Etikettarkiv: neuropsykologi

Vem ska vinna Stora Psykologpriset 2012? – jag vet

Den 9 oktober delas Stora Psykologpriset ut vid en ceremoni på Berns salonger i Stockholm. Vinnaren får utöver priset 100 000 kronor. Socialminister Göran Hägglund är prisutdelare och psykologen Per Naroskin konferencier. Under kvällen kommer de tre utsedda finalisterna att presentera sitt arbete för några hundra psykologer och andra intresserade.  Juryn för Stora Psykologpriset har utsett följande finalister:

Kristin Hintze är en drivande kraft bakom Skolfam-modellen, som stödjer familjehemsplacerade barns skolgång. Modellen baseras på en tidig och noggrann kartläggning av barnets förutsättningar, följt av koordinerade insatser som involverar familj, skola och socialtjänst. Hon nomineras för arbetet med denna framgångsrika arbetsmodell, som är etablerad i tio svenska kommuner och på väg att införas i Norge och Finland.

Aniko Bartfai är pionjär inom svensk neuropsykologi. Hon har tagit fram behandlingsmetoder och hjälpmedel för hjärnskadade samt utvecklat skalor för att bedöma hjärnskadade patienters förmågor. Aniko är både grundare till och tidigare ordförande för Sveriges neuropsykologers förening och initiativtagare till Sveriges första universitetskurs i neuropsykologi. Hon nomineras för sitt outtröttliga arbete från 1970-talet och framåt med att sprida kunskap om hjärnans funktioner och dysfunktioner.

Börje Suvinen arbetar sedan drygt tio år som KBT-specialist på Affektiva mottagningen vid Huddinge sjukhus. Där har han bland annat etablerat mindfulness som behandlingsform och utvecklat ett gruppterapiprogram för patienter med bipolär sjukdom (typ 1). Börje Suvinen var Affektiva mottagningens första specialist utan medicinsk bakgrund. Han nomineras för sitt pionjärarbete inom detta fält, som dominerades helt av mediciner för bara 20 år sedan.

Jag har sedan 2009 roat mig med att tippa vinnare bland finalisterna och hittills haft rätt alla gånger. Jag tänke därför sticka ut hakan den här gången och blogga innan om vem som kommer vinna priset. För att tippa något om årets finalister (som jag faktiskt itne vet något om) måste man titta bakåt i historien.

2009 vann  Eva Håkanson, katastrofpsykologisk expert inom Stockholms läns landsting. Hon fick priset för att ha bidragit till att öka den psykologiska kunskapen kring kriser, katastrofer och sorgereaktioner. Det var ett sätt för juryn att visa på ett viktigt arbete för att lyfta fram pionjärer inom kris- och trauma och att synliggöra psykologisk kunskap. Ett rättvist val på många sätt. 2010 fick  Åsa Landberg, psykolog på Rädda Barnen priset för att hon gör de utsatta barnens röster hörda och för att ha ökat förståelsen för barnens rättigheter och behov. Priset uppmärksammade på många sätt en organisation som arbetar för barns bästa men som också en organisation som varit duktiga på att få genomslag i media- och samhällsdebatten. Att ge priset till Landberg och Rädda barnen uppmärksammande psykologins roll i samhället på ett tydligt sätt. 2011 fick föräldrapsykologen Malin Alfvén priset för att hon under 30 år hjälpt både barn och vuxna att förstå att man inte måste vara perfekt för att vara en god förälder. Alvéns arbete har varit mer publikt och medialt känt genom hennes arbete och via hennes böcker om barn och föräldrarskap. Inte minst Trotsboken. Med valet av Alvén visade juryn att man ville belöna de som arbetar med att sprida psykologin i samhället, till allmänheten bortom psykologins ibland inåtvända och akademiska position.

2012 tror jag att juryn kommer att belöna en annan gren inom psykologin. Barn och utvecklingspsykologin har stått i centrum de två senaste åren. Det gör att jag räknar bort Kristin Hintzes arbete. Inte för att det är dåligt eller oviktigt utan för att det är en annan gren inom psykologin som juryn kommer vilja lyfta fram. Hittills har ingen utpräglad psykologisk etod prisats. Det hade varit kontroversiellt men kanske är det dags för detta. Samtidigt tror jag det blir svårt för juryn att ge priset till Suvinen som bl.a. arbetat med att implementera mindfulness inom psykiatrin med bipolära patienter. Frågan är om det verkligen kan vara läge att belöna mindfulness, en metod som många fortfarande bedömer som lovande men ännu utan tillräckligt med forskningsstöd. För mig låter det vågat och jag tror inte juryn fattar ett sådant beslut när psykologåren är så upptagen av vetenskaplighet som man är idag. Då återstår Aniko Barfai, en av pionjärerna inom neuropsykologin i Sverige. Om priset går till neuropsykologin, en växande gren inom psykologin och en inriktning som idag sysselsätter många inom psykologkåren så skulle det vara ett sätt att uppmärksamma alla dem som hjälper människor dagligen inom vården och psykiatrin i samhället. Både i stort och smått. Neuropsykologin har en samhällsnyttig och bred ansats till människan som snarare inkluderar och integrerar olika perspektiv än stirrar sig blind på ett förhållningssätt. Med tanke på hur populärt det är med diagnoser, utredningar och tester  såväl i samhället som bland psykologer vore det naturligt at lyfta fram just denna gren. Så mitt tips går till Aniko Barfai och neuropsykologin. Inte för att jag har särskilt stor kunskap eller egentligen kan bedöma finalisternas prestationer, utan för attuteslutningsmetoden leder mig fram till det. Vad tror du, vem vinner ikväll? 

***

Om priset
Stora Psykologpriset delas årligen ut av Pearson Assessment för att uppmärksamma psykologer, som genom sitt arbete bidrar till att förbättra människors livskvalitet och utveckla mänskliga resurser. Juryn för Stora Psykologpriset består av ordförande Lars Ahlin, förbundsordförande för Sveriges Psykologförbund; Birgit Hansson, legitimerad psykolog och tidigare rektor för Polishögskolan i Stockholm; Örjan Salling, förbundsdirektör Sveriges Psykologförbund; Ing-Marie Wieselgren, överläkare i psykiatri vid Akademiska sjukhuset i Uppsala och Catharina Mabon Tomic, vd Pearson Assessment. www.storapsykologpriset.se

Martin Ingvar drar en hjärnvals

3343442894

Martin Ingvar är en berömd professor på KI och leder många utmärkta och stora forskningprojekt om hjärnan. Hans team och kollegors kunskaper hjälper neurovetenskapen att utvecklas vilket är jättebra.

I del 4 i DN serie ”Arma själar” om psykiatrins kris så ger sig Ingvar in i debatten. Tyvärr hamnar han snett. Jag citerar:

En annan orsak till strid är psykia­trins egen. Den sitter i oförmågan att kasta ut förlegat tankegods som strider mot dagens kunskap om människan. Den sitter i bevarandet av dualistiska idéer där kroppen och själen inte hänger ihop. Den sitter i grumligt tal om humanism som motsats till biologins landvinningar. Den striden måste föras till ett slut. För patienternas skull. Biologisk kunskap är grunden för modern form av evidensbaserad psykoterapi och grunden för livsräddande farmakologisk behandling.

Cullbergs inlägg om psykiatrin (20/10) bör läsas för att den på ett så bra sätt illustrerar hur en av de mest inflytelserika personerna inom svensk psykiatri de senaste 40 åren resonerar. Han ser ett problem i de senaste årens forskning med inriktning på biologiska mekanismer i psykiatrisk sjukdom (”medicinsk rationalitet”) och ställer det emot synen på patienten som en upplevande person (”humanism”). Cullberg ställer därmed den biologiska kunskapen i motsats till en humanistisk livshållning. Den inställningen har i själva verket resulterat i den psykiatri vi har i dag med kvalitetsbrister och systemfel som patienter och anhöriga identifierar (DN Debatt 9/8). Den har resulterat i en psykiatri som inte åtnjuter samhällets respekt samtidigt som överdödligheten under senare år ökat hos dem som burit diagnoser som till exempel schizofreni.

Den gängse definitionen för humanism är att den är en livshållning som bejakar förnuft, etik och rättvisa samt avvisar vidskepelse och pseudovetenskap. Med den definitionen blir Cullbergs skrivning i själva verket antihumanistisk. Att bortse från biologisk kunskap om hjärnan leder till att man frånsäger sig viktig information som behövs för att kunna tolka, förstå och behandla sin patient och därmed att man frånsäger sig bästa möjliga kunskapsbas i sin roll som rådgivare. Den leder till att man ser mediciner som ett uttryck för förtryck och att psykiatrin upprätthåller verkningslösa behandlingsformer som legitima trots avsaknad av resultat. Det har också lett till att utvecklingen av psykoterapin som behandlingsform bromsats och i stället präglats av sektbildning med yrkesföreningar som högsta privilegiebeskyddare i ett statligt sanktionerat skråsystem. I dag används ofta äldre psykoterapeutiska inriktningar med en underliggande teori som uppenbart strider mot vad som i dag är känt om hjärnans funktion och dessutom saknar dokumenterade resultat till gagn för patienterna.

Johan Cullbergs må ha en dualistisk syn där kropp och själ står mot varandra. För Ingvar är frågan redan löst eftersom biologin är det överlägsna perspektivet punkt slut. Ingvar målar upp Cullberg och psykoanalytikerna som om de vore dem som styrde och ställde inom psykiatrin idag 2009, vilket inte är sant. De är undanträngda till några få enheter och har inte längre det inflytande Ingvar påstår. Ingvars ilska på psykoanalysen verkar få honom att se rött.

I Ingvars värld verkar det som att vi idag har hittat nycklarna till de flesta psykiatriska tillstånden och att det bara handlar om att ställa in rätt doser psykofarmaka. Inget kunde vara mer fel. Det finns inte mediciner som mot alla psykiska besvär, och det som har bevislig effekt mot vissa diagnoser fungerar inte på alla. Trots alla framsteg som gjorts inom neuropsykologin så är det långt kvar innan vi kan bota psykiatriska problem utan vidare. Igår var jag på en föreläsning med doktoranden och psykiatern Sergej Andreéwitch. Hans föreläsning  bekräftade den bilden. Det är främst mot de enklare psykiatriska problemen med en avgränsad problematik som vi har tydliga mediciner och behandlingar. Mot exempelvis personlighetsstörningar, bipolär sjukdom och mot svårare depressioner har vi lite att komma med. Ingvar igen:

Psykiatrins teoribildning och kunskapsinnehåll är på väg att väsentligt utökas bland annat genom framstegen inom kognitiv neurovetenskap där psykologi, psykiatri, genetik, farmakologi, neurovetenskap, kognitionsvetenskap, bildgivande vetenskap och beräkningsneurovetenskap tillsammans bygger ny kunskap om hjärnans mest komplexa funktioner. Det gör att fenomen som tidigare beskrivits i gåtfulla termer i dag har en allt bättre förklaringsgrund. Fenomen som social samverkan, empati, emotionsreglering, fobi och placeboeffekt har alla i dag en förklaringsgrund med grundmurad förankring i neruovetenskapen. Sådan ny kunskap ställer krav på en förändring av synen på psykiat­rins arbetssätt. Med bättre förklaringmodeller kommer vi allt närmare möjligheter till behandlingar baserade på sjukdomsmekanismer och inte på symtom. Vägen dit är beroende av kunskapsutveckling baserad på forskning från molekylnivå till samhällsnivå. Att tala om motsatsförhållanden mellan biologisk kunskap och kunskap om människan blir i det ljuset svår att förstå…

Må så vara att vi vet mer idag, men det är ingalunda några klara orsakssamband. Det Ingvar pratar om är rön som forskningsfronten kanske kan omsätta i fungerande praktik på lång sikt. Men det är inte Ingvar avslutar triumfatoriskt:

Den biologiska paradigmens stora framgångar inom övrig medicin beror på att man tillämpat den rationella vetenskapens metoder som tillåter ett kontinuerligt ifrågasättande av de sanningar som gäller för stunden. Det medger utveckling till gagn för de patienter som samhället satt sjukvården att tjäna. Bara med ökad plats för vetenskapens metoder kan psykiatrin kasta ut sin barlast och ta den viktiga plats som den borde ta i ett modernt samhälle. En dålig psykiatri ger ett inhumant samhälle. Ett samhälles kvalitet kan avgöras genom att studera hur det möter dem som bäst behöver samhällets stöd.

Det är en trosviss man som hyllar biologin. Det tycks som att all hjärnforskning som Damasio och andra presenterat där kropp, hjärna och själ samspelar i ett oändligt komplext samband är löst. Slutsatserna som neurovetenskapen kommit fram till ger ingalunda stöd för ett biologiskt synsätt. Ingvar lovar mer än vad biologin och neurovetenskapen kan leva upp till. Vilken psykiatrisk patient mår bättre av det?

Läs även Lotti Helström som skriver om hur våld traumatiserar och skadar vår hjärnan. Hennes artikel var Del 3 i artikelserien.

Andra fall av personer med minnesförlust

Kvällsposten listar några andra märkliga fall av minnesförlust:

Pianomannen

Tyske Andreas Grassl, nu 25, hittades under våren 2005 blöt och svårt nedkyld på engelska sydkusten. Han vägrade tala. När han fick vård på sjukhus upptäcktes att han var osedvanligt duktig på piano. Efter flera månaders tystnad började han plötsligt att berätta. Han visade sig vara en före detta mentalskötare från Bayern som var djupt deprimerad och hade försökt att begå självmord när polisen hittade honom.

Flottmannen

49-årige tjecken Jiri Kvapil hittades i april 2006 sittande på en flotte mitt ute på Skagerrak. Han plockades upp av tankern ”Berge Odin”. Mannen hävdade att han hade dumpats av ett fartyg. Han påstod först att han var amerikan, men polisen var skeptisk till hans berättelse. När han väl kunde identifieras genom en efterlysning av Interpol efter flera veckor visade han sig alltså vara Jiri Kvapil från Tjeckien.

”Joe Smith”

På midsommarafton 1991 plockades ”Joe Smith” upp av ambulanspersonal i en bingohall nära Saluhallen i Göteborg. Han hade fallit ihop, men varför är ett mysterium. Hans minne var helt borta och polisen kämpade i fyra månader med att klarlägga hans identitet. Så en dag i slutet av året kom minnet plötsligt tillbaka. Mannen var Ali Djelassi, då 41, från Tunisien.

Han vet inte vem han är!

johndoe_flash

Rapport berättar idag om en man som tappat sitt minne efter en stroke. Det är en osannolik historia som kunde varit hämtad ur neurologen Oliver Sacks bok ”Mannen som förväxlade sin hustru med en hatt” (Brombergs).

Om mannen som tror han heter Sami berättas:

Han hade tre dollar i fickan och kläderna på kroppen men inget minne alls om hur hans liv sett ut före den 16 september. Han hittades utanför polishuset för en månad sedan när han fått en stroke. På sjukhuset fick han också hjärtinfarkt och när han vaknade upp var allt borta.

Den enda ledtråden är att han pratar bra engelska men han tror inte själv att det är något modersmål. Namnet Sami Hossein dök upp när sjukhuspersonalen bad honom skriva namn och personnummer. Men polisen kan inte hitta någon med det namnet och personnumret.

– Jag har aldrig råkat ut för något liknande men jag hoppas att vi kan hjälpa honom nu när hans ansikte visas i olika media, säger kriminalinspektör Anders Lindskog vid Malmöpolisen.

Sami bor på Park hotell i Arlöv där han ägnar dagarna åt att fundera. Han tror att han brukade ha klocka eftersom han tittar så på armen och han är rökare. En sjuksyster på UMAS kom på det när hon för att dämpa hans oro gav honom ett nikotinplåster. Men sedan är det blankt.

– Jag kan inte vara helt ensam här i världen. Någon måste ju känna igen mig, säger mannen utan minne.

img

Kvällsposten rapporterar också om historien. Sami medverkar i Efterlyst på TV3 ikväll för att vädja om någon känner igen honom. En minst sagt udda händelse. Förhoppningsvis borde han minne komma tillbaka i takt med att han hämtar sig efter stroken. Det kan ta tid men det brukar oftast ske en förbättring.

Ny forskning om adhd

DN skriver idag om ny forskning om adhd som publicerats i JAMA. Man har länge misstänkt att personer med adhd har en annorlunda hjärnstruktur på något sätt. Nu har forskarna märkt att ad/hd-personer som utsätts för stimuli får ett dopaminpåslag som är lägre än hos kontrollgruppen. Dopaminet sjunker dessutom vilket gör att ad/hd-personerna lättare distraheras av nya intryck eftersom dopaminet inte hjälper hjärnan att ”hålla fokus”. Dopamin är en del av hjärnans belöningssystem och det tycks fungera annorlunda hos ad/hd-personer. Det kan förklara varför både impulskontroll och missbruk är vanliga problem för personer med ad/hd.

Ny fackbok om neuropsykologi

9781841696928

Lars-Göran Nilsson heter en av Sveriges mest berömda hjärnforskare. I sommar utkom en ny bok ”Memory, Agin and the Brain” (Psychology Press) där Nilssons forskargärning och mångåriga resultat presenteras. En bunt erfarna forskarkollegor presenterar sin forskning tillsammans med Nilsson om minne, åldrande och hjärnan. Den här typen av böcker är alltid dyra men så riktar de sig i första hand till de redan insatta, liksom universitetesbibliotek världen över.

Jag har tidigare tipsat om Nilssons resultat om Flynneffekten även tycks gälla för minnet: Vi minns allt mer för varje generation.

Förbryllande forskning om blodflöde och nervaktivitet

bloodvesselactivation

BPS rapporterar om ett märkligt fynd av två forskare. Jag citerar:

Yevgeniy Sirotin och Aniruddha Das have reported that blood flow changes in the brain – the signal measured by brain scanners – are not always linked to changes in neuronal activity. Experts have known for some time that the relationship between blood flow and neuronal activity might be rather complicated but this is the first time that such an extreme mismatch has been demonstrated.

Neuroforskningen har ofta antagit att ökat blodflöde hänger samman med ökad nervaktivitet. Men det här verkar vara en förhastad slutsats. Det här fyndet komplicerar ytterligare bilden av hjärnan och vår strävan att förstå hur det hänger ihop. BPS konstaterar:

The interpretation of human brain imaging experiments is founded on the idea that changes in blood flow reflect parallel changes in neuronal activity. This important new study shows that blood flow changes can be anticipatory and completely unconnected to any localised neuronal activity. It’s up to future research to find out which brain areas and cognitive mechanisms are controlling this anticipatory blood flow. As the researchers said, their finding points to a ”novel anticipatory brain mechanism”.

Det är svårt att veta vad de här kan få för konsekvenser. David Leopold verksam vid National Institute of Mental Health, Bethesda kommenterar forskningen ”the findings were sure to raise eyebrows among the human fMRI research community”.

Hela studien finns att läsa här:

Yevgeniy B. Sirotin, Aniruddha Das (2009). Anticipatory haemodynamic signals in sensory cortex not predicted by local neuronal activityNature, 457, 475-479.

Det är inte bara stamceller som spelar roll

Marie Carlén, Jonas Frisén mfl. har på KI hittat ett spännande forskinngsfynd. Än så länge handlar det om försök på råttor, men ändå. Efter en stroke har hjärnans stamceller varit inblandad i återuppbyggnaden och repareringen av skadade hjärnceller. Men det är inte bara stamcellerna utan även andra nervceller som aktiverats. Forskarna kallar det för ett slags reservceller som aktiverats efter ett slaganfall. Av erfarenhet vet vi att många hjärnskadepatienter tillfrisknar mycket mer än vad många läkare och neuropsykologer tror. Vi är ofta för pessimistiska vittnar många patienter om. Kanske kan det här fyndet vara en liten del av förklaringen till återhämtningen?

DN rapporterar även om forskningen liksom Vetenskapsradion.

Källa: Carlén et al. (2009). Forebrain ependymal cells are Notch-dependent and generate neuroblasts and astrocytes after stroke. Nature Neuroscience AOP. DOI 10.1038/nn.2268

Therapeutic Assessment

9780805857641.jpg

17-19 november pågår Sveriges Neuropsykologers Förenings Riksstämma i Sundsvall. Temat är neuropsykologi och terapi = sant? En av de som ska tala är Stephen E. Finn. Han är en förnyare inom klinisk neuropsykologi och testområdet. Nyligen var han även i Göteborg och föreläste om sin metod.

Finn är neuropsykolog och har utvecklat utvecklat therapeutic assesment som sin grej. I hans bok ”In our clients shoes” (2007) berättar han kunnigt och läsvärt om sitt sätt att arbeta. Kort handlar det om att se även utredningsprocessen och testförfarande som en intervention i sig. Det här sättet att tänka att test är en intervention i sig är egentligen något som har varit vanligt inom andra psykologiska fält. Kul att se att det även kommit till testpsykologin. Enligt Finn gäller det att använda sig av det här sättet att tänka och erfarenheten som en medveten del i behandlingen med klienten. En psykologisk utredning bör vara en positiv erfarenhet för klienten som kan skapa förändring och utveckling i dennes situation. Finn (och fler med honom) menar att klienten ska vara delaktig hela tiden. Det gäller när utredningsuppdraget formuleras liksom när tester och observationer genomförs. Så långt kan de flesta sträcka sig. Men Finn menar också att psykologen ska formulera rekommendationer för åtgärder i samarbete med klienten liksom i psykologutlåtandet. Han skriver också personligt utformade brev till klienten efter avslutat utredning.

Jag har hört att APA nyligen godkänt hans forskning (tvyärr ingen referens om det) och evidensklassat metoden therapeutic assessment vilket är spännande eftersom den är ganska djärv. Språket i ”In our clients shoes” är bitvis ganska tekniskt även om det är personligt hållet. Boken riktar sig främst till psykologer som arbetar med kliniska utredningar. Boken går att köpa här tex. Förhoppningsvis är hans nya bok som kommer under 2009 ännu mera tillgänglig för andra än psykologer som jobbar med testning.

KBT i Kulturen

 2441851569_0a989d2568_m.jpg

För en tid sedan blev jag uppringt av en journalist som undrade om kopplingen mellan kultur och KBT. Eftersom varken hon eller jag kom på några bra exempel på uttryck i kulturen, blev det inget reportage. Men jag fortsatte att tänka på det här. För ett år sedan skrev DN:s litteraturkritiker Sverker Lenas en kolumn (29/9-2007 ej på nätet) där han funderade över att Freud och den klassiska psykoanalysen var frånvarande i litteraturen, eller iallafall på Bokmässan. Lenas tes då var att KBT håller på att bli det dominerande psykologiska paradigmet och i likhet med andra paradigm brukar det avspeglas i litteraturen. Det låter inte bara rimligt utan också sannolikt tycker jag. Men frågan är då varför vi inte ser en sådan trend i litteraturen, konsten och musiken där man inspirerats av KBT. Här är ett försök att hitta några förklaringar.

1) KBT har ett mer begränsat och enklare anslag till att förklara människans existens. Det appelererar inte eller inspirerar inte konstnärer och författare till stordåd. Konstnären befinner sig i en mer spekulativ och utforskande position vilket gör att man naturligt inspireras av vidlyftiga idéer såsom till exempel psykoanalysen som inte drar sig för att gissa och slänga ut hypoteser om människan.

2) Tiden. Psykoanalysen har funnits i 100 år och haft lång tid att påverka kulturen. KBT har funnit i Sverige på allvar i max 10-15 år. Det är en kort tid och därför har inte folk hunnit komma i kontakt med KBT och sedan hunnit producera böcker och musik. Tids nog kommer vi att få se en sådan kulturtrend.

3) Traditionen. Få inom KBT-lägret har intresserat sig för att tolka, beskriva och prata kultur. Och ingen från kultursfären har därför blivit lockade att ta upp tråden. Det är med andra ord vattentäta skott mellan KBT och kultur. Det som ligger närmast är kanske mindfulnesstrenden och ACT som handlar om acceptans, meditation och avslappning. Det perspektivet hämtar ju inspiration från österländsk tradition. Kanske kan det österländska få någon att skriva en spirituell KBT-roman.

4) Med lite god vilja kan man se en koppling mellan Internet, tv-spel och KBT. Idag finns det program för att träna uppmärksamhet och arbetsminnet som till exempel RoboMemo. Dessa i sin tur har kopplingar till andra hjärnträningsprogram, Nintendo Wii och annat. Utvecklingen inom neuropsykologin påverkar oss redan och kommer att göra så ännu mer i framtiden. Kanske får vi fler romaner om träning, KBT och hjärnan som PC Jersilds klassiker ”En levande själ”, (1980).

5) Psykologin är i sig ett uttryck för vår kultur. Inte tvärtom. Jag ser i första hand psykologin som ett uttryck för den tid vi lever i och den kultur vi är en del av. På så sätt var psykoanalysen ett uttryck för förra sekelskiftets samhälle. KBT passar väl ihop med det snabba, snärtiga och ytliga samhälle vi lever i som mest fokuserar på resultat och prestationer. Intresset för KBT har tillkommit just för att vår kultur och tid behöver det. Inte tvärtom.

Avslutningsvis vore det kul att höra fler tankar om det. Dela gärna med dig om kulturella uttryck som du stött på och som inspirerats av KBT.

PS: Här ett gammalt inlägg jag skrivit om kopplingen mellan kultur och terapi, med fokus på film. Då var det med anledning av att Kulturfredag i P1 hävdade att ”alla går i terapi”.