månadsarkiv: november 2007

Vad är Förändring?

9780393011043.jpg

Den enkla frågan ställde sig författarna Paul Watzlawick, John Weakland och Richard Fisch till boken ”Change – principles of problem formation and problem resolution”. Den kom ut första gången 1974 och blev en klassiker, så till den grad att vi på psykologlinjen fortfarande har den som kurslitteratur. Boken innehåller en mängd exempel från alla möjliga sammanhang som illustrerar hur man kan tänka kring problem. Det är mycket underhållande läsning samtidigt som boken sätter fingret på logiska inkonsekvenser i många resonemang. Tankevurpor och mentala låsningar som hindrar oss att komma vidare. Det är en inspirerande bok för alla som är intresserade av förändringsprocesser i stort och smått. Här är ett försök att sammanfatta bokens viktigaste idéer.

Boken inleder med en spionhistoria från Andra Världskriget. I maj 1940 befann sig två brittiska dubbelagenter på en brittisk trålare på väg till Tyskland för ett hemligt möte med Ritterm en tysk major också i underärttelsetjänste. Biscuit och Snow hette männen som av någon outgrundlig anledning inte får information av brittiska underrättelsetjänsten om varandra. Biscuit och Snow blir naturligtvis misstänksamma och börjar fråga ut varandra. Biscuit får för sig att Snow verkligen är tysk agent på grund av hans beteende och samtal. Snow tror också att Biscuit är tysk agent och gör allt för att övertyga denne om att han själv ockå är tyska agent. Det hela slutar med att Biscuit stänger in Snow i en hytt och vänder tillbaka trålaren mot Storbritannien. Uppdraget misslyckas med andra ord. Den här paradoxala historien sätter fingret på det som Watzlawick och kompani utvecklar i sin bok. Läs mer

Mittuniversitetet startar psykologutbildning hösten 2008

logo_miun.gif

Wagnström skriver att Mittuniversitetet fått klartecken av Högskoleverket att starta en ny psykologutbildning. SR rapporterar kort om det här. På Mittuniversitetets hemsida kan man läsa deras pressmeddelande. Tanken är att utbildningen ska komma igång hösten 2008 i min gamla hemstad Östersund. Mittuniversitetet har länge haft psykologi på schemat men nu tar man ett ytterligare steg.  Man säger sig vilja satsa på tre områden:  Vetenskaplighet, Professionella färdigheter samt Arbetsliv och hälsa. Det låter ju inte unikt precis.

Mittuniversitetet är från början en märklig skapelse utspridd över Östersund, Sundsvall, Härnösand och Örnsköldsvik. Det blev ett kvoterat universitet under Leif Pagrotskys tid som minister, och gick före till exempel Södertörns Högskola som ansökt i åratal men fått nobb. Nåväl. Det är förmodligen bra att det blir fler utbildningsplatser för psykologer. Det kommer bli brist på psykologer framöver särskilt eftersom fler psykologer väntas jobba utanför den traditionella psykologmarknaden. Dock är det tveksamt om platserna ska spridas ut på fler lärosäten och instutitioner. Varför inte ge plats för 5 extra studenter varje termin på de utbildningar som redan finns? Psykologutbildningen har problem redan idag med att den spretar åt olika håll. Vi går knappast samma utbildning. Så länge universiteten inte öppet talar om det för studenterna tycker jag man kör med falsk varudeklarering. I grunden är det bra med olika inriktningar men de borde vara med tydligare än idag.  

Prozac 20 år

prozac_jpg.jpg

Studio Ett, 28 november handlade om att Prozac funnits i 20 år. Prozac är ett samlingsnamn för de antidepressiva preparat som brukar kallas för SSRI. Panelen bestod av en brokig skara personer. De var ganska eniga om medicinernas förtjänster och baksidor. Mest kritisk var Torsten Kindström, ordförande för patient och anhörigföreningen Balans. Nerdragningen av den psykiatriska expertisen har gjort att allmänläkare idag tvingas ta hand om och utreda depressionspatienter något som de inte vet så mycket om. För mildare och vanliga depressioner har psykoterapi god effekt men få patienter blir erbjudna detta, menade Kindström. Psykiatrikern Björn Mårtensson höll delvis med och trodde att de sker en överförskrivning av SSRI preparat. I panelen medverkade även författaren Carina Rydberg och personalvetaren ”Gun” som båda varit deprimerade under en långa perioder.

Prozaclänkar: Kramers bok ”Lyssna till Prozac” och Erik Skjoldbjærgs film ”Prozac Nation” (2003).

Freud om konst, litteratur och Moses

486px-michaelangelos_moses.jpg

Förra veckan var det Freudseminarium med anledning av att band 11 i översättningen av Freuds samlade skrifter kommit ut. Det elfte bandet behandlar Freuds texter om konst och litteratur och följdriktigt var semiariet av en högkulturell kaliber som bara JC på Forum slår. Cirka 300 personer hade samlats på ABF-huset i Stockholm. Sedan 1996 har Natur och Kultur gett ut band efter band. Nu återstår bara en sista volym med index och register.

Clarence Crafoord, Ebba Witt-Brattström, Jessica Kempe och Helena & Göran Friberg talade om Freud utifrån olika perspektiv. Witt-Brattströms analys av Freuds analys av romanen Gradiva av Wilhelm Jensens, var rapp och avväpnande. Clarence läste sömnigt innantill från sitt papper om Freuds tankar om diktande och fantiserande. Fribergs lanserade mest sin tes om att Shakespeare var greven Edward de Vere, som Freud också trodde. Jessica Kempe talade om Freuds konstanalyser. Särskilt fascinerande var hennes berättelser om hur han analyserade Mosesmonumentet av Michelangelo. Här följer en sammanfattning av Kempes föredrag. Läs mer

Incest och gränslösa familjeband i Savage Grace

th-savage5.jpg

Bra skådespelare. En fascinerande och tragisk historia som berör. Bra kläder, miljöer, scenografi etc. Alla förutsättningar fanns i filmen Savage Grace (2007) i regi av Tom Kalin, ändå är resultatet mediokert. Kalin illustrerar storyn och manuset blir till pliktskyldiga repliker inklämda på en och en halv timme. Julianne Moore är filmens dragplåster. Hon spelar den deprimerande och aningen maniske överklassfrun Barbara Daly Beakland. Hon har ett gränslöst förhållande till sin son Tony (Eddy Redmayne) i motsats till sin frånvarande make Brooks (Stephen Dillane), en klassiskt karriärist. Filmen börjar 1946 i New York, sedan förflyttas handlingen rapsodiskt framåt via Paris 1959, Cadaques och Mallorca 1967-68, samt London 1972 där sonen mördar Barbara.

Barbara och Brooks går skilda vägar 1968 när Brooks är otrogen med Blanca, Tonys flickförbindelse. Tony verkar inte bry sig så mycket han fördjupar istället sin homosexuella relation. Barbara och Tony förälskar sig sedan i den levnadsgladne Sam. Barbara har svårt att acceptera Tonys homosexualitet. Deras relation blir allt mer insnärjd och till slut förför hon Tony för att försöka få honom att överge sin sexuella läggning. Strax efteråt dödar Tony modern med kniv. Läs mer

Att träna cp-skadade barn

sr-1.gif

Studio Ett, på P1, diskuterade 19/11 om hur rehabiliteringen av hjärnskadade barn bör gå till. I Sverige verkar landstingen inte ha några gemensamma riktlinjer vilket om man vill vara bitsk, gör det hela till ett lotteri. Å andra sidan finns det möjlighet för enskilda landsting att pröva nya metoder som sedan kan visa sig vara effektiva och som slår igenom nationellt efter ett par år. Intensivträning som ett komplement till ”vanlig” sjukgymnastik eller istället för den traditionella arbetsträningen diskuterades. Intensivträningen eller så kallad konduktiv pedagogik (bland annat move and walk modellen). Kritikerna menar att de inte är vetenskapligt bevisat att det är bättre än den allmänna rehabilieringen och att det kan stressa föräldrar och ge dem falska förhoppningar om att deras barn snabbt ska bli bättre. En mamma som medverkade i programmet suckade uppgivet inför utsikterna att få intensivträningens metoder vetenskapligt styrkta.

”Ingen vill ju låta sitt barn tillhöra kontrollgruppen, de flesta föräldrar vill ju göra allt de kan för att hjälpa sina barn att utvecklas”.

Svårigheterna att evidensbasera tyst kunskap och praxis som bygger på många års erfarenhet är delvis en kostnadsfråga. Det är dyrt att göra en heltäckande studie som tar hänsyn till alla de fallgropar som finns. Det är inte en prioriterad uppgift av landstingen att forska och föräldrarna är fullt upptagna. Tid, resurser men även motivation hos forskare och finansiärer av forskning är ett vamligt problem tror jag.

4 månader, 3 veckor & 2 dagar, tre filmer till på Stockholms Filmfestival

cristian-mungiu-4luni-3saptamani-2zile.jpg

Det rumänska filmundret är här och vinnaren av Guldpalmen ”4 månader, 3 veckor & 2 dagar” är en olidligt bra film. Regissören Cristian Mungiu skakiga och närgångna foto gör att man inte kan undgå den ångest och hjälplöshet som breder ut sig. Året är 1987 och vi befinner oss i en överfull studentkorridor där svartabörshandeln är livligare än någonsin. Filmen handlar om en illegal abort i en kommunistisk diktatur. Misären är ruggit påtaglig samtidigt som jag sitter fastklistrad framför bioduken. Gå och se ”4 månader, 3 veckor & 2 dagar”. För mer utbroderade tankar om filmen läs Hyneks kommentar.

Yella (2007) är en tysk film av Christian Petzold. Den handlar om Yella som lämnar en östtysk småstad och sin dominante pojkvän, och skaffar ett nytt jobb i väst. När hon kommer fram visar sig hennes nya arbetsplats ha gått i konkurs. På ett hotell träffar hon Philipp som lånar ut pengar till företag i kris och gör insideraffärer. Yella blir hans assistens och visar sig ha en talang för förhandlingar. Bitvis skildrar filmen Yellas utsatta situation på ett fångande sätt. Ett krystat slut tar dock ner intrycket.

Så här presenteras den franska filmen ”L’Historie de Richard O” (2007).

”Richard O är uttråkad i sin relation med flickvännen. Under en sensommarmånad utforskar han erotikens mysterier genom Paris och dess kvinnliga invånare. Tretton möten, tretton kvinnor och tretton erfarenheter…”

En mer klyschig beskrivning av en film har jag svårt att komma på. Regissören Damien Odoul har gjort en urusel film där skådespelaren Mathieu Amalric knullar sig runt i Paris. Det är varken erotiskt, trovärdigt, smutsigt eller något annat för den delen. Jag gick i halvtid och hann se sista halvtimmen av Sverige-Lettland.

Debatt om egenterapin

Psykologiaktuellt startade en diskussion om egenterapin som växt till över 40 inlägg. Det handlar om egenterapin och det rimliga i att studenter betalar delar av terapin ur egen ficka. Debatten kom igång efter att lundastudenterna anmält Lunds universitet till Högskoleverket.

För att sammanfatta debatten på Psykologstudent kan man säga att en del tycker det är okej att betala för egenterapin, andra inte. Andra tycker det är konstigt att man måste gå just 50 timmar i egenterapi. En del tycker egenterapin inte behövs alls. Andra tycker den har luddiga lärandemål. Andra tycker egenterapin är det viktigaste på hela utbildningen. Andra tycker att skattebetalarnas pengar borde användas till något bättre. En del tycker som jag att det här bara är vanligt studentgnäll. Vad tycker du? Fortsätta debattera på forumet!

Här en länk till en tidigare DN-artikel i ämnet.

Vad är gestaltterapi?

”Psykoterapi idag” heter en samtalsserie som Marelds bokhandel anordnat under hösten. Den 7 november hade turen kommit till Gestaltterapi. Medverkade gjorde Margareta Berggren och Lars Övling bägge leg. psykologer och verksamma vid Gestaltakademin.

Jag ska erkänna att jag inte vet så mycket om gestaltterapi. Och inte blev jag så mycket klokare av föreläsningen. Det som är spännande med gestaltterapi är att den har en ecklektisk ingång till psykoterapi. Man plockar lite från det allt och alla. Det tycker jag är ett sympatiskt förhållningssätt. Samtidigt var det saker som Berggren och Övling lyfte fram som speciella för gestaltterapi saker som återkommer i många andra terapiformer. Något specifikt gestaltterapeutiskt kunde inte jag upptäcka. Men kanske är det mixen som är det unika. Läs mer

Den lyckliga horan, finns hon?

if9evmklbjv2da9wulridebvowjbfa0.jpeg

Studio Ett (fredag 16 november) diskuterade myten om ”den lyckliga horan” efter att Veckorevyn publicerat en artikel om 25-åriga ”Veronica” som säljer sex frivilligt. Resumé skrev om artikeln och det hela blev en nyhet. Så här säger chefredaktören Louise Bratt till resumé:

Den här historien var planerad längre fram men nu fick vi rycka in den och bildlösningen blev inte så bra. Jag kan förstå att det ger intrycket av att vi vill glamourisera prostitution, men det vill vi verkligen inte. Jag vill låta henne ocensurerat berätta sin historia och jag står för artikeln

Louise Bratt som var ångerfull över bildvalet debatterade publiceringen i Studio Ett med Maria Bergström från RFSU. Bergström var förstås reflexmässigt kritisk. Artikeln kunde få någon ung tjej i farozonen att bli inspirerad. Är det något argument som jag har svårt för är det hysch-hysch argumenten. Vi måste ju kunna föra en nyanserad diskussion även i den här frågan. Märkligt i sammanhanget var dock att Louise Bratt verkar ha publicerat ”Veronicas” historia utan att själva veta vem hon är. Det är en sak att vara anonym i tidningen men att inte ens redaktionen själva vet vem ”Veronica” är känns tveksamt tycker jag. Läs mer