Du tittar nu på taggen Israel. Tillbaka »

Några intryck från Göteborgs Filmfestival

Filmkritikern Hynek Pallas är ilsken både på SFI som fegar om kvotering och på journalister som gnäller på att festivalen är för smal. Jag delar Pallas syn att styrkan med Göteborgs filmfestival är bredden, mångfalden och att man satsar på att lyfta fram filmen som kulturytrring. Det är befriande att se filmer från Nicaragua, Malaysia, Ungern, Israel, Estland och Tjeckien som jag gjorde vid sidan om de stora filmländerna USA och Frankrike. Kvalitén är förvånansvärt hög och göteborgarna får verkligen man ur huse och fyller nästan varje visning även av smalare filmer. Det är stort och viktigt i tider av SF:s monopol och fördumningsfilmer.

Hynek har också lobbat för Lukáš Přibyl fyra dokumentärfilmer Forgotten Transports på Weird Science. I tio år har historikern letat i arkiv efter bilder och sedan lärt sig göra film och intervjuat överlevare frånkoncentrationsläger som knappt någon vet något om. Jag såg filmen som handlade om några okända läger i Polen. Det var en märklig upplevelse att höra berättelserna från gamlingarna och se videoklipp och fotografier som ger en bild av hur jävligt livet under kriget var. Otroligt bra gjort. Filmerna fick mig att tänka på Primo Levis fantastiska berättelser om sin tid i lägren i ”Om detta är en människa” samt den långa vägen hem i ”Fristen”. Levi har också skrivit romanen ”Om inte nu så när” som bygger på verkliga händelser om judiska motståndsmän som höll ut i flera år i skogen och träsken i gränstrakterna mellan Polen och Vitryssland.

På festivalen såg jag även hyllade Rage av Sally Porter. En konsekvent gjord film där en praktikant intervjuar modefolk med sin mobiltelefon. Potter verkar vara en tänkande regissör med många idéer. Filmen är bra men den påstådda kritiken mot modevärldens cynism kommer lite av sig eftersom filmen är så snygg, så rätt och så trendig. Blue Screen-bakgrunden skiftar beroende på karaktärernas klädval, hår- och ögonfärg. Det blir för snyggt och en smula ytligt på ett sätt som inte känns autentiskt (för min känslan är att Potter vill vara just autentisk). Jag tycker ofta att samtida regissörer (särskilt amerikanska) blir för trendiga och hippa i sin stil på bekostnad av djup. I Rage störs jag av att skottlossning hörs från rummen intill men att intervjuandet pågår som om inget hänt. Att vara konsekvent i sin form och stil är bra men ofta lättar det upp om det kommer något som bryter av. Minns Spielbergs svartvita ”Schindler´s list” där det förekommer en scen i färg.

Werner Herzog är en av mina favoritregissörer. På festivalen visades hans nya remakefilm ”Bad Lieutanant”. Den var överraskande pigg med en suverän Nicolas Cage i rollen som en knarkande polis i New Orleans efter Katrinas framfart. Bitvis surrealistisk men härlig Hollywoodskt tempo.

Jag såg även Nicaraguas första spelfilm på 20 år: La Yuma. Där får man följa Yuma i som är en lovande tjejboxare som tar hand om småsyskonen när föräldrarna abdikerar i sin roll.

Välgjord var även Army of Crime av franske socialrealisten Robert Guédiguian. Den handlar om några invandrade motståndsmän som under ledning av armeniern Missak Manouchian begår attentat mot nazisterna i Paris under Andra Världskriget.

Dessutom såg jag en märklig israelisk dokumentär: As Lilith. Den handlar om Lilith vars dotter tar livet av sig. Hon vill kremera henne men då griper religiösa judiska grupper in med organisationen Zaka i spetsen. De försöker tvinga henne att begrava dottern enligt deras religiösa övertygelse. Den lilla staden Zikron Yaecov vänder sig mot den udda kvinnan Lilith på ett obehagligt sätt. Utfrysningen och den sociala isoleringen känner alla som bott i små samhällen igen.

Jag avslutade min vistelse med att se och analysera estniska film Temptation of St Tony. En konstnärlig och symbolisk film som jag och psykologen Ingela Thylefors försökte förstå tillsammans med publiken. Mer om det en annan gång.

Intervju med Hagai Levy, skaparen av In Treatment

SvD:s reporter Agneta Lagercrantz intervjuade nyligen Hagai Levy. Levy ligger bakom tv-serien Be Tipul som sedan exporterats till USA som In Treatment. Jag träffade själv Levy i våras då Axess TV hade bjudit in honom med anledning av att Be Tipul visades i deras kanal. Levy är en fascinerande person. Han berättade att han gått i terapi sedan 10 års ålder. Han har sedan dess varit hos mängder med terapeuter med olika inriktningar. När han började skriva manuset till terapiserien så började han förstöra sin egen terapi. Han letade efter citat och formuleringar, problem och poser som kunde bli en del av stoffet. Förklaringen till framgången med terapi tror jag har att göra med att Levy tagit hjälp av psykologer och terapeuter som deltagit på nära håll i arbetet. Samt att han själv som studerat psykologi också haft så rika erfarenheter av terapi själv.

I SvD:s artikel uttrycker Levy en skepsis och trötthet inför samtalsterapi. Det är lätt att förstå hans misströstan och trötthet när man teraperat så mycket som Levy.

Bosättarproblemet på Västbanken

Har Homa, en av de största israeliska bosättningarna på Västbanken.

Idag fyller Genevékonventionen 60 år. Min bror Johannes skriver idag på SvD Brännpunkt tillsammans med Kristna Freds Generalsekreterare Elizabeth Lundgren om Israels brott mot Genevekonventionen på Västbanken. Bosättarproblematiken har efter 42 års ockupation blivit en svulst som förhindrar en fredlig lösning av konflikten. Cirka 500 000 civila israeler bor idag på Västbanken. Sedan Osloprocessen för 15 år sedan har antalet bosättare nästan fördubblats. I debattartikeln uppmanar de EU att öka pressen på Israel. Kommentarerna på artikeln är som vanligt i hätska ordalag. Som vanligt när man uttalar sig om Israels brott mot humanitära lagar och regler ska man samtidigt fördöma palestinska brott. Det märkliga med den ordningen är att man då inte kommer till pudelns kärna: Att bosättningarna är olagliga. Att det byggt ut hela tiden och att det är en politik som Israel inte skulle behöva föra.

24-28 augusti kommer Johannes och den nystartade organisationen Settler Watch genomföra flera seminarier med inbjudna israeliska människorättsorganisationer för att lyfta bosättarproblemet. Det är representanter från israeliska organisationerna Peace Now och B’Tselem.På Settler Watch hemsida finns det massor med information och fakta om bosättarpolitiken.

Samtal om Waltz with Bashir

För den som inte har sett israeliska filmen Waltz with Bashir finns det en ny chans. På onsdag kväll den 22 april medverkar jag i ett samtal efter Waltz with Bashir på biograf Rio (gamla Kvartersbion i Hornstull). Det är den judiska kulturorganisationen Paideia som arrangerar kvällen. Det är en del av en seminarieserie som handlar om hur konsten påverkar oss som människor.

Programmet börjar med visning av Waltz with Bashir kl 17.30. Därefter är det paus och mingel. Kl. 20. inleder sedan Raz Yosef med en halvtimmes anförande om filmen. Yosef forskar om film och verksam vid Tel Aviv University. Därefter är det en panelsamtal mellan Ras Yosef, Ronald Jones (Konstfack), Negar Josephi (journalist på SR) och mig. Moderator för samtalet är är Astrid Söderbergh Widding, filmvetare och journalist.

PS: Raz Yosef kommer hålla en öppen föreläsning varje dag på Universitet med titeln: The Construction of modern Israeli nationalism in Israeli cinema.

PS: Här några tankar om Waltz with Bashir som jag skrev i vintras när filmen hade biopremiär.

Judar och israeler i svensk tv och film

När Stoppa matchen-spektaklet är över (liksom påföljande pajkastning i SVT:s Debatt 12 mars) och alla vi som inte förstod kopplingen mellan en tennismatch och Mellanösternpolitik samlar oss, är det en del saker jag funderar på. Hynek Pallas har sett om Susanne Biers debutfilm Freud flyttar hemifrån (nu på dvd)och funderar över hur svårt det hade varit idag att skilldra svenska judar utan att samtidigt nämna den ”andra sidan”. Jag citerar:

Men det jag framförallt tänkte på när jag såg Freud flyttar hemifrån, och som är mycket dystert, är att jag omöjligt kan föreställa mig att ett projekt av det här slaget skulle kunna passera alla instanser och bli långfilm idag. Om SvT stoppar Kobra för att de gör ett program om Israelisk kultur »utan att skildra andra sidan« så skulle nog en och annan finansiär och konsulent sätta mackan i halsen över det här upplägget:

Att SVT avstod att sända Kobras program om kulturlivet i Tel Aviv under Gazakriget var inte bara märkligt, det var en unken fläkt av regimteve (som borgarstrebers brukar kalla public service) från förr. Hynek fortsätter:

I skenet av den pågående debatten om tennismatcher och om eventuella debattörers grad av antisemitism (där vid det här laget samtliga debattörer på alla sidor tycks ha glömt det grundläggande tragiska att några hundra barn dog i Gaza för två månader sedan) blir varje försök att skildra något judiskt på svensk film eller i svensk TV som att gå på krossat glas utan att skära upp fötterna. Jag har helt enkelt svårt att se att någon skulle låta det här manuset passera idag utan att mängden av »det judiska« skulle ha ifrågasatts, eller att någon hade tyckt att det skulle »sättas i ett sammanhang«. Det finns inget värre än självcensur och det bådar inte gott för framtiden.

Nä, det bådar inte gott. Det är en hatisk stämning mot judar i Sverige. Att det är laddat visar bara att jag för ett par veckor sedan blev ombedd av en civilare att inte låsa fast min cykel för nära judiska synagogan när jag skulle till Berns. Till viss del hade en del av den uppiskade stämningen kunnat neutraliseras av om fler svenska judar än (Dror Feiler) öppet kritiserade Israels politik. Men den stilla önskan verkar vara en utopisk tanke år 2009.

Några tankar om Waltz with Bashir

Så har äntligen Ari Folmans film Waltz with Bashir premiär på svenska biografer. Filmen hyllades i Cannes förra året och var en av de filmer som det snackades mest om i Göteborg på filmfestivalen där Psykologer tittar på film gjorde ett gästspel. Folmans prisade film är en animerad dokumentär där drömmar och minnen står i centrum. Det är en riktig psykfilm som alla som gillar film men särskilt de som är psykologiintresserade måste se.

Filmen börjar på en bar där två män pratar. Den ene berättar om sin återkommande mardröm. En ruggig scen där 26 hundar jagar som besatta på Tel Avivs gator. De blodtörstiga hundarna stannar nedanför hans fönster och skäller som besatta. Då vaknar han. Varje natt i två år har samma mardröm återkommit. Tillsammans med sin vän och filmens regissör Ari Folman förstår de att det handlar om minnen från Libanonkriget 1982. Det är samma antal hundar som han denne skjöt på ett av sina första uppdrag.Det finns en oerhörd symbolik i den här scenen. Hundarna är det dåliga samvetet som gör sig gällande. Det finns där men kan inte riktigt nå honom i den trygga miljön några våningar upp i hyreshuset. Men samvetet går inte att tränga bort. Historien med hundarna får Ari att inse att han själv inte kommer ihåg något av vad som hände under kriget. Bortträngning är en välkänd mekanism och i det här fallet har kraften varit väldigt stark. Inga minnen finns kvar. En smula underligt tycker de båda två. Men påföljande natt återkommer en diffus dröm från krigets Beirut Det blir upptakten till Folmans terapeutiska resa i sitt förflutna och i ett minne som både är pockande och undflyende på samma gång.

Morgonen efter uppsöker Folmans sin vän Ori Sivan som är psykolog. Folman är rädd att obehagliga saker ska komma upp om han börjar gräva i det förflutna. Men hans vän lugnar honom. ”Du kommer inte upptäcka något som du inte vill”, är hans kommentar. Kommentaren kan tyckas märklig särskilt som det är en vanlig föreställning hos folk att vad som helst kan dyka upp i minnet. Men Sivans kommentar pekar på en intressant sak nämligen kraften och möjligheten att styra vårt minne. Att minnas är en process som är i ständig rörelse, så också att återvända till bortträngda minnen.

Folman reser runt och intervjuar gamla vänner , journalister och militärer som var med vid tiden för kriget. Steg för steg kommer han närmare sitt eget samvete och den egna skulden. Men han tar omvägen via surrealistiska bilder som inte passar ihop i tid och rum.

Det är en poetisk och drabbande skildring av det meningslösa i att föra kriget. Det är verkligen oglamoröst skildrat. Rädslan och fruktan hos de unga soldaterna gestaltas på ett trovärdigt sätt. Den likgiltighet som finns i befälens och ledarnas inställning till kriget blir verkligen belyst. De israeliska soldaterna är alla väldigt unga vilket gör dem extra sårbara. Det finns mycket forskning som visat att det gramförallt är de äldre, erfarna soldaterna med mycket utbildning och förberedelser som klarar av att hantera krig och stress bäst. Trots det fortsätter de flesta regeringar att skickar ut 20-åringar i krig. Det finns en oerhörd cynism med det.

Filmens berättelse leder på ett obönhörligt sätt fram till den fruktansvärda massakern i de palestinska flyktinglägren Sabra och Shatila. Då dödades cirka 900 personer av kristna falangister medan israeliska armén tittade på. Folman som själv var där når fram till sitt traumas kärna: hjälplösheten och den moraliska skulden att åse ett massmord.

Gå och se årets psykfilm!

Uppdatering: Fler kommentarer om Waltz with Bashir av Jacob Lundström i Flm, Hynek Pallas på Weird Science, Jenny Tunedal i Aftonbladet samt Jeanette Gentele i SvD.

Att inte ha något val och mer av det samma

Det finns en utbredd missuppfattning hos oss människor att vi i en mängd situationer inte har något val, eller alternativ. Vi tror att vi inte kan göra något annat än vi faktiskt gör. Den här föreställningen är ett tecken på ett logiskt felslut som främst handlar om att förneka andra möjliga handlingsalternativ. Genom att påstå att man inte har något val vill man förskjuta ansvaret från sig själv till omgivningen. En hållning som gör att vi slipper fundera på vårt eget ansvar för den uppkomna situationen vilket vi gärna gör som individer. Till och med i mycket pressade situationer som t.ex. vid en kidnappning finns det olika strategier som visar att den kidnappade har stor möjlighet att påverka sin situation. Läs tex. det här blogginlägget som tar upp en erfaren psykolog som undervisar för israeliska militären om hur man ska agera om man blir kidnappad.

Från israeliska politikers horisont framställs det senaste kriget mot Hamas i Gaza som oundvikligt. Ingenting kunde vara mer felaktigt. Det finns många sätt att bemöta Hamas som inte handlar om att starta krig. Det är farligt att politiker och militärer kommer undan med den typen av verklighetsbeskrivningar. Det är naturligtvis mänskligt och förståeligt men tragiskt. På samma sätt har Hamas hela tiden haft mängder av möjligheter att handla annorlunda om man velat. Utrymmet har varit större än vad ledningen hela tiden ger sken av.

När svenske poeten och författaren Mohamed Omar går ut och säger att han nu stödjer den islamistiska saken som Hamas och Iran driver mot Israel, är det samtidigt en lika påfallande brist att vilja att se nyanser och alternativ. I Studio Ett (tisdag 13 januari) lade Omar ut texten och förklarade att han inte brydde sig om att homosexuella i Iran avrättas. Argumentet var ungefär att Saudiarabien också behandlar människor illa och de kritiserar ingen. Omar menade också att folken har valt Hamas och den iranska regimen och att vi som västerlänningar inte kan ha åsikter om andra kulturers samhälle och värderingar. Den här typen av extrem kulturrelativism har blivit allt vanligare i dagens svenska samhälle. Kulturrelativismen ser jag som en farlig och antidemokratisk kraft som tyvärr har fått fotfäste hos många människor i Sverige. Det är anmärkningsvärt att föra fram så svartvita tankegångar som Omar är ett exempel på, i en tid när vi har stor tillgång på information. Det ger närsyntheten ett ansikte. Många misstar poängen med att vara radikal. Idag är en verkligt radikalt hållning att föra fram en balanserad hållning.

På gårdagens föreläsning om parterapi talade Ola Jameson från Psykologpartners om KBT och parterapi. Till skillnad från tidigare former av beteendeterapi som fokuserade på att förändra beteenden arbetar Jameson i första hand med acceptans inför den andre. Den här metoden kallas för IBCT (Integrative Behaviour Couples Therapy). Tanken är att det är först när man slutar att försöka förändra den andre parten och istället vänder blicken mot sig själv och skärskådar det egna beteendet och den egna förändringspotentialen, som verklig förändring kan komma till stånd i en parrelation.

Det här perspektivet har sina rötter i konflikthantering och är enkelt applicerbart på Israel-Palestinakonflikten. Vem hör t.ex. Hamas tala om det egna handlandet och möjligheten att göra annorlunda? Och vem hör israeliska politiker prata om den egna viljan att förändra sig och göra eftergifter? Paul Watzlawick har skrivit om förändringar och att vi människor i en konflikt eller dispyt ofta väljer att göra mer av detsamma. Det här kallade Watzlawick för första ordningens förändring. När Israel återigen invaderar Gaza är det just mer av det samma som är det man tar till. Trots att få tror på en militär lösning av konflikten och trots att detta har prövats om och om igen under så många år är det den enda vägen politik. Analogin med Hamas raketattacker som regnar över södra Israel är självklar. Det är också hela tiden mer av det samma.

Ett problem är också att Israel under Sharons ledning drog sig ur Gaza 2005, gjorde detta ensidigt. Man valde att inte förhandla med motparten. Det som för Israel upplevdes som en eftergift man i själva verket ett ensidigt handlande som inte signalerade dialog eller acceptans. Det faller på sin egen orimligthet att man kan skapa fred och försoning om man inte pratar med motparten. Det gäller i alla konflikter, stora som små. Det är sorgligt att sans, förståelse och dialog tycks vara så långt borta.

PS: För övrigt håller jag med Jonas Morian, med tillägget att mina resor till Libanon och Israel gör att jag tycker mig ha lite mer koll än medelsvensson när det gäller Mellanöstern.

Läs även Gideon Levy, journalist på Haaretz som skriver i DN idag om att prata fred och starta krig. Levy menar att risken är stor att Ehud Barak, Ehud Olmert och Tvipi Livni skommer att ställas inför en internationell krigförbrytardomstol på grund av Gazakriget.

Vad händer i Gaza?

På fredag den 16 januari, kl 19 arrangerar Zita en filmvisning av Unge Freud i Gaza med efterföljande samtal om situationen i Gaza. Vad har hänt med psykologen Ayed och hans familj och alla hans patienter i krigets Gaza? Filmaren PeÅ Holmquist ger de senaste nyheterna. Han har hållit kontakt via mail, sms och telefonsamtal. Deltar gör även läkaren David Henley som har många års erfarenhet därifrån. Tanken är att ge en personlig och fördjupad information om situationen i Gaza och hur människor klarar av ett sådant här krig. Mer om filmen och om samtalet efter psykfilmsvisningen i november finns att läsa här.

Be Tipul på Axess TV

Många är vi som önskat att allämnteve skulle börja visa tv-serien In Treatment. Ryktet säger att SVT äntligen ska göra detta under 2009, men det är ännu oklart när (hur kan det ta så lång tid?). Istället hinner Axess TV före med att börja sända den israeliska förlagan Be Tipul som In Treatment bygger på. Bägge serierna utspelar sig i terapirummet. Måndagen den 12 januari börjar man sända, varje vardag kl. 21. På helgerna visas veckans avsnitt i ett block. De som har sett Be Tipul brukar säga att originalet är ännu bättre. Enklaste sättet att följa serien är via Axess web-tv.

Psykologer tittar på film till Göteborgs Filmfestival

Psykologer tittar på film lämnar Stockholm och Kulturhuset och gör ett gästspel på Göteborg International Film Festival. Cinemix arrangerar en massa seminarier och debatter där Psykfilm är en av programpuntkerna. Filmen som analyseras på festivalen är Ari Folmans hyllade och prisade Waltz with Bashir. Filmen är animerad och i centrum är drömmar och minnen. Två män diskuterar en återkommande mardröm där den ene jagas av tjugosex onda hundar. Varje kväll, samma antal djur. De två männen drar slutsatsen att det finns ett samband till ett uppdrag i den Israeliska armén i första Libanonkriget i början av åttiotalet. Ari är förvånad över att han inte kan komma ihåg något längre från den perioden av sitt liv. Förbryllad av denna gåta bestämmer han sig för att träffa och intervjua gamla vänner och kamrater runt om i världen. Han måste upptäcka sanningen om den tiden och om sig själv. Ari gräver djupare och djupare i mysteriet, och hans minne börjar komma tillbaka i surrealistiska bilder.

Bollplank för diskussionen och publikens frågor är Per Magnus Johansson, psykolog, psykoterapeut och psykoanalytiker. Visningen äger rum måndag den 26 januari och startar kl. 12.30 i Biografen Draken. Samtalet sker i Festivaltältet alldeles intill, direkt efter filmen cirka 14.15.