Etikettarkiv: roman

Webbens betydelse för bokbranschen

img_0693.JPG

Det var temat för en diskusisonen i Natur och Kulturs monter, på Bokmässan. Jag var moderator och Linda Skugge, (vulkan-vd) och Anna Winberg (bokbloggar på vårt förlag med Ilovepocket, som tidigare hette bitchinboutbooks) var gäster. På ett sätt kommer vi alla tre med ett utifrånperspektiv på bokbranschen om än från olika håll. Det var rätt mycket folk, och flera journalister slet i Skugge när vi gick i korridorerna innan. Vårt samtal blev kanske en aning pubertalt då vi dissade rätt mycket, men på något sätt är kritiken mot den saktfärdiga bokbranschen berättigad.

Vi talade om bokbranschens framtid där var Skugge skeptisk och menade att om tio år kommer bokhandlarna och många förlag vara borta. Det kommer att bli som för skivbranschen. Vi var alla tre överens om att upplagetänkandet är förlegat. Det är dyrt och onödigt att hålla sig med lager av böcker som inte kommer att sälja. Likaså katalogtänkandet med höst, vår och kanske en sommar känns mossigt och kommer att behöva förändras.

Vi var också överens om att print-on-demand kommer att bli vanligare. Folk orkar inte läsa långt längre, menade Skugge. Där höll inte jag och Winberg med. Folk vill ha korta böcker sms-romaner och bloggspråk men samtidgt vill människor läsa och fördjupa sig och det tar tid. böcker. Skugge trodde också att nyhetspocketar med den senaste politiska diskussionen (Liza Marklunds val av agent, FRA-frågan etc.) kommer i bokform direkt när det är aktuellt. Vi talade ocksåom att bokbranschen är konservativ och har så varit i 50 år, enligt Winberg. Internet och bloggar är bara en i raden av trender som bokbranschen inte velat anamma. Få förlag har fungerande hemsidor idag, fortsatte Winberg och det höll vi andra med om.

Skugge sade också att den som är mest konservativ inom branschen är bokhandlarna själva med Svensk Bokhandel i spetsen. Winberg höll inte med. Hon sade att det idag är för lite kommersiellt tänkande, eller fel sorts kommersiellt tänkande i branschen. Man säljer på fel sätt och struntar i att göra fina omslag till exempel. På slutet kom vi även in på att det existerar dubbla eller parallella trender. Å ena sidan en pocketifiering av allt. En pocket är knappt värd sitt eget papper idag. Å andra sidan finns det lyxiga utgåvor som är att betrakta som design och konstobjekt. Skugge tyckte inte det var något nytt. Winberg menade också att boken har tappat sin roll som kunskapsförmedlare. ”Idag är den förströelse och underhållning”, sade Skugge. ”Vill man lära sig något letar man på nätet”, avslutade Skugge som för övrigt precis gett ut en bok med Svenska fåglar där innehållet endast kommer från Wikipedia. Skugge höll med om att det inte var den mest spännande ämnet. Kanske kommer det en sexbok i framtiden.

Webbens betydelse för bokbranschen

2252957453_3356ddc942.jpg

Det är rubriken på ett seminarium som jag ska hålla på Bokmässan, nu på fredag 13-13.20 i Natur och Kulturs monter (B04:52). Till min hjälp har jag Anna Winberg, bloggare sedan länge som nu kommer att blogga hos Natur och Kultur framöver. På I love pocket frestar Winberg med bokomslag som jag gärna vill ha som affischer. Till diskussionen kommer även Linda Skugge journalist, författare, och vd för uppstickaren Vulkan, en webplattform som ger ut böcker genom print-on-demand men som vägrar kalla sig för ett förlag.

Vi kommer diskutera varför bokbranschen är mer konservativ än man kan tro, hur pocketifieringen påverkar läsandet och varför förlagen är kommersiella fast på fel sätt. Förhoppningsvis hinner vi säga något om sms-romaner, USB-böcker och att upplagetänkandet är förlegat. Välkomna att lyssna.

 

KBT i Kulturen

 2441851569_0a989d2568_m.jpg

För en tid sedan blev jag uppringt av en journalist som undrade om kopplingen mellan kultur och KBT. Eftersom varken hon eller jag kom på några bra exempel på uttryck i kulturen, blev det inget reportage. Men jag fortsatte att tänka på det här. För ett år sedan skrev DN:s litteraturkritiker Sverker Lenas en kolumn (29/9-2007 ej på nätet) där han funderade över att Freud och den klassiska psykoanalysen var frånvarande i litteraturen, eller iallafall på Bokmässan. Lenas tes då var att KBT håller på att bli det dominerande psykologiska paradigmet och i likhet med andra paradigm brukar det avspeglas i litteraturen. Det låter inte bara rimligt utan också sannolikt tycker jag. Men frågan är då varför vi inte ser en sådan trend i litteraturen, konsten och musiken där man inspirerats av KBT. Här är ett försök att hitta några förklaringar.

1) KBT har ett mer begränsat och enklare anslag till att förklara människans existens. Det appelererar inte eller inspirerar inte konstnärer och författare till stordåd. Konstnären befinner sig i en mer spekulativ och utforskande position vilket gör att man naturligt inspireras av vidlyftiga idéer såsom till exempel psykoanalysen som inte drar sig för att gissa och slänga ut hypoteser om människan.

2) Tiden. Psykoanalysen har funnits i 100 år och haft lång tid att påverka kulturen. KBT har funnit i Sverige på allvar i max 10-15 år. Det är en kort tid och därför har inte folk hunnit komma i kontakt med KBT och sedan hunnit producera böcker och musik. Tids nog kommer vi att få se en sådan kulturtrend.

3) Traditionen. Få inom KBT-lägret har intresserat sig för att tolka, beskriva och prata kultur. Och ingen från kultursfären har därför blivit lockade att ta upp tråden. Det är med andra ord vattentäta skott mellan KBT och kultur. Det som ligger närmast är kanske mindfulnesstrenden och ACT som handlar om acceptans, meditation och avslappning. Det perspektivet hämtar ju inspiration från österländsk tradition. Kanske kan det österländska få någon att skriva en spirituell KBT-roman.

4) Med lite god vilja kan man se en koppling mellan Internet, tv-spel och KBT. Idag finns det program för att träna uppmärksamhet och arbetsminnet som till exempel RoboMemo. Dessa i sin tur har kopplingar till andra hjärnträningsprogram, Nintendo Wii och annat. Utvecklingen inom neuropsykologin påverkar oss redan och kommer att göra så ännu mer i framtiden. Kanske får vi fler romaner om träning, KBT och hjärnan som PC Jersilds klassiker ”En levande själ”, (1980).

5) Psykologin är i sig ett uttryck för vår kultur. Inte tvärtom. Jag ser i första hand psykologin som ett uttryck för den tid vi lever i och den kultur vi är en del av. På så sätt var psykoanalysen ett uttryck för förra sekelskiftets samhälle. KBT passar väl ihop med det snabba, snärtiga och ytliga samhälle vi lever i som mest fokuserar på resultat och prestationer. Intresset för KBT har tillkommit just för att vår kultur och tid behöver det. Inte tvärtom.

Avslutningsvis vore det kul att höra fler tankar om det. Dela gärna med dig om kulturella uttryck som du stött på och som inspirerats av KBT.

PS: Här ett gammalt inlägg jag skrivit om kopplingen mellan kultur och terapi, med fokus på film. Då var det med anledning av att Kulturfredag i P1 hävdade att ”alla går i terapi”.


Etgar Keret, Israels nya författarhopp

Etgar Keret

Den nya unga israeliska författargenerationen gästade Internationell Författarscen ikväll på Kulturhuset. Etgar Keret är novellist, romanförfattare som även skriver manus och regisserar film. I våras såg jag hans Jellyfish (2007) som fick Guldpalmen för bästa kamera i Cannes. En film som påminner om Miranda Julys ”Me and you and everyone we know” (2005). Filmen handlar om några personer i Tel Aviv som gifter sig och där livsöden korsar varandra, fast bara lite. En kolossalt vacker film som i färgerna påminde om Schnabels ”Fjärilen i Glaskupan”.

Ikväll samtalade Keret med Ingrid Elam. Hans historier är oftas skruvade historier från en israelisk vardag som illustrerar det absurda livet i Mellanöstern. Han berättade bland andra om tjockisen i rock som alla tror är självmordsbombare för han är så byllsig. Han tog också upp det lustiga i att offren för självmordsbombarnas dåd hamnar i offentlighetens ljus. Deras död är inte längre privat utan en del av en politisk kamp som ska manifesteras på så sätt att ministrar deltar vid begravningsceremonin till exempel.

Keret talade också om att hans berättelser handlar om människor som vill få ut maximalt av livet. En novell handlar om sonen som växer och där föräldrarna krymper i samma takt. Sonen försöker förgäves hejda sin växt genom att röka och leva osunt. Till slut går han runt med föräldrarna i fickan. För Keret är det ett sätt att illustrera känslan av att vara barn till överlevande från förintelsen.

När Elam sade att många av hans berättelser handlar om ”losers” vände sig Keret mot begreppet. Det är bara amerikaner som tänker att folk är vinnare och förlorare. Losers finns inte i andra kulturer på samma sätt, och inte i min värld, menade Keret. Han kallade Stockholm och Sverige för en stor kibbutz, där alla verkar hjälpa varandra överallt. För den som varit i Israel måste den svenska hjälpsamheten och gästfriheten vara överväldigande.

Keret tyckte också att skillnaden mellan vänster och höger i israelisk politik i första hand handlar om man tror att det kan bli bättre, då röstar man vänster. Tror man att situationen är så bra den kan bli nu då röstar man höger. Åsiktsskillnaderna kan tydligen gå rakt igenom familjer. Kerets syster är chassid och ortodox. För att kunna relatera till hennes värld började han läsa chassidernas religiösa texter som bitvis har en del inslag som är sagoliknande. Det har påverkat mitt sätt att skriva, menade Keret och Elam höll med.

Keret har bland andra skrivit en novellsamlingen ”Gaza Blues” tillsammans med den palestinske författaren Samir El-Youssef. Hans palestinske kollega har stött på helt andra problem i mottagandet bland palestinierna än vad Keret orsakat i Israel. Nu finns även Kerets nya bok ”Åtta procent av ingenting” översatt till svenska.

Här är en intervju från DN Kultur och här en från SvD. Avslutningsvis ett citat från SvD-intervjun, där det framgår att Kerets familj är speciell:

Vi är i Mellanöstern, där mycket kan hända, där man som Keret kan ha en yngre syster som har elva barn och vars rabbin förbjuder henne att läsa broderns berättelser. Och en äldre bror som är aktiv i Anarchists against war och grundare av ett politiskt parti som vill legalisera marijuana. Och en far som överlevde för­intelsen genom att gömma sig i en grop i två år.

Hur ser deras middagssammankomster ut undrar jag?

Sommarpratare med koppling till Natur och Kultur

grumme_sommar.jpg

Själv har jag inte mycket till sommarlov där jag kan ligga i en hängmatta och lyssna på Sommar. Men för den som har det finns det fyra sommarpratare som alla har någon typ av anknytning till Natur och Kultur. Den 3 juli pratar Jana Söderberg, samtalsterapeut och författare till självhjälpsboken ”Sluta jämföra dig med andra”. Hon är uppväxt i DDR och kommer förhoppningsvis berätta om sina erfarenheter därifrån. Åsa Nilsonne, psykiater, professor och författare pratar den 14 juli. Hon har också en spännande bakgrund med kopplingar till Afrika. Nilsonne bloggar ju som bekant också. 22 juli är sommarvärden Eva Swartz, vd på Natur och Kultur. Swartz tillhör eliten i det svenska kulturella etablissemanget. Hon har bland annat gjort regeringens nya kulturutredning. För den som är nyfiken på mer om henne gjorde Fokus ett porträtt i vintras. 12 augusti är det dags för översättaren Ann Henning. Om henne vet jag ingenting annat än att hon översatt flera böcker åt förlaget. Det finns säkert många fler spännande sommarpratare men det har jag inte hunnit kolla in.

Psykologiskt eftersnack om ”Motståndaren”

getfile-1.jpeg

Det blev en livlig och engagerad diskussion på Kulturhuset i torsdags. Extra kul att så många hade egna tankar och frågor. Här är ett försök att återge några saker som vi kom att diskutera. Efter filmen talade vi en del om varför filmen väcker så mycket ångest hos betraktaren. Vi diskuterade också Dr Romands mytomana inslag. Några menade att hans blygsamma lögner som höll sig inom rimliga proportioner inte gjorde att någon i hans närhet hade anledning att tvivla på honom. Åtminstone så länge de anhöriga ”ville” tro på hans uppdiktade liv för det är en viktig del i att lögner upprätthålls, menade Hector och flera i publiken.

Vi kom att diskutera Dr Romands narcissistiska personlighetsdrag. Meningarna gick isär hur pass allvarlig eller störd hans självupptagenhet var. Främst handlade hans narcissism om att han själv inte kunde tolerera att misslyckas. rädslan för att misslyckas gjorde att han inte kunde skriva tentan, söka ett jobb eller erkänna sina lögner och brister.

Mycket av samtalet ägnades åt att försöka förstå Dr Romands depressiva tendenser. De flesta var överens med Hector om att han inte led av någon depression. Men han hade depressiva perioder som han ansträngde sig aktivt för att mota bort. Filmen ger tyvärr få ledtrådar till bakgrunden till Jean-Claudes (eller Jean-Marc som han heter i filmen) historia. Men Carrères bok har ett antal intressanta partier.

Hectors tolkning var av Jean-Claudes problematik hade sitt ursprung i mammans depression som präglade barndomshemmet. Det tillsammans med pappans oförmåga och ovilja att tala om känslor och den isolerade uppväxten i Jurabergen gjorde att Jean-Claude lärde sig att tolka sin mammas alla känslostämningar. Det gör honom till en fullfjädrad mytoman som vuxen eftersom han har lärt sig att tolka människor kroppspråk, hållning, tal etc. En dålig anknytning och bristande förmåga från mamman sida att uppfostra sin son gjorde att Jean-Claude inte fick hjälp att reglera sitt känsloliv. Det gör att han inte får kontakt med sitt känsloliv och får svårt att utveckla en fungerande empatisk förmåga. Det finns en passage i Carrères bok som stöder en sådan tolkning:

”Jag ljög inte för mina föräldrar, men jag berättade aldrig vad jag kände innerst inne, utom för min hund. Jag försökte alltid att se glad ut, och jag tror inte att mina föräldrar någonsin anade hur olycklig jag var. Jag hade ingen anledning att dölja något annat för dem, men just detta dolde jag: min ångest och min betryckthet.”

Carrère och andra med honom tar också upp att depression kan ses som ett uttryck för en person som upplever en känslomässig instabilitet. Att bli deprimerad kan i vissa fall tolkas som något sunt, ett slags själens sätt att hantera en svår kris. Men Jean-Claude förmådde inte ens att bli deprimerad. Det hotande hans person för mycket att bli deprimerad. För hade han blivit deprimerad vilket han hade alla skäl i världen att bli så skulle han ha kommit i kontakt med sina känslor.

Filmens regissör Nicole Garcia fascinerades över att han inte blev avslöjad. Kanske var det Jean-Claudes stora olycka. Så här skriver Carrère:

”Hur skulle han ha kunnat ana att det fanns något som var värre än att snabbt bli avslöjad, nämligen att inte bli det, och att hans barnsliga lögn arton år senare skulle få honom att döda sina föräldrar, Florence och barnen?

Något som jag tycker känns tragisk med hans falska liv var att han inte utnyttjade det för att ha kul eller leva livet. Det hade varit lättare att förstå och fördöma. Carrère fortsätter:

”Under de femton år som hans dubbelliv varade gjorde han inte en enda ny bekantskap, talade aldrig med någon han inte kände och sökte sig aldrig till spelets, drogernas eller nattlivets parallellvärldar där han hade kunnat känna sig mindre ensam. Han försökte heller aldrig ljuga för någon utomstående.”

Det känns som höjden av meningslöshet tycker jag.

Filmen slutar med morden, men boken tar upp rättegången, och tiden i fängelset efter domen. De första psykiaterna som uträdde Jean-Claude ger också stöd för tolkningen att han var en mästare att tolka stimuli från omgivningen. Carrère igen:

”Psykiaterna hade en besynnerlig känsla av att stå inför en robot som var helt oförmögen till känslor, men programmerad för att analysera retningar som kom utifrån och anpassa sina reaktioner efter dem.”

Jean-Claudes lyckades inte överge sitt falska själv under fängelsetiden. Han fortsätter att göra sig till lags istället för att bryta ihop och komma igen. Ett psykiaterteam i fängelset konstaterar:

”Det narcissistiska teaterstycket fortsätter i fängelset, vilket tillåter huvudpersonen att ännu en gång undvika den djupa depression som han lekt kurragömma med i hela sitt liv.

Dr Romand är en historia om en mänsklig tragedi. Avslutningsvis vill jaj verkligen rekommendera den som är intresserad att läsa boken!

91005776262.jpg

Alla talar om Lars Norén och ris och ros till SR

larsnoren494_310447b.jpg

Det var givet att ”En dramatikers dagbok” skulle bli en snackis och lika givet att den som känner sig träffade av Noréns elaka penna (läs DN:s Leif Zern) skulle bita tillbaka. Jag har fascinerat betraktat mediecirkusen under den gångna veckan och tänker nu försöka sammanfatta mina intryck. Inte om boken, för den kommer jag inte ha tid att läsa (1680 sidor), utan om debatten om boken.

”En hink med skit över Kultursverige” kallade DN-Kulturs chef, Maria Schottenius Noréns mastodontprojekt. Det tillsammans med Leif Zerns onyanserade recension gjorde att flera höjde på ögonbrynen. Vissa har tagit Norén i försvar och menar att den typen av språkbruk inte känns värdigt eller sofistikerat. Ingmarie Froman skriver i SvD om problemet med kritiker som hamnar i en jävsituation när de förekommer i böcker och menar att Aftonbladet och Expressen skött sådana problem föredömligt men att DN nu trampar i klaveret.

Johan Lundberg kängar också DN på Axessbloggen:

I Sverige kallar kulturchefen för landets största morgontidning en bok för en hink skit. Det säger något om nivån på kulturklimatet, eller det som borde vara kulturklimat. Kultur betyder odling, förfining!? Att man tar ett steg tillbaka från den natur man också hyser inom sig, den som reagerar med inälvorna – les trippes. Den som talar först och tänker sen. Få recensenter har lyckats läsa och presentera En dramatikers dagbok som det det verkligen är, för mig. En bok, i en tradition av liknande böcker.

Lundberg missar inte heller chansen att återigen ta plats på sin kulturkonservativa piedestal där de världsliga ting som pågår i samhället bara är en stillbild i världhistorien. Lundberg kommenterar dagbokslitteraturen på följande vis:

”Själv tycker jag att de är rätt trivsamma att läsa – ungefär på samma sätt som Ulf Lundells sena romaner. De ger åtminstone en inblick i en människas liv, vilket är mer än vad mycket nyskriven svensk skönlitteratur ger.”

sr.gif

Som vanligt är Sveriges Radio överlägsen i sin rapportering. Studio Ett (25 april) lyckades föra ett kvalificerat samtal med Ulrika Knutsson och Björn Linell något som många kulturredaktioner misslyckas med. Bäst är Anneli Dufvas radiointervju med Norén i Biblioteket. Det har mer karaktären av ett viktigt samta. Duva har både auktoritet och finkänslighet som gör att Norén får prata till punkt, samtidigt som hon ställer kritiska frågor. Lyssna på intervjun, det är det enda som verkligen ger en ordentlig förståelse av människan, boken och processen Lars Norén.

Intressant är att SR påade programmet på webben flera dagar i förväg. Det sänds egentligen först idag måndag. Det är första gången jag hör att SR släpper materialet på nätet före det ”sänds i radio”. SR kände med rätta att materialet inte kunde ligga och vänta i flera dagar. Det konstiga är att SR fortfarande beter sig som en trögrörlig koloss i förhållande till sina lyssnare. Att man inte lyckats stuva om sin sin tablå det struntar jag fullständigt i. Jag vill höra Norénintervjun och andra aktuella program direkt, punkt slut. Tyvärr tänker SR fortfarande först radio och sen web. Det är en förlegad syn som känns obsolet år 2008.

Skall du förresten läsa en recension tycker jag Carl-Johan Malmberg i SvD gör det bra.

Något om ”Motståndaren”

getfile.jpeg

Jag gjorde ett program till gårdagens ”Psykologer tittar på film” som ger en kortare bakgrund till filmen.

”Motståndaren” från 2002 bygger på den sanna historien om Jean-Claude Romand. 1993 mördade Jean-Claude Romand sin fru, sina barn och sina föräldrar innan han gjorde ett misslyckat försök att ta sitt eget liv. Undersökningar avslöjade att han inte var läkare, som han under de senaste 18 åren påstått sig vara. Inte heller var han någonting annat han gett sken av under hela sitt vuxna liv. Den tragiska berättelsen om denne mytoman kom först ut som bok med titeln ”Dr Romand” (2000) skriven av Emmanuel Carrère. Författaren följde rättegången och brevväxlade med Romand under en längre tid. Carrère förfasades över historien och ville bland annat förstå vad som försiggick i dennes huvud under de långa dagar han låtsades vara på sitt kontor men i själva verket satt i bilen på en rastplats vid en motorväg. Carrère skrev ett brev till Dr Romand och ville brevväxla. Det skulle dröja två år innan det kom ett svar som var jakande. Carrère har själv sagt att skriva ned den här historien måste nog ses som antingen ett brott eller en bön.

91005776261.jpg

Boken växte mycket uppmärksamhet när den publicerades år 2000. Den osannolika historien inspirerade till två filmer som kom tätt efter varandra. Dels L´Adversaire (Motståndaren) och dels ”Lémploi de temps” (Time Out). Den senare förhöll sig mindre trogen till den verkliga historien.

Dr Romands livslögn inträffade under studietiden och var märkvärdigt banal. Det hela började med att han missade en skrivning och inte klarade av motgången. Istället hittade han på att han klarade tentan. Därefter stängde han in sig i sin lägenhet under hela hösten och var deprimerad och apatisk. Till slut väckte hans bäste vän Luc honom ur dvalan och livet rullade på som vanligt. Jean-Claude pluggade vidare som om inget hade hänt men tog inga tentor. Till Luc sade han att han hade cancer och skyllde depressionen på det.

19243.jpg

Motståndaren är regisserad av Nicole Garcia, född 1946. Hon har en bakgrund som skådespelerska och har medverkat i en mängd filmer. Under senare tid har hon även börjat regissera. Förutom Motståndaren blev hennes film ”Place Vendôme” (1998) uppmärksammad. Huvudrollen i Motståndaren spelas av en av Frankrikes mest kända skådespelare, Daniel Auteuil.

Så här kommenterade regissören Nicole Garcia varför hon blev inspirerad att filmatisera Carrères roman:

”I våra försök att anpassa oss till en ibland hård verklighet, skyddar vi konstant såväl oss själva som vår omgivning med en uppsjö av små lögner. När vi avslöjas börjar vi åter bygga upp vår skyddsmur. Vad skulle hända om ingen avslöjade oss? Om vi skulle tillåtas flyta iväg i det falska livets viktlöshet, till vilken vi ständigt skulle behöva komma upp med nya lögner för att inte såra någon eller göra någon besviken? En mening i Carrères bok slog mig med en enorm kraft: Det finns en sak som är värre än att avslöjas, och det är att inte avslöjas.”

Som vi älskade varandra

91700156941.jpg

Cecilia tipsade mig om ”Som vi älskade varandra” (från 2007). Boken är något så ovanligt som en modern kärleksroman. Det är en medelålders kärlek skriven av författaren Anders Paulrud som dog tidigare i år. Den pendlar mellan att vara en uppväxtskildring hela tiden på gränsen till att bli sentimental. Samtidigt berättar Paulrud om människor, förhållanden som kommer och går, förflyktigas och består. Paulrud skriver på en enkelt och snudd på trivial prosa som då och då blixtrar till. Det är befriande att slippa läsa en medelålders man som inte är självömkande. Boken blandar självbiografiskt material utan att det känns navelskådande. Paulrud skriver kort och kärnfullt på ett sätt många drömmar om, men få behärskar.

Förutom Peter Kihlgårds ”Kicki och Lasse” är ”Som vi älskade varandra” den bästa kärleksromanen jag läst på mycket länge. Läs båda två.

I SvD skrev Erik Lövendahl en uppskattande recension av ”Som vi älskade varandra”. Crister Enander har skrivit en personlig betraktelse över Anders Paulrud när han gick bort. Och slutligen en längre intervju med Paulrud gjord av Karin Thunberg för SvD med anledning av boken.

Något om Jules och Jim

jules1.jpg

För den som inte fick biljett igår så har Clarence skrivet en fin liten text som sammanfattar huvuddragen i Jules och Jim. Håll till godo i väntan på ett minireferat från diskussionen på Kulturhuset.

Filmen grundar sig på en roman av Henri-Pierre Roché (1879-1959) som tar sin utgångspunkt i konstnärs- och bohemlivet i Paris strax före första världskriget. Det var en tid av utprövning av gränser, begynnande frigörelse för kvinnorna och för männen ett osäkert vacklande mellan förtryckande höviskhet och muntert kamratskap. Ansatser gjordes till sexuell frigörelse, åtminstone i bohemkretsar.

Romanen hette ”Den långa kyssen” och är delvis en nyckelroman som lär hämtat sina modeller bland konstnärer som Pablo Picasso, Marcel Duchamp, Beatrice Wood och Marie Vasileff. Filmen lyfter fram Rochés huvudperson Kathe som i filmen kallas Catherine och de båda vännerna Jules (österrikare) och Jim (parisare) som båda uppvaktar Catherine på ett till en början lekfullt sätt. Den kamratliga samvaron djupnar till kärlek. Jules gifter sig med Catherine och de flyttar till Österrike när kriget bryter ut. Vännerna Jules och Jim kämpar på var sin sida om fronten, rädda för att döda varandra.

Vännerna återses när Jim hälsar på paret i Österrike där de fått barn tillsammans. Men äktenskapet verkar på utdöende och Catherine har varit otrogen med flera män, bl.a. Albert som bor i närheten och är sångare. Jim förstår att också han älskar Catherine. Jeanne Moureau som gestaltar Catherine tolkar i filmen Alberts visa ”Le tourbillon de la vie” som ligger till grund för filmens tema hur den svårfångade kärleken vandrar från den ene till den andre och inte finner ro någonstans. Filmens tema kring triangeldramat skildrar Catherines oförmåga att älska någon av de båda männen och ändå behålla något av sin självständighet som hon heller inte kan härbärgera. Det psykologiska dramat kommer att svänga mellan resignation, förnekande och djupnande depression hos gestalterna. Skildringen av vännernas försök att hantera svartsjuka och passion och Catherines försök att fånga en hållbar identitet som kvinna fångar in psykologiska problemområden som är aktuella också idag.

Truffauts iscensättning från 1962 har hållit väl för tidens tand och har blivit en klassiker genom sin kongeniala skildring av en epok, sitt fina foto och den stämningsfulla och mjukt beledsagande musiken.

Jag skulle vilja diskutera rollfigurernas narcissistiska problematik och det oidipala drama som döljer sig bakom de olika turerna i triangeldramat, liksom de svårigheter som den osäkra könsidentiteten hos gestalterna skapar. Hur aktuella är sådana problem idag? Har det idealiserade singellivet i motsvarande kretsar idag någon lösning att erbjuda, och hur långt har jämställdhetsdebatten fört i riktning mot hållbara kärleksförhållanden? ”Helt och fullt älskar man bara ett ögonblick i sänder,” konstaterar Roché i sin roman, och repliken återkommer då och då i filmen, direkt och indirekt. Vilka villkor och möjligheter kan vi urskilja för ett hållbart kärleksförhållande?

/Clarence Crafoord