Du tittar nu på taggen essä. Tillbaka »

Gråten skapade språket

Det är inte ofta som psykologin letar sig fram till kulturdelen i dagstidningarna. Men igår hade både SvD och DN varsin artikel med skiftande tema. I DN (tisdag 16 mars) skrev Alf Nilsson, professor i klinisk psykologi en essä (ej på nätet) som handlar om språkets uppkomst. Ett evigt ämne som fått förnyat intresse från olika discipliner det senaste decenniet. Nilsson introducerar Dean Falk och boken ”Finding our tongues. mothers, infants & the origins of language” (Basic Books, 2009. Falk menar att när släktet Homo började gå upprätt och mödrarna bar sina barn i bärsele krävdes det tröst, sång och vaggande för att hålla spädbarnet på gott humör. Särskilt de gånger mamman lade ifrån sig barnet för att kunna sträcka sig till en extra fina frukter och växter. När barnet lämnades åt dig själv blev sången och rösten ett sätt att kommunicera. Spädbarnets gråt var på så sätt både signalen till föräldrarna att kommunicera men också början på det lilla barnet egen språkträning enligt Falk. En intressant teori där moderns sång och barnets gråt ges en framträdande plats i vår arts utveckling.

För den som vill ha läsa mer om människan utveckling kan jag rekommendera Lasse Bergs ”Gryning över Kalahari” (2005).

Fallos, Oidipus och jämställdhet

”Älskade ojämställdhet” är rubriken på en essä av frilansjournalisten och författaren Anna Lytsy i gårdagens DN Kultur (8 mars, sid. 6, ej på nätet). Lytsy har tidigare skildrat den psykoanalytiska processen i en uppskattad roman: ”Fru Freud och jag” (Normal förlag 2009) som jag tyvärr inte läst.

Med anledning av kvinnodagen den 8 mars är Lytsys text aktuell, fast innehållet är ingalunda nytt. Det är ingen direkt nyhet att Freud och psykoanalysens teorier föddes i en borgerlig, viktoriansk och patriarkal kultur. Detta har kritiserats och debatterats i många decennier nu. Lytsy skriver:

”Dess teorier ligger till grund för såväl utvecklingspsykologin som vetenskapen psykologi över huvud taget. Det vill säga för en stor del av de kulturellt införlivade grundantaganden om vilka vi är och vad som är friskt, sjukt, normalt och onormalt i våra liv.”

Det känns som en överdrift och är inte heller en korrekt beskrivning eftersom psykologin som vetenskap fanns innan Freud. Mycket av dagens utvecklingspsykologi är inte heller fastlåst i detta tankegods.

Det mest intressanta i Lytsys artikel är att hon lyfter fram vårt behov av olikhet. Hon skriver:

Och utifrån just de här antagandena och förhållningssätten finns det något som de flesta människor prioriterar högre än att kvinnor och män ska ha samma möjligheter att forma sina liv. Och detta något är en upplevelse olikhet. Och inte vilket olikhet som helst, utan en specifik och könsrelaterad sådan. Och inte bara könsrelaterad i allmänhet, utan baserad på en könsbestämd under- respektive överordning. Åtminstone en liten en. För om den könskodade, hierarkiserade skillnaden mellan kvinnor och män försvann skulle laddningen mellan könen upphöra och erotiken dö. Ifall kvinnor och män verkligen var helt jämställda skulle begäret mellan dem ta slut.”

Jag tror precis som Lytsy att en del av laddningen eller begäret som en psykoanalytiker skulle formulera det mellan män och kvinnor, handlar om upplevelsen av skillnader och olikheter. Det annorlunda är också begärligt. Men när Lytsy tror att ett jämställd samhälle skulle leda till att begäret tar slut tror jag hon tar fel. Begäret innehåller biologiska och sexuella aspekter som ingalunda suddas ut bara för att kvinnor och män har samma lön och status. Upplevelsen av att vara man eller kvinna skiljer sig åt och det kommer fortsätta att trigga vårt begär.

Vi människor jämför oss oftast med andra. Trots att de med låga inkomster i Sverige upplever sig som fattiga är de ju i ett globalt kontext rika. Men genom många experiment och psykologisk forskning vet vi att människor jämför sig med andra individer som finns i vår närhet. Det är den relativa statusen och fattigdomen som betyder något. Upplevelsen av att vara förfördelad är det centrala. Att Haiti är eländigare spelar ingen roll då. Jag tror att begär (såväl sexuellt) som statusmässigt och ekonomiskt handlar om skillnader och olikheter. Men alla olikheter är inte orättvisa eller oskäliga. Det kan vara intressanta, givande och fantasiseggande.

Lytsy använder Oidipuskomplexet och Freuds fixering vid fallos, som ett argument för att psykoanalytikerna återskapar en ojämställd kulturberättelse om män och kvinnor. Den ”fallocentriska världsordningen” hör till en förgången tid och har kritiserats, särskilt av feministiska psykoanalytiker i 40-50 år vid det här laget. Oidipuskomplexet, tror jag man ska förhålla sig till lite som Bibeln. Spännande berättelser och myter som illustrerar eviga teman som mänskligheten brottats med, men knappast en en teori som förklarar människors psykologi eller moralisk eller etisk kompass för dagens människor.  Många psykoanalytiker förhåller sig också på detta sätt till Oidipuskomplexet.

Lytsy tror att vi måste välja bort teorier som återskapar en gammal ordning. Jag tror att vi kan förhålla oss kritisk och se teorier och berättelser för vad det är. Vissa saker tar vi med oss, andra delar av teorierna lämnar vi bakom oss. Att begär är centralt i människor liv behöver vi inte överge bara för att Freud hade fel om fallos och Oidipus.

Uppdaterad: På Anna Lytsys hemsida kan man läsa essän i sin helhet.

Kulturella behaviorister

Via Billy Larsson tipsade Tore om den nystartade nättidskriften Charter. En behavioristisk kulturtidskrift som de kallar det själva. Ett gäng nyexade psykologer och studenter från Göteborg har i första numret tagit ett kulturellt perspektiv på ACT. De intervjuar Niklas Törneke, Harriet Häggblom och Billy Larsson om deras förhållningssätt till ACT. I Charter finns även en lång och intervju med Kelly Wilson en av de främsta företrädarna inom ACT. Wilson har t.ex. skrivit en grundbok om ACT tillsammans med Steven Hayes (som nyligen var i Stockholm och föreläste, här är Charlotte Lundéns referat därifrån). Wilson är  öppen och personlig i intervjun vilket känns befriande chosefritt. Wilson drar sig inte för att prata om religion, psykoanalys och vår kultur.

I Charter har också psykologstudenten Lasse Jansson skrivit en läsvärd essä om likheterna mellan Lacans psykoanalytiska perspektiv och ACT. För visst är det som rubriken antyder; att språket förenar Lacan och ACT och att det finns en möjlig ohelig allians. En av grundprinciperna i ACT är RFT (Relational Frame Theory) som inte ser språket som en konstant utom som en process. Lacan har också tydligt fört fram det dynamiska, relationella och diskursiva i språket. Vill man lyfta bliken ytterligare handlar det helt enkelt om att Lacan och RFT tagit intryck av postmodernistiska tankegångar som Derrida, Foucault med flera introducerat. Att språket inte är informationsförmedling och maskinellt som många andra teoretiska inriktningar inom psykologin uppfattat det är ett stort framsteg för behandlare och psykoterapeuter.

Jag är verkligen positivt överraskad av Charters #1 och hoppas att det kommer fler nummer. Jag skrev ju innan jul en essä i Psykisk Hälsa 4/2008 om KBT i kulturen, eller snarare bristen på kultur. Kul att jag fick svar på tal så fort. Jag ser fram mot nästa nummer. Lycka till redaktionen!

Essä om KBT i Kulturen?

I dagarna kommer nr 4/2008 av tidskriften Psykisk Hälsa. Där medverkar jag med en essä om KBT i kulturen. Texten är en vidareutveckling av ett tidigare blogginlägg som väckte en del diskussioner. Svenska Föreningen för Psykisk Hälsa (SFPH) som ger ut tidningen har funnits sedan 1931. Tidskriften har funnits sedan 1960.

Här nedan följer essän i sin helhet. Trevlig läsning!

Var finns KBT i kulturen?

En gång är ingen gång. Men när två journalister inom loppet av ett par månader ringer och frågar mig om kopplingen mellan KBT (kognitiv beteendeterapi) och kultur kände jag att det var dags att gå till botten med det här. För hur kan det komma sig att vi har sett så få inslag av kognitiv beteendeterapi i konst, film och litteratur?

Få konstnärer verkar ha inspirerats av fobiträning, exponering och mindfulnessövningar. Överhuvudtaget är det ont om kopplingar mellan kultur och KBT. KBT är i sig inget nytt, de bygger på tankar från behaviorismen (som varit stark sedan 1920-talet) och den kognitiva tradition som växte fram på 1950- och 1960-talet. Men de här inriktningarna har inte heller intresserat sig för människan och kulturen.

Psykoanalysens däremot, har en hundraårig tradition av att prata kultur. Konstnärer, författare och sedermera filmare har inspirerats av psykoanalysens teorier om drömmar och omedvetna. På 1920-talet var surrealisterna med André Breton i spetsen tydligt influerade av perversa, sexuella och aggressiva inslag i psykoanalysens ideér. Konstnären Salvador Dali har målat berömda tavlor som i sig är ett slags refererande samtal med Sigmund Freud om sexualitet och drömmar. Marcel Prousts mastodontverk På spaning efter den tid som flytt där berättarjagets medvetandeström breder ut sig sida för sida bär tydliga spår av psykoanalysens fria associationer.

Läs mer »

Tillsammans blir vi till

Tillsammans blir vi till, så kan man sammanfatta Tor Wennerbergs tes i en läsvärd essä i DN. Han beskriver den förskjutning som skett inom psykoanalysen och den psykodynamiska inriktningen från en enpersons psykologi till ett relationellt perspektiv. Han har läst Paul L Wachtels bok ”Relational Theory and the Practice of Psychotherapy”, (Guilford Press, 2008). Jag har inte hunnit läsa boken ännu men den verkar högintressant. Vem vet, kanske kan den komma i en svensk översättning. Wennerberg skriver:

Wachtel betonar att det är en felsyn att tänka sig människan som dels en psykologisk enpersonsstruktur, möjlig att tänka på som en isolerad, avslutad enhet, dels inbegripen i olika slags relationer med andra. Våra individuella psykiska strukturer och de relationella fält vi befinner oss i är inte två olika saker, utan olika aspekter av en och samma sak.

Det här är verkligen sant. Det nya enligt Wachtel är att objektrelationsteorin inte nog gjort sig av med den klassiska psykoanalysens barlast av enpersonspsykologi. Vad som också är intressant med det relationella perspektivet inom den psykodynamiska inriktningen är att det är fullt komptabielt med ett inlärningspsykologi. Wennerberg fortsätter:

Är då tidiga relationer inte viktiga? Jo, de har stor betydelse, menar Wachtel, men inte i egenskap av en stelnad inompsykisk struktur, fastlagd en gång för alla, som styr individens sätt att vara och handla utan att i sin tur påverkas av senare livserfarenheter. Våra tidiga erfarenheter sätter i stället i gång processer som tenderar att bli självförstärkande. Vi utvecklar särskilda mönster för hur vi beter oss i nära relationer, karaktäristiska sätt att förhålla oss mot andra och att tolka andras sätt att vara mot oss. Men dessa mönster eller strukturer upprätthålls sedan genom att de hela tiden bekräftas och förstärks av nya erfarenheter, som de också framkallar. Poängen är att tidiga mönster består, inte trots nya livserfarenheter, utan på grund av dem.

Det är inte mycket som skiljer den här framställningen från ett inlärningsperspektiv, som KBT-traditionen betonar. Men hur mycket påverkas vi av de tidiga barndomsåren egentligen? Det förblir öppet. Wachtels hållning öppnar upp för större förändring senare i livet än vad Wennerberg vill gå med på:

Jag har svårt att inte tro att de första levnadsåren trots allt spelar en ännu mer betydelsefull roll – jämfört med vidmakthållande erfarenheter i nuet – än Wachtel tycks vilja tillskriva dem, inte minst eftersom det är då som hjärnan befinner sig i sin känsligaste utvecklingsfas och är som mest formbar.

Här håller jag inte med. Jag skulle vilja slå ett slag för möjligheten att förändras och påverkas efter de första barndomsåren. Anknytningsteorin har gett ny ammunition till de som förespråkar att barndomen spelar en avgörande roll. Determinismen blir ofta kvävande med det här perspektivet. Det blir en framtida utmaning att få ihop barndom, tonår och vuxenhet till en balanserad utvecklingsteori. Här finns det luckor.

Sömnigt om Freud

En sömnig Understreckare diskuterar Sigmund Freud i lördagens SvD. ”Freud kilade sig in mellan tro och vetande” är rubriken och skribenten är Jayne Svenungsson, lektor i teologi. Essän utgår ifrån den nyöversättning av Freuds samlade skrifter som Natur och Kultur började ge ut 1996. Idag återstår endast bandet med index,

Svenungsson utgår från band X där Freuds skrifter om ”Samhälle och Religion” återfinns. Där kan man bland annat läsa klassikern ”Totem och tabu” (1913) liksom ”Vi vantrivs i kulturen” (1930). Essän tar visserligen upp att Freud i sin föresats att plocka isär och analysera religionen och andra vetenskaper, satte den egna psykoanalytiska teorin i förgrunden på bekostnad av giltigheten i den egna tolkningen. Därför blir Freuds analyser och förklaringar spekulativa och ovetenskapliga om än fantasifulla.

Det är ju sant, men vet vi inte redan det? Jag undrar verkligen hur många som intresserar sig för den här typen av texter idag. Inte är det många.

PS: Jag skrev för längesedan om Band XI som handlar om ”Konst och litteratur”. Här ett referat från ett seminarium om boken. Det handlar ganska mycket om Freuds spännande konstanalys av Mosesmonumentet av Michelangelo.

Några tankar om Persona, av Iréne Matthis

Den 28 augusti visade Psykologer tittar på film Ingmar Bergmans klassiker Persona. Gäst var psykoanalytikern och författaren Iréne Matthis. Här nedan följer Matthis en redigerad version av vad Matthis tog upp i samtalet efter filmen.
Några tankar om Ingmar Bergmans film Persona.

Vad vill Ingmar Bergman? Göra en film uppenbarligen. Skildra relationen mellan två kvinnor? Fånga en beroendesituation? Kanske en mor-barn relation? Det är en tanke som kanske väcks till trevande liv hos filmbetraktaren i filmens inledningsskede, när ”barnet”, liggande på en bår och till förväxling lik en av kropparna på ett bårhus, plötsligt börjar röra sig under det vita lakanet. Barnet sträcker sig mot ett ansikte, projicerat som på en filmduk. Ansiktet tonar fram, bleknar, framträder åter. Det skiftar mellan två kvinnors ansikten, men det förstår man kanske först i efterhand, eller när man ser filmen för andra gången.

Eller vill Bergman skildra hur två individer till synes upplöses (som ansiktena i början) och går över i varandra. Den ena tar den andras plats, utbytbara – tydligt gestaltat i den enda scenen med en man. Elisabets make kommer till ön, där de två kvinnorna vistas i ensamhet: Elisabet – den berömda skådespelerskan, som plötsligt valt tystnaden och stumheten (spelad av Liv Ullman); samt Alma – sjuksköterskan som satts att vårda henne (spelad av Bibi Andersson). Mannen kommer för att träffa sin hustru Elisabet, men det är Alma som förs fram och får ta hustruns plats, trösta och älska med honom.

Eller är det klyvningen hos en och samma individ som åskådliggörs i filmen? Eller skildrar den ett psykiskt sammanbrott? Med var och en av dessa frågeställningar som utgångspunkt skulle man kunna närma sig filmen.

Läs mer »

Medkänsla har sin egen ekonomi

Merete Mazzarella skrev för ett tag sedan en Uunderstreckare om att ”Medkänslan har sin egen ekonomi”. Hon har läst sociologen Candace Clarks omfattande bok ”Misery and company – Misery in everyday life” och som handlar om hur man visar sympati och medkänsla för vänner, arbetskamrater och grannar.

Det finns mycket spännande evolutionär forskning av till exempel Frans de Waal som visar att människor och apor har utvecklat moral och samarbetande tekniker för att de gagnar oss som art. Medkänsla och empati och förmågan att mentalisera och ta den andresperspekti hör säkert till en av dessa viktiga egenskaper. Tor Wennerberg har skrivit en bra essä i DN med titeln ”Först kommer moralen”. Där beskriver han ingående bland andra de Waals tankar.

Om Persona

Det har påståtts att ”Persona” är Ingmar Bergmans mest diskuterade film. En del av förklaringen beror kanske på att filmen lämnar många saker öppet. På så sätt stängs aldrig ett spår eller en associationstråd utan lager på lager läggs till. Det blir ett märklig mönster av möjliga tolkningar. Än som gjort ett seriöst försök att analysera filmen är författaren Susan Sontag. Stiftselsen Ingmar Bergman tipsar om Sontags essä från 1967 i tidskriften Sight and Sound. Det är ingalunda en lättförsteålig text men för den som vill ha något att bita i rekommenderar jag den. För en ordentligt översikt om inspiration, inspelningen, kritik och allt möjligt surfa in på Ingmar Bergman Face to Face.

Corporate Storytelling

Vi människor är fascinerade av myter och legender. Har varit och kommer alltid att vara. Andreas Åberg skriver en Understreckare om att ”Det goda berättandet lönar sig”. den handlar om fenomenet ”Corporate storytelling” eller Organizational storytelling som det heter på engelska. Och visst är det sant att en bra berättelse kan bygga en kraftfull rörelse. Det är fascinerande att se hur ständigt nya myter och legender om företag, personer och grupper ständigt skapas. Alla har ju en relation till berättelsen om IKEA.

Åberg skriver:

På senare år har det blivit alltmer synligt hur berättandet används som ett helt annat redskap, nämligen i kommersiella syften. Denna sida hos berättandet har nu för första gången blivit föremål för en överskådlig handbok på svenska, Storytelling (Liber, 112 s) av ekonomerna Emma Dennisdotter och Emma Axenbrant. Att berättandet används i marknadsföringssyfte är långtifrån något nytt fenomen. Berättelsen om hur Coca-Cola uppfanns av en apotekare som försökte finna ett botemedel mot huvudvärk har haft en ansenlig betydelse för att läskedrycken skulle kunna spridas världen över. Ett nyare exempel är berättelsen om glasstillverkarna Ben & Jerry’s, som är namnen på två amerikanska hippies som på 70-talet gick en korrespondenskurs i glasstillverkning, för att sedan starta en glassbar i en ombyggd bensinmack.

Åberg skriver också om exemplet med Moleskines anteckningsböcker som ett antal intellektuella sägs ha använt. Peter Englund skrev för ett år sedan på sin blogg om sitt förhållande till Moleskine. Det italienska företaget som återupptog tillverkningen av anteckningsböckerna visste vad de gjorde. Jag skrev också ett inlägg om deras framgång.

Jag funderar lite på myten om Freud och psykoanalysen. Är inte det en seglivad berättelse?

PS: På Uppsatser.se finns det fyra uppsatser som bland annat handlar om hotellkedjor och hovleverantörer.