Etikettarkiv: Mellanöstern

Bosättarproblemet på Västbanken

Har Homa, en av de största israeliska bosättningarna på Västbanken.

Har Homa, en av de största israeliska bosättningarna på Västbanken.

Idag fyller Genevékonventionen 60 år. Min bror Johannes skriver idag på SvD Brännpunkt tillsammans med Kristna Freds Generalsekreterare Elizabeth Lundgren om Israels brott mot Genevekonventionen på Västbanken. Bosättarproblematiken har efter 42 års ockupation blivit en svulst som förhindrar en fredlig lösning av konflikten. Cirka 500 000 civila israeler bor idag på Västbanken. Sedan Osloprocessen för 15 år sedan har antalet bosättare nästan fördubblats. I debattartikeln uppmanar de EU att öka pressen på Israel. Kommentarerna på artikeln är som vanligt i hätska ordalag. Som vanligt när man uttalar sig om Israels brott mot humanitära lagar och regler ska man samtidigt fördöma palestinska brott. Det märkliga med den ordningen är att man då inte kommer till pudelns kärna: Att bosättningarna är olagliga. Att det byggt ut hela tiden och att det är en politik som Israel inte skulle behöva föra.

24-28 augusti kommer Johannes och den nystartade organisationen Settler Watch genomföra flera seminarier med inbjudna israeliska människorättsorganisationer för att lyfta bosättarproblemet. Det är representanter från israeliska organisationerna Peace Now och B’Tselem.På Settler Watch hemsida finns det massor med information och fakta om bosättarpolitiken.

Att inte ha något val och mer av det samma

pict4075_11297362.jpg

Det finns en utbredd missuppfattning hos oss människor att vi i en mängd situationer inte har något val, eller alternativ. Vi tror att vi inte kan göra något annat än vi faktiskt gör. Den här föreställningen är ett tecken på ett logiskt felslut som främst handlar om att förneka andra möjliga handlingsalternativ. Genom att påstå att man inte har något val vill man förskjuta ansvaret från sig själv till omgivningen. En hållning som gör att vi slipper fundera på vårt eget ansvar för den uppkomna situationen vilket vi gärna gör som individer. Till och med i mycket pressade situationer som t.ex. vid en kidnappning finns det olika strategier som visar att den kidnappade har stor möjlighet att påverka sin situation. Läs tex. det här blogginlägget som tar upp en erfaren psykolog som undervisar för israeliska militären om hur man ska agera om man blir kidnappad.

Från israeliska politikers horisont framställs det senaste kriget mot Hamas i Gaza som oundvikligt. Ingenting kunde vara mer felaktigt. Det finns många sätt att bemöta Hamas som inte handlar om att starta krig. Det är farligt att politiker och militärer kommer undan med den typen av verklighetsbeskrivningar. Det är naturligtvis mänskligt och förståeligt men tragiskt. På samma sätt har Hamas hela tiden haft mängder av möjligheter att handla annorlunda om man velat. Utrymmet har varit större än vad ledningen hela tiden ger sken av.

När svenske poeten och författaren Mohamed Omar går ut och säger att han nu stödjer den islamistiska saken som Hamas och Iran driver mot Israel, är det samtidigt en lika påfallande brist att vilja att se nyanser och alternativ. I Studio Ett (tisdag 13 januari) lade Omar ut texten och förklarade att han inte brydde sig om att homosexuella i Iran avrättas. Argumentet var ungefär att Saudiarabien också behandlar människor illa och de kritiserar ingen. Omar menade också att folken har valt Hamas och den iranska regimen och att vi som västerlänningar inte kan ha åsikter om andra kulturers samhälle och värderingar. Den här typen av extrem kulturrelativism har blivit allt vanligare i dagens svenska samhälle. Kulturrelativismen ser jag som en farlig och antidemokratisk kraft som tyvärr har fått fotfäste hos många människor i Sverige. Det är anmärkningsvärt att föra fram så svartvita tankegångar som Omar är ett exempel på, i en tid när vi har stor tillgång på information. Det ger närsyntheten ett ansikte. Många misstar poängen med att vara radikal. Idag är en verkligt radikalt hållning att föra fram en balanserad hållning.

På gårdagens föreläsning om parterapi talade Ola Jameson från Psykologpartners om KBT och parterapi. Till skillnad från tidigare former av beteendeterapi som fokuserade på att förändra beteenden arbetar Jameson i första hand med acceptans inför den andre. Den här metoden kallas för IBCT (Integrative Behaviour Couples Therapy). Tanken är att det är först när man slutar att försöka förändra den andre parten och istället vänder blicken mot sig själv och skärskådar det egna beteendet och den egna förändringspotentialen, som verklig förändring kan komma till stånd i en parrelation.

Det här perspektivet har sina rötter i konflikthantering och är enkelt applicerbart på Israel-Palestinakonflikten. Vem hör t.ex. Hamas tala om det egna handlandet och möjligheten att göra annorlunda? Och vem hör israeliska politiker prata om den egna viljan att förändra sig och göra eftergifter? Paul Watzlawick har skrivit om förändringar och att vi människor i en konflikt eller dispyt ofta väljer att göra mer av detsamma. Det här kallade Watzlawick för första ordningens förändring. När Israel återigen invaderar Gaza är det just mer av det samma som är det man tar till. Trots att få tror på en militär lösning av konflikten och trots att detta har prövats om och om igen under så många år är det den enda vägen politik. Analogin med Hamas raketattacker som regnar över södra Israel är självklar. Det är också hela tiden mer av det samma.

Ett problem är också att Israel under Sharons ledning drog sig ur Gaza 2005, gjorde detta ensidigt. Man valde att inte förhandla med motparten. Det som för Israel upplevdes som en eftergift man i själva verket ett ensidigt handlande som inte signalerade dialog eller acceptans. Det faller på sin egen orimligthet att man kan skapa fred och försoning om man inte pratar med motparten. Det gäller i alla konflikter, stora som små. Det är sorgligt att sans, förståelse och dialog tycks vara så långt borta.

PS: För övrigt håller jag med Jonas Morian, med tillägget att mina resor till Libanon och Israel gör att jag tycker mig ha lite mer koll än medelsvensson när det gäller Mellanöstern.

Läs även Gideon Levy, journalist på Haaretz som skriver i DN idag om att prata fred och starta krig. Levy menar att risken är stor att Ehud Barak, Ehud Olmert och Tvipi Livni skommer att ställas inför en internationell krigförbrytardomstol på grund av Gazakriget.

Reflektioner efter samtalet om Unge Freud i Gaza

370×150-2.jpg

En fullsatt salong (140 personer) hade kommit till Zita för att se filmen och lyssna på samtalet efteråt. PeÅ Holmquist berättade innan filmen att han följt Ayed familj sedan denne var 3 år gammal. PeÅ och Ayeds far Mustafa är vänner sedan länge. När han fick reda på Ayed utbildat sig till psykolog kände han att det var en vinkel och en möjlighet att komma det palestinska samhället inpå livet på ett nytt sätt. Filmen innehåller lite politik utan de politiska händelserna är en fond som filmen har att förhålla sig emot.

Efter filmen talade vi en del om de utmaningar som det innebär att bedriva terapi i hemmet. De flesta av Ayeds patienter träffar han på hembesök. Ibland kommer de till kliniken där Ayed jobbar men det tycker han oftast är sämre för det är stoj och stim och mycket folk som rör sig där. Med svenska psykologögon är det ovant med hembesök där ofta hela familjen ingår. Särskilt lugnt verkar det sällan vara. Men Ayed menade att det var bra att träffa familjen och bygga upp ett förtroende hos dem för det terapeutiska arbetet. På så sätt blir hans arbete miljöterapeutiskt. Psykoterapeuten Anna Gerge, som var gäst talade om att vi i Sverige ofta har avskärmat terapiarbetet och flyttat det till sjukhus och mottagningar. På så sätt skapas ibland ett onödigt avstånd.

En annan sak som jag var nyfiken på var religionen plats i det terapeutiska arbetet. Ayed såg det som ett naturligt sätt att möta människor där de befinner sig. Jag skulle inte prata så mycket om Gud och tro om jag arbetade i Sverige, sade Ayed. Men eftersom det är en stor del av människor vardag och kultur måste jag prata på en nivå som gör att det terapin fortskrider på ett bra sätt. Anna Gerge talade om sina erfarenheter av att möta flyktingar och traumatiserade personer på Kris och Traumacentrum. Hennes erfarenhet är att en starkt gudstro ofta är en resurs och en tillgång för att nå bra resultat i terapin. de människor som även tappat sin tro, har i allmänhet tappat hoppet, vilket försvårar möjligheterna att bli bättre genom terapi.

Gerge påminde också om att trauman och svåra kriser kan utlösas långt senare när man kommit till Sverige, tex. för alla de tusentals irakiska flyktingar som kommit under senare tid. Personer som tycks kalrat krisen och omställningen till Sverige kanske drabbas av en liten motgång och så kan hela livet falla samman när obearbetade trauman dyker upp igen med full kraft.

Vi pratade om att Ayed i filmen använder sig av avslappningsövningar med alla sina patienter. För mig som svensk psykologstudent kändes det speciellt. Ayed menade att det var ett bra sätt att skapa lugn och ro i det terapeutiska mötet. Avslappningsövningarna kan även patienter lära sig att använda på egen hand vilket är en fördel. Det är få människor i Gaza som känner sig trygg och säker vilket gör det extra viktigt för Ayed som psykolog att bistå med en trygghet i kontakten och där blir avslappning ett viktigt verktyg. Det funkade även på några traumatiserade Hamasledare fast de ville inte göra övningarna till musik.

Det kom flera frågor om Inas som lider av ätstörningar i filmen. Situationen för kvinnorna i Gaza är utsatt och svår vilket framkommer tydligt i filmen. Flera undrade om hur det gått för Inas, flickan med ätstörningar. Ayed berättade att flickans blivit bättre men att han nu jobbade med hela familjen i terapi för att försöka komma tillrätta med moderns nedlåtande stil mot Inas. Två års terapi hade inte kunnat bota Inas dåliga självkänsla och tråkningar från familjen.

Nadia Jebril frågade om den stigmatisering som finns i det palestinska samhället att antingen är man frisk eller så är man galen. Ayed bekräftade den bilden och sade att det är viktigt att etablera en dialog och en förtroendefull stämning med de anhöriga och deras familjer, vilket framkommer tydligt i filmen.

De flesta kritiker har irriterat sig över filmens titel; Unge Freud i Gaza. Clarence Crafoord tyckte att det var en passande titel efter som Freud var ungefär lika gammal som Ayed när han öppnade sin första egna praktik i Wien 1885. Där var han tvungen att skapa nya terapimetoder och teorier utifrån den verklighet han mötte. Crafoord tyckte att det var precis vad Ayed gjorde i Gaza 2008.

Det finns mycket mer att säga och allt blev inte sagt. Men fyll gärna på med egna kommentarer och reflektioner ni som var där och ni andra som undrar något. Stort tack till alla som kom, ställde frågor och till alla som gjort det möjligt att få hit Ayed och göra den här visningen.

Psykologer tittar på film visar Unge Freud i Gaza

 370×150-2.jpg370×150.jpg

Söndagen den 9 november kl. 15 visar Psykologer tittar på film i samarbete med Folkets Bio, dokumentärfilmen Unge Freud i Gaza. Filmarna PeÅ Holmquist och Suzanne Khardalian har följt Ayed al Hamdany, en 28-årig palestinsk psykolog i flyktinglägret Jabaliya i Gaza. Med kameran får vi följa Ayed under två års tid när han gör hembesök i flyktinglägret med portföljen svängande i handen. Ayed ger terapi till unga Inas med självmordstankar, till Maysa med traumatiska upplevelser, till Hanan som lever i yttersta fattigdom, till Abed som varit självmordschaufför och till några stympade företrädare för Hamas. Ayed är en djupt engagerad psykolog som varvar avslappningsövningar med familjesamtal. Han försöker skapa ett liv bättre liv under svåra omständigheter för sina patienter samtidigt som hans familj tycker att han borde gifta sig. Det är en komisk och tragisk film från ett Gaza långt bortom den vanliga medierapporteringen.

PeÅ Holmquist och Suzanne Khardalian är oberoende svenska filmare med långt förflutet i Mellanöstern. Tillsammans har de gjort mer än femtio dokumentärfilmer, många av dem prisbelönta och visade över hela världen såsom Gaza Ghetto och Tillbaka till Ararat. PeÅ Holmquist finns även på plats vid visningen.

Filmen börjar kl. 15.00. är 1h 30 min. Efteråt samtalar Anna Gerge, leg psykoterapeut och handledare med publiken. Hon jobbar på Kris och Traumacentrum vid Danderyd Sjukhus och har bland annat specialiserat sig på trauma, hypnos och EMDR.

Biljetterna släpps imorgon den 29 oktober och kostar 100 kr och bokas via Zita, Birger Jarlsgatan 37, 08-23 20 20, eller på nätet.

Varmt välkomna!

PS: Filmen har premiär på Zita den 7 november.


Vad händer i Hebron?

vadardet.jpg

En palestinsk pojke tittar på när några av Hebrons israeliska bosättare tågar genom stadens gamla marknad under skydd av israelisk militär. En vanlig syn på lördagar. 

Söndagen den 5 oktober kommer min bror Johannes att berätta för alla intresserade om Hebron. Presentation om Hebron på Västbanken kommer att handla om de tre månader som han tillbringade där nere som internationell observatör. Jag besökte honom under ett par dagar i somras och blev verkligen chockad över situationen. Hebron är är den enda staden på Västbanken där israeliska bosättare lever mitt bland den palestinska befolkningen. Hebronbosättarna är ökända och tillhör israels mest extrema. Deras närvaro har gjort staden till en extremt segregerad stad full av soldater och militärposteringar.

Johannes kommer att berätta om sina egna upplevelser, om hur de israeliska bosättarnas närvaro påverkar staden,om sin roll som internationell observatör och om israeliska människorättsorganisationers fruktsamma samarbete med palestinier i staden. för den intresserade kan man läsa utförliga berättelser från Israel/Palestina på hans blogg Najahund.

Presentationen börjar kl 16 och tar cirka en timme. Efteråt finns möjlighet att ställa frågor och tid för diskussion. Den eminenta espressobaren Tvålpalatset (Mariatorget) där presentationen sker har öppet från klockan 15 så kom gärna tidigare för att ta en kaffe och titta på bildspel från Israel/Palestina. Det är gratis.

PS: Under hösten och vintern kommer Johannes att föreläsa på skolor och organisationer som är intresserade att veta mer om hur det är att jobba med mänskliga rättigheter och att vara internationell observatör.

Fler bilder på Facebook.

shootingback.jpg

Diaa och Ahmed Haddad med sin lillebror. Videokameran i Diaas hand har familjen fått från den israeliska människorättsorganisationen B’Tselem i ett projekt som kallar Shooting Back. Projektet syftar till att uppmärksamma bosättarnas våld och sprida information om vad som sker i området.shuhadastreet.jpg

Hebrons tidigare huvudgata och kommersiella centrum Shuhada Street är numera delvis helt avstängd för palestinier. De boendes balkonger och fönster är skyddade av galler på grund av bosättarnasattacker med bland annat stenar och flaskor. 

Etgar Keret, Israels nya författarhopp

Etgar Keret

Den nya unga israeliska författargenerationen gästade Internationell Författarscen ikväll på Kulturhuset. Etgar Keret är novellist, romanförfattare som även skriver manus och regisserar film. I våras såg jag hans Jellyfish (2007) som fick Guldpalmen för bästa kamera i Cannes. En film som påminner om Miranda Julys ”Me and you and everyone we know” (2005). Filmen handlar om några personer i Tel Aviv som gifter sig och där livsöden korsar varandra, fast bara lite. En kolossalt vacker film som i färgerna påminde om Schnabels ”Fjärilen i Glaskupan”.

Ikväll samtalade Keret med Ingrid Elam. Hans historier är oftas skruvade historier från en israelisk vardag som illustrerar det absurda livet i Mellanöstern. Han berättade bland andra om tjockisen i rock som alla tror är självmordsbombare för han är så byllsig. Han tog också upp det lustiga i att offren för självmordsbombarnas dåd hamnar i offentlighetens ljus. Deras död är inte längre privat utan en del av en politisk kamp som ska manifesteras på så sätt att ministrar deltar vid begravningsceremonin till exempel.

Keret talade också om att hans berättelser handlar om människor som vill få ut maximalt av livet. En novell handlar om sonen som växer och där föräldrarna krymper i samma takt. Sonen försöker förgäves hejda sin växt genom att röka och leva osunt. Till slut går han runt med föräldrarna i fickan. För Keret är det ett sätt att illustrera känslan av att vara barn till överlevande från förintelsen.

När Elam sade att många av hans berättelser handlar om ”losers” vände sig Keret mot begreppet. Det är bara amerikaner som tänker att folk är vinnare och förlorare. Losers finns inte i andra kulturer på samma sätt, och inte i min värld, menade Keret. Han kallade Stockholm och Sverige för en stor kibbutz, där alla verkar hjälpa varandra överallt. För den som varit i Israel måste den svenska hjälpsamheten och gästfriheten vara överväldigande.

Keret tyckte också att skillnaden mellan vänster och höger i israelisk politik i första hand handlar om man tror att det kan bli bättre, då röstar man vänster. Tror man att situationen är så bra den kan bli nu då röstar man höger. Åsiktsskillnaderna kan tydligen gå rakt igenom familjer. Kerets syster är chassid och ortodox. För att kunna relatera till hennes värld började han läsa chassidernas religiösa texter som bitvis har en del inslag som är sagoliknande. Det har påverkat mitt sätt att skriva, menade Keret och Elam höll med.

Keret har bland andra skrivit en novellsamlingen ”Gaza Blues” tillsammans med den palestinske författaren Samir El-Youssef. Hans palestinske kollega har stött på helt andra problem i mottagandet bland palestinierna än vad Keret orsakat i Israel. Nu finns även Kerets nya bok ”Åtta procent av ingenting” översatt till svenska.

Här är en intervju från DN Kultur och här en från SvD. Avslutningsvis ett citat från SvD-intervjun, där det framgår att Kerets familj är speciell:

Vi är i Mellanöstern, där mycket kan hända, där man som Keret kan ha en yngre syster som har elva barn och vars rabbin förbjuder henne att läsa broderns berättelser. Och en äldre bror som är aktiv i Anarchists against war och grundare av ett politiskt parti som vill legalisera marijuana. Och en far som överlevde för­intelsen genom att gömma sig i en grop i två år.

Hur ser deras middagssammankomster ut undrar jag?

Vad händer egentligen i Libanon?

amal_shia_gunman_27318t.jpg

Den frågar kan man verkligen ställa sig. Vilka källor ska man lita på? Vem har inte en dold agenda i händelserna? Här är ett försökt att sammanfatta situationen och alla motstridiga rapporter. DN rapporterar liksom SvD via Reuters om att omvärlden börjar reagera på händelserna i Beirut. Det är en summarisk rapport som inte svara på frågan varför det hettar till just nu.

Robert Fisk är på plats i Beirut och hans analys av läget är sansad och balanserad. I Fisks artikel idag i Independent är rubriken:

”Hizbollah rules west Beirut in Irans proxy war against US”.

Det är svårt att inte tro något annat. Maktdemonstrationen i Beirut måste varit välplanerad sedan länge. Hezbollah visar musklerna och ställer regeringen mot väggen. På sikt är ju en sådan situation ohållbar. Men bägge parters oförmåga att kompromissa är symtomatiskt. Varje provokativ handling leder till en mothandling i en spiral som ingen har kontroll över. Fisk fortsätter och drar paralleller med den palestinska situationen:

When Hamas became part of the Palestinian government, the West rejected it. So Hamas took over Gaza. When the Hizbollah became part of the Lebanese government, the Americans rejected it. Now Hizbollah has taken over west Beirut. The parallels are not exact, of course. Hamas won a convincing electoral victory. Hizbollah was a minority in the Lebanese government; its withdrawal from cabinet seats with other Shias was occasioned by Mr Siniora’s American-defined policies and by their own electoral inability to change these.

Fisk är inne på att Libanon är skådeplatsen för konflikten melan USA och Iran. Han fortsätter:

No, this is not a civil war. Nor is it a coup d’etat, though it meets some of the criteria. It is part of the war against America in the Middle East. The Hizbollah ”must stop sowing trouble,” the White House said rather meekly. Yes, like the Taliban. And al-Qa’ida. And the Iraqi insurgents. And Hamas. And who else?

Irans och USA:s inblandning är viktig men samtidigt har Hezbollah demonstrerat att man har en egen agenda som inte styrs helt från Teheran. Att alltför mycket betona Iran och USA gör att man underkänner libanesernas egen del i konflikten. Lite i den riktningen hamnar Guardians journalist Nicholas Noe när han analyserar situationen.

Hezbollahs aktion ser ut som en seger, men samtidigt förlorar de legitimitet i omvärlden och bland sunnimuslimer i Mellanöstern. För Hezbollah har tidigare haft ett visst stöd bland sunnimuslimer eftersom de krigar mot Israel. Så länge vapnen används mot Israel är de berättigade men i samma stund som vapnen används mot sunnimuslimer och kristna libaneser så förbrukas den gnutta legitimitet som man hade. Så här sade den libanesiska regeringen i ett uttalande som Daily Star citerar:

”Hizbullah’s claim that its arms were only targeted at Israel have proved false and invalid in the past two days, which witnessed the uses of such arms against the Lebanese people.”

Det ligger onekligen något i det. Liberale Fredrik Malm frågar sig om det är Syriens hemliga förhandlingar med Israel om Golanhöjderna som ligger bakom Hezbollahs agerande. Han skriver:

Samtidigt som Hizbollah har nära band till Iran har de också nära band till Syrien. Senaste tiden har uppgifter florerat om samtal mellan Israel och Syrien. Även Turkiet är involverat i detta. Det skulle kunna innebära en överenskommelse där Syrien får tillbaka Golanhöjderna mot att de i gengäld bryter med Hizbollah. Det vore ett stort genombrott och skulle underlätta ett israeliskt tillbakdragande från Västbanken, och öka stödet för Abbas. En sådan fred accepterar givetvis varken Hizbollah eller Iran. Det är ingen omöjlighet att händelserna i Libanon kan ha ett samband med just detta, men det skulle då också innebära att Syrien inte är regissören.

En intressant tanke. Om Hezbollah förlorade stöd av Syrien skulle man vara utlämad åt Iran. Stödet till Hezbollah har framför allt skett ekonomiskt och ideologiskt från Iran men logistiskt har det skett via Syrien.

Robert Fisk tycker sig höra ett obehagligt tonläge mellan ledarna och skriver:

Yet still the language of Nasrallah – like that of Kabbani – was frightening, even though he had behind him the national flag of Lebanon with its green cedar tree as well as Hizbollah’s own yellow banner. To call Jumblatt ”a liar, a thief, a killer…” – though this view might be heartily reciprocated by Jumblatt himself – is language that puts Lebanese in danger of their lives.

Det är oroande minst sagt.

Avslutningsvis klagar Jinge på att svensk media återrapporterar västliga (läs amerikanska) underrättelsekällor och deras pressmeddelanden. Det är förvisso sant att rapporteringen är bristfällig men samtidigt väljer Jinge att spekulera, välja ut och hänvisa till källor som inte är trovärdiga. Att framställa oppositionen mot Libanons regering som en allians av både kristna och muslimer är att negligera det faktum att Hezbollah och shiamuslimerna är den dominerande parten av oppositionen. Den enda kristna gruppen som stödjer oppositionen är exgeneralen Michel Aoun och dennes läger. En udda typ som var på dekis men som återvände 2005 efter en lång tids exil och splittrade det kristna lägret. Aouns personliga revansch har varit ett sätt att trycka dit sina kristna rivaler. Det handlar som sig bör sällan om demokratiskt sinnade politiker utan om personlig makt och prestige. Det gäller Aoun, Nasrallah liksom de libanesiska regeringen med Saad Hariri och Walid Jumblatt i spetsen. Det är tragiskt, men sant. Och det är inte USA:s eller Irans fel att det ser ut så. Det är libanesernas och deras poltiska företrädares fel, något som liberala Daliy Star ofta påpekar.

Skarpt läge i Beirut

Hezbollah och regeringstrogen milis skjuter på varandra i Beirut för tredje dagen i rad. Det är kusligt hur likt upptrappningen följer det möster som rådde inför inbördeskriget 1975. Det har varit en tidsfråga innan Libanons kris leder till väpnade strider. Det har gått ett halvår utan att landet har lyckats utse en ny president. Trots att man till slut enats om att utse armégeneralen Michel Suleiman till president har man istället börjat tvista om regeringsmakten.

Nu tycks ridån vara på väg ner för gott. Följderna kan bli katastrofala. Det är cyniskt av Hassan Nasrallah och av ledarna för de kristna lägret att hantera människor så lättvindigt. Daily Star rapporterar att Hezbollah övertagit flera kristna eller regeringstrogna distrikt i Beirut. Om så är fallet och militären och polisen inte kan förmå parterna att lägga ned vapnen fruktar jag att Hezbollah kommer ta kontrollen över hela staden. De är beväpnade till tänderna sedan kriget mot Israel för två år sedan. Michael Winiarski skriver i DN ”att det finns anledning att frukta det värsta”. Det gör det sannerligen. Läs även om raketattacken mot Saad Hariris hus.

Johannes Mosskin till Mellanöstern

eappi.gif

I eftermiddag lyfter planet som ska ta min bror till hetluften i det heliga landet. Tre månader ska ha vara där och arbeta som ekumenisk följeslagare på uppdrag av Sverige Kristna Råd. Han kommer vara en del av det internationella fredsprojektet som EAPPI driver. Projektet syftar till att dämpa våldet och främja respekten för folkrätten. Närvaron är ett uttryck för praktisk solidaritet för utsatta grupper – så väl palestinier som israeler. Programmet arbetar för att få ett slut på den israeliska ockupationen och få till stånd en rättvis fred baserad på internationell rätt och relevanta FN-resolutioner. Johannes arbetsuppgifter under de kommande tre månaderna är att:

• vidga handlingsutrymmet för palestinier och israeler som arbetar för en fredlig lösning och för de mänskliga rättigheterna.

• ge moraliskt stöd och hopp åt de krafter som verkar för en fredlig lösning.

• samla och sprida information och kunskap om vad som sker i området.

Johannes passar på att återupplivar sin blogg Najahund där han tidigare skrivit om sina resor och vistelser i Libanon, Syrien och Iran. Om du vill ha en direktrapport från regionen rekommenderar jag att följa hans blogg. Lycka till på resan!

ÖP (Östersundsposten) missar inte möjligheten att referera till resan som ”Jämte vill stärka folkrätten i Palestina”. Men det får man bjuda lokalpressen på.

Den sorgliga debatten om Mellanöstern

images.jpeg

Den senaste tiden har jag skrivit en del om Mellanöstern. Per Gudmundson formulerade en bra men begränsad analys som ledde till en hel del kommentarer. Vill man se en film om det hjältemodiga Israel kan man titta på den här propagandafilmen från Horowitz Freedom Center. Den blandar riktiga fakta med skeva påståenden i en salig röra med suggestiv Sagan-om-Ringen-liknande musik i bakgrunden. Där framställs alla Israels krigshandlingar som försvarskrig (18 år av ockupation av södra Libanon inkluderat) och araberna som blodtörstiga anfallare. Tänk om det vore så enkelt. DN tror att det nu finns ett nytt unikt tillfälle i Israel-Palestina-konflikten. Det tror inte jag. Läs mer