Etikettarkiv: Israel

Revolutionen är direktsänd!

Sedan en vecka tillbaka har jag varit klistrad framför Al-Jazeeras livesändning från Tahrirtorget i Kairo. Bevakningen har varit massiv och via datorn och mobilen har miljontals människor bokstavligen kunnat följa revoltens alla skeenden i realtid. Musikern och poeten Gil Scott-Heron myntade uttrycket ”The revolution will not be televised” på 1970-talet. Det var nog sant då, men faktum är att revolten i Egypten har varit just televiserad och twittrad i realtid på ett aldrig tidigare skådat sätt. Al-Jazeeras sändningar dygnet runt har satt en ny standard för hur protester och revolutioner bör skildras i framtiden. En massiv bevakning, mängder av olika människor, företrädare och perspektiv kommer till tals och ger en mycket kunnig bevakning. Dessutom lyckas man med suggestiva bilder skildra de folkliga protesterna på ett sätt som känns mer levande än en direktsändning från ett stort sportevenemang.

Gamla och nya medier har samspelat med en folklig och ungdomlig resning som startades och organiserades på nätet. Att Internet är en avgörande faktor i motståndet mot Mubaraks regim är tveklöst. Stängningen av Internet på torsdagkvällen den 27 januari var ett kvitto på hur farligt nätet är för regimen. Samtidigt var det ett också ett tecken på hur primitivt regimen hanterar nätet och sociala medier. Istället för att följa och spionera på folk på Twitter och Facebook valde man helt sonika att dra ur kontakten. Under de dagar som nätet låg nere ringde människor till folk som hade tillgång till Internet och twittrade/facebookade analogt.

När protesterna efter valfusket i Presidentvalet i Iran i juni 2009 kulminerade blev det också ett globalt genomslag och erkännande av Twitter. Somliga kallade det för en Twitterrevolution. De som tidigare tvivlat på behovet av mikrobloggar fick nu tänka om. För Twitter och Facebook var en avgörande faktor för att koordinera och informera under miljonprotesterna i Teheran. Regimen i Iran visade sig den gången vara starkare än demonstranterna. I Tunisien och Egypten har förhållandena varit annorlunda. Protesterna har initierats och koordinerats via sociala medier av en ny generation av unga. En del svenska vänsterdebattörer som t.ex. Andreas Malm och Åsa Linderborg verkar missa hur Internet och sociala medier spelat en avgörande roll i Egypten. Istället för det ett arbetarklassromantiskt resonemang som Ulf Bjereld med rätta kritiserar.Det är svårt att veta hur vilka som protesterar i Egypten, men mycket talar för att det är en brett spektrum av människor, partier och organisationer från alla sociala grupper, alltså inget bröduppror som Malm argumenterar. I Egypten är ju majoriteten av människor fattiga och saknar framtidsutsikter oavsett om de hör till arbetarklassen eller medelklassen. Utgången i Egypten är fortfarande oviss men klart är att vi snart kommer att få läsa artiklar och fördjupningar om hur motståndet och protesterna organiserades på nätet.

PS: Vill lyfta fram några bra artiklar att läsa som fördjupar rapporteringen från Egypten och Mellanöstern. Game Over: The Chance For Democracy In Egypt Is Lost i The Middle East Channel ger en pessimistisk syn på utvecklingen. Disrupting Mideast balance of power på Al-Jazeeras debattsida. Israeliska Haaretz berättar om Israeliska regeringens diplomatiska fulspel och Haaretz skriver även om hur Israel riskerar att bli isolerad i Mellanöstern. Kolla även in en bra översikt och bakgrund till Muslimska Brödraskapet på Salon samt Stratfors långa artikel om Muslimska Brödraskapets historiska förhållande till staten och armén. Läs också min bror Johannes Mosskin som skriver på Newsmill om Västvärldens kluvna tungor: Hyckleriet lyser med aldrig sinande styrka

Med kameran som vapen

Osloprocessen är sedan längesedan söndervittrad och fredssamtalen mellan israeler och palestinier befinner sig på sparlåga. Men en sak fortskrider alltjämt. De israeliska bosättningarna på Västbanken växer och byggs fortfarande ut, trots allt prat om byggstopp. Idag bor en halv miljon israeler på ockuperad mark. Settlerwatch är en organisation som sprider information om problemet med bosättningarna och det allvarliga läget för mänskliga rättigheter på Västbanken. Settlerwatch drivs bl.a. av min bror Johannes Mosskin. Nästa vecka, 24-28 november, arrangerar de utställningen pågår Fyra dagars fokus: Med kameran som vapen på Kulturhuset i Stockholm. Där kommer filmer från den israeliska fredsorganisationen B’Tselems projekt ”Shooting back” att visas. En stor majoritet av materialet har aldrig tidigare visats. Under ett antal år har palestinier filmat sin utsatta vardag där hot och trakasserier är vanligt förekommande. I samband med utställningen kommer flera seminarier med intressanta gäster att äga rum.

Bland gästerna kan nämnas B’Tselems Europarepresentant Carin Smaller och den palestinske kameravolontären Naser Nawaja Stockholm. De kommer att delta vid flera samtal och seminarier där de berättar om sitt arbete med kamerorna och om situationen på Västbanken. Vid dessa samtal medverkar även Jan Eliasson (tidigare svensk utrikesminister och ordförande i FN:s Generalförsamling) Ove Bring (professor i folkrätt knuten till Försvarshögskolan och Stockholms universitet), Uri Rothman (förste ambasssadsekreterare vid Israels ambassad), med flera.

Fyra dagars fokus: Med kameran som vapen är ett samarbete mellan Settler Watch och Kulturhuset. Med stöd från Diakonia, Kristna Fredsrörelsen, Olof Palmes Minnesfond och Folke Bernadotteakademin. Programmet är gratis och du hittar det här i sin helhet med gäster och tider. Här är trailern till evenemanget.

[youtube http://www.youtube.com/watch?v=Dd8A0XFvBj4&fs=1&hl=sv_SE]

Några intryck från Göteborgs Filmfestival

Filmkritikern Hynek Pallas är ilsken både på SFI som fegar om kvotering och på journalister som gnäller på att festivalen är för smal. Jag delar Pallas syn att styrkan med Göteborgs filmfestival är bredden, mångfalden och att man satsar på att lyfta fram filmen som kulturytrring. Det är befriande att se filmer från Nicaragua, Malaysia, Ungern, Israel, Estland och Tjeckien som jag gjorde vid sidan om de stora filmländerna USA och Frankrike. Kvalitén är förvånansvärt hög och göteborgarna får verkligen man ur huse och fyller nästan varje visning även av smalare filmer. Det är stort och viktigt i tider av SF:s monopol och fördumningsfilmer.

latvia

Hynek har också lobbat för Lukáš Přibyl fyra dokumentärfilmer Forgotten Transports på Weird Science. I tio år har historikern letat i arkiv efter bilder och sedan lärt sig göra film och intervjuat överlevare frånkoncentrationsläger som knappt någon vet något om. Jag såg filmen som handlade om några okända läger i Polen. Det var en märklig upplevelse att höra berättelserna från gamlingarna och se videoklipp och fotografier som ger en bild av hur jävligt livet under kriget var. Otroligt bra gjort. Filmerna fick mig att tänka på Primo Levis fantastiska berättelser om sin tid i lägren i ”Om detta är en människa” samt den långa vägen hem i ”Fristen”. Levi har också skrivit romanen ”Om inte nu så när” som bygger på verkliga händelser om judiska motståndsmän som höll ut i flera år i skogen och träsken i gränstrakterna mellan Polen och Vitryssland.

jude-law-rage

På festivalen såg jag även hyllade Rage av Sally Porter. En konsekvent gjord film där en praktikant intervjuar modefolk med sin mobiltelefon. Potter verkar vara en tänkande regissör med många idéer. Filmen är bra men den påstådda kritiken mot modevärldens cynism kommer lite av sig eftersom filmen är så snygg, så rätt och så trendig. Blue Screen-bakgrunden skiftar beroende på karaktärernas klädval, hår- och ögonfärg. Det blir för snyggt och en smula ytligt på ett sätt som inte känns autentiskt (för min känslan är att Potter vill vara just autentisk). Jag tycker ofta att samtida regissörer (särskilt amerikanska) blir för trendiga och hippa i sin stil på bekostnad av djup. I Rage störs jag av att skottlossning hörs från rummen intill men att intervjuandet pågår som om inget hänt. Att vara konsekvent i sin form och stil är bra men ofta lättar det upp om det kommer något som bryter av. Minns Spielbergs svartvita ”Schindler´s list” där det förekommer en scen i färg.

strea_l

Werner Herzog är en av mina favoritregissörer. På festivalen visades hans nya remakefilm ”Bad Lieutanant”. Den var överraskande pigg med en suverän Nicolas Cage i rollen som en knarkande polis i New Orleans efter Katrinas framfart. Bitvis surrealistisk men härlig Hollywoodskt tempo.

Jag såg även Nicaraguas första spelfilm på 20 år: La Yuma. Där får man följa Yuma i som är en lovande tjejboxare som tar hand om småsyskonen när föräldrarna abdikerar i sin roll.

Välgjord var även Army of Crime av franske socialrealisten Robert Guédiguian. Den handlar om några invandrade motståndsmän som under ledning av armeniern Missak Manouchian begår attentat mot nazisterna i Paris under Andra Världskriget.

14692

Dessutom såg jag en märklig israelisk dokumentär: As Lilith. Den handlar om Lilith vars dotter tar livet av sig. Hon vill kremera henne men då griper religiösa judiska grupper in med organisationen Zaka i spetsen. De försöker tvinga henne att begrava dottern enligt deras religiösa övertygelse. Den lilla staden Zikron Yaecov vänder sig mot den udda kvinnan Lilith på ett obehagligt sätt. Utfrysningen och den sociala isoleringen känner alla som bott i små samhällen igen.

Jag avslutade min vistelse med att se och analysera estniska film Temptation of St Tony. En konstnärlig och symbolisk film som jag och psykologen Ingela Thylefors försökte förstå tillsammans med publiken. Mer om det en annan gång.

Intervju med Hagai Levy, skaparen av In Treatment

levi620_521625b

SvD:s reporter Agneta Lagercrantz intervjuade nyligen Hagai Levy. Levy ligger bakom tv-serien Be Tipul som sedan exporterats till USA som In Treatment. Jag träffade själv Levy i våras då Axess TV hade bjudit in honom med anledning av att Be Tipul visades i deras kanal. Levy är en fascinerande person. Han berättade att han gått i terapi sedan 10 års ålder. Han har sedan dess varit hos mängder med terapeuter med olika inriktningar. När han började skriva manuset till terapiserien så började han förstöra sin egen terapi. Han letade efter citat och formuleringar, problem och poser som kunde bli en del av stoffet. Förklaringen till framgången med terapi tror jag har att göra med att Levy tagit hjälp av psykologer och terapeuter som deltagit på nära håll i arbetet. Samt att han själv som studerat psykologi också haft så rika erfarenheter av terapi själv.

I SvD:s artikel uttrycker Levy en skepsis och trötthet inför samtalsterapi. Det är lätt att förstå hans misströstan och trötthet när man teraperat så mycket som Levy.

Bosättarproblemet på Västbanken

Har Homa, en av de största israeliska bosättningarna på Västbanken.

Har Homa, en av de största israeliska bosättningarna på Västbanken.

Idag fyller Genevékonventionen 60 år. Min bror Johannes skriver idag på SvD Brännpunkt tillsammans med Kristna Freds Generalsekreterare Elizabeth Lundgren om Israels brott mot Genevekonventionen på Västbanken. Bosättarproblematiken har efter 42 års ockupation blivit en svulst som förhindrar en fredlig lösning av konflikten. Cirka 500 000 civila israeler bor idag på Västbanken. Sedan Osloprocessen för 15 år sedan har antalet bosättare nästan fördubblats. I debattartikeln uppmanar de EU att öka pressen på Israel. Kommentarerna på artikeln är som vanligt i hätska ordalag. Som vanligt när man uttalar sig om Israels brott mot humanitära lagar och regler ska man samtidigt fördöma palestinska brott. Det märkliga med den ordningen är att man då inte kommer till pudelns kärna: Att bosättningarna är olagliga. Att det byggt ut hela tiden och att det är en politik som Israel inte skulle behöva föra.

24-28 augusti kommer Johannes och den nystartade organisationen Settler Watch genomföra flera seminarier med inbjudna israeliska människorättsorganisationer för att lyfta bosättarproblemet. Det är representanter från israeliska organisationerna Peace Now och B’Tselem.På Settler Watch hemsida finns det massor med information och fakta om bosättarpolitiken.

Samtal om Waltz with Bashir

watz_press

För den som inte har sett israeliska filmen Waltz with Bashir finns det en ny chans. På onsdag kväll den 22 april medverkar jag i ett samtal efter Waltz with Bashir på biograf Rio (gamla Kvartersbion i Hornstull). Det är den judiska kulturorganisationen Paideia som arrangerar kvällen. Det är en del av en seminarieserie som handlar om hur konsten påverkar oss som människor.

Programmet börjar med visning av Waltz with Bashir kl 17.30. Därefter är det paus och mingel. Kl. 20. inleder sedan Raz Yosef med en halvtimmes anförande om filmen. Yosef forskar om film och verksam vid Tel Aviv University. Därefter är det en panelsamtal mellan Ras Yosef, Ronald Jones (Konstfack), Negar Josephi (journalist på SR) och mig. Moderator för samtalet är är Astrid Söderbergh Widding, filmvetare och journalist.

PS: Raz Yosef kommer hålla en öppen föreläsning varje dag på Universitet med titeln: The Construction of modern Israeli nationalism in Israeli cinema.

PS: Här några tankar om Waltz with Bashir som jag skrev i vintras när filmen hade biopremiär.

Judar och israeler i svensk tv och film

0a9d4596-0d68-40a1-8348-47e64d7a533f

När Stoppa matchen-spektaklet är över (liksom påföljande pajkastning i SVT:s Debatt 12 mars) och alla vi som inte förstod kopplingen mellan en tennismatch och Mellanösternpolitik samlar oss, är det en del saker jag funderar på. Hynek Pallas har sett om Susanne Biers debutfilm Freud flyttar hemifrån (nu på dvd)och funderar över hur svårt det hade varit idag att skilldra svenska judar utan att samtidigt nämna den ”andra sidan”. Jag citerar:

Men det jag framförallt tänkte på när jag såg Freud flyttar hemifrån, och som är mycket dystert, är att jag omöjligt kan föreställa mig att ett projekt av det här slaget skulle kunna passera alla instanser och bli långfilm idag. Om SvT stoppar Kobra för att de gör ett program om Israelisk kultur »utan att skildra andra sidan« så skulle nog en och annan finansiär och konsulent sätta mackan i halsen över det här upplägget:

Att SVT avstod att sända Kobras program om kulturlivet i Tel Aviv under Gazakriget var inte bara märkligt, det var en unken fläkt av regimteve (som borgarstrebers brukar kalla public service) från förr. Hynek fortsätter:

I skenet av den pågående debatten om tennismatcher och om eventuella debattörers grad av antisemitism (där vid det här laget samtliga debattörer på alla sidor tycks ha glömt det grundläggande tragiska att några hundra barn dog i Gaza för två månader sedan) blir varje försök att skildra något judiskt på svensk film eller i svensk TV som att gå på krossat glas utan att skära upp fötterna. Jag har helt enkelt svårt att se att någon skulle låta det här manuset passera idag utan att mängden av »det judiska« skulle ha ifrågasatts, eller att någon hade tyckt att det skulle »sättas i ett sammanhang«. Det finns inget värre än självcensur och det bådar inte gott för framtiden.

Nä, det bådar inte gott. Det är en hatisk stämning mot judar i Sverige. Att det är laddat visar bara att jag för ett par veckor sedan blev ombedd av en civilare att inte låsa fast min cykel för nära judiska synagogan när jag skulle till Berns. Till viss del hade en del av den uppiskade stämningen kunnat neutraliseras av om fler svenska judar än (Dror Feiler) öppet kritiserade Israels politik. Men den stilla önskan verkar vara en utopisk tanke år 2009.

Några tankar om Waltz with Bashir

waltz-with-bashir-01.jpg

Så har äntligen Ari Folmans film Waltz with Bashir premiär på svenska biografer. Filmen hyllades i Cannes förra året och var en av de filmer som det snackades mest om i Göteborg på filmfestivalen där Psykologer tittar på film gjorde ett gästspel. Folmans prisade film är en animerad dokumentär där drömmar och minnen står i centrum. Det är en riktig psykfilm som alla som gillar film men särskilt de som är psykologiintresserade måste se.

Filmen börjar på en bar där två män pratar. Den ene berättar om sin återkommande mardröm. En ruggig scen där 26 hundar jagar som besatta på Tel Avivs gator. De blodtörstiga hundarna stannar nedanför hans fönster och skäller som besatta. Då vaknar han. Varje natt i två år har samma mardröm återkommit. Tillsammans med sin vän och filmens regissör Ari Folman förstår de att det handlar om minnen från Libanonkriget 1982. Det är samma antal hundar som han denne skjöt på ett av sina första uppdrag.Det finns en oerhörd symbolik i den här scenen. Hundarna är det dåliga samvetet som gör sig gällande. Det finns där men kan inte riktigt nå honom i den trygga miljön några våningar upp i hyreshuset. Men samvetet går inte att tränga bort. Historien med hundarna får Ari att inse att han själv inte kommer ihåg något av vad som hände under kriget. Bortträngning är en välkänd mekanism och i det här fallet har kraften varit väldigt stark. Inga minnen finns kvar. En smula underligt tycker de båda två. Men påföljande natt återkommer en diffus dröm från krigets Beirut Det blir upptakten till Folmans terapeutiska resa i sitt förflutna och i ett minne som både är pockande och undflyende på samma gång.

Morgonen efter uppsöker Folmans sin vän Ori Sivan som är psykolog. Folman är rädd att obehagliga saker ska komma upp om han börjar gräva i det förflutna. Men hans vän lugnar honom. ”Du kommer inte upptäcka något som du inte vill”, är hans kommentar. Kommentaren kan tyckas märklig särskilt som det är en vanlig föreställning hos folk att vad som helst kan dyka upp i minnet. Men Sivans kommentar pekar på en intressant sak nämligen kraften och möjligheten att styra vårt minne. Att minnas är en process som är i ständig rörelse, så också att återvända till bortträngda minnen.

Folman reser runt och intervjuar gamla vänner , journalister och militärer som var med vid tiden för kriget. Steg för steg kommer han närmare sitt eget samvete och den egna skulden. Men han tar omvägen via surrealistiska bilder som inte passar ihop i tid och rum.

Det är en poetisk och drabbande skildring av det meningslösa i att föra kriget. Det är verkligen oglamoröst skildrat. Rädslan och fruktan hos de unga soldaterna gestaltas på ett trovärdigt sätt. Den likgiltighet som finns i befälens och ledarnas inställning till kriget blir verkligen belyst. De israeliska soldaterna är alla väldigt unga vilket gör dem extra sårbara. Det finns mycket forskning som visat att det gramförallt är de äldre, erfarna soldaterna med mycket utbildning och förberedelser som klarar av att hantera krig och stress bäst. Trots det fortsätter de flesta regeringar att skickar ut 20-åringar i krig. Det finns en oerhörd cynism med det.

Filmens berättelse leder på ett obönhörligt sätt fram till den fruktansvärda massakern i de palestinska flyktinglägren Sabra och Shatila. Då dödades cirka 900 personer av kristna falangister medan israeliska armén tittade på. Folman som själv var där når fram till sitt traumas kärna: hjälplösheten och den moraliska skulden att åse ett massmord.

Gå och se årets psykfilm!

Uppdatering: Fler kommentarer om Waltz with Bashir av Jacob Lundström i Flm, Hynek Pallas på Weird Science, Jenny Tunedal i Aftonbladet samt Jeanette Gentele i SvD.

Att inte ha något val och mer av det samma

pict4075_11297362.jpg

Det finns en utbredd missuppfattning hos oss människor att vi i en mängd situationer inte har något val, eller alternativ. Vi tror att vi inte kan göra något annat än vi faktiskt gör. Den här föreställningen är ett tecken på ett logiskt felslut som främst handlar om att förneka andra möjliga handlingsalternativ. Genom att påstå att man inte har något val vill man förskjuta ansvaret från sig själv till omgivningen. En hållning som gör att vi slipper fundera på vårt eget ansvar för den uppkomna situationen vilket vi gärna gör som individer. Till och med i mycket pressade situationer som t.ex. vid en kidnappning finns det olika strategier som visar att den kidnappade har stor möjlighet att påverka sin situation. Läs tex. det här blogginlägget som tar upp en erfaren psykolog som undervisar för israeliska militären om hur man ska agera om man blir kidnappad.

Från israeliska politikers horisont framställs det senaste kriget mot Hamas i Gaza som oundvikligt. Ingenting kunde vara mer felaktigt. Det finns många sätt att bemöta Hamas som inte handlar om att starta krig. Det är farligt att politiker och militärer kommer undan med den typen av verklighetsbeskrivningar. Det är naturligtvis mänskligt och förståeligt men tragiskt. På samma sätt har Hamas hela tiden haft mängder av möjligheter att handla annorlunda om man velat. Utrymmet har varit större än vad ledningen hela tiden ger sken av.

När svenske poeten och författaren Mohamed Omar går ut och säger att han nu stödjer den islamistiska saken som Hamas och Iran driver mot Israel, är det samtidigt en lika påfallande brist att vilja att se nyanser och alternativ. I Studio Ett (tisdag 13 januari) lade Omar ut texten och förklarade att han inte brydde sig om att homosexuella i Iran avrättas. Argumentet var ungefär att Saudiarabien också behandlar människor illa och de kritiserar ingen. Omar menade också att folken har valt Hamas och den iranska regimen och att vi som västerlänningar inte kan ha åsikter om andra kulturers samhälle och värderingar. Den här typen av extrem kulturrelativism har blivit allt vanligare i dagens svenska samhälle. Kulturrelativismen ser jag som en farlig och antidemokratisk kraft som tyvärr har fått fotfäste hos många människor i Sverige. Det är anmärkningsvärt att föra fram så svartvita tankegångar som Omar är ett exempel på, i en tid när vi har stor tillgång på information. Det ger närsyntheten ett ansikte. Många misstar poängen med att vara radikal. Idag är en verkligt radikalt hållning att föra fram en balanserad hållning.

På gårdagens föreläsning om parterapi talade Ola Jameson från Psykologpartners om KBT och parterapi. Till skillnad från tidigare former av beteendeterapi som fokuserade på att förändra beteenden arbetar Jameson i första hand med acceptans inför den andre. Den här metoden kallas för IBCT (Integrative Behaviour Couples Therapy). Tanken är att det är först när man slutar att försöka förändra den andre parten och istället vänder blicken mot sig själv och skärskådar det egna beteendet och den egna förändringspotentialen, som verklig förändring kan komma till stånd i en parrelation.

Det här perspektivet har sina rötter i konflikthantering och är enkelt applicerbart på Israel-Palestinakonflikten. Vem hör t.ex. Hamas tala om det egna handlandet och möjligheten att göra annorlunda? Och vem hör israeliska politiker prata om den egna viljan att förändra sig och göra eftergifter? Paul Watzlawick har skrivit om förändringar och att vi människor i en konflikt eller dispyt ofta väljer att göra mer av detsamma. Det här kallade Watzlawick för första ordningens förändring. När Israel återigen invaderar Gaza är det just mer av det samma som är det man tar till. Trots att få tror på en militär lösning av konflikten och trots att detta har prövats om och om igen under så många år är det den enda vägen politik. Analogin med Hamas raketattacker som regnar över södra Israel är självklar. Det är också hela tiden mer av det samma.

Ett problem är också att Israel under Sharons ledning drog sig ur Gaza 2005, gjorde detta ensidigt. Man valde att inte förhandla med motparten. Det som för Israel upplevdes som en eftergift man i själva verket ett ensidigt handlande som inte signalerade dialog eller acceptans. Det faller på sin egen orimligthet att man kan skapa fred och försoning om man inte pratar med motparten. Det gäller i alla konflikter, stora som små. Det är sorgligt att sans, förståelse och dialog tycks vara så långt borta.

PS: För övrigt håller jag med Jonas Morian, med tillägget att mina resor till Libanon och Israel gör att jag tycker mig ha lite mer koll än medelsvensson när det gäller Mellanöstern.

Läs även Gideon Levy, journalist på Haaretz som skriver i DN idag om att prata fred och starta krig. Levy menar att risken är stor att Ehud Barak, Ehud Olmert och Tvipi Livni skommer att ställas inför en internationell krigförbrytardomstol på grund av Gazakriget.

Vad händer i Gaza?

370×80.jpg

På fredag den 16 januari, kl 19 arrangerar Zita en filmvisning av Unge Freud i Gaza med efterföljande samtal om situationen i Gaza. Vad har hänt med psykologen Ayed och hans familj och alla hans patienter i krigets Gaza? Filmaren PeÅ Holmquist ger de senaste nyheterna. Han har hållit kontakt via mail, sms och telefonsamtal. Deltar gör även läkaren David Henley som har många års erfarenhet därifrån. Tanken är att ge en personlig och fördjupad information om situationen i Gaza och hur människor klarar av ett sådant här krig. Mer om filmen och om samtalet efter psykfilmsvisningen i november finns att läsa här.