Etikettarkiv: roman

Om arbete, identitet och sökandet efter meningen på jobbet

9789127141377

Om Linjen, arbete och identitet på Bokmässan

På fredag 25 september kl. 18.00-18.45 deltar jag i ett seminarium om Elise Karlssons fina roman Linjen på Psykologiscenen på Bokmässan. SvD Idagsidan gör Psykologisk salong  på temat arbete och identitet. Vad gör jobbet, ambitionerna och kontorslandskapet med oss? I romanen får vi möta Emma som kämpar sig fram på ett medieföretag i prekariatets tidevarv.

Gäster: Elise Karlsson, författare till romanen Linjen, och organisationspsykologen Jonas Mosskin. Samtalsledare: Maria Carling. Arrangör är SvD Idagsidan.

PS: Jag skrev nyligen en längre artikel i Modern Psykologi om detta ämne och Elise Karlsson gästade Psykologer läser böcker i maj då vi diskuterade meningen med att arbeta tillsammans med sociologen Roland Paulsen.  Läs mer

Trialog – Litteratursamtal om Ladivine av Marie NDiaye

unnamed-3

På onsdag 29 oktober medverkar jag i litteraturkonceptet Trialog. Då samtalar Jag tillsammans med Anneli Jordahl och Lawen Mohtadi om Marie NDiayes nya roman Ladivine. Det finns fortfarande några få platser kvar. OSA till helena.eitrem(at)nok.se

Varmt välkommen till trialogen ”Ursprungets förgiftande makt”, en kväll om Marie NDiayes nya roman Ladivine. Medverkar gör Anneli Jordahl, författare, Jonas Mosskin, psykolog och Lawen Mohtadi, journalist. Teater Brunnsgatan 4, 29 oktober kl 19–20. Välkommen att stanna längre för diskussion och mingel! Förlaget Natur & Kultur bjuder på ett glas vin. Marie NDiayes romaner finns till försäljning på plats, men Ladivine kan med fördel läsas innan. Gratis inträde.

Marie NDiaye, född 1967, är född och uppvuxen i Frankrike och bor i Berlin. Hon är en av Frankrikes största författare. På svenska finns sedan tidigare Tre starka kvinnor, som tilldelades Goncourtpriset 2009, och den kritikerhyllade Mitt instängda hjärta. 2013 nominerades hon till Man Booker International Prize. Nu ger Natur & Kultur ut den nya romanen Ladivine på svenska.

Trialog är ett programkoncept från England uppfunnet av Royal Shakespeare Theatre som bygger på att yrkesverksamma från olika discipliner möts i läsningen av en skönlitterär text. Via var sitt impulsreferat på cirka tio minuter reflekterar deltagarna från sin egen horisont kring de frågor som texten väcker, och belyser på så sätt romanen från olika, och inte sällan oväntade, håll.

Marie NDiayes romaner handlar om hur makten verkar i den enskilda, hur det kan se ut när en människa som definieras som den andra på grund av hudfärg eller klassbakgrund tar över omgivningens blick och börjar se på sig själv med den. Ladivine är som en svart sten, gnistrande vacker men hård och vass. Det handlar om Malinka, som skäms över sin mor och tidigt påbörjar en klassresa bort från sitt ursprung. Hon byter namn, förnekar sin mor, och förvägrar henne kontakt med barnbarnet, men ger ändå barnet moderns namn, Ladivine. Kvinnorna i NDiayes roman är hårt låsta i sina positioner, de vill mycket, men hindras i sina försök att skapa kontakt med varandra av historien och allt det outtalade som ligger emellan dem.

Läs mer

Psykologer läser böcker analyserar Kärlek i Europa av Birgitta Stenberg


karlek-i-europa 13053394_O_1

Psykologer läser böcker 15 oktober

Den 15 oktober läser psykologerna Kärlek i Europa, för att hedra Birgitta Stenberg som gick bort i augusti i år. Kärlek i Europa är en självbiografisk roman, full av humor och sensualism som utspelar sig i 50-talets europeiska bohemkretsar. Huvudpersonen förflyttar sej från Stockholm till Paris till Cannes till Stockholm till Rom till Capri, alltid lika hungrig på livet, lika oförskräckt nyfiken, dumdristig, djärv, aningslös, cynisk, förväntansfull och desillusionerad.

Vi ställer oss frågan: Vem är romanens Birgitta? Hur förhåller hon sig till sitt skrivande, till sitt kön, till sina vänner och älskare? Dåtidens Birgitta måste ständigt underkasta sig männen, det finns ingen jämbördig relation mellan könen. Vi frågar oss vilka strider dagens Birgittor behöver ta och vilka vi slipper, just för att Birgitta Stenberg och hennes likar, tagit dem åt oss.

Medverkande: Uppläsare Louise Löwenberg, skådespelare. Hon är aktuell med pjäsen Paret av scenkonstduon Eva&Louise som har premiär på Dramalabbet i december. Birgitta Stenberg har varit en av inspirationskällorna till pjäsen. Gäst är också författaren Unni Drougge. Övriga medverkande är Jenny Jägerfeld, leg. psykolog och författare och moderator är Jonas Mosskin, leg. psykolog.

Samtalet börjar kl. 19-21.00 på Teater Brunnsgatan Fyra. Biljetter 160 kr köper du på Ticnet. Psykologer läser böcker sker i samarbete med Psykologförbundet och Modern Psykologi.

Varmt välkomna!

Läs mer

Psykologer läser böcker böcker – Egenmäktigt Förfarande

BgWFZtDIYAAsKcq9789127136991

12 februari var det premiär på Psykologer läser böcker på Teater Brunnsgatan Fyra, där samtalen kommer äga rum i fortsättningen. Det var utsålt och en mycket engagerad publik som kom och diskuterade med mig och Jenny Jägerfeld. Då analyserades Egenmäktigt Förfarande av Lena Andersson, en mästerlig roman som vann Augustpriset 2013. Boken är en roman om kärlek där huvudpersonen Ester Nilsson en 30-årig kvinna och poet blir förälskad i Hugo Rask, en medelålders upphöjd konstnär. Konstnären Iris Smeds läste högt och delade själv med sig av sina perspektiv från en hierarkisk konstvärld där det främst är männen som geniförklaras. Det blev en levande, böljande diskussion där sympatierna ömsom gick till Ester Nilsson, ömsom till Hugo Rask. Att Ester Nilsson inte enbart är ett offer utan också en förövare och en aktör i berättelsen växte fram under kvällen. Stort tack till alla som kom och deltog.

Psykologer läser böcker stöds av Psykologförbundet och Modern Psykologi.

PS: Vill du få utskick via e-post från Psykologer läser böcker? Skicka ett mail till jonas(at)mosskin.se Eller gå med i Psykologer läser böcker på Facebook.

Om att vara till lags – intervju i Nyhetsmorgon

29/3 medverkade jag i Nyhetsmorgon i TV4 och pratade om varför människor vill vara till lags. Detta med anledning av en ny bok av journalisten och författaren Moa Herngren ”Jag skulle aldrig ljuga för dig”. Boken handlar om två terapeuter som har tre barn och där kvinnan i familjen servar alla i familjen och är till lags. Hon putsar sin fasad och yta men är sedan otrogen i hemlighet. Ett kort inslag där jag försökte argumentera för att såväl kvinnor som män är måna om att vilja bli bekräftade och vill vara till lags.

Psykologer läser böcker analyserar Glaskupan av Sylvia Plath

Psykologer läser böcker fortsätter höstens program den 20 oktober. Då är det dags för den feministiska klassikern Glaskupan av Sylvia Plath. Glaskupan handlar om den begåvade collegestudenten Esther Greenberg. När vi kommer in i handlingen praktiserar Esther på en modetidning i New York, ett pris hon vunnit i en novelltävling. Esther och de andra praktikanterna lever ett glamouröst liv, ständigt utbjudna på middagar och partyn. Esther tänker att hon borde vara glad och tacksam, men känner sig bara likgiltig och tom. Vännerna omkring henne talar om att gifta sig och skaffa barn. Esther ser ingen lockelse i detta alls, allt hon vill är att skriva. När Esther inte kommer in på den skrivarkurs hon hängt upp sin sommarledighet på, brister det som redan innan varit skört, och Esther mår allt sämre. Glaskupan är en delvis självbiografisk roman som sägs ligga mycket nära författarens Sylvia Plaths eget liv. För den som inte hinner läsa hela boken kan man läsa en längre sammanfattning av Glaskupan här.

Gäst är psykologen och författaren Kristina Sandberg, moderator är psykologen och författaren Jenny Jägerfeld. Psykologer läser böcker äger rum på Kulturhusets Bibliotek Plattan, torsdagar kl. 19-20.30. Samtalen har fri entré. Psykologer läser böcker genomförs i samarbete med tidningen Modern Psykologi och Psykologförbundet.

Varmt välkomna!

***

Psykologer läser böcker under hösten:

3 november analyseras Kerstin Thorvalls skandalomsusade bok Det mest förbjudna. Gäster är Alexandra Billinghurst, psykolog och psykoanalytiker samt Ola Jameson psykolog med KBT-inriktning.

1 december avslutas säsongen med Luke Rhinehearts kultbok Tärningsspelaren. Gäst är psykoanalytikern och författaren Tomas Böhm.

Psykologisk analys av romanen ”Jag var en arier”

9789146219804-1

I senaste numret av s-tidningen Tvärdrag nummer 6/2009 (kom ut i februari) gör jag en närläsning av Tony Samuelsson roman ”Jag var en arier”. Boken kom ut i höstas på Norstedts och fick uppskattande kritik. Berättelsen utspelar sig i Sverige år 1976 efter att nazisterna tagit makten i Sverige och vunnit kriget. Albert Speer är den nye Führern och samhället är folkhemskt. Här kommer en längre recension och analys av boken. I väntan på att jag ordentligt drar igång Psykologer läser Böcker, får ni hålla till godo med den här texten:

***

Den anpassliga samtiden

När jag gick på gymnasiet skrev jag en Orwellskt inspirerad novell som karikerade Sverige. Leif ”Loket” Olsson var den allsmäktige ledaren som styrde svenskarna via dumburkar och projektioner runt om på stan. Tolv år har gått sedan dess. När jag fick höra talas om Tony Samuelssons senaste bok Jag var en arier (Wahlström & Widstrand 2009) blev jag genast nyfiken. Tony Samuelssons bok utspelar sig i ett fiktivt Sverige år 1976. Ett land som blivit en nazistisk lydstat efter ”befrielsekriget”. Det nazistiska imperiet sträcker sig till Ural och kontrollerar Europa med undantag för England. Sverige är det ariska mönsterlandet och har en framskjuten position i imperiet. Axeln Germania (Berlin) – Stockholm handlar inte bara om politik utan att den nya Führen Albert Speer besöker sina svenska älskarinnor titt som tätt.

getimageJag var en arier är en märklig bok. Efter några kapitel lade jag den åt sidan. Berättelsen grep inte tag i mig så länge jag var i Sverige. Men så reste jag till Syrien och Damaskus över julhelgerna och då hände något med min läsning. Syrien, tidigare en av ”ondskans axelmakter” har kommit in i värmen igen inte tack vare politisk liberalisering utan på grund av maktpolitiska förändringar. Det är fortfarande en hårt hållen diktatur med bleknad arabsocialistiskt fernissa. Personkulten kring Hafez Assad från 1970 och sedan år 2000 till hans son Bashar Assad är allestädes närvarande. Nåväl.

I centrum för boken står Thomas som är sportjournalist på tidningen Iaktagelser. Han är 28 år och har en egen spalt där han berättar om idrottshistoriska minnen och personligheter. Thomas är tillsammans med Karin som är en attraktiv doktorand i litteraturvetenskap. Thomas är blyg och en smula underlägsen både på grund av sina lyckade föräldrar och sin vackra flickvän som han hela tiden tror ska lämna honom. Tack vare Thomas föräldrar blir Karin assisten till den upphöjde författaren Stefan Ullman som hon i åratal skrivit en avhandling om. I bakgrunden har Karin i hemlighet kontakter med en subversiv grupp som planerar ett attentat mot Führern. Thomas å sin sida tar sig allt större friheter i sitt jobb när han gräver fram glömda idrottsberättelser från tiden innan nazismen. Med hjälp av sin vän Haraldson som driver ett antikvariat i Gamla Stan kommer han över en tidigare förbjuden författare Jan Sundberg som skrev romaner som ogillades av regimen på 40-talet. Mötet med Sundberg som efter 25 år i kylan nu tagits till nåder och ska väljas in i de 444:s råd blir till en ögonöppnare för Thomas. Hans gradvisa uppvaknande sker långsamt och som läsare hoppas jag hela tiden att han ska anförtro sig till sin flickvän Karin. Men Thomas nyorientering överskuggas av att han misstänker att Karin har ett förhållande med Ullman. Thomas intresse för fotbollsgemenskap mellan judar och fångvaktare i arbetsläger i Ukraina tar en annan vändning när Sundberg berättar att Thomas egentligen är adopterad. Sundberg kände Thomas riktiga mor som var en antinazist. Han visar ett foto på ett kvinnligt fotbollslag som träffas främst för att idrotten var det enda gruppsammankomst som tolererade efter maktövertagandet. På fotot syns Thomas mor och han själv som tvååring. När modern infångades och dödades omhändertogs det lilla barnet och nya föräldrar blev Robladhs som var en del av det svenska nazistiska etablissemanget. Thomas kom sedan att växa upp i ett privilegierad nazistiskt hem.

Boken skiftar berättarperspektiv mellan Thomas, Karin och Führern Albert Speer. Mest levande blir skildringen av Thomas. Jag tror det beror på att Samuelsson väver in sig själv i Thomas som känns mer levande. Jag föreställer mig att Thomas och Tony har många likheter och författaren har själv sagt att han försökt föreställa sig själv som nazist.

Samuelsson väver in verkliga personer och namn i sin framställning och bitvis nämner han namn på kulturpersonligheter som ”Ingo Bergman”, Siv Malmkvist och Jarl Borssén. Han hittar på idrottsmästerskap, ”historiska händelser” och beskriver politiska händelser i boken, men de lever inte sitt eget liv. Det står istället i vägen för berättelsen. Miljöbeskrivningarna känns ibland krystade. Det är svårt att få liv i meningar som:

”Odengatan upp mot Odenplan hade internationellt rykte i guideböckerna för sitt gemytliga folkliv, där var alltid liv och rörelse. Det fanns gott om uteserveringar och ölhallar med umpa-umpa-musik som väckte till liv den tysk som vi alla bar inom oss.”

”Neue Linz. Adolf Hitler står bronsstaty på rådhustorget och operahuset och konstmuseet bär förstås hans namn, Stadens sägs vara östgränsens livligaste kulturmetropol.”

”Vi plockade ur dess färgglada bitar och lärde oss samvetsgrant namnen på de hemliga, heliga platserna. Den berömda Führerstrukturen eller Hitlervindlingen i Kellers centrum. Vi tittade på hans lilla mandelkärna i amygdala och de uppförstorade pannloberna.”

Istället för att gestalta baren eller miljöer som Neue Linz berättas det om det på ett sätt som känns redovisande men inte angeläget.

arbetarklassensbastapartytricks

Min första reaktion på boken är att det är ett riskabelt projekt, något som författaren bekräftar i sin essäsamling Arbetarklassens bästa partytricks (2006). I den berättar Samuelsson om sitt misslyckade romanprojekt som gick under arbetsnamnet Riket 1977. Det som är spännande med Samuelssons essä är att han avslöjar hur han försökte bygga upp en roman, som några år senare faktiskt finns utgiven. Det är ett modigt drag av en författare att ge en inblick i arbetsgången och motivet till romanen.  Jag söker efter ett syfte till Jag var en arier och hittar i samma essä två citat från Samuelsson själv.

”Jag försökte föreställa mig själv där, uppvuxen och uppfostrad i en nazistisk värld. I själv och hjärta en skolad nazist, militäriskt drillad sedan barnsben. Hur skulle min moral se ut? Mina känslor? Min historieuppfattning? Mina förträngningar? Min relation till livet? ”…

”Det viktiga var att gjuta liv i några människor som framlevde sina liv under dessa kontrafaktiska omständigheter. En nyckeltanke var det osynliggjorda våldet och förträngningarna. Våldet skulle ha osynliggjorts för att det utövats förståndigt”

Det låter vettigt. Den som vill förstå människans hemskheter gör sig själv en otjänst när man beskriver det som demagogisk ondska, något som även mer sofistikerade politiker än Bush och religiösa ledare som påven Johannes Paulus hemfaller till. Samuelsson vill förmänskliga ondskan. Komma närmare en autentisk skildring av den psykiska process som accepterar våld, intolerans och inhumana handlingar. Från ett psykologiskt perspektiv är det här angeläget. Många människor brukar rygga för framställningar där ondskan förmänskligas men de flesta våldsbrottslingar har börjat med lite våld för att sedan trappas upp till mord och död. De flesta tjuvar har gjort små bedrägerier innan de gjort den stora stöten.

Det finns även ett annat spår i boken. Samuelsson vill också skildra hur mänsklig feghet kan te sig. Till skillnad från idealiseringar av mod, hör fegheten till den kanske vanligaste mänskliga mekanismen som vi alla försöker förtränga. Ingen vill vara feg, men få är modiga när det kommer till kritan.

Samuelsson beskriver ett torftigt intellektuellt klimat där författarna och kulturarbetarna fjäskar med naturromantiska romaner och heroiska skildringar av det fosterländska kriget som de flesta av de intellektuella naturligtvis inte själva inte deltog i. Beskrivningarna hur Thomas far samlar etablissemang och kulturelit för sammankomster och bjudningar i villan i Mälarhöjden är utförlig. Koketterandet för makten och sammansmältningen av kultur och politik kommer till uttryck i det högsta rådet i Sverige som består av 444 rådgivande makthavare, flertalet kulturarbetare. Ola Larsmo skrev i en artikel i januari i DN att Samuelsson i sin bok beskriver och häcklar det samtida kulturklimatet. I dagens kulturella ankdamm handlar det mesta om att sälja in sig själv och synas så till den grad att begåvade författare ändrar sin stil och skriver storsäljande smaskiga deckare. Samuelsson lyckas på ett kusligt sätt i Jag var en arier beskriva den självständiga kulturens undergång. Självcensurens totala makt. När den upphöjde författaren Stefan Ullman läser högt ur sitt nya manus som för en gångs skull är en uppriktig vidräkning med sakernas förlamande tillstånd inför självaste Führern blir han direkt utrensad. Diktaturens makt demonstreras först när någon går över gränsen, en gräns som de flesta är väl medvetna om i de flesta totalitära samhällen. Så är det i Samuelssons fiktiva Sverige 1976 som i det verkliga Nazityskland liksom i dagens Syrien där min bror blir haffad av säkerhetstjänsten för sitt uppsatsarbete om svenskirakiers ekonomiska bistånd till irakiska flyktingar i Damaskus.

Det är ett bra val att av Samuelsson att göra Speer till Führer, eftersom han är den nazistledare som kanske bäst är beskriven, mest komplext och gåtfull i sin natur. En brist i dramatisering av historien är att komplotten mot Speer aldrig förklaras eller tillåts ta plats på riktigt. Det är som om Samuelsson inte tror på en för vardaglig historia och slänger in en kittlande kupp som sedan inte följs upp. Boken slutar med att Thomas tar sig illegalt över östgränsen till Ural till de påstådda judekolonierna. Samuelsson låter det vara öppet om det är Thomas nyfikenhet på det okända eller ett revolutionärt trots som driver honom. Som läsare blir vi kvar med en gnutta hopp och mycket förtvivlan.

Jonas Mosskin

Psykologisk analys av Cormac McCarthys bok Vägen

the_road_3

Nu tar jag julledigt här på bloggen och återkommer igen den 11 januari. Tills dess får du som läsare håll a till godo med en äldre artikel jag skrev för Vi Läser nr 2/2009. Det var ett försök att göra en psykologisk analys av Cormac McCarthys roman Vägen. Boken har filmatiserats och går upp på de svenska biograferna den 22 januari. Trevlig läsning!

***

I slutet av min rollspelsperiod köpte jag ett begagnat Mutantrollspel på en loppis. Det var den första upplagan, den som utspelade sig i ett radioaktivt klimat efter Ragnarök i ett glest befolkat Norden. Sverige hette Pyrisamfundet och huvudstaden Hindenburg hade några hundra invånare och låg i Strängnästrakten. Det rådde brist på allt och pengar användes sällan. Mycket av spelet tjusning handlade om att hitta artefakter från den gamla civilisationen som kunde vara värdefulla eller komma till stor praktiskt användning.

Cormac McCarthys senaste bok Vägen (The Road, 2006, på svenska 2008) påminner en del om Mutantvärlden. Hans förra bok No Country for old men kommer på svenska i vår och som filmatiserats av Coenbröderna i en Oscarbelönad film. De finns beröringspunkter mellan berättelserna. För om det finns en gnagande oro i No country for old men att samhället håller på att gå åt helvete, så råder det ingen tvekan om den saken i Vägen som för övrigt håller på att bli film också.

I centrum står en man och han 8-årige son. De vandrar i ett gråkallt oktoberregn på spruckna asfaltvägar i södra USA. Det Allt är dött. Inte en levande grässtrå syns. Ett gråsvart asklager dammar omkring. Författaren låter förstå att tiden är knapp om ekipaget ska hinna tillräckligt långt söderut för att undkomma vinterkylan. Med en revolver, en presenning och en kundvagn som sina mest värdefulla ägodelar traskar de tröstlöst söderut. Ena hjulet på kundvagnen är slitet. Då och då växlar far och son några ord med varandra men mestadels härskar en olycksbådande tystnad. Pappan är rädd på gränsen till paranoid för att stöta på andra människor. Därför är städer särskilt riskabla.

Jag sätter på Rachmaninov andra pianokonsert. Kanske är det en slump men jag tror det inte. Jag vill hitta ett soundtrack till Vägen. Rachmaninovs storslagna och dödsallvarliga stämning i stråkarna blir ett bra ackompanjemang till den tröstlösa asfaltvägen där de drar sin kundvagn med konservmat.

Jag blir inte klok på boken och McCarthy. Det är ett slags finkulturell efter-katastrofen-skildring där jag inte kan låta bli att hoppas att det ska bli bättre. Att solen ska börja skina igen. Att de ska hitta en fungerande spillra av mänsklig civilisation. Men ständigt blir jag besviken.

Språket är poetiskt, brutalt och skrivet på en avskalad prosa.

”Nerlortad av diarré, stödd på varuvagnens handtag. Han sneglade på pojken ur sina insjunkna härjade ögon. Ett nytt avstånd mellan dem. Han kände det.”

Inte mycket händer i boken. Några upptäckter och fynd som för tillfället lindrar nöden. Några människor som de stöter på under sin långa vandring. Ett hus med proviant, en stöld, en gammal gubbe och en begynnande och illavarslande hosta. Det är ungefär det.

Mamman är borta och McCarthy berättar i förbifarten att hon tagit livet av sig när pojken var liten. Hon var livrädd för att bli våldtagen och uppäten och orkade inte fortsätta leva efter den stora katastrofen. Jag övertygas inte av det som psykologisk förklaring. Vid extrem stress och stor fara brukar såväl djur som människor döda sina barn och sig själv. Om människor inte stod ut med lidande och umbäranden skulle vi se många mammor ta livet av sig världen över. Med något sådant existerar inte. McCarthy tilltag tycks mer vara styrt av att skala av handlingen och persongalleriet än psykologisk trovärdighet.

Pojken och pappan har ett slags tyst samförstånd om att inte prata för mycket med varandra. Allra minst om framtiden. Då och då kan inte pojken låta bli att fråga. Ofta på det där försäkra-sig-sättet som barn gör för att kontrollera sin vardag som de så sällan har överblick eller kontroll över. Men pojkens frågor piggar samtidigt upp i all aska. Han tvingar pappan att formulera sig och vara lite mänsklig i all misär.

Jag försöker läsa vägen som en civilisationskritik mot den amerikanska drömmen och hotet om kärnvapendöden. Men det känns inte rätt. Jag försöker läsa det boken som en poetisk sci-fi berättelse men inte heller det känns riktigt rättvist. Jag prövar att se det som en klassisk far-och-son-berättelse á la Pär Lagerkvists Gäst hos verkligheten. Det känns närmare, men varför då placera historien i en så karg och postapokalyptisk miljö. Nej, McCarthy vill något annat. Frågan är vad?

Jag googlar och finner att denne 75-åring nyligen blivit pappa igen i sitt tredje äktenskap. Det blir plötsligt en ingång för mig. Vägen skildrar ett ömt och distanserat förhållande mellan en pappa och en son. Kanske det som Cormac själv har upplevt. Den där äldre pappan som likt en morfar full av visdom kan lära sonen vissla och berätta historier från ett helt liv men där en bräcklig hälsa gör dem bägge påmind om vad som skall komma. Döden. För likt en Bergmansk schackspelare är döden emellan far och son. Osäkerheten. Kommer sonen hinna bli vuxen innan pappa blir dement, sjuklig och slutligen dör. Vintern, regnet och kylan ligger som en blöt filt över vandringen. I min värld är vintern döden. En sakta rullgardin som håller på att dras ned. McCarthy låter pappan säga:

När vi alla är borta till slut, finns det inte kvar något utom döden, och hans dagar är ändå räknade.

Jag kommer att dö. Tala om för mig hur jag ska klara det.

Det finns ett existentiellt lidande i den här gråa askan. Det handlar inte om att Amerika ska överleva klassmotsättningar och en alarmerande brottslighet. Nej, det handlar om att Cormac ska stå ut att dö ifrån sin son och den värld han älskat att hata:

Varje dag är en lögn, sa han. Men du är på väg att dö. Det är ingen lögn. och på ett annat ställe: Hur skulle man veta om man var den sista människan på jorden, sa han.

Nej, Cormac. Det skulle vi förmodligen inte veta. Och kanske är det lika bra.

Inom psykologin har man uppmärksammat det skede när barn börjar förstå livets ändlighet och att de själva en dag ska dö. I Sverige brukar det kallas för nioårskrisen. Även om det här begreppet blivit kritiserat har det satt fingret på något som lärare och föräldrar lagt märke till. Nämligen att barnen plötsligt börjar fundera på döden och vad som händer då. Det finns en sorg i dödsinsikten. En sorg som likt en dammlucka öppnas och in flödar existentiella grubblerier som för de flesta av oss blir något vi lever med och tränger undan under resten av vårt liv.

I dialogen mellan far och son skymtar sonens uppvaknande inför detta. Samtidigt som det också är en insikt av en författare på ålderns höst:

”Det finns andra goda människor. Det har du sagt.”

Pojken är till skillnad från pappan inte avtrubbad inför lidandet och nöden hos andra människor. När de träffar gubben Ely är det pojken som ser till att de delar med sig av sitt konservförråd:

”Nu borde du tacka pojken, sa mannen. Själv skulle jag inte gett dig någonting.”

McCarthy lyckas träffsäkert skildra hur pojkens naiva och uppriktiga människokärlek inte tagit ifrån honom all humanism trots de svåra tiderna. Det får mig att tänka på att många barn har en naturlig känsla för rätt och fel och att ta hand om svaga. En del psykologer och evolutionsbiologer menar att det här är nedärvt i vår natur. Andra hävdar att det bara är en social konstruktion som lärts in. Jag kommer att tänka på när jag fem år och lillgammal grät framför Rapport därför att Thatcher och Reagan inte stödde övriga världens fördömande av Apartheidregimen. Nåväl.

Vandringen fortsätter likt Frodos modlösa stapplande i Mordor. De ser rester av kannibalism. Det råder kamp om tillvaron att överleva. Misstänksamheten mellan de få människorna breder ut sig. Det får mig att tänka på mina fjällturer då multiverktyget och tändstickor är livsviktigt. De få gånger jag brukar stöta på andra vandrare råder en slags nyfiken försiktighet. När andra fjällvandrare förstår att jag inte bryr mig om att fiska lättar stämningen alltid upp då de inser att jag inte konkurrerar med dem.

Då och då i berättelsen skymtar en smula lekfullhet i relation mellan far och son. I ett vrak hittar de en signalpistol som de provskjuter och som lyser upp en kolsvart himmel. I takt med en tilltagande hosta berättar pappan förskönande historier för pojken. Men denne har redan blivit för stor och genomskådar det mesta. Pojken konstaterar att

”… i historierna hjälper vi jämt folk, men det gör inte vi.”

Den egna överlevnaden kräver att de försvarar sig mot rånare och angripare och då finns det lite plats för medlidande. När de blir bestulna på kundvagnen springer de ikapp rånaren som är långsammare. Tack vare revolvern får de tillbaka allt och pappan klär dessutom av rånaren alla hans kläder. Naken lämnas han kvar. Pojken gråter. Pappan undrar vad det skulle gjort

”Bara hjälpa honom, pappa. Han kommer att dö, svarade pojken.”

Pappans cynism och stoiskhet skymtar igenom när han svarar:

”Han kommer att dö i alla fall”.

Det postapokalyptiska landskapet i Vägen har av många tolkats som civilisationskritik, men för mig är landskapet i romanen McCarthys eget själsliv. Boken är för mig en berättelse om den åldrade mannens sorg inför den annalkande döden. Den gamle kommer aldrig vara lika naiv och vital som i sin ungdoms dagar. Pappans trötta förhållningssätt till livet möter sonens glädje, en livskraft McCarthy snart kommer dö ifrån. Det om något kan få en pappa att gråta en skvätt.

Essä om KBT i Kulturen?

 2441851569_0a989d2568_m.jpg

I dagarna kommer nr 4/2008 av tidskriften Psykisk Hälsa. Där medverkar jag med en essä om KBT i kulturen. Texten är en vidareutveckling av ett tidigare blogginlägg som väckte en del diskussioner. Svenska Föreningen för Psykisk Hälsa (SFPH) som ger ut tidningen har funnits sedan 1931. Tidskriften har funnits sedan 1960.

Här nedan följer essän i sin helhet. Trevlig läsning!

Var finns KBT i kulturen?

En gång är ingen gång. Men när två journalister inom loppet av ett par månader ringer och frågar mig om kopplingen mellan KBT (kognitiv beteendeterapi) och kultur kände jag att det var dags att gå till botten med det här. För hur kan det komma sig att vi har sett så få inslag av kognitiv beteendeterapi i konst, film och litteratur?

Få konstnärer verkar ha inspirerats av fobiträning, exponering och mindfulnessövningar. Överhuvudtaget är det ont om kopplingar mellan kultur och KBT. KBT är i sig inget nytt, de bygger på tankar från behaviorismen (som varit stark sedan 1920-talet) och den kognitiva tradition som växte fram på 1950- och 1960-talet. Men de här inriktningarna har inte heller intresserat sig för människan och kulturen.

Psykoanalysens däremot, har en hundraårig tradition av att prata kultur. Konstnärer, författare och sedermera filmare har inspirerats av psykoanalysens teorier om drömmar och omedvetna. På 1920-talet var surrealisterna med André Breton i spetsen tydligt influerade av perversa, sexuella och aggressiva inslag i psykoanalysens ideér. Konstnären Salvador Dali har målat berömda tavlor som i sig är ett slags refererande samtal med Sigmund Freud om sexualitet och drömmar. Marcel Prousts mastodontverk På spaning efter den tid som flytt där berättarjagets medvetandeström breder ut sig sida för sida bär tydliga spår av psykoanalysens fria associationer. Läs mer

Peter Kihlgård i samtal med Magnus Bergh

kihlgard_140_248029r.jpg

Författaren Peter Kihlgård samtalade med sin förläggare Magnus Bergh, i fredags på Bokmässan. Det blev en fint möte mellan två bildade men avslappnade män som känner varandra väl men ändå lyckades förvåna varandra under samtalets gång. Det kom att handla en del om rytm, känsla, språk och kontrapost. Rätt snart kom de att prata om gestens estetik, något som Bergh menade att Kihlgård är expert på. Enligt Kihlgård handlar det även om gestens etik. ”Jag som författare vill vara en mimartist inte en trollkarl”. Ulf Linde har talat om det här fortsatte Kihlgård. Linde har sagt att han ogillar fotografikonst därför att den inte kräver ett svar, men böcker kräver ett svar av läsaren, menade Kihlgård. Undrar om fotografiskrået håller med? Sedan kom följande replikväxling:

”Kroppen går före, språket kommer efter. Din stils är konstpausens stil. Du har ett omständligt ordval och det finns ett motstånd i ditt språk”.

”För mig är litterär stil i första hand rytm. Jag har letat efter min rytm och där blev Thomas Pynchon en stor inspiratör”.

”Men hos dig är det ingen skillnad mellan språk och kropp”.

”Det var snällt sagt.”

Kihlgårds roman ”Kicki och Lasse” har av en del kallats för en relationsroman. Vissa har sagt att den förebådat relationsromanens återkomst. En genrer som skildrar vuxenlivets liturgier, vanor och nedslipningen i ett förhållande, som Bergh uttryckte det. Bägge två var överens om att ”Kicki och Lasse” inte var en relationsroman. ”Jag vet inget om relationer, åtminstone som jag skulle vilja föra vidare iallafall, sade Kihlgård”.”Boken började med en pretentiös idé om att skriva om modernitet och ensamhet”, fortsatte han. Jag log för mig själv över författares övertro på att undersöka en fix idé och att lsäaren ska förstå deras tankegång. Det gör inte alltid så mycket att det inte blir helt tydligt, resultatet kan bli bra trots eller kanske tack vare att den fixa idén inte blir synlig.

Kihlgård avslöjade ocså med ett flin att jeansen är den mytiska nyckeln i ”Kicki och Lasse”. Så lite kul är det att skriva ändå, skrattade Bergh. Kihlgård försvarade sig ändå. ”Jag är väldigt misstänksam mot berättelsen som sådan. Mina böcker skriver aldrig sig själv. Om man ägnar sig åt att ljuga som författare gör, måste man vara väldigt noga med sanningen”, sade Kihlgård och citerade Eyvind Johnson.

Sedan förundrades han över vårt minne. ”Att minnas är en skapande akt. Både varseblivning och hågkomster skiftar vilket gör att det är ett mirakel att vi kan komma överens om något”.

Berg konstaterade också på slutet att Kihlgård beskrivit Sundsvall som en erotisk plats med två toppiga kullar och en vik som kommer in och möter dem. För mig som jämte är det svårsmält att tänka sig att Sundsvall skulle vara en erotisk plats.

PS: ”Kicki och Lasse” är Kihlgårds bästa roman, som nu finns i pocket. Obligatorisk läsning.

9100120545.jpg