Otpor. Otpor var en av de viktigaste aktörerna att mobilisera ungdomar mot Milosevicregimen. På bara några få år lyckades man håna, häckla och sprida en kult kring sig som gjorde Milosevic skitskraj. Otpors metoder influerade sedan Georgien och Ukraina i deras protester i mitten på 2000-talet. I programmet berättades att 6 April-ungdomsrörelsen har träffat flera av Otporaktörerna och man har till och med använt sig av en snarlik logga. 6 April-rörelsen hade redan 2009 en Facebookgrupp på 70 000 personer och har varit en av de mest aktiva organisatörerna till protester, strejker och demonstrationer de senaste åren.

Rasmus Fleischer har tidigare bloggat om allmän upprorsanalys (inspirerad av BBC:s Paul Masons lista å faktorer) och några bakgrundsfaktorer till varför det blev en revolt i Egypten. En av nycklarna till att förstå varför Egyptens unga generation gjorde revolt och satte dagordningen från den 25 januari ligger i den kraftiga aktiviteten på nätet och i bloggosfären. I en studie från 2010 på Harvard University av Etling, Kelly, Faris och Palfrey ”Mapping the Arabic blogosphere: politics and dissent online (New Media & Society) undersökte man den arabiska bloggosfären under 2009. Då framkom flera intressanta slutsatser. Egypten stod för den mest livaktiga bloggosfären och hade cirka 33 % av hela den arabiska bloggosfären var egyptiska bloggare. De var nästan lika många kvinnor som bland de egyptiska bloggarna och många  hade dessutom en regimkritisk politisk agenda, till skillnad mot tex. saudiska bloggar som mer handlade om mode. Jag har saxat de viktigaste ur studien som tecknar den arabiska bloggosfären under 2009. Därefter har ju Facebook och Twitter ytterligare expanderat och varit en pådrivare vid sidan av bloggarna. Här följer lite saxade delar från de mest intressanta avnitten av studien. Kolla även in referenserna i slutet där hittar du intressanta länkar, artiklar och böcker:

EGYPT:

Marc Lynch (2007a) argues that Egypt has some of the most active political bloggers in the Arab public sphere, that is, bloggers who are actively engaged in political movements, instead of merely discussing politics.3 Our findings support Lynch’s argument. Egypt is the one national grouping where we see evidence of the kind of large-scale political clustering found in the United States and other politically active blogospheres, such as Iran’s. Egyptian bloggers comprise the largest structural cluster in the Arabic blogosphere, including nearly one-third of the blogs in our map. This is in part because Egypt has a large online population, as well as the largest population of any Arab country. The largest national cluster in the Arabic blogosphere is also one of the most politically active, and contains within in it several distinct sub-clusters, some of which correspond roughly to different parts of Egypt’s political spectrum, and which are critical of Egyptian President Hosni Mubarak and his government. Offline political speech and organizing is highly regulated in Egypt, and yet numerous strands of movement politics are evident and active in blogs. These subgroups include:

The Secular Reformist sub-cluster, which features political bloggers whose perspectives are typically secular, including socialist and Marxist viewpoints.4  A number of these bloggers are affiliated with the loose-knit Kefaya (‘Enough’) political movement, which is opposed to the president and his plan to install his son as future president of Egypt. Along with the 2005 presidential elections in Egypt, Kefaya is widely credited for propelling Egyptian bloggers from obscurity into the limelight of a new Arab public sphere (Isherwood, 2008).

The Wider Opposition sub-cluster, which is similar to Secular Reformist in most respects, also including Kefaya members, but contains more bloggers discussing the human rights and electoral reform-oriented ‘Tomorrow’ party, and appears to have more pan-Arabist bloggers. It also includes some bloggers from other countries writing in Arabic on similar themes and linking to the same kinds of online resources. Other bloggers address AIDS awareness and gay rights.

Almost half of the bloggers in the Egyptian Youth sub-cluster are women, one of the highest percentages of female bloggers in any cluster of the Arabic blogosphere.5 Nearly half of its bloggers fall in the 18- to 24-year-old range. Key topics in this cluster include single life, poetry, literature, and art, as well as human rights and women’s issues. While not as politically focused as other groups in the Egyptian blogosphere, the equal participation of women is an encouraging signal of the networked public sphere’s normative promise in male-dominated societies.

The Egyptian Islamic sub-cluster is focused primarily on discussion of Islam. These bloggers write frequently about their personal religious thoughts, how Islam fits into their daily lives, how to be better Muslims, and the Qur’an and Islamic interpretation.

The Muslim Brotherhood, whose bloggers form a distinct Egyptian sub-cluster, has an online presence that is remarkable for an outlawed organization (Ajemian, 2008; Lynch, 2007b).6 Despite the fact that they risk arrest, individuals in this cluster are still more likely to blog using their real name, rather than anonymously or under an obvious pseudonym. The Muslim Brotherhood cluster also features one of the highest levels of discussion of human rights (41%). Additionally, 70 percent of this group is male, one of the highest gender imbalances on the map.

Syria

Bloggers in this group are located almost exclusively in Syria and write primarily about domestic issues, including politics. This cluster features frequent, though typically mild, criticism of domestic leaders. Syrians are among the least likely in our study to express support for domestic political leaders. Out of over 3000 blogs we coded, fewer than one percent were found to express explicit support for terrorism (Figure 3).9  Further, 19 percent of bloggers are explicitly critical of terrorism. Only one percent show support for political Islam while nine percent criticize it. These results, combined with our findings using automated techniques, seem to indicate that concerns of policymakers in the United States regarding the use of the internet for spreading hate and supporting violent extremism may be overblown, although more specific research targeted exclusively at the question of extremism in Arabic blogs is required. 10

Table 1.

Rank #     Blogs URL                      Type

1 2070 http://www.youtube.com Web 2.0

2   932 http://en.wikipedia.org Web 2.0

3   817 http://aljazeera.net Broadcast

4   816 http://news.bbc.co.uk Broadcast

5   795 http://www.flickr.com Web 2.0

6   667 http://ar.wikipedia.org Web 2.0

7   566 http://alarabiya.net Broadcast

8   500 http://www.islamonline.net Webnative

9   483 http://www.digg.com Web 2.0

10   456 http://www.manalaa.net Blog

Bloggers in the Arab world focus attention on their own local and national politics. When discussing their leaders, they devote more energy to criticism than support, a critical point of departure from the mainstream press. In some places (like Kuwait) bloggers are engaged in electoral politics, in others (like Egypt) they play key roles in movement politics, and in yet others (like Syria) they gently test limits of acceptable criticism within systems where open opposition is rarely tolerated. The presence of numerous female bloggers in societies such as Saudi Arabia and Egypt points to a more inclusive public dialogue than was possible before the emergence of this medium and practice. Our findings indicate that in part of the Arabic blogosphere (Egypt, Kuwait, Syria and the Levant/English Bridge section) there is an emerging networked public sphere operating at least in part on Benkler’s terms. It is a political discourse space apparently free of government control. It draws as heavily on peer-produced Web 2.0 resources such as YouTube and Wikipedia as on traditional mainstream media; however, it remains deeply enmeshed in the domestic, pan-Arab, and international news media ecologies.

About the author

Bruce Etling is the Director of the Internet & Democracy Project at Harvard University’s Berkman Center for Internet & Society. John Kelly is an Affiliate at Harvard’s Berkman Center and Chief Scientist at Morningside Analytics. Robert Faris is the Research Director at Harvard’s Berkman Center. John Palfrey is the Henry N Ess III Professor of Law at Harvard Law School and Faculty- Co-Director of Harvard’s Berkman Center.

References

Abdulla RA (2007) The Internet in the Arab World: Egypt and Beyond. New York, NY: Peter Lang. Utdrag ur boken: http://firstmonday.org/htbin/cgiwrap/bin/ojs/index.php/fm/article/view/1028/949

Ajemian P (2008) The Islamist opposition online in Egypt and Jordan. Arab Media & Society 4. http://www.arabmediasociety.com/?article=577

Isherwood T (2008) A new direction or more of the same? Political blogging in Egypt.

Arab Media & Society 6. Available at: http://www.arabmediasociety.com/?article=693

Kalathil S and Boas T (2003) Open Networks, Closed Regimes: The Impact of the Internet on Authoritarian Rule. Washington, DC: Carnegie Endowment for International Peace.

Lynch M (2007a) Blogging the New Arab Public. Arab Media & Society 1. Available at: http://www.arabmediasociety.com/?article=10

Vad Facebook verkligen gör med din identitet

Det är rubriken på en längre artikel i Modern Psykologi #1 2011 som jag skrivit. I den försöker jag reda ut hur sociala medier påverkar oss som individer. Med hjälpa av socialpsykologi och sociologer tecknar jag ett rörligt identitetslandskap där vi ikläder oss olika roller på t.ex. Facebook. Här är hela artikeln i sin helhet.

***

På Facebook ikläder vi oss olika roller, precis som på en teaterscen. Skillnaden är att det inte är fiktion utan oss själva vi gestaltar.

På en middag för ett tag sedan satt vi några vänner och diskuterade våra helgplaner. Vi insåg att de flesta av oss inte skulle veta vad som händer om det inte vore för Facebook. Plattformen har för många blivit både en eventkalender och ett sätt att hålla koll på nära vänner och flyktiga bekanta. De arma stackare som inte deltar missar både släktträffar, inflyttningsfester, utförsäljningar av märkeskläder eller det senaste virala skämtet. Ingen av oss vid middagsbordet hade anat detta när vi gick med i Facebook 2007. Men hur påverkas vi psykologiskt av att Facebook har blivit infrastrukturen för vårt sociala liv?

I internets begynnelse förkunnade såväl nätentusiaster som forskare att vi kunde skapa oss nya identiteter och bli någon annan på nätet. Den virtuella verkligheten var kvalitativt skild från vår vanliga gråtrista värld, där vi alltid måste vara oss själva. På den tidiga webbens sociala forum var folk anonyma eller använde alias, vilket gjorde att man sällan visste vem som var vem. Den tiden är sedan länge förbi. Webben är idag mer social, en process som inleddes med bloggarna och accelererade med Facebook.

I USA är Facebook redan den mest välbesökta sajten, före Google, och detta lär snart ske även i Sverige. I dag är mer än hälften av alla svenskar med i Facebook och när sajten nyligen låg nere under två timmar i Sverige blev det blev till förstanyhet i de större mediernas webbupplagor. Att händelsen fick uppmärksamhet kanske kan förstås som att våra sociala liv tillfälligt var nere eller ur funktion.

En av de viktigaste förändringarna som Facebook fört med sig är att vi slutat vara anonyma på nätet. Den tekniska plattformen har uppmuntrat oss att vara dem vi är med alla våra förtjänster och brister. Det har blivit till en social konvention att vara uppriktig, om än något förskönande. Det är ingen tillfällighet att strukturen i Facebook uppmuntrar oss att sluta vara anonyma. Om alla är sig själva och berättar om sina intressen, vanor och vad de ”gillar” är det så mycket lättare att skräddarsy annonser och riktade erbjudanden till varje individ, vilket ju är sökmotorn Googles huvudsakliga affärsidé.

Öppenheten på Facebook har gjort att intresset vuxit för att studera hur vi framställer oss som på nätet. En intressant studie The Faces of Facebookers av Zywicka och Danowski vid universitetet i Illinois jämförde människors personlighet med deras profil och aktivitet på Facebook. Personer som var mer extroverta, med ett stort kontaktnät tycktes bli ännu mer populära i sociala medier. De uttryckte sig oftare och var mer självutlämnande på Facebook. De hade också fler vänner på Facebook. Fenomenet kallas för ”rich get richer”. Samma studie visade också att de som hade en introvert personlighet i vanliga livet var mer försiktiga på sociala medier. De förhävde sig inte utan framställde sig snarare torftigare än befogat. Intressant nog hade dessa introverta personer fått fler sociala kontakter än tidigare, tack vare sociala medier. Alltså ”poor get richer”. Forskarna liknar det vid en slags stimulanseffekt.

Socialpsykologen Erving Goffman var en inflytelserik teoretiker på 60- och 70-talet. Han var framförallt fascinerad av att studera vardagslivets psykologi, till exempel hur vi pratar i telefon eller hur människor går på en gata. Goffman liknar sociala sammanhang vid en teater där vi regisserar och spelar upp våra identiteter för varandra. Hans tes är att vi försöker framställa oss i förskönande dager för att verka intressanta, attraktiva och intelligenta.

Goffmans beskrivning av livet som utspelas på en teaterscen ger en bra bild av hur vi beter oss på sociala medier. Vi ikläder oss olika roller och iscensätter våra identiteter för en halvt offentlig allmänhet. Vi förskönar, lägger till och drar ifrån vår bild av oss själva. Inte så att vi luras, men vi är måna om att ge rätt intryck. Eller snarare det intryck som vi för närvarande vill lansera. Goffman studerade social interaktion på arbetsplatser och menade att olika yrkesgrupper spelar ett spel inför utomstående. Ofta är arbetet uppdelat i en öppen och en stängd del. Ett typexempel är restaurangen vars köksdel är smutsig, skrikig och där glåporden haglar. Mot gästerna är serveringspersonalen däremot överdrivet vänlig. Gästerna i sin tur, tar gärna sin tilldelade roll. Det liknar hur många patienter inom sjukvården eller hos psykologen försöker vara duktiga och svara på det sätt som de tror att doktorn vill.

Martin Berg är sociolog i Malmö och forskar om sociala medier. Han ser Goffmans tankar som ett sätt att beskriva hur vi handskas med andra människor på ett medvetet plan.

– Men man kan fråga sig hur medvetna vi egentligen är, säger Martin Berg. Vi imiterar andra och lär oss hur vi ska bete oss. Han hänvisar till sociologipionjären George Herbert Mead som menade att vi har svårt att få syn på oss själva.

– Bästa tillfället att bli varse vårt jag är när vi ser oss själva genom andra. I dag har vardagen blivit föremål för feedback på ett sällan skådat sätt. Att skriva en statusuppdatering på Facebook om att man äter pizza till middag kan plötsligt bli föremål för en diskussion. Någon ”gillar det”. Men vad är det man gillar egentligen: pizzan, att jag äter middag eller kanske att jag berättar att jag finns? Idag får en massa människor feedback på vardagshändelser. Det kommer att få konsekvenser, säger Martin Berg. Frågan är vilka.

Anthony Giddens är en av nutidens mest inflytelserika sociologer. Han har beskrivit hur vår kultur sedan 1980-talet har blivit alltmer självreflexiv. Vi funderar helt enkelt mer på oss själva och vilka vi är. Enligt Giddens beror detta på att gamla institutioner som stat, kyrka, partier och föreningar, som tidigare hjälpt till att organisera våra liv, nu mist sitt grepp över oss. Internet har accelererat den här utvecklingen och med sociala medier har vi nu möjlighet att fördjupa oss i skapandet av vår identitet och samtidigt lägga oss i andras.

I sin examensuppsats undersökte psykologen Linda Hellqvist fem personers statusuppdateringar på Facebook under två veckors tid. Det visade sig att de flesta hade en humoristisk ton. Flera beskrev att det var viktigt att folk kommenterade deras statusuppdateringar och då gällde det att vara rolig för att få uppmärksamhet. Folk uttryckte att när de upplevde motgångar och problem så försökte de vända dessa till något positivt. Många var också överens om att det inte passade sig att vara deppig eller må dåligt på Facebook. Hellqvist frågar sig vart negativa känslor tar vägen om de inte får uttryckas på sociala medier. Håller vi på att skapa en konvention om att inte prata om jobbiga saker?

Martin Berg påminner om att Facebook startades i USA och i grunden är ett uttryck för en amerikansk socialisationskultur.

– I USA är det mer av en peppkultur där man lyfter fram positiva saker. Det hade varit intressant att tänka sig ett Facebook som sprungit fram i en centraleuropeisk kultur. Då kanske vi hade haft mer av en deppkultur där professionella gråterskor florerat på Facebook, säger han.

Men åter till vårt jagblivande. Hur påverkas vi då av att vårt sociala sammanhang också presenterar sig själv på ett medvetet sätt?  I boken Connected visar Harvardforskarna Nicholas A. Christakis och James H. Fowler hur beteenden smittar. Umgås du med tjocka människor löper du större risk för att vara överviktig. Hänger du med rika personer har du lättare att bli rik. Röstar vänner på ett visst parti, är det större sannolikhet att även du gör detta. Inte så konstigt egentligen. Men författarna har även studerat effekterna av sociala relationer som är flera steg bort. Kan det vara så att även dina vänners vänners vänner påverkar dina beteenden? Svaret verkar vara ja. Här blir plötsligt kopplingen till sociala medier viktig. För Facebook administrerar på många sätt just hur vi interagerar med våra bekanta och deras bekanta. Diskussioner, videoklipp och nyheter sprids som en löpeld genom kluster av personer på Facebook. Men det är framförallt information från vänner som ligger ett eller några få steg bort som poppar upp i ditt flöde på Facebook. En del sociologer menar att det här riskerar att skapa ett slags balkanisering av vårt sociala liv. Den nya tiden hotar på så sätt det sociala kontrakt som tidigare fanns mellan människor i ett land. Vi hörde alla ihop. I dag hör och ser vi bara det som är i vår närmaste bubbla. En studie har visat att endast 25 procent av nätanvändarna aktivt söker efter nyheter och information på egen hand.

En aning pessimistiskt verkar det som att vi tillsammans med våra vänner skapar bubblor som svävar omkring i en jättelik väv av hopkopplade människor. Närmare bestämt 500 miljoner. Man kan fråga sig om det är något nytt under solen. För är det inte precis så människor har levt även tidigare i historien? Kanske har vi haft en bedräglig fas under 1900-talet där radio, television och tidningar förmedlat en bild av ett gemensamt samhällsprojekt och nationalstat. Det har verkat som att vi delar samma verklighet men i själva verket har vi levt segregerat och nätverksbaserat precis som förut. Kanske har Facebook egentligen bara lyft fram människors sociala nätverk till ytan så att alla kan beskåda det.

För Facebook har gjort att vi har fått fakta om vem som har många kontakter och vem som har få. Vem som lägger ut roliga filmklipp och vem som gör namninsamlingar och diskuterar seriösa nyheter. Vem som ogenerat lägger ut semesterbilderna och vem som får flest grattningar när de fyller år. Det här är fakta vi känt på oss men nu får vi det svart på vitt.

Precis som Google är uppbyggt kring hårddata om vad vi söker för information, håller Facebook på att skapa en liknande databank om våra sociala liv. Man behöver inte vara dum för att förstå att den typen av information är guld värd för framtidens företag. Framtidens sociala medier kommer ge konsumenterna erbjudanden i realtid i mobilen på stan och tipsa om erbjudanden och butiker som är skräddarsydda just för dig. ”Du verkar vara en sådan som tänker – köp nya numret av Modern Psykologi och läs Jonas Mosskins spännande artikel om sociala medier”.

Jonas Mosskin är psykolog, bloggare och frilansskribent.

Artikelserie om sociala nätverk i DN

SvD hade en längre artikelserie om sociala medier tidigare i höstas som jag skrev om. DN:s Insidan följer nu upp med något liknande, även om det inte varit så mycket nytt under solen så här långt. Nätverksforskaren Fredrik Liljeros beskriver några grundprinciper för nätverk i den här intervjun. Socialpsykologen och professor Lars-Erik Berg beskriver hur han ser på sociala nätverk. Berg ger uttryck för en nätpositiv hållning som känns väldigt 90-tal i mina öron:

– Internet ger oss fantastiska tillfällen att bilda grupper med likasinnade. Eftersom nätet ger oss tillgång till mer än det som finns i vår omedelbara fysiska närhet har vi större möjligheter att leka med och omforma våra identiteter.

Njae. Ny forskning om hur vi beter oss på sociala nätverkssajter stödjer inte den omhuldade tanken från IT-evangelister på 90-talet att vi kan leka och experimentera med våra identiteter på det sätt Berg antyder. Snarare ser vi en motsatt utveckling att vi allt mer beskriver och blir dem vi redan är på sociala nätverk som t.ex. Facebook.

Uppdatering: Fler artiklar i ämnet. Om dagens isolerade familjer och om olika typer av slutna eller öppna nätverk som ordenssällskap t.ex.

Zadie Smith om generation Facebook

DN Kultur publicerar en längre essä av författaren Zadie Smith. Det är en förkortad version av hennes text i NY Review of Books. Smith har sina poänger även om hon på ett lite onödigt vis generaliserar mellan generation Facebook och henne själv som hör till en äldre generation. Hon drar också stora växlar på att beskriva Facebook genom att referera filmen The Social Network (se min recension här) samtidigt som hon säger att det är felaktigt. Några intressanta citat från artikeln tycker jag är värt att lyfta fram:

Jag är ibland bekymrad över att min uppfattning om vad det är att vara människa är tillbakablickande, irrationell och inadekvat. Kanske har Generation Facebook byggt sina virtuella boningar i god tro, i avsikt att ge rum åt de Människor 2.0 de faktiskt är, medan jag finner det besvärande eftersom jag fortfarande är en Människa 1.0. Ju mer tid jag tillbringar med Generation Facebooks eftertrupper (i form av mina studenter), desto mer övertygad blir jag å andra sidan om att en hel del av den mjukvara som för närvarande formar deras generation är dem ovärdig. De är intressantare än den. De förtjänar bättre.

Argumentationen haltar tycker jag. Var generationen som vuxit upp med en kanal på radio inte mer än det? Och de som växte upp utan popmusik hur tråkiga och stela var inte de? Nä, summan av en generation kan knappast fångas av ett medium radio, tv, MTV, ZTV, popmusik eller Facebook.

Det slående med den verklige Zuckerberg, i video och i tryck, är den relativa banaliteten i hans föreställningar om Facebooks ”varför?”. Han använder ordet ”connect” som troende använder ordet ”Jesus”, som om det vore heligt i och av sig självt: ”Så idén är att, uumm, sajten hjälper alla att komma i förbindelse med andra och att dela med sig av information till människor de vill ha kontakt med…”

Förbindelse är målet. Kvaliteten i den förbindelsen, kvaliteten i den information som passerar igenom den, kvaliteten i de relationer som förbindelsen tillåter – inget av det är viktigt. Att en mängd av de sociala nätverken direkt uppmuntrar till svaga, ytliga förbindelser och att det kanske inte enbart är något positivt, tycks aldrig ha föresvävat honom.

Han är, milt uttryckt, sval inför de filosofiska frågor om privat integritet – och gemenskap – som hans geniala program ställer.

Smith tar upp en relevant aspekt. Facebook uppmuntrar en form av ytligt socialt småprat i stil med kafferasten, mingelfesten eller den typen av samtal man för vid en bardisk. Andra sociala former av samtal trängs undan eller passar sig inte. Djupare konversationer riskerar att bli opassande. För en psykolog som jag känns det som en problematisk utveckling.

När en människa blir en uppsättning data på en webbsajt som Facebook förminskas hon. Allt krymper. Egenart. Vänskaper. Språk. Sensibilitet. På ett sätt är det en transcendent upplevelse: vi förlorar våra kroppar, våra röriga känslor, våra begär, våra rädslor. En erinran om att de av oss som med motvilja vänder sig bort från vad vi uppfattar som en uppblåst, liberal-borgerlig självkänsla borde vara försiktiga med vad det är vi då önskar oss: våra blottade nätverksjag tycks inte vara friare, snarare mer osjälvständiga.

Med Facebook verkar Zuckerberg försöka skapa något i stil med en Noosfär, ett internet med en själ, en likformig miljö där det verkligen inte betyder något vem du är så länge du gör ”val” (vilket i sista hand betyder inköp). Om målet är att bli omtyckt av fler och fler kommer allt som är ovanligt med en person att plattas ut.

Återigen får Smith problem med sin argumentation. Det är tveksamt om vi kommer att bli så heltäckande i vår personliga framställning på Facebook att all relevant information om oss kommer att finnas där. Vi blir inte en uppsättning data, om vi inte tillåter oss att bli det. Dock håller jag med Smith om att Facebook som socialt system har en återhållande effekt och gör att vi anpassar oss mer till andra eftersom vi ständigt får feedback från omgivningen på vilka vi är.

The Social Network, filmrecension för Psykologtidningen

Jag har skrivit en filmrecension av The Social Network för Psykologtidningens nätplats. Här är texten i sin helhet.

Våren 2004 satt jag framför datorn till en av mina bästa kompisar, en webbkille som pluggade på Handels i Stockholm. Plötsligt fick han ett mail en inbjudan till ett exklusivt nätverk, kallat A Small World. Han gick med som en av de första tusen medlemmarna. Sajten växte lavinartat och hade några dagar senare över 30 000 medlemmar. Det var en nätverksida för överklassare som annonserade efter reskompisar till lyxyachter vid Medelhavet och shoppingvänner när de skulle på weekendresa till Milano. Jag minns vår fascination över hur något så simpelt spred sig så snabbt. Idag har A Small World 770 000 medlemmar, i ett slutet nätverk som kräver inbjudan för att få vara med. Vad vi inte visste då var att ungefär samtidigt satt 21-årige Mark Zuckerberg (Jesse Eisenberg) på Harvard och hackade skolkataloger och konstruerade The Facebook. Hans sajt var från början en rejtingsajt där man poängsatte skolans tjejer. På två timmar hade han fått 22 000 sidvisningar och Harvards nät hade kraschat. Zuckerberg insåg potentialen i sociala nätverk och tillsammans med några andra hackers skapades Facebook som på bara några få månader spred sig över USA:s olika universitet. Innan 2004 var slut hade sajten över en miljon användare och riskkapitalisterna stod i kö för att få investera. Idag är Facebook en större sajt än Google i USA och är värderat till över 250 miljarder dollar. Nyss passerade man 500 miljoner användare i världen.

Sagan om Facebooks grundare och tiden på Harvard har nu blivit spelfilm i regi av David Fincher och manus av Aaron Sorkin. Det är en fascinerande film med träffsäkert manus och porträttlika skådespelare. Filmen är fylld av energi och rasande snabba dialoger mellan unga webbkillar och collegestudenter som knappt är torra bakom öronen. Det finns ett driv i filmen som är signifikativt med hela Facebooks resa, som känns äkta och som jag gillar. En av de första att förstå vidden av Zuckerbergs rörelse var Sean Parker (Justin Timberlake). En webbentreprenör som blivit världskändis för skapandet av Napster, en fildelningssajt som blev början på slutet för skivbolagen. Parker är coolare, äldre, flashigare och har fler snygga brudar än Zuckerberg. Med Parkers hjälp hamnar Facebook snart i Silicon Valley. Sommaren 2004 ägnas åt öldrickande och kodande i en villa med pool. Snart ansluter fler. Parker introducerar honom till de stora grabbarna, de dyra vanorna och skapar en dröm om världsherravälde.

Ramberättelsen i filmen är två stämningar mot Zuckerberg. Dels hans nära vän och medgrundare, som i filmen framställs som dels en ordinär handelsstudent som jagar annonser i New York istället för att fatta den ”coola grejen” men som också effektivt manövreras ut. Dels några riktiga slynglar från överklassen som haft en liknande idé som Zuckerberg snott. Åtalen och förhören ger en dramaturgisk nerv även om de blir aningen tröttsamma och gör filmen och historien om Zuckerbergs skapelse mindre engagerande. Tiden var mogen för sociala nätverk, och det lyckades Facebook slå mynt av. I filmen uttalar Parker att visionen är att snart ska alla leva sina liv och socialisera sig på nätet, alltså på Facebook.

Med facit i hand vet vi att så blev det. Idag missar kompisar kalas och festinbjudningar för att de inte är med på Facebook. Nyblivna föräldrar startar profiler för sina barn. Döda personer hedras. Kort sagt, det mesta vi gör idag sker på denna sajt. I filmen framställs drivkraften för bildandet av detta sociala nätverk, som lusten att få tjejer och att få vara med i de exklusiva Harvardklubbarna. Det är nog en väl enkel bild, även om det ger filmens historia både riktning och mening. Här och där skymtar vi dock hur Zuckerberg får idéer till strukturen på sajten. En f.d. date ironiserar över att det liknar ett dataspel och snart har onlinespelen spritt sig på sajten. Någon klagar på att det är svårt att veta vem som är singel, vips så infogas raden ”relationsstatus”. Ett annat problem är hur man ska hitta likasinnade, då lägger man till ”intressen”. Likt sociala ingenjörer skapar man nya beteenden och mönster på Facebook som många idag tar för givna. Det är fascinerande och det är kul att se på film.

Connected- en bok om sociala nätverk

Förra året kom boken ”Connected– The surprising power of social networks and how they shape our lives” av Nicholas Christakis och James Fowler. Jag läste den på manusstadium på Natur & Kultur och blev imponerad. Jag har tidigare uppmärksammat. Det är ett gediget sociologiskt försök att förklara hur vi påverkas av våra vänner, bekanta och de system och strukturer som vi befinner oss i. Nu i dagarna kommer boken i svensk översättning. Här finns ett 20-minuters Ted Talk där författarna beskriver sin forskning och sina teorier.

SvD har med anledning av detta en intressant artikelserie om sociala nätverk och hur de påverkar oss såväl i vår fysiska vardag som i livet på nätet, om det nu är någon skillnad? Jag rekommenderar alla som är intresserade av sociala nätverk att läsa boken för att förstå de kraftfulla mekanismer som är i svang när vi människor interagerar med varandra.

PS: Connected på Facebook.