I dagarna kommer nr 4/2008 av tidskriften Psykisk Hälsa. Där medverkar jag med en essä om KBT i kulturen. Texten är en vidareutveckling av ett tidigare blogginlägg som väckte en del diskussioner. Svenska Föreningen för Psykisk Hälsa (SFPH) som ger ut tidningen har funnits sedan 1931. Tidskriften har funnits sedan 1960.

Här nedan följer essän i sin helhet. Trevlig läsning!

Var finns KBT i kulturen?

En gång är ingen gång. Men när två journalister inom loppet av ett par månader ringer och frågar mig om kopplingen mellan KBT (kognitiv beteendeterapi) och kultur kände jag att det var dags att gå till botten med det här. För hur kan det komma sig att vi har sett så få inslag av kognitiv beteendeterapi i konst, film och litteratur?

Få konstnärer verkar ha inspirerats av fobiträning, exponering och mindfulnessövningar. Överhuvudtaget är det ont om kopplingar mellan kultur och KBT. KBT är i sig inget nytt, de bygger på tankar från behaviorismen (som varit stark sedan 1920-talet) och den kognitiva tradition som växte fram på 1950- och 1960-talet. Men de här inriktningarna har inte heller intresserat sig för människan och kulturen.

Psykoanalysens däremot, har en hundraårig tradition av att prata kultur. Konstnärer, författare och sedermera filmare har inspirerats av psykoanalysens teorier om drömmar och omedvetna. På 1920-talet var surrealisterna med André Breton i spetsen tydligt influerade av perversa, sexuella och aggressiva inslag i psykoanalysens ideér. Konstnären Salvador Dali har målat berömda tavlor som i sig är ett slags refererande samtal med Sigmund Freud om sexualitet och drömmar. Marcel Prousts mastodontverk På spaning efter den tid som flytt där berättarjagets medvetandeström breder ut sig sida för sida bär tydliga spår av psykoanalysens fria associationer.

Men kanske är det filmen som påverkats mest av psykoanalysen. Filmen och psykoanalysen är jämnåriga kamrater som följts åt under 1900-talet. Vissa har hävdat att det är filmmediet som tydligast har illustrerat Freuds teorier om drömmar och omedvetna. Den tidiga stumfilmen tog in och bearbetade psykoanalytiska tankar och begrepp. I Hitchcooks klassiker Trollbunden (1945) gjorde Dali dekoren till en mycket berömd drömsekvens. Filmen handlar om en psykoanalytiker (spelad av Ingrid Bergman) som blir kär i en man (Gregory Peck) som utger sig för att vara hennes chef och som blir misstänkt för ett mord. Med hjälp av psykonalys försöker hon rentvå honom. Producenten David O. Selznick hade gått i psykoanalys och ville använda sig av sina egna erfarenheter och tog dit sin egen analytiker för att vara rådgivare under inspelningen. Psycho från (1960) är en annan av Hitchcocks filmer som tar upp det komplicerandet förhållandet hos mördaren Norman Bates och hans relation till sin avlidna moder. Det är också omöjligt att förbigå Luis Bunuel. Hans filmer är en slags ständigt upplösande av medvetandet. En lek mellan dröm och verklighet som pågår lite nu och då. Bland nutida regissörer som på ett tydligt sätt använder drömmens och det omedvetnas kraft bör nämnas David Lynch. Blue Velvet (1986) liksom Lost Highway (1997) går knappast att förstå annars.

Idag tar vi det för givet att psykoanalysen och kulturen är intimt sammanlänkande, men i början av 1900-talet var det kanske inte alltid lika uppenbart. Idag tycks det som en självklarhet att psykoanalys och kultur hör ihop. Ja, kanske är de idag så oskiljaktiga att vi inte kan tänka psykoanalys utan att associera det med kultur. I och för sig kan man prata kultur utan att ta upp psykoanalysen men det är påfallande ofta som ord, begrepp och tolkningar från psykoanalysens värld dyker upp i det mest skiftande sammanhang. Det har idag blivit internaliserat i vårt sätt att beskriva våra liv. Kommer det någonsin att hända med KBT? I den mån företrädarna för en inriktning visar vägen finns det få tecken på att psykologer och psykoterapeuter med KBT-bakgrund pratar och skriver om kultur. Det finns några undantag som till exempel B.F Skinner som skrev en framtidsroman Walden Two (1945) som skulle illustrera ett utopiskt samhälle som följde hans inlärningspriciper. Psykiatern och författaren Åsa Nilsonne är en av få som går mot strömmen. Hennes roman Smärtbäraren väver in idéer från KBT. Men på det stora hela har förhållandet mellan 1900-talets kulturliv och KBT varit svalt. Det krävs en förklaring.

Den konstnärliga processen är på många sätt en utforskande resa på okända vatten. Som konstnär kan man inte veta hur och vad resultatet ska bli. Många har sett paralleller mellan psykoanalysens fria associationer och förutsättningslösa grävande efter omedvetna insikter. Ett konstnärligt skapande behöver drivkraft och inspiration. Just inspiration är det som kräver att vi släpper tanken lös. Det är ett tillstånd långt ifrån ett orsak-verkan-tänkande. Eller ABC-modellen som används inom KBT. Alltså att A (antecedent eller stimuli) ger upphov till B (beteenden) som leder till C (konsekvens). Den finns något statiskt över den här modellen. Mystik, associationer och mångtydigheter tycks inte få plats. De blir anomalier.

Konstnärligt skapande är ofta gåtfullt, mångtydigt och dubbelbottnat. De finns en överenstämmelse med psykoanalysens acceptans av oklarheter och omedvetna processer. Tanken frigörs och släpps loss på ett sätt som känns befriande, förutom de gånger en förlegad freudiansk driftsteori lägger sig i vägen för alla tolkningar. För en konstnär kan en klassisk psykoanalys vara ett utmaning som öppnar upp till möjliga tolkningar. Det är själva poängen. Att gå i en strukturerad KBT-behandling där ett visst symtom ska behandlas och där man får hemläxor blir fel. Däremot finns det en koppling mellan ett strukturerat KBT-tänkande och en konstnärligt produktiv fas. Då handlar det om hårt arbete, självdisciplin och att producera. Att faktiskt bli klar innan deadline med en sinande börs kräver självdisciplin och målmedvetenhet. Här kanske KBT har sin plats, men då mer som hjälp på traven att bli mer fokuserad i det konstnärliga arbetet. Att få verktyg att slå bort negativa tankar eller brist på motivation och tro på sig själv. I det här stadiet passar plötsligt psykoanalysen inte alls lika bra.

En annan förklaring skulle kunna vara tidsaspekten. Behaviorismen och den kognitiva traditionen har varit etablerat i ett vetenskapligt paradigm sedan lång tid, men de har inte spritt sig till allmänheten i stort. Det tar lång tid. Psykoanalysen har funnits i över hundra år och haft lång tid att påverka kulturen. Kognitiv beteendeterapi har haft färre förträdare och kortare tid på sig att influera samhället. Tids nog kommer folk komma i kontakt med KBT och sedan kommer de sprida sig till kulturens domän.

Traditionen är en annan faktor. Få inom KBT-lägret har intresserat sig för att tolka, beskriva och prata kultur. Och ingen från kultursfären har därför blivit lockad att ta upp tråden. Det är med andra ord vattentäta skott mellan KBT och kultur. Det som ligger närmast är kanske mindfulnesstrenden och ACT (Acceptance and Commitment Therapy) som handlar om acceptans, avslappning och medveten närvaro. Det perspektivet hämtar inspiration från österländsk tradition. Kanske kan det österländska perspektivet få någon att skriva en spirituell KBT-roman så småningom.

Med lite god vilja kan man se en koppling mellan Internet, tv-spel och KBT. Idag finns det program för att träna uppmärksamhet och arbetsminnet som till exempel RoboMemo. Dessa i sin tur har kopplingar till andra hjärnträningsprogram. Utvecklingen inom neuropsykologin påverkar oss redan och kommer att göra så ännu mer i framtiden. Idag kryllar det av faktaböcker om hjärnan och kanske får vi snart sen en likandne våg av romaner om hjärnan.  Ett tidigt exempel är PC Jersilds klassiker En levande själ (1980). Där får läsaren följa hjärnan Ypsilon som ligger i en glasburk på ett forskingslaboratorium.

Men i ärlighetens namn är det väl så att psykoanalysen inte har påverkat kulturen särskilt mycket. Det är snarare kulturen och det omgivande samhället som påverkat psykoanalysen. Även om psykologin är på frammarsch med KBT i spetsen är psykologi och terapi marginella företeelser i vårt samhälle. Nya terapimetoder, perspektiv och tankesätt uppstår oftast på grund av ett tryck från det omgivande samhället. Det kan ske genom direkta krav på bättre eller mer specifika metoder. Men det sker kanske oftare indirekt. Samhället har skapat en grogrund för att vissa tankar ska komma fram och få fotfäste inom psykologins domän. Jag ser i första hand psykologin som ett uttryck för den tid vi lever i och den kultur vi är en del av. På så sätt var psykoanalysen ett uttryck för förra sekelskiftets samhälle.

Dagens samhälle passar utmärkt för korta, målfokuserade terapier, eller psykologisk behandling som vissa kallar det. Vårt samhälle rör sig i en ständig utveckling där allt fler moment specialiseras och professionaliseras. Idag ska fler saker bli utvärderade, vara nyttiga, kvalitetssäkrade, manualiserade och strukturerade. På ett sätt kan man se det som att psykologin har växt upp och efter att han fört en tonårsrevolt mot ett modernistiskt samhälle där man vägrade släppa in samhällets tryck i terapirummet, har nu psykologen behandlingar och tillvaro öppnats mot samhällets påverkan. Ibland finns det ingen hejd på KBT-föeträdares vilja att anpassa sina behandlingsmetoder till beställarens och politikernas önskemål. Man vill ge exakt det som efterfrågas från landstingsfolk och andra företrädare för ett medicinskt etablissemang även om de här beställarna inte vet bäst. Och i takt med att KBT-metoder manualiseras, utvärderas och byråkratiseras rör man sig bort ifrån kulturens sfär. Freud skrev ju Vi vantrivs i kulturen (1930). Det verkar idag alltmer passa in på den kognitiva beteendeterapin. Psykoanalysen däremot stormtrivs i kulturen men får inte plats i samhället.