månadsarkiv: november 2009

Psykologer tittar på film visar I huvudet på John Malkovich

psykfilm

Så var det dags för säsongens sista Psykologer tittar film. Den 8 december, kl 19 visas I huvudet på John Malkovich (1999). En marionettdockspelare hittar en hemlig ingång till skådespelaren John Malkovich medvetande. Snart säljs resor in i Malkovich hjärna som visar sig gå att manipulera och styra. Men det blir inte som nördparet Craig (John Cusack) och Lotte (Cameron Diaz) tänkt sig. Spike Jonze är regissör och Charlie Kaufmann har gjort manus. Gäst är läkaren och psykoterapeuten Poul Perris. Han är rektor på Svenska Institutet för Kognitiv Psykoterapi.

Biljetterna kan köpas i infokassan på Kulturhuset eller på nätet.

Välkomna!

Psykfilm på Facebook.

Undergångsseminarium på Sthlm Filmfestival

RTEmagicC_SFF_logotyp_01.gif

”Time is Now” heter ett seminarium som jag ska medverka vid, idag måndag på Stockholms Filmfestival. Det handlar om hur katastroffilmer och klimathot skildras och hur det påverkar människor. Så här står det i programtexten:

Årets Spotlight Apocalypse bjuder på medvetna miljödokumentärer och framtidsdystopier i apokalypsens tecken. Men hur förhåller sig egentligen filmens värld till verklighetens miljöhot? Vad är sant och vad är falskt? Filmkritiker möter miljöexperter för att dra gränsen mellan obekväm sanning och spektakulär filmfantasi. Bered dig på krossade myter och inspirerande vardagsverktyg för att undvika en eventuellt kommande apokalyps.

Det är ett ambitiöst seminarium med många gäster som äger rum på Klarabiografen på Kulturhuset, kl. 15.30. Medverkande: Jessica Cederberg Wodmar, författare (moderator), Gunnar Rehlin, filmkritiker, Martin Hedberg, meteorolog, SWC, Jonas Mosskin, Psykologer tittar på film, Leif Pedersen, Rainforest Alliance, Folke Rydén, filmare, David Österberg, regissör The Plan.

Jag ser att filmkritikern Jeanette Gentele tipsar om diskussionen i SvD. Kanske ses vi där?

Svininfluensa och Apocalypse Now

4321896859.5f

Så har en dryg vecka förflutit i svininfluensans tecken. Timmar har blivit dygn som jag spenderat framför tv-serier och filmer. Nu när jag börjar bli frisk känner jag mig mätt på film och då var det dags för Sthlm Filmfestival. Dålig tajming.

Jag har sett strålande tv-serien ”Graven” som är föregångaren till tv-aktuella ”Morden”. Jag har sett ”Upp till kamp” där Birro yvigt tecknar Göteborg på 60-70-talet.

Sedan såg jag Al Gores klimatfilm ”En obekväm sanning”, ”I huvudet på John Malkovich”, ”Marie-Jo och hennes två älskare”, Måns Månsons fina svartvita dokumentär om Anders Björck i H:r Landshövdingen, ”Lars and the real girl”, ”Capote”. Men bäst i min egen festival var Coppolas Apocalypse redux. Den utökade versionen på över tre timmar är magiskt bra med en fantastisk scen där en gäng franska plantageägare håller ut i djungeln. Kanske världens bästa film.

Stora Psykologpriset 2009 till Eva Håkansson

eva_puff_left

Ikväll var jag på Berns och hörde finalisternas minipresentationer av sina arbeten. Det var en trevlig mingelvänlig tillställning med lagom mycket folk. Kul och viktigt att psykologin nu får ett eget pris. På sikt tror jag att det kan lyfta fram psykologin som vetenskap i Sverige vilket verkligen behövs. Så här står det i pressmeddelandet om vinnaren:

Årets vinnare av Stora Psykologpriset är Eva Håkanson, katastrofpsykologisk expert inom Stockholms läns landsting. Hon får priset för att ha bidragit till att öka den psykologiska kunskapen kring kriser, katastrofer och sorgereaktioner. Priset, en check på 100 000 kronor, delades i kväll ut av socialminister Göran Hägglund.

– Eva Håkanson har mer än någon annan psykolog i Sverige bidragit till att förbättra såväl hälso- och sjukvårdens som samhällets psykologiska stöd till människor som drabbats av allvarliga kriser, säger Lars Ahlin, förbundsordförande Sveriges Psykologförbund och ordförande i juryn för Stora Psykologpriset.

Eva Håkanson arbetar som katastrofpsykologisk expert inom Stockholms läns landsting. I över tjugo år har hon haft en ledande roll i uppbyggnaden av Stockholms läns landstings krisstöd och har erfarenhet av allvarliga kriser som tsunamikatastrofen och Estonias förlisning.

– Vi är glada över att presentera en mycket värdig vinnare av Stora Psykologpriset. Men konkurrensen om priset var stor och det har varit väldigt inspirerande att ta del av alla nomineringar av viktiga psykologinsatser runt om i landet, säger Lars Ahlin.

Stora Psykologpriset delas ut årligen av Pearson Assessment i samarbete med Sveriges Psykologförbund för att uppmärksamma psykologer som genom sitt arbete bidrar till att förbättra människors livskvalitet och utveckla mänskliga resurser. Vinnaren erhåller en prissumma på 100 000 kronor.

De två andra finalisterna år 2009 var Gerhard Andersson, professor i klinisk psykologi vid Linköpings universitet och pionjär inom internetterapi och Lisbeth Henricsson, specialist på barn med psykosociala svårigheter i Linköpings kommun. Totalt har 35 nomineringar lämnats in till Stora Psykologpriset 2009.

Juryns motivering till årets vinnare, Eva Håkanson:
”Årets vinnare har mer än någon annan psykolog i Sverige bidragit till att förbättra samhällets psykologiska stöd till människor som drabbats av allvarliga kriser och till att föra ut aktuell psykologisk kunskap kring kriser, sorgereaktioner och katastrofer. Hennes erfarenheter av krisarbetet i samband med flera stora katastrofer, tillsammans med hennes mångåriga insatser för att öka människors beredskap att hantera sorgereaktioner, har gjort henne till en förgrundsgestalt inom svensk katastrofpsykologi.”

Psykfilm gör gästspel på Skövdes Filmfestival

antichrist

Imorgon torsdag 12 november kl 18.30 gör Psykologer tittar på film ett gästspel på Skövdes Filmfestival (i samarbete med  Göteborgs Filmfestival) och biograf Odeon. Då visas Lars von Triers omdebatterade film Antichrist och så följer en efterföljande samtal och analys tillsammans med publiken. Han (Willem Dafoe) och Hon (Charlotte Gainsbourg), båda namnlösa, beger sig efter sonens tragiska död till Eden, en enslig stuga i skogen. Han är terapeuten. Hon är patienten. Förnuftet arbetar mot känslan. Men hans försök att hjälpa sin hustru går överstyr. I detta skräckpsykologiska kammarspel, med undertoner både av Psycho och The Shining, blir kvinnan ond. Varför skulle annars den välkända symbolen för kvinna ersätta det avslutande t:et i titeln? von Triers hänvisning till den bibliska liknelsen blir uppenbar. Det är gränsöverskridande, drömskt, irrationellt, våldsamt – och med ett vidunderligt vackert foto, signerat Anthony Dod Mantle.

Efter filmen följer en diskussion som jag leder tillsammans med publiken och Mikael Mide, pyskolog i öppenpsykiatrin. Jag har tidigare skrivit ett inlägg om min första upplevelse av filmen, där jag drabbades av äckel och fysisk smärta.

Martin Ingvar drar en hjärnvals

3343442894

Martin Ingvar är en berömd professor på KI och leder många utmärkta och stora forskningprojekt om hjärnan. Hans team och kollegors kunskaper hjälper neurovetenskapen att utvecklas vilket är jättebra.

I del 4 i DN serie ”Arma själar” om psykiatrins kris så ger sig Ingvar in i debatten. Tyvärr hamnar han snett. Jag citerar:

En annan orsak till strid är psykia­trins egen. Den sitter i oförmågan att kasta ut förlegat tankegods som strider mot dagens kunskap om människan. Den sitter i bevarandet av dualistiska idéer där kroppen och själen inte hänger ihop. Den sitter i grumligt tal om humanism som motsats till biologins landvinningar. Den striden måste föras till ett slut. För patienternas skull. Biologisk kunskap är grunden för modern form av evidensbaserad psykoterapi och grunden för livsräddande farmakologisk behandling.

Cullbergs inlägg om psykiatrin (20/10) bör läsas för att den på ett så bra sätt illustrerar hur en av de mest inflytelserika personerna inom svensk psykiatri de senaste 40 åren resonerar. Han ser ett problem i de senaste årens forskning med inriktning på biologiska mekanismer i psykiatrisk sjukdom (”medicinsk rationalitet”) och ställer det emot synen på patienten som en upplevande person (”humanism”). Cullberg ställer därmed den biologiska kunskapen i motsats till en humanistisk livshållning. Den inställningen har i själva verket resulterat i den psykiatri vi har i dag med kvalitetsbrister och systemfel som patienter och anhöriga identifierar (DN Debatt 9/8). Den har resulterat i en psykiatri som inte åtnjuter samhällets respekt samtidigt som överdödligheten under senare år ökat hos dem som burit diagnoser som till exempel schizofreni.

Den gängse definitionen för humanism är att den är en livshållning som bejakar förnuft, etik och rättvisa samt avvisar vidskepelse och pseudovetenskap. Med den definitionen blir Cullbergs skrivning i själva verket antihumanistisk. Att bortse från biologisk kunskap om hjärnan leder till att man frånsäger sig viktig information som behövs för att kunna tolka, förstå och behandla sin patient och därmed att man frånsäger sig bästa möjliga kunskapsbas i sin roll som rådgivare. Den leder till att man ser mediciner som ett uttryck för förtryck och att psykiatrin upprätthåller verkningslösa behandlingsformer som legitima trots avsaknad av resultat. Det har också lett till att utvecklingen av psykoterapin som behandlingsform bromsats och i stället präglats av sektbildning med yrkesföreningar som högsta privilegiebeskyddare i ett statligt sanktionerat skråsystem. I dag används ofta äldre psykoterapeutiska inriktningar med en underliggande teori som uppenbart strider mot vad som i dag är känt om hjärnans funktion och dessutom saknar dokumenterade resultat till gagn för patienterna.

Johan Cullbergs må ha en dualistisk syn där kropp och själ står mot varandra. För Ingvar är frågan redan löst eftersom biologin är det överlägsna perspektivet punkt slut. Ingvar målar upp Cullberg och psykoanalytikerna som om de vore dem som styrde och ställde inom psykiatrin idag 2009, vilket inte är sant. De är undanträngda till några få enheter och har inte längre det inflytande Ingvar påstår. Ingvars ilska på psykoanalysen verkar få honom att se rött.

I Ingvars värld verkar det som att vi idag har hittat nycklarna till de flesta psykiatriska tillstånden och att det bara handlar om att ställa in rätt doser psykofarmaka. Inget kunde vara mer fel. Det finns inte mediciner som mot alla psykiska besvär, och det som har bevislig effekt mot vissa diagnoser fungerar inte på alla. Trots alla framsteg som gjorts inom neuropsykologin så är det långt kvar innan vi kan bota psykiatriska problem utan vidare. Igår var jag på en föreläsning med doktoranden och psykiatern Sergej Andreéwitch. Hans föreläsning  bekräftade den bilden. Det är främst mot de enklare psykiatriska problemen med en avgränsad problematik som vi har tydliga mediciner och behandlingar. Mot exempelvis personlighetsstörningar, bipolär sjukdom och mot svårare depressioner har vi lite att komma med. Ingvar igen:

Psykiatrins teoribildning och kunskapsinnehåll är på väg att väsentligt utökas bland annat genom framstegen inom kognitiv neurovetenskap där psykologi, psykiatri, genetik, farmakologi, neurovetenskap, kognitionsvetenskap, bildgivande vetenskap och beräkningsneurovetenskap tillsammans bygger ny kunskap om hjärnans mest komplexa funktioner. Det gör att fenomen som tidigare beskrivits i gåtfulla termer i dag har en allt bättre förklaringsgrund. Fenomen som social samverkan, empati, emotionsreglering, fobi och placeboeffekt har alla i dag en förklaringsgrund med grundmurad förankring i neruovetenskapen. Sådan ny kunskap ställer krav på en förändring av synen på psykiat­rins arbetssätt. Med bättre förklaringmodeller kommer vi allt närmare möjligheter till behandlingar baserade på sjukdomsmekanismer och inte på symtom. Vägen dit är beroende av kunskapsutveckling baserad på forskning från molekylnivå till samhällsnivå. Att tala om motsatsförhållanden mellan biologisk kunskap och kunskap om människan blir i det ljuset svår att förstå…

Må så vara att vi vet mer idag, men det är ingalunda några klara orsakssamband. Det Ingvar pratar om är rön som forskningsfronten kanske kan omsätta i fungerande praktik på lång sikt. Men det är inte Ingvar avslutar triumfatoriskt:

Den biologiska paradigmens stora framgångar inom övrig medicin beror på att man tillämpat den rationella vetenskapens metoder som tillåter ett kontinuerligt ifrågasättande av de sanningar som gäller för stunden. Det medger utveckling till gagn för de patienter som samhället satt sjukvården att tjäna. Bara med ökad plats för vetenskapens metoder kan psykiatrin kasta ut sin barlast och ta den viktiga plats som den borde ta i ett modernt samhälle. En dålig psykiatri ger ett inhumant samhälle. Ett samhälles kvalitet kan avgöras genom att studera hur det möter dem som bäst behöver samhällets stöd.

Det är en trosviss man som hyllar biologin. Det tycks som att all hjärnforskning som Damasio och andra presenterat där kropp, hjärna och själ samspelar i ett oändligt komplext samband är löst. Slutsatserna som neurovetenskapen kommit fram till ger ingalunda stöd för ett biologiskt synsätt. Ingvar lovar mer än vad biologin och neurovetenskapen kan leva upp till. Vilken psykiatrisk patient mår bättre av det?

Läs även Lotti Helström som skriver om hur våld traumatiserar och skadar vår hjärnan. Hennes artikel var Del 3 i artikelserien.