29/3 medverkade jag i Nyhetsmorgon i TV4 och pratade om varför människor vill vara till lags. Detta med anledning av en ny bok av journalisten och författaren Moa Herngren ”Jag skulle aldrig ljuga för dig”. Boken handlar om två terapeuter som har tre barn och där kvinnan i familjen servar alla i familjen och är till lags. Hon putsar sin fasad och yta men är sedan otrogen i hemlighet. Ett kort inslag där jag försökte argumentera för att såväl kvinnor som män är måna om att vilja bli bekräftade och vill vara till lags.
Etikettarkiv: terapeuter
Intervju med mig om terapiskildringar i film och litteratur
Idag är jag intervjuad i DN Kultur om terapiskildringar i film och litteratur. Detta med anledning av att Hagai Levy, skaparen av In Treatment varit på besök i Stockholm. Jag träffade själv Levy när han besökte Sverige 2009, då In Treatment och den israeliska förlagan Be Tipul, började sändas första gången. Intervjun i sin helhet hittar du här nedan eller på DN:s hemsida:
Terapi är ett smart berättartekniskt grepp. Men terapeuter skildras ofta schablonmässigt, säger Jonas Mosskin som ordnar samtalskvällar där psykologer analyserar film och litteratur.
Jonas Mosskin är psykologstudent, och har sedan några år drivit klubbarna Psykologer tittar på film och Psykologer läser böcker på Kulturhuset i Stockholm, där fiktion analyseras ur ett psykologiskt perspektiv. Han tror att terapi är ett bra dramaturgiskt grepp, inte minst för att det är tydligt och naturligt upprepande.
-Samtalsterapi är ett tacksamt sätt att berätta en historia. I ”In treatment” kan man till exempel hoppa in i vilket avsnitt som helst och ändå hänga med, karaktärerna pratar om sig själva och det är fördjupningar och omtagningar av samma ämne.
Men terapeuter skildras ofta ganska schablonmässigt, säger Jonas Mosskin. Särskilt på film, där det ofta inte finns så mycket utrymme att utveckla karaktären.
– En stereotyp är att terapeuten är knäpp. En galen professor som man absolut inte vill ha något att göra med. Terapeuter skildras ofta som självupptagna, och egentligen innerst inne galna. En annan schablon är att terapeuterna själva har en väldigt stark idé om vad problemet är, om hur det egentligen ligger till, som de sedan håller fast vid oavsett vad.
Det bästa forumet för terapiskildringar är teatern, tycker Jonas Mosskin. Han ser bland annat fram emot att se Dramatens uppsättning av Tom Kempinskis ”Duett för en”, om en MS-sjuk kvinna som besöker en psykiatriker.
– Teatern är nog den optimala terapiscenen. Där utspelar sig allt i ett rum, och man kan höra terapeutens minsta suckar på scenen. Det är en avskalad stämning. I bland kan jag tycka att ”In treatment” är för snyggt, det är sällan så snyggt hos en terapeut, utan snarare lite murrigt med någon enstaka gammal lampa, ungefär som på teatern.
Jonas Mosskin om terapiskildringar
”In treatment” (tv-serie, 2008–2010)
– Den är gjord med hjärta, och Hagai Levi har själv gått i terapi i alla möjliga olika varianter. Det är nog en av de minst schablonartade skildringarna av terapi, som ligger närmast verkligheten.”Intima främlingar” (film, 2004)
– En kvinna går till vad hon tror är en terapeut, men han är egentligen skattejurist. Den beskriver att själva mötet är det viktigaste, och att det kanske inte spelar så stor roll med vem.”En familj som andra” (film, 1980)
– Den handlar om en tonårspojke som förlorat sin tvillingbror. Här ser man en terapeut som är välvilligt inställd och lite som en kompis.Siri Hustvedt – ”Sorgesång” (roman, 2008)
– Huvudpersonen är en psykoanalytiker som bor i Brooklyn och det handlar väldigt lite om hans patienter utan mer om hans liv. Han är lite mer som en vanlig snubbe.Beate Grimsrud – ”En dåre fri” (roman, 2010)
– Huvudpersonen har schizofreni och lider av psykoser, och träffar en KBT-terapeut. Här är terapeuten som en kompis som stöttar och försöker få henne på banan.Anna Lytsy – ”Fru Freud och jag” (roman, 2009)
– En kvinna går i terapi hos en klassisk analytiker. Terapeuten är gammalmodig och har förutfattade meningar, särskilt hennes lesbiska förhållande.
Essä om KBT i Kulturen?
I dagarna kommer nr 4/2008 av tidskriften Psykisk Hälsa. Där medverkar jag med en essä om KBT i kulturen. Texten är en vidareutveckling av ett tidigare blogginlägg som väckte en del diskussioner. Svenska Föreningen för Psykisk Hälsa (SFPH) som ger ut tidningen har funnits sedan 1931. Tidskriften har funnits sedan 1960.
Här nedan följer essän i sin helhet. Trevlig läsning!
Var finns KBT i kulturen?
En gång är ingen gång. Men när två journalister inom loppet av ett par månader ringer och frågar mig om kopplingen mellan KBT (kognitiv beteendeterapi) och kultur kände jag att det var dags att gå till botten med det här. För hur kan det komma sig att vi har sett så få inslag av kognitiv beteendeterapi i konst, film och litteratur?
Få konstnärer verkar ha inspirerats av fobiträning, exponering och mindfulnessövningar. Överhuvudtaget är det ont om kopplingar mellan kultur och KBT. KBT är i sig inget nytt, de bygger på tankar från behaviorismen (som varit stark sedan 1920-talet) och den kognitiva tradition som växte fram på 1950- och 1960-talet. Men de här inriktningarna har inte heller intresserat sig för människan och kulturen.
Psykoanalysens däremot, har en hundraårig tradition av att prata kultur. Konstnärer, författare och sedermera filmare har inspirerats av psykoanalysens teorier om drömmar och omedvetna. På 1920-talet var surrealisterna med André Breton i spetsen tydligt influerade av perversa, sexuella och aggressiva inslag i psykoanalysens ideér. Konstnären Salvador Dali har målat berömda tavlor som i sig är ett slags refererande samtal med Sigmund Freud om sexualitet och drömmar. Marcel Prousts mastodontverk På spaning efter den tid som flytt där berättarjagets medvetandeström breder ut sig sida för sida bär tydliga spår av psykoanalysens fria associationer. Läs mer
Bilden av psykologen och psykoterapeuten i Tv-serier
Igår torsdag gästade jag P3 Populär tillsammans med Josefin Michanek, (psykologstudent i Stockholm). Vi diskuterade hur psykologer och psykoterapeuter framställs i tv-serierna ”In Treatment”, ”Tell me you love me” och ”Sopranos”. Det blev ett lättsamt och seriöst samtal med programledaren Hanna Fahl som var påläst och uppenbart intresserad av ämnet. Samtalet börjar cirka 13 minuter in i första timmen och finns att lyssna på här.
Vi var bägge överens om att serierna är hyfsat realistiska. Särskilt In Treatment som i stort sätt bara utspelar sig i terapirummet kommer nära hur en terapi faktiskt går till. Josefin betonade att det uteslutande är den psykodynamiska terapin somportätrtterats på film och i tv-serier vilket för henne som KBT-utbildad ibland känns irriterande.
Vi betonade också att serierna i första hand är underhållning och att psykoterapeuterna gör en del fel, märkligheter som känns klumpiga, orutinerade och oetiska men att de gör handlingen i serierna mera spännande.
Vi försökte oss på att bena ut skillnaderna mellan psykitater, psykolog och psykoterapeut men det är lättare sagt än gjort om man inte ska använda krångliga fackuttryck. Slutligen kom vi fram till att bilden av psykoterapeuten fortfarande är en äldre erfaren gubbe, gärna med skägg.
Slarvigt om terapeuter på film
Annars duktiga Karolina Ramqvist skrev en krönika 19/9 i DN Kultur. Med den klatschiga rubriken ”Å ena sidan älskar drömfabrikerna sina terapeuter, å andra sidan pissar man på dem” popkulturfilosoferar hon om terapeuter på film. Jag irriterade mig på det som jag uppfattar som löst tyckande och direkta felaktigheter i texten. Småaktigt kan tyckas men ändå.
Ramqvist har rätt i sin krönika att kvinnliga terapeuter på film sällan lyckas tack vare sin skicklighet utan snarare på grund av sina kunskaper som femme fatale. Men sedan skriver hon:
”Men på tv håller sig många terapeuter till reglerna. Den manlige terapeuten i ”In Treatment” och den kvinnliga i ”Tell me you love me” (aktuell på SVT just nu), eller dr Melfi i ”Sopranos”.
Det stämmer inte. Terapeuten Paul, i ”In Treatment” gör till exempel många klavertramp och misstag under sina sessioner. Han är en okonventionell terapeut som ofta bryter mot reglerna eller ramarna som vi i svängen säger. Sedan fortsätter Ramqvist:
”Att terapeuter är överrepresenterade på film och tv handlar inte så mycket om ett växande intresse för psykoterapi som att terapeuten är en mycket effektiv karaktär och en berättarteknisk genväg.”
Ramqvist har rätt i att psykoterapi och terapeuter är bra berättartekniska grepp. Däremot ställer jag mig frågande till att terapeuter skulle vara överrepresenterade på film. Vad får hon det ifrån.Dessutom tror jag faktiskt att det finns ett samband mellan ett ökat intresse för psykoterapi (liksom besläktande verksamheter som coaching, personlig utveckling, hälsa, wellness etc.) och att terapeuter dyker upp i populärkulturen. Det brukar ju hänga ihop annars. Folk börjar dansa när ”Let´s dance” går på tv, och tv i sin tur börjar sända program om sådant folk är intresserade av.
Jag stör mig på att journalister kan vara slarviga när det handlar om terapi, ett ämne som inte så många känner till. Ramqvist hade aldrig skrivit så här om det handlat om en hiphop-artist som 10 000 pers har bra koll på.
Intervju med mig om ”Psykologer tittar på film”
Under rubriken Analysera mera är det en intervju med mig i dagens DN Kultur om ”Psykologer tittar på film”. Den skildrar på ett bra sätt hur jag tänker och hur samtalar om filmerna efteråt. I intervjun säger jag bland annat att jag vill popularisera psykologi. Jag menar att det finns alldeles för mycket elitism och onödigt krångel i psykologivärlden som stänger människor ute. Helt i onödan. Samtidigt är det viktigt att ett populariserat samtal inte blir urvattnat eller okunnigt. Det mänskliga psyket är komplext och det måste vi inse. Psykologer och psykoterapeuter måste våga stå för det och inte mata folk med enkla sanningar.
För den som är intresserad finns förresten ”Psykologer tittar på film” även på Facebook.
Psykologer tittar på film är tillbaka!
Så är det äntligen klart med vårens program av Psykologer tittar på film. Efter att ha huserat på Ugglan och Street är Psykfilm glad att få flytta in på Kulturhuset och den nybyggda Klarabiografen. Tredje säsongens program innehåller gamla och nya filmer om terapeuter, familjer i kris, psykiska problem, tresamhet och lite humor. Efteråt blir det som vanligt samtal mellan publiken och en inbjuden gäst. Filmvisningarna börjar kl. 19.00. Baren och restaurangen är öppen innan och efter filmen. Det är torsdagar som gäller. Biljetter säljs i Kulturhuset infokassa från och med en vecka innan varje visning.
28 februari, ”Jules och Jim” av François Truffaut (FRA, 1962). Gäst är Clarence Crafoord, läkare, psykoanalytiker och författare.
27 mars, ”En familj som andra”, av Robert Redford (USA, 1980). Gäst är Eva Rusz, leg. psykolog och kognitiv psykoterapeut.
24 april, ”Motståndaren”, Nicola Garcia (FRA, 2002). Gäst är Cecilia Hector, leg. psykolog, psykoterapeut och psykoanalytiker.
22 maj, ”Borat” av Sacha Baron Cohen (USA, 2006). Gäst är Per Naroskin, leg. psykolog, författare och komiker.
Vad är Förändring?
Den enkla frågan ställde sig författarna Paul Watzlawick, John Weakland och Richard Fisch till boken ”Change – principles of problem formation and problem resolution”. Den kom ut första gången 1974 och blev en klassiker, så till den grad att vi på psykologlinjen fortfarande har den som kurslitteratur. Boken innehåller en mängd exempel från alla möjliga sammanhang som illustrerar hur man kan tänka kring problem. Det är mycket underhållande läsning samtidigt som boken sätter fingret på logiska inkonsekvenser i många resonemang. Tankevurpor och mentala låsningar som hindrar oss att komma vidare. Det är en inspirerande bok för alla som är intresserade av förändringsprocesser i stort och smått. Här är ett försök att sammanfatta bokens viktigaste idéer.
Boken inleder med en spionhistoria från Andra Världskriget. I maj 1940 befann sig två brittiska dubbelagenter på en brittisk trålare på väg till Tyskland för ett hemligt möte med Ritterm en tysk major också i underärttelsetjänste. Biscuit och Snow hette männen som av någon outgrundlig anledning inte får information av brittiska underrättelsetjänsten om varandra. Biscuit och Snow blir naturligtvis misstänksamma och börjar fråga ut varandra. Biscuit får för sig att Snow verkligen är tysk agent på grund av hans beteende och samtal. Snow tror också att Biscuit är tysk agent och gör allt för att övertyga denne om att han själv ockå är tyska agent. Det hela slutar med att Biscuit stänger in Snow i en hytt och vänder tillbaka trålaren mot Storbritannien. Uppdraget misslyckas med andra ord. Den här paradoxala historien sätter fingret på det som Watzlawick och kompani utvecklar i sin bok. Läs mer
Psykologidagarna 2007 om behandlingsformer utanför terapirummet
”Terapi i olika format och stegvis vård” var rubriken på ett seminarium som leddes av prof. Gerhard Andersson. Han höll en introduktion till olika terapiformat och tillämpning av tekniker. De vanligaste terapiformaten är individuell, grupp, familj (eller personal), telefon- bok (självhjälp på distans) med stöttande och vägledning
via dator och internet. Läs mer
Vi behöver ett Terapi-VM
Vaknade tidigt i morse och slogs av en nygammal tanke. Varför dyker det ständigt upp nya terapeutiska metoder och behandlingar? Det vimlar av hundratals bokstavskombinationer som alla har sin särskilda förespråkare och där följeslagarna predikar dennes evangelium. En av anledningar tror jag är att det är svårt att jämföra terapeuter. Det finns inget Terapi-VM. Det finns få sätt att faktiskt få åtnjuta den respekt och ärbarhet som en skicklig terapeut gjort sig förtjänt av. Om man inte skriver böcker eller skapar en ny metod eller behandling kan få veta att du är en bra terapeut och psykolog. En del av evidensdiskussionen tror jag bottnar i en avsaknad att få mäta sin terapeutiska skicklighet mot andra. Men i dessa diskussioner saknas det ett sätt att evidensbasera terapeuten själv, trots att det är en vedertagen sanning att terapeutens personliga egenskaper är avgörande för terapin.
Psykologer och terapeuter borde gå samman och tävla i terapi. Det är ju lika omöjligt att tävla i poesi som i terapi och ändå finns Poetry Slam. Jag ser framför mig olika tävlingsklasser som Freudiansk psykoanalys, Beteendemodifiering, Klientcentrerad terapi etc. och med en stor publik på Berns. Det är dags för Terapi-VM.