Etikettarkiv: Mellanöstern

Svar från SvD:s politiske chefredaktör

Jag blev arg på SvD:s ledare från den 5 juni och skrev ett öppet brev till Per Gudmundson på ledarredaktionen. Gudmundson hänvisade till den politiske chefredaktören PJ Anders Linder. Så här svarade han:

”Hej!
Tack för mejl. Det stämmer att SvD inte tycker att Sverige ska stödja en
regering där Hamas ingår (vilket inte bör utesluta humnaitär hjälp).
Artikeln till minne av sexdagarskriget syftar bl a till att påminna om den
israeliska demokratins utsatthet. Israel gör åtskilligt som förtjänar
kritik, och sådan kritik har SvD framfört många gånger, men SvD anser också
att kritiken i omvärlden mot Israel ofta är ensidig.
Med vänliga hälsningar
PJAL”

Det var ju vänligt av Linder att svara även om hans svar är lagom vagt och allmänt hållet.

Nya sprängattentat i Beirut

cornichen.jpg

På Beiruts berömda strandpromenad Cornichen dödades en antisyrisk politiker, några livvakter och civila. Sammanlagt tio döda och ytterligare elva personer skadades. Den annars så fridfulla Cornichen, full med Medelhavsbris blev skådeplats för den nionde explosionen i Beirut på fyra veckor. Från Daily Star. Betäckningen antisyrisk är märklig, men förståelig i ett libanesiskt kontext där Syrien anklagas för att ligga bakom de mesta oroligheterna. Striderna i det palestinska flyktinglägret Nahr al-Bared fortsätter. Det ser mörkt ut i Libanon liksom på Gazaremsan. Och i Israel och i Bagdad. Var ser det ljust ut?

Öppet brev till Per Gudmunsson på SvD

Hej!

Jag läser din blogg med stort intresse. Särskilt dina kritiska synpunkter om den islamistiska rörelsen som sällan tränger fram i mainstreammedia. Och som ännu inte konverterad frihetlig vänster var det med stor behållning jag läste din text om Göteborgskravallerna. Nåväl. Nu är du en del av SvD-ledarredaktion och som sådan hoppas jag du hjälper till att nyansera diskursen om Mellanöstern. 5 juni skriver SvD en synnerligen illa skriven ledare. Såväl språkligt som innehållsmässigt. Den förvirrade artikeln tycks vara ett inrikespolitiskt inlägg mot att socialdemokraterna ordnar en demonstration med rubriken ”Fred Nu!”, men i sin iver att vara arg på Mona och Socialdemokraterna skriver man en Ledaren full av felaktigheter och utan perspektiv. Perspektivlöshet anklagar Ledaren andra för när man själv beskriver verkligheten på marken lika enögt som Condoleazza Rice skulle ha gjort.

Snälla Per, säg att du inte håller med om beskrivningen i ledaren. Den antipragmatism SvD:s ger uttryck för är på sin höjd ideologisk renlärig men konsekvenserna av denna renlärighet är ju förödande. Några saker artikeln är så perspektivlösa att de bör redogöras för i klartext.

Här är några frågor till dig och SvD-ledarredaktion.

1. Artikeln insinuerar att Carl Bildt vill få till en mer normal biståndshantering. Är det bättre att ge bistånd indirekt via svåröverskådliga organisationer än att ge den direkt till den palestinska myndigheten som är vald i ett demokratiskt val?

2. Är det en bra lösning att inte ha diplomatiska kontakter med den Hamasledda palestinska regeringen, trots att det är den demokratiskt valda representanten för det palestinska folket?

3. Måste man inte förhandla med de som har makten hur obehagliga man än tycker att de är om man vill uppnå fred?

4. SvD skriver: ”Om den arabiska nationen fick bestämma skulle Israel inte finnas.” Vilken är den arabiska nationen? Arabvärlden, Palestina, eller någon annan? Hur kan man uttrycka sig så slarvigt. Den finns som bekant kristna araber. Bara för att göra det hela mer komplicerat. Vad menar SvD egentligen?

5. SvD väljer att kalla muren för skyddsbarriär trots att Haagtribunalen tex. har kommit fram till att den bör kallas just för mur. Varför kallar ledaren muren för skyddsbarriär?

6. Ledaren blandar bort korten med kritiken mot muren. Israel har rätt att försvara sig men man har byggt muren till stor del på ockuperad mark. Tycker inte SvD att det är rätt att kritisera Israel för det?

I samma tidning som denna ledare finns en bra artikel om förhållandena i de av Israel ockuperade Golanhöjderna. En balanserad och läsvärd skildring av cowboys, druser och ambivalensen inför att lämna tillbaka Syrien till Golan. Den pragmatism som israelerna i reportaget uttrycker är fjärran från SvD ledare. Det är en gåta för mig att båda dessa beskrivningar kan stå i samma tidning.

Kan du förklara hur det här hänger ihop Per?

Tacksam för svar

/Jonas Mosskin

PS: Läs även Jinges kommentar på SvD:s Ledare.

Eldstrider i palestinskt flyktingläger i Libanon

70 döda under två dagar strider mellan den libanesiska säkerhetstjänsten och Fatah al-Islams män. Striderna pågår utanför Libanons andra största stad Tripoli, i norra delen av landet. Många fler tros vara skadade och kan inte komma ut. Röda Halvmånen får inte komma in i flyktinglägret Nahr al-Barid. 40 000 palestinier är instängda. Upprinnelsen till historien är ett misstänkt bombattentat i Beirut som fatah al-islam anklagas för, men också en jakt på några bankrånare som ledde in i flyktinglägret. De 400 000 palestinier som bor i Libanon bor i temporära (60 år gamla) områden som FN hyr av den libanesiska staten på obestämd tid. Paelstininska grupper styr dessa områden själva med egen polis och militär, en inte helt okomplicerad lösning med tanke på vad som utspelar sig i Gaza. Daily Star skriver ikväll att en bomb har exploderat i västra Beirut utanför det ryska kulturcentret, sju döda. För den som vill följa utvecklingen i Libanon rekommenderar jag verkligen Daily Star. Andra som kommenterar är Reuters och DN.

Per tar upp kopplingarna mellan den här udda gruppen Fatah al-Islam och Sverige. Martin kastar sig på ett plan till Beirut för att fota. Jag och Johannes diskuterar frågan på måndagsträningen på gymmet. Jag tänker mest på den desperata kvinnan på Rapport som vädjade om hjälp. Vem bryr sig om henne?

Bin-Laden försökte värva Robert Fisk

255619_120_180-1.jpg

Det blir mycket Fisk när den kommer på besök till Östersjöregionen. Alla journalister och redaktioner får plötsligt upp ögonen för en udda typ som faktiskt lever och verkar från den region han bevakar. Den 9 maj finns en längre intervju på engelska på Studio Etts hemsida. Där berättar Fisk att Osama bin-Laden drömde att Fisk kom till honom med yvigt skägg och anslöt sig till kampen mot den stora satan. Fisk berättar också om skräcken att sitta på ett Air France-plan påväg till Amerika när han nås av rapporterna om attackerna på World Trade Center. Stewarden och Fisk började genast spana in passagerarna efter misstänkta mörkhyade och  skäggiga flygkapare. I det ögonblicket insåg Fisk att han var rasist.

Per Jönsson intervjuade Fisk för DN:s räkning och i dagens DN skriver Peter Löfgren en essä om Fisks bok ”Det stora kriget för mänskligheten” som nu finns översatt till svenska. Löfgren är själv bosatt i Mellanöstern vilket ökar hans trovärdighet och perspektivförmåga när det handlar om att rapportera om Mellanöstern. Läs också mintt tidigare inlägg om Fisk.

Robert Fisk kommer till Stockholm 9 maj

81ebeb93-a4e3-4314-ac16-0c813f364102.jpg

Robert Fisk är en legendarisk journalist som kommer till Kulturhuset och Internationell författarscen på onsdag 9 maj. Fisk samtalar med Göran Rosenberg om sin senaste bok ”The great war for civilization”. Fisk har bott och verkat i Mellanöstern med Beirut och Libanon som bas sedan inbördekriget bröt ut 1975. Efter sju sorger och åtta bedrövelser är han fortfarande vid liv och bor i Beirut. Därifrån har han skaffat sig en unik blickpunkt på världen. Här en artikel från förra sommarens Libanonkrig. Fisk är korrespondent för The Independent som har en utförlig samling med artiklar av honom. Det finns en inofficiell hemsida med fler artiklar av Fisk.

omslag-pitynation.jpg

Jag har läst Fisks tegelsten ”Pity the nation”. Det är en 700-hundrasidig betraktelse över inbördeskriget i Libanon 1975-1990. Den är bitvis snårig om man inte känner till fakta på marken. Men Fisks bok är samtidigt en överväldigande redogörelse för alla möjliga heliga och oheliga allianser under krigsåren. Alla grupper har haft fingrarna i syltburken. Alla har krigat med alla mot alla. Libanon går igen och för att förstå hur Hezbollah uppstod och varför vissa älskar eller hatar Syrien eller varför USA och EU är så misstrodda bland libaneser är ”Pity the nation” en ovärderlig bok.

Apartheid på Västbanken?

palestine_peace_not_apartheid.jpg

Den förre demokratiske presidenten Jimmy Carter har skrivit en bok med titeln Palestine Peace Not Apartheid. Där försöker Carter samla ihop vad som hänt sedan Camp David-avtalet 1978. I New York Review of Books skriver Joseph Lelyweld en mycket lång recension och kommentar till Carters bok. Det är kontroversiellt att ta orden Apartheid i sin mun. Det går nog inte att underskatta betydelsen av av att som amerikansk ex-president göra dessa jämförelser. Lelyweld är dock inte nöjd. Han tycker att Carter tonat ned likheterna med raslagarna i Sydafrika. Enligt Lelyweld finns det än fler likheter i politik och ideologi än vad Carter lyfter fram. Det brukar sällan vara fruktbart att jämställa grymheter med tex. nazisternas framfart som politiker och debattörer ofta gör. Men i fallet med Israel och Palestina sätter det fokus på den absurda bosättarpolitiken och de tvåskiktssamhälle som Israel utvecklats sig till. Lelyweld övertygade mig i sin essä att det finns en poäng med Apartheidliknelsen. Att påpeka det orimliga i den israeliska ockupationspolitiken är inte att vara antisemisk. Det är att nyktert konstatera fakta på marken. Och nej jag tycker inte det är okej att spränga sig själv i luften.