Du tittar nu på taggen författare. Tillbaka »

Psykologer läser böcker

Så är det äntligen dags för Psykologer Läser Böcker. Bokklubben där vi analyserar romaner utifrån ett psykologiskt perspektiv. För dig som tycker att författare och verk hänger ihop och att språk bara handlar om psykologisk gestaltning. På Kulturhusets nya Plattanscen blir det tre kvällar i augusti och september där publiken får träffa författare och analysera böcker tillsammans med mig.

10 augusti kommer Stephan Mendel-Enk och pratar om sin hyllade romandebut Tre Apor (Atlas, 2010). Vi får följa en judisk familj i 80-talets Göteborg. Familjen lever i en snäv krets av släkt och församlingsmedlemmar. I centrum står 13-årige Jacob som blir Bar Mitzva och gillar sport. Sakta glider hans föräldrars äktenskap iväg mot en skilsmässa som också skakar den lilla församlingen. Inget blir som vanligt. Relationer trasas sönder och vi rör oss mot en obehaglig upplösning.

31 augusti analyseras Christine Falkenlands senaste roman Vinterträdgården (Wahlström & Widstrand, 2008), tillsammans med författaren. I boken får vi följa Laura, en medelålders dagisfröken i Skövde som bor hemma med sin gamla far. När Laura inleder ett förhållande med den yppiga iranska Shahrzad, mamma till en av barnen på dagis blir allt en smula komplicerat. Lesbisk kärlek i en småstad eller kanske en desperat kvinnas försök att slita sig loss från föräldrahemmet. (Obs! börjar kl. 18)

21 september lägger vi klassikern Maken (1974, Bonniers) av Gun-britt Sundström under lupp. Där får vi följa det unga intellektuella paret Martina och Gustav som kämpar med sitt förhållande. Relationen blir alltmer ansträngd i takt med att förhållandet blir friare och friare. Tillsammans med psykologer från olika generationer: Lotta Landerholm och Jenny Jägerfeld reder vi ut om boken bara är hopplöst daterad eller om den har något att säga 2010-talets relationer.

Plats: Kulturhuset, Bibliotek Plattan. Gratis inträde. Samtalet pågår från 19-20.30. Mer info om författare och böcker på mosskin.se och på Facebook.

Varmt välkomna!

Barnens försvare, Alice Miller har gått bort

Per Magnus Johansson, psykolog och psykoanalytiker (som kommenterade Psykfilmen senast) skrev en fin och ömsint Understreckare om Alice Miller förra veckan. Miller dog för en månad sedan och var psykoanalytiker och blev känd som en frispråkig författare som sålde miljonupplagor på 1970-talet. Under sitt liv försvarade hon hela tiden barnen och lyfte fram barnperspektivet till skillnad från många andra psykoanalytiker som hon tyckte hade ett föräldrar eller vuxenperspektiv. Dina problem kan du alltid bearbeta vilket Miller kritiserade. Johansson avslutar sin essä med att sätta in Miller i vår samtid:

Då man jämför Alice Millers enkla och övertydliga tankar kring vad som orsakar psykisk ohälsa med den för närvarande förhärskande tendensen att se psykisk sjukdom som någonting skilt från den sjukes uppväxtförhållanden, inser man att delar av offentligheten upplever Millers synsätt som inaktuellt och överspelat. Regeringen har nyligen gett uppdraget att arbeta med attitydfrågor kring psykisk ohälsa till kampanjen (H)järnkoll. På (H)järnkolls hemsida finner man rubriker som ”Slå hål på myterna om psykisk ohälsa” och ”Nio myter om psykisk ohälsa”. En av de nio myterna, enligt kampanjens hemsida, är att psykisk ohälsa skulle vara föräldrarnas fel: ”Oavsett vad framtida forskning kommer fram till är och förblir det ett moraliskt tvivelaktigt tankefel att ställa föräldrar vid skampålen. Ingen rår för sina gener. Ingen vill sina barn illa. Och alla gör vi misstag som föräldrar.”

Framtidens psykiatri och psykoterapi står inför uppgiften att finna en omdömesgill kompromiss mellan denna idag inte ovanliga och förenklade syn på den betydelse föräldrar har för den enskildes psykiska hälsa och Alice Millers radikala och kompromisslösa sätt att systematiskt göra föräldrarna ansvariga för barnets psykiska lidande. Den nödvändiga uppgiften är att förstå att sanningen om det psykiska lidandets uppkomst är komplicerad och mångfacetterad. I synnerhet är detta viktigt i en tid där högljudda röster som för fram förenklade förklaringsmodeller och korta behandlingar tar allt större plats i offentligheten. Alla vetenskapliga ansträngningar till trots förblir människan delvis gåtfull och obegriplig. Inte minst är detta sant i fråga om effekterna av det komplicerade samspelet mellan föräldrar och barn.

Intressant resonemang tycker jag. Såväl psykodynamiska som KBT-inriktade teorier tar ofta sin utgångspunkt i den vuxnes perspektiv över sina problem och glömmer barnets perspektiv. Detta trots barnkonventioner och annat.

Författarsamtal med Anna Lytsy på Söderbokhandeln

Torsdag den 29 april kl 19.00 samtalar jag med författaren Anna Lytsy om hennes uppmärksammade roman ”Fru Freud och jag – en historia om begär” på Söderbokhandeln i Stockholm (Götgatan 37).

Anna Lytsy är journalist och författare. Hon debuterade 1997 med romanen ”Genom ön”. 2003 kom hon ut med den dokumentära berättelsen ”Den tusende gången” som sålt i över 190 000 exemplar i Sverige, och som även har översatts till flera språk.

”Fru Freud och jag – en historia om begär” (Normal förlag 2009) är Lytsys andra roman. I centrum är en kvinna som går i en lång psykoanalys och som balanserar mellan sin man Leo och förälskelsen med sin kvinnliga kollega Nika. En lesbisk kärlek som inte alltid uppskattas av hennes klassiskt skolade psykoanalytiker. Boken är en inifrånskildring av en psykoanalys, och av den förändring som en sådan kan vara på en människas vandring från att vara desperat sökande till att känna sig hel.

Fri entré med vin och tilltugg.

Varmt välkomna!

PS:Länk till kvällen på Facebook.

Psykologisk analys av romanen ”Jag var en arier”

I senaste numret av s-tidningen Tvärdrag nummer 6/2009 (kom ut i februari) gör jag en närläsning av Tony Samuelsson roman ”Jag var en arier”. Boken kom ut i höstas på Norstedts och fick uppskattande kritik. Berättelsen utspelar sig i Sverige år 1976 efter att nazisterna tagit makten i Sverige och vunnit kriget. Albert Speer är den nye Führern och samhället är folkhemskt. Här kommer en längre recension och analys av boken. I väntan på att jag ordentligt drar igång Psykologer läser Böcker, får ni hålla till godo med den här texten:

***

Den anpassliga samtiden

När jag gick på gymnasiet skrev jag en Orwellskt inspirerad novell som karikerade Sverige. Leif ”Loket” Olsson var den allsmäktige ledaren som styrde svenskarna via dumburkar och projektioner runt om på stan. Tolv år har gått sedan dess. När jag fick höra talas om Tony Samuelssons senaste bok Jag var en arier (Wahlström & Widstrand 2009) blev jag genast nyfiken. Tony Samuelssons bok utspelar sig i ett fiktivt Sverige år 1976. Ett land som blivit en nazistisk lydstat efter ”befrielsekriget”. Det nazistiska imperiet sträcker sig till Ural och kontrollerar Europa med undantag för England. Sverige är det ariska mönsterlandet och har en framskjuten position i imperiet. Axeln Germania (Berlin) – Stockholm handlar inte bara om politik utan att den nya Führen Albert Speer besöker sina svenska älskarinnor titt som tätt.

Jag var en arier är en märklig bok. Efter några kapitel lade jag den åt sidan. Berättelsen grep inte tag i mig så länge jag var i Sverige. Men så reste jag till Syrien och Damaskus över julhelgerna och då hände något med min läsning. Syrien, tidigare en av ”ondskans axelmakter” har kommit in i värmen igen inte tack vare politisk liberalisering utan på grund av maktpolitiska förändringar. Det är fortfarande en hårt hållen diktatur med bleknad arabsocialistiskt fernissa. Personkulten kring Hafez Assad från 1970 och sedan år 2000 till hans son Bashar Assad är allestädes närvarande. Nåväl.

I centrum för boken står Thomas som är sportjournalist på tidningen Iaktagelser. Han är 28 år och har en egen spalt där han berättar om idrottshistoriska minnen och personligheter. Thomas är tillsammans med Karin som är en attraktiv doktorand i litteraturvetenskap. Thomas är blyg och en smula underlägsen både på grund av sina lyckade föräldrar och sin vackra flickvän som han hela tiden tror ska lämna honom. Tack vare Thomas föräldrar blir Karin assisten till den upphöjde författaren Stefan Ullman som hon i åratal skrivit en avhandling om. I bakgrunden har Karin i hemlighet kontakter med en subversiv grupp som planerar ett attentat mot Führern. Thomas å sin sida tar sig allt större friheter i sitt jobb när han gräver fram glömda idrottsberättelser från tiden innan nazismen. Med hjälp av sin vän Haraldson som driver ett antikvariat i Gamla Stan kommer han över en tidigare förbjuden författare Jan Sundberg som skrev romaner som ogillades av regimen på 40-talet. Mötet med Sundberg som efter 25 år i kylan nu tagits till nåder och ska väljas in i de 444:s råd blir till en ögonöppnare för Thomas. Hans gradvisa uppvaknande sker långsamt och som läsare hoppas jag hela tiden att han ska anförtro sig till sin flickvän Karin. Men Thomas nyorientering överskuggas av att han misstänker att Karin har ett förhållande med Ullman. Thomas intresse för fotbollsgemenskap mellan judar och fångvaktare i arbetsläger i Ukraina tar en annan vändning när Sundberg berättar att Thomas egentligen är adopterad. Sundberg kände Thomas riktiga mor som var en antinazist. Han visar ett foto på ett kvinnligt fotbollslag som träffas främst för att idrotten var det enda gruppsammankomst som tolererade efter maktövertagandet. På fotot syns Thomas mor och han själv som tvååring. När modern infångades och dödades omhändertogs det lilla barnet och nya föräldrar blev Robladhs som var en del av det svenska nazistiska etablissemanget. Thomas kom sedan att växa upp i ett privilegierad nazistiskt hem.

Boken skiftar berättarperspektiv mellan Thomas, Karin och Führern Albert Speer. Mest levande blir skildringen av Thomas. Jag tror det beror på att Samuelsson väver in sig själv i Thomas som känns mer levande. Jag föreställer mig att Thomas och Tony har många likheter och författaren har själv sagt att han försökt föreställa sig själv som nazist.

Samuelsson väver in verkliga personer och namn i sin framställning och bitvis nämner han namn på kulturpersonligheter som ”Ingo Bergman”, Siv Malmkvist och Jarl Borssén. Han hittar på idrottsmästerskap, ”historiska händelser” och beskriver politiska händelser i boken, men de lever inte sitt eget liv. Det står istället i vägen för berättelsen. Miljöbeskrivningarna känns ibland krystade. Det är svårt att få liv i meningar som:

”Odengatan upp mot Odenplan hade internationellt rykte i guideböckerna för sitt gemytliga folkliv, där var alltid liv och rörelse. Det fanns gott om uteserveringar och ölhallar med umpa-umpa-musik som väckte till liv den tysk som vi alla bar inom oss.”

”Neue Linz. Adolf Hitler står bronsstaty på rådhustorget och operahuset och konstmuseet bär förstås hans namn, Stadens sägs vara östgränsens livligaste kulturmetropol.”

”Vi plockade ur dess färgglada bitar och lärde oss samvetsgrant namnen på de hemliga, heliga platserna. Den berömda Führerstrukturen eller Hitlervindlingen i Kellers centrum. Vi tittade på hans lilla mandelkärna i amygdala och de uppförstorade pannloberna.”

Istället för att gestalta baren eller miljöer som Neue Linz berättas det om det på ett sätt som känns redovisande men inte angeläget.

Min första reaktion på boken är att det är ett riskabelt projekt, något som författaren bekräftar i sin essäsamling Arbetarklassens bästa partytricks (2006). I den berättar Samuelsson om sitt misslyckade romanprojekt som gick under arbetsnamnet Riket 1977. Det som är spännande med Samuelssons essä är att han avslöjar hur han försökte bygga upp en roman, som några år senare faktiskt finns utgiven. Det är ett modigt drag av en författare att ge en inblick i arbetsgången och motivet till romanen.  Jag söker efter ett syfte till Jag var en arier och hittar i samma essä två citat från Samuelsson själv.

”Jag försökte föreställa mig själv där, uppvuxen och uppfostrad i en nazistisk värld. I själv och hjärta en skolad nazist, militäriskt drillad sedan barnsben. Hur skulle min moral se ut? Mina känslor? Min historieuppfattning? Mina förträngningar? Min relation till livet? ”…

”Det viktiga var att gjuta liv i några människor som framlevde sina liv under dessa kontrafaktiska omständigheter. En nyckeltanke var det osynliggjorda våldet och förträngningarna. Våldet skulle ha osynliggjorts för att det utövats förståndigt”

Det låter vettigt. Den som vill förstå människans hemskheter gör sig själv en otjänst när man beskriver det som demagogisk ondska, något som även mer sofistikerade politiker än Bush och religiösa ledare som påven Johannes Paulus hemfaller till. Samuelsson vill förmänskliga ondskan. Komma närmare en autentisk skildring av den psykiska process som accepterar våld, intolerans och inhumana handlingar. Från ett psykologiskt perspektiv är det här angeläget. Många människor brukar rygga för framställningar där ondskan förmänskligas men de flesta våldsbrottslingar har börjat med lite våld för att sedan trappas upp till mord och död. De flesta tjuvar har gjort små bedrägerier innan de gjort den stora stöten.

Det finns även ett annat spår i boken. Samuelsson vill också skildra hur mänsklig feghet kan te sig. Till skillnad från idealiseringar av mod, hör fegheten till den kanske vanligaste mänskliga mekanismen som vi alla försöker förtränga. Ingen vill vara feg, men få är modiga när det kommer till kritan.

Samuelsson beskriver ett torftigt intellektuellt klimat där författarna och kulturarbetarna fjäskar med naturromantiska romaner och heroiska skildringar av det fosterländska kriget som de flesta av de intellektuella naturligtvis inte själva inte deltog i. Beskrivningarna hur Thomas far samlar etablissemang och kulturelit för sammankomster och bjudningar i villan i Mälarhöjden är utförlig. Koketterandet för makten och sammansmältningen av kultur och politik kommer till uttryck i det högsta rådet i Sverige som består av 444 rådgivande makthavare, flertalet kulturarbetare. Ola Larsmo skrev i en artikel i januari i DN att Samuelsson i sin bok beskriver och häcklar det samtida kulturklimatet. I dagens kulturella ankdamm handlar det mesta om att sälja in sig själv och synas så till den grad att begåvade författare ändrar sin stil och skriver storsäljande smaskiga deckare. Samuelsson lyckas på ett kusligt sätt i Jag var en arier beskriva den självständiga kulturens undergång. Självcensurens totala makt. När den upphöjde författaren Stefan Ullman läser högt ur sitt nya manus som för en gångs skull är en uppriktig vidräkning med sakernas förlamande tillstånd inför självaste Führern blir han direkt utrensad. Diktaturens makt demonstreras först när någon går över gränsen, en gräns som de flesta är väl medvetna om i de flesta totalitära samhällen. Så är det i Samuelssons fiktiva Sverige 1976 som i det verkliga Nazityskland liksom i dagens Syrien där min bror blir haffad av säkerhetstjänsten för sitt uppsatsarbete om svenskirakiers ekonomiska bistånd till irakiska flyktingar i Damaskus.

Det är ett bra val att av Samuelsson att göra Speer till Führer, eftersom han är den nazistledare som kanske bäst är beskriven, mest komplext och gåtfull i sin natur. En brist i dramatisering av historien är att komplotten mot Speer aldrig förklaras eller tillåts ta plats på riktigt. Det är som om Samuelsson inte tror på en för vardaglig historia och slänger in en kittlande kupp som sedan inte följs upp. Boken slutar med att Thomas tar sig illegalt över östgränsen till Ural till de påstådda judekolonierna. Samuelsson låter det vara öppet om det är Thomas nyfikenhet på det okända eller ett revolutionärt trots som driver honom. Som läsare blir vi kvar med en gnutta hopp och mycket förtvivlan.

Jonas Mosskin

Psykologisk analys av Cormac McCarthys bok Vägen

Nu tar jag julledigt här på bloggen och återkommer igen den 11 januari. Tills dess får du som läsare håll a till godo med en äldre artikel jag skrev för Vi Läser nr 2/2009. Det var ett försök att göra en psykologisk analys av Cormac McCarthys roman Vägen. Boken har filmatiserats och går upp på de svenska biograferna den 22 januari. Trevlig läsning!

***

I slutet av min rollspelsperiod köpte jag ett begagnat Mutantrollspel på en loppis. Det var den första upplagan, den som utspelade sig i ett radioaktivt klimat efter Ragnarök i ett glest befolkat Norden. Sverige hette Pyrisamfundet och huvudstaden Hindenburg hade några hundra invånare och låg i Strängnästrakten. Det rådde brist på allt och pengar användes sällan. Mycket av spelet tjusning handlade om att hitta artefakter från den gamla civilisationen som kunde vara värdefulla eller komma till stor praktiskt användning.

Cormac McCarthys senaste bok Vägen (The Road, 2006, på svenska 2008) påminner en del om Mutantvärlden. Hans förra bok No Country for old men kommer på svenska i vår och som filmatiserats av Coenbröderna i en Oscarbelönad film. De finns beröringspunkter mellan berättelserna. För om det finns en gnagande oro i No country for old men att samhället håller på att gå åt helvete, så råder det ingen tvekan om den saken i Vägen som för övrigt håller på att bli film också.

I centrum står en man och han 8-årige son. De vandrar i ett gråkallt oktoberregn på spruckna asfaltvägar i södra USA. Det Allt är dött. Inte en levande grässtrå syns. Ett gråsvart asklager dammar omkring. Författaren låter förstå att tiden är knapp om ekipaget ska hinna tillräckligt långt söderut för att undkomma vinterkylan. Med en revolver, en presenning och en kundvagn som sina mest värdefulla ägodelar traskar de tröstlöst söderut. Ena hjulet på kundvagnen är slitet. Då och då växlar far och son några ord med varandra men mestadels härskar en olycksbådande tystnad. Pappan är rädd på gränsen till paranoid för att stöta på andra människor. Därför är städer särskilt riskabla.

Jag sätter på Rachmaninov andra pianokonsert. Kanske är det en slump men jag tror det inte. Jag vill hitta ett soundtrack till Vägen. Rachmaninovs storslagna och dödsallvarliga stämning i stråkarna blir ett bra ackompanjemang till den tröstlösa asfaltvägen där de drar sin kundvagn med konservmat.

Jag blir inte klok på boken och McCarthy. Det är ett slags finkulturell efter-katastrofen-skildring där jag inte kan låta bli att hoppas att det ska bli bättre. Att solen ska börja skina igen. Att de ska hitta en fungerande spillra av mänsklig civilisation. Men ständigt blir jag besviken.

Språket är poetiskt, brutalt och skrivet på en avskalad prosa.

”Nerlortad av diarré, stödd på varuvagnens handtag. Han sneglade på pojken ur sina insjunkna härjade ögon. Ett nytt avstånd mellan dem. Han kände det.”

Inte mycket händer i boken. Några upptäckter och fynd som för tillfället lindrar nöden. Några människor som de stöter på under sin långa vandring. Ett hus med proviant, en stöld, en gammal gubbe och en begynnande och illavarslande hosta. Det är ungefär det.

Mamman är borta och McCarthy berättar i förbifarten att hon tagit livet av sig när pojken var liten. Hon var livrädd för att bli våldtagen och uppäten och orkade inte fortsätta leva efter den stora katastrofen. Jag övertygas inte av det som psykologisk förklaring. Vid extrem stress och stor fara brukar såväl djur som människor döda sina barn och sig själv. Om människor inte stod ut med lidande och umbäranden skulle vi se många mammor ta livet av sig världen över. Med något sådant existerar inte. McCarthy tilltag tycks mer vara styrt av att skala av handlingen och persongalleriet än psykologisk trovärdighet.

Pojken och pappan har ett slags tyst samförstånd om att inte prata för mycket med varandra. Allra minst om framtiden. Då och då kan inte pojken låta bli att fråga. Ofta på det där försäkra-sig-sättet som barn gör för att kontrollera sin vardag som de så sällan har överblick eller kontroll över. Men pojkens frågor piggar samtidigt upp i all aska. Han tvingar pappan att formulera sig och vara lite mänsklig i all misär.

Jag försöker läsa vägen som en civilisationskritik mot den amerikanska drömmen och hotet om kärnvapendöden. Men det känns inte rätt. Jag försöker läsa det boken som en poetisk sci-fi berättelse men inte heller det känns riktigt rättvist. Jag prövar att se det som en klassisk far-och-son-berättelse á la Pär Lagerkvists Gäst hos verkligheten. Det känns närmare, men varför då placera historien i en så karg och postapokalyptisk miljö. Nej, McCarthy vill något annat. Frågan är vad?

Jag googlar och finner att denne 75-åring nyligen blivit pappa igen i sitt tredje äktenskap. Det blir plötsligt en ingång för mig. Vägen skildrar ett ömt och distanserat förhållande mellan en pappa och en son. Kanske det som Cormac själv har upplevt. Den där äldre pappan som likt en morfar full av visdom kan lära sonen vissla och berätta historier från ett helt liv men där en bräcklig hälsa gör dem bägge påmind om vad som skall komma. Döden. För likt en Bergmansk schackspelare är döden emellan far och son. Osäkerheten. Kommer sonen hinna bli vuxen innan pappa blir dement, sjuklig och slutligen dör. Vintern, regnet och kylan ligger som en blöt filt över vandringen. I min värld är vintern döden. En sakta rullgardin som håller på att dras ned. McCarthy låter pappan säga:

När vi alla är borta till slut, finns det inte kvar något utom döden, och hans dagar är ändå räknade.

Jag kommer att dö. Tala om för mig hur jag ska klara det.

Det finns ett existentiellt lidande i den här gråa askan. Det handlar inte om att Amerika ska överleva klassmotsättningar och en alarmerande brottslighet. Nej, det handlar om att Cormac ska stå ut att dö ifrån sin son och den värld han älskat att hata:

Varje dag är en lögn, sa han. Men du är på väg att dö. Det är ingen lögn. och på ett annat ställe: Hur skulle man veta om man var den sista människan på jorden, sa han.

Nej, Cormac. Det skulle vi förmodligen inte veta. Och kanske är det lika bra.

Inom psykologin har man uppmärksammat det skede när barn börjar förstå livets ändlighet och att de själva en dag ska dö. I Sverige brukar det kallas för nioårskrisen. Även om det här begreppet blivit kritiserat har det satt fingret på något som lärare och föräldrar lagt märke till. Nämligen att barnen plötsligt börjar fundera på döden och vad som händer då. Det finns en sorg i dödsinsikten. En sorg som likt en dammlucka öppnas och in flödar existentiella grubblerier som för de flesta av oss blir något vi lever med och tränger undan under resten av vårt liv.

I dialogen mellan far och son skymtar sonens uppvaknande inför detta. Samtidigt som det också är en insikt av en författare på ålderns höst:

”Det finns andra goda människor. Det har du sagt.”

Pojken är till skillnad från pappan inte avtrubbad inför lidandet och nöden hos andra människor. När de träffar gubben Ely är det pojken som ser till att de delar med sig av sitt konservförråd:

”Nu borde du tacka pojken, sa mannen. Själv skulle jag inte gett dig någonting.”

McCarthy lyckas träffsäkert skildra hur pojkens naiva och uppriktiga människokärlek inte tagit ifrån honom all humanism trots de svåra tiderna. Det får mig att tänka på att många barn har en naturlig känsla för rätt och fel och att ta hand om svaga. En del psykologer och evolutionsbiologer menar att det här är nedärvt i vår natur. Andra hävdar att det bara är en social konstruktion som lärts in. Jag kommer att tänka på när jag fem år och lillgammal grät framför Rapport därför att Thatcher och Reagan inte stödde övriga världens fördömande av Apartheidregimen. Nåväl.

Vandringen fortsätter likt Frodos modlösa stapplande i Mordor. De ser rester av kannibalism. Det råder kamp om tillvaron att överleva. Misstänksamheten mellan de få människorna breder ut sig. Det får mig att tänka på mina fjällturer då multiverktyget och tändstickor är livsviktigt. De få gånger jag brukar stöta på andra vandrare råder en slags nyfiken försiktighet. När andra fjällvandrare förstår att jag inte bryr mig om att fiska lättar stämningen alltid upp då de inser att jag inte konkurrerar med dem.

Då och då i berättelsen skymtar en smula lekfullhet i relation mellan far och son. I ett vrak hittar de en signalpistol som de provskjuter och som lyser upp en kolsvart himmel. I takt med en tilltagande hosta berättar pappan förskönande historier för pojken. Men denne har redan blivit för stor och genomskådar det mesta. Pojken konstaterar att

”… i historierna hjälper vi jämt folk, men det gör inte vi.”

Den egna överlevnaden kräver att de försvarar sig mot rånare och angripare och då finns det lite plats för medlidande. När de blir bestulna på kundvagnen springer de ikapp rånaren som är långsammare. Tack vare revolvern får de tillbaka allt och pappan klär dessutom av rånaren alla hans kläder. Naken lämnas han kvar. Pojken gråter. Pappan undrar vad det skulle gjort

”Bara hjälpa honom, pappa. Han kommer att dö, svarade pojken.”

Pappans cynism och stoiskhet skymtar igenom när han svarar:

”Han kommer att dö i alla fall”.

Det postapokalyptiska landskapet i Vägen har av många tolkats som civilisationskritik, men för mig är landskapet i romanen McCarthys eget själsliv. Boken är för mig en berättelse om den åldrade mannens sorg inför den annalkande döden. Den gamle kommer aldrig vara lika naiv och vital som i sin ungdoms dagar. Pappans trötta förhållningssätt till livet möter sonens glädje, en livskraft McCarthy snart kommer dö ifrån. Det om något kan få en pappa att gråta en skvätt.

Själens mörker, från olika perspektiv

Måndag 14 september, Kl 18 hålls ett intressant samtal om ”Själens mörker” på ABF-huset i Stockholm. Det handlar om depression, nedstämdhet, melankoli och psykiskt mående eller vad man nu vill kalla det. Det är ett samtal mellan författarna Karin Johannisson, Ann Heberlein och Ingrid Carlberg. Samtalet leds av förläggaren Svante Weyler. Johannisson skrev i våras boken Melankoliska rum om synen på depression i historien. Heberlein skrev om sin bipolära tillvaro i en mycket bra och uppmärksammad bok, samt journalisten Carlberg skildrade spelet bakom läkemedelsbolagen satsning på antidepressiva preparat i boken Pillret. Heberleins bok har jag läst och blev mycket tagen av. I januari skrev jag ett kritiskt inlägg om publiceringen av boken. Eller snarare att utgivningen kom så tätt inpå de händelser Heberlein beskrev. En kritik som visade sig hålla väldigt väl för de som hörde hennes sommarprogram.

Självutlämnande om bipolär sjukdom

Ann Heberlein blev känd för sin bok ”Det var inte mitt fel” (Ica Bokförlag, 2008) som handlade om ansvar. Boken blev omtalad för att den satte fingret på många människors oförmåga att ta ansvar i dagens svenska samhälle. Dessförinnan hade hon skrivit en uppmärksammad avhandling ”Kränkningar och förlåtelse”(Thales, 2005).  Till vardags är hon verksam som etikforskare vid Lunds Universitet. Nu är Heberlein aktuell igen med en true self bok med titeln: ”Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva” (Weyler förlag). Erik Lövendahl recenserar i SvD och Åsa Beckman skriver om boken i DN. Boken handlar om Heberleins personliga erfarenheter av att leva som manodepressiv eller bipolär sjukdom typ 2 som det heter på fackspråk. Löfvendahl är positiv men överrumplas av den självutlämnande tonen. Han skriver:

Det kanske ligger i sakens natur att jag känner mig kluven till boken. Min styvfar var bipolär typ 1, jag har vuxit upp med en människa som i stora pendelrörelser växlade mellan att vara gudalik och en liten grå mus, på det sättet känner jag att Ann Heberleins ärende är essentiellt. Någon måste skriva om denna djupt tragiska sjukdom. Samtidigt går hon i sitt ärende så långt att jag undrar hur hennes barn kommer att reagera den dag då de läser boken, när det går upp för dem att deras mamma har ägnat sig åt långtgående självmordsplaner i perioder och varit fullständigt upptagen av sig själv och sin egen ångest.

Det är sällan recensenter värnar om författarens integritet men i det här fallet kanske det är en befogad oro. För på recensionsdagen i fredags försvann Heberlein spårlöst och hennes familj vädjade i pressen om spår. Först på lördagkvällen dök hon upp igen rapporterade Expressen.

Beckman tar också upp Heberleins självutlämnande ton i sin recension:

Två saker bör sägas om den här boken: den är modig- och den saknar självbevarelsedrift. De rader jag nyss citerade, om hur manin gör att hon förlorar omdömet, är säkert mångas mardröm – men förmodligen än mer skrämmande för personer i offentligheten. För att inte tala om den akademiska världen där balans och trovärdighet är hedersord...

Hon kommer också att få höra att det är grymt mot de närmaste. Och det är en betydligt svårare fråga. Jag kan knappt föreställa mig hur smärtsamt det måste vara att läsa för familjen.

Det vilar ett tungt ansvar på förläggaren och förlaget att inte exploatera människor lidande på ett oetiskt sätt. I det här fallet verkar det vara på gränsen. Det är knappast troligt att en psykolog eller psykiatrin skulle uppmuntrat en publicering så kort inpå en så allvarlig händelse som ett självmordsförsök. Boken beskriver några veckor i somras när Heberlein mådde extra dåligt och försökte ta sitt liv. Manodepressivitet är lurigt på så sätt att det är svårt att veta när en person är i kontroll och är vid sina sinnes fulla bruk. Därför borde kanske Weyler avvaktat ett tag med att ge ut boken. På så sätt hade Heberlein kunnat få en ökad distans till det hon skrivit.

Samtidigt är det viktigt att den här typen av erfarenheter sprids på olika sätt i samhället. Det är ett sätt att motverka fördomar och att öka kunskaperna. En viktig bok som kom för två år sedan (nu i pocket) är Iris Johanssons ”En annorlunda barndom”. Den handlar om hennes med autism och vara välfungerande. Jag har refererat ett föredrag som Johansson höll.

Hur som helst är det en bok som en blivande psykolog som jag inte kan undvika att läsa.

PS: Heberlein intervjuades nyligen i DN Söndag. Några bloggare som skriver om Heberlein är Trilog, LouiseP

och Rättsråttan. Järnladyn tror att det hela är riggat och är en pr-kupp. Mikael Glännström är inne på något liknande. Lina ifrågasätter upfattningen att den här bekännelseboken gör Heberleins forskning mindre trovärdig. Det är tvärtom menar hon.

Hjärnstorm om självmord

Tidskriften Hjärnstorm är en av de där äldre kulturtidskrifterna som hänger kvar. Ofta är det väldit långa artiklar som åtminstone jag aldrig tagit mig igenom. Ikväll (8 januari) är det release på World News Café 18-21 för deras nya nummer 96/97. Men temat för nästa nummer är självmord vilket ju för oss psykologiskt intresserade alltid väcker ett slags kittlande avsmaksintresse. Särskilt med tanke på att det är författare och konstnärer som tar sig an denna fråga. Saxat ur innehållet.

#96/97, tema Självmord

* Med avstamp i Derridas dekonstruktioner av Freuds texter undersöker Joakim Löf självmordets förhållande till dödsdriften och exemplifierar det utifrån Sylvia Plaths liv och verk.
* Zac O’Yeah berättar om vilka nederlag som motiverar ett självmordsförsök i Indien och om ett besök vid statyn föreställande den helige Bahubali Swami som enligt legenderna ställde sig rakryggad på en klippas topp och ”lät sig själv dö”.
* Med hjälp av filosofer, författare och en mängd historiska exempel argumenterar Staffan Kling för att självmordet är en av människans grundläggande rättigheter.
* Christine Östling beskriver hur självmordet kan vara förknippat med specifika platser – till exempel floden Themsen.
* Anders Ekström redogör för en infekterad mediedebatt i samband med uppsalastudenten Otto Landgrens självmord i slutet av 1800-talet där olika världsåskådningar gör sitt bästa för att misstänkliggöra varandra.
* Religionsfilosofen Johan Modée skriver om religiösa självmord och hur de i högsta grad kan vara rationella utifrån trosuppfattningar som utlovar martyrskap och ett liv efter döden.
* I sin text om Bas Jan Aders liv och verk visar Bengt Jahnson-Wennberg hur den holländske konstnärens verk ofta handlade om ett förutsägbart men ändå plötsligt slut, och diskuterar hur Bas Jan Aders eget försvinnande vid en långsegling har påverkat synen på hans konstnärskap.
* I sin framställning om gothkulturens kritik av det normativa reflekterar filosofen Steven Dixon kring hur idén om självmordet kan vara ett sätt att ta kontroll mitt i det okontrollerbara.
* Författarna Astrid Trotzig skildrar i varsin text den abstrakta, men ändå gåtfullt påtagliga, känslan av förlust som dröjer sig kvar och präglar våra liv efter ett självmord – även om det gäller en avlägsen släkting eller en ytlig bekant.

Essä om KBT i Kulturen?

I dagarna kommer nr 4/2008 av tidskriften Psykisk Hälsa. Där medverkar jag med en essä om KBT i kulturen. Texten är en vidareutveckling av ett tidigare blogginlägg som väckte en del diskussioner. Svenska Föreningen för Psykisk Hälsa (SFPH) som ger ut tidningen har funnits sedan 1931. Tidskriften har funnits sedan 1960.

Här nedan följer essän i sin helhet. Trevlig läsning!

Var finns KBT i kulturen?

En gång är ingen gång. Men när två journalister inom loppet av ett par månader ringer och frågar mig om kopplingen mellan KBT (kognitiv beteendeterapi) och kultur kände jag att det var dags att gå till botten med det här. För hur kan det komma sig att vi har sett så få inslag av kognitiv beteendeterapi i konst, film och litteratur?

Få konstnärer verkar ha inspirerats av fobiträning, exponering och mindfulnessövningar. Överhuvudtaget är det ont om kopplingar mellan kultur och KBT. KBT är i sig inget nytt, de bygger på tankar från behaviorismen (som varit stark sedan 1920-talet) och den kognitiva tradition som växte fram på 1950- och 1960-talet. Men de här inriktningarna har inte heller intresserat sig för människan och kulturen.

Psykoanalysens däremot, har en hundraårig tradition av att prata kultur. Konstnärer, författare och sedermera filmare har inspirerats av psykoanalysens teorier om drömmar och omedvetna. På 1920-talet var surrealisterna med André Breton i spetsen tydligt influerade av perversa, sexuella och aggressiva inslag i psykoanalysens ideér. Konstnären Salvador Dali har målat berömda tavlor som i sig är ett slags refererande samtal med Sigmund Freud om sexualitet och drömmar. Marcel Prousts mastodontverk På spaning efter den tid som flytt där berättarjagets medvetandeström breder ut sig sida för sida bär tydliga spår av psykoanalysens fria associationer.

Läs mer »

Mind Hacks om neuroekonomi och Buyology

Mind Hacks tipsar om Jonah Lehrers recension i Washington Post av boken ”Buyology – trues and lies about why we buy”. Den danske författaren Martin Lindström, tar upp neuroekonomisk forskning och teorier och försöker förklara psykologiskt varför vi köper det vi gör. Mind Hacks är föga imponerad och skriver följande om boken:

If one of the greatest ironies of public relations is that it has an image problem, one of the greatest achievements of neuromarketing has been the self-promotion without having demonstrating any material benefit to the approach.

That’s not to say there’s some respectable science being undertaken to understand the neural basis of commercial reasoning and buyer decision-making, but so far, no-one has demonstrated that any of these approaches actually provide a more effective way of marketing.

Det är bara att instämma. Mind Hacks konstaterar:

One irony is that commercial neuromarketing has been a marketing success story, but not on the basis of the neuroscience which is largely just used as another form of traditional branding.

In fact, it’s just a form of marketing first developed by Edward Bernays, the nephew of Freud, back in the 1920s. The secret, Bernays said, was not to appeal to what people need, but to what they desire – in this case, to seem cutting edge.

Idag  vill vi gärna hitta hjärnröntgenbilder som ska förklara allting. Kanske vill vi det lite väl mycket.

Se även bloggen Neurosciencemarketing som skriver utförligt om boken.