Du tittar nu på taggen debatt. Tillbaka »

Debattartikel om Socialstyrelsens riktlinjer om depressionsbehandling

En redigerad version av mitt tidigare blogginlägg om Socialstyrelsen ligger nu uppe på Newsmill. Rubriken är Osäkerheten om depressionsbehandlingar drabbar patienterna. Debatten fortsätter. Vad tycker du?

Coacherna: debatt om SVT:s nya dramaserie

SVT sänder en ny dramaserie som heter Coacherna. I den får vi följa Lena Endre, Cecilia Frode och Vanna Rosenberg som spelar tre alternativa livscoacher på ”Carina Lind Group”. Trots att det är tänkt som en komedi blev jag inte helt övertygad. Första avsnittet tyckte jag  var överdrivet såväl till skådespeleri som manus. Det blev bara överdrivet och inte särskilt komiskt.

I torsdags sände dessutom SVT Debatt en debatt om coacherna där bland andra psykologen Mattias Lundberg framträdde. Det blev som vanligt tydligt att coacherna lovar guld och gröna skogar och att de kan lite allt möjligt. Det blev tydligt att coachingen är en oreglerad marknad för allsköns olika typer av  människor. Såväl lurendrejare som duktiga coacher. Det är ett stort problem att människor inte vet vad de får när de går till en coach till skillnad från andra yrkesgrupper som har en specifik utbildning och som dessutom får sin legitimation från granskande myndigheter. Utifrån ett patient- och klientperspektiv är det problematiskt att coachmarkanden är så oreglerad.

Att coacher fått ett sådant utrymme och marknad är samtidigt ett tecken på att det finns ett behov för hjälp, rådgivning. Det är också ett tecken på att andra yrkesgrupper missat något. Att föra fram en positiv syn på människans möjlighet att förändra sitt liv. Det är allt som oftast psykologer dåliga på.

PS: för tre år sedan kritiserade jag coachen Elisabeth Gummesson på min blogg och hon svarade den gången. Hon var även med i SVT Debatt.

Uppdatering: Mattias Lundberg och tre andra psykolgoer skriver en debattartikel på SvD Brännpunkt om att ”coacher riskerar att förvilla klienterna”.

Kulturpolitikens kollaps – var ska jag visa min film?

Jag har fått förtroendet att leda ett samtal om film- och kulturpolitik på Tempofestivalen som börjar nästa vecka. På onsdag 7 mars, kl. 18.30-20.30 debatteras och minglas det. Oberoende Filmares Förbund har tagit initiativ till debatten och skriver så här om bakgrunden till debatten:

I december 2011 fick monopolaktören SF Bio avtalet att ta över driften av Klarabion i Stockholms kulturhus. Det var den sista kommunala biografen i Stocholms och en av få alternativa biografer i staden. Utifrån detta aktuella exempel på ett kulturpolitiskt beslut bjuder Oberoende Filmares Förbund in till en större diskussion kring film- och kulturpolitik i Sverige.

Kulturpolitiken är till för att säkra mångfald inom kulturområdet. Om den inte gör det vad ska vi då ha den till?

Vi vill även diskutera distribution och behovet av alternativa biografer. Oberoende Filmares Förbund har aktivt arbetat för att fler dokumentärer ska upp på bio, också genom att de sätts upp direkt av produktionsbolagen. Inte minst uppmärksammades detta på och efter Vårpresentationen på Filmhuset i januari då Oberoende Filmares Förbund tog initiativet till att fler filmer utan traditionell biodistributör skulle presenteras.

Samtalet äger rum på Pet Sounds Bar, onsdag 7 mars. Förutom jag, medverkar även Anna Serner, VD på Svenska Filminstitutet, Ann Marie Engel, Komunalråd Sthlm, (V), Hynek Pallas, filmkritiker och dr. i filmvetenskap samt
Erik Kristow, (M), politiskt sakkunnig på Kulturdepartementet. Varmt välkomna!

SF Bio tar över Klarabiografen på Kulturhuset- uppsamling av alla kommentarer

Det blev ett stort mediapådrag med anledning av vår debattartikel i DN Kultur i tisdags där 20 filmare/filmorganisationer om att SF Bio tar över driften av Klarabiografen på Kulturhuset. Expressens filmkritiker Jonas Holmberg, skrev samma dag en bra kommentar med rubriken Monopol på Sergels Torg. I samma tidning skrev deras ledarskribent Malin Siwe en raljerande artikel som mest visade på hennes egen okunnighet i kultur och filmfrågor. Kulturhusets eget pressmeddelande om ”Nystart för Klarabiografen” kan läsas här i sin helhet.

På Twitter gick diskussionen varm mellan mig, filmaren Svante Tidholm, Kulturborgarrådet Madeleine Sjöstedt och S-debattören Helle Klein. Kolla in hastaggen #Klarabiografen för en uppsamling av alla twitterkommentarer.

Samma dag medverkade jag i en debatt i P4 Radio Stockholm med Kulturhuschefen Eric Sjöström. Man kan lugnt säga att han fick sina fiskar varma.

Flera av oss som skrev under uppropet däribland Suzanne Osten, Unga Klara, Mia Engberg och Camilla Ahlgren på Dramatikerförbundet intervjuades i SVT Kulturnyheterna om Klarabiografen. Programledaren frågade dessutom ut Eric Sjöström i samma inslag.

På tisdagen hade även DN Kultur en kritisk artikel på nyhetsplats av reportern Fredrik Söderling. SvD nöjde sig med en kort notis i samma ärende, där jag intervjuades. P1:s Kulturnytt noterade också vårt filmupprop.

Allt sedan tisdagens uppståndelse har det trillat in kommentarer i frågan. I onsdags skrev filmskribenten Jeanette Gentele i SvD: SF på Klarabiografen en skandal. Dagen efter skrev DN Kulturs filmchef Helena Lindblad en kommentar, där hon sågar Kulturhusets agerande med fotknölarna: ”Bullshit om Kulturhusets biograf”.

Filmtidningen FLM, tittade lite närmare på SF Bio:s kvalitétsfilmsatsning som de kallar för Smultronstället. Föga förvånande visade det sig vara främst anglosaxiska smultron med kända filmstjärnor i huvudrollen.

I torsdags skrev även Stockholms Fria Tidning en artikel om Klarabiografen. De granskar hyreavtalet och rapporterar att SF Bio betalar 420 000kr/år för kontraktet att driva Klarabiografen på Kulturhuset. Kontraktet löper på tre år. Gunno Sandahl chef på Folkets Hus och Parker säger att de ska låta jurister titta på hyresavtalet, vilket även Västerpartiets Annmari Engel tänker göra.

Gunno Sandahl har på sin blogg kommenterat Klarabiografen. Han kallar det för en kulturpolitisk kollaps
och Kulturhusets förfall. Stockholmsvänstern har kommenterat Klarabiografen flera gånger bland annat här i ett pressmeddelande. Socialdemokraterna med gruppledaren Anna-Greta Leijon, gick i torsdags ut med ett pressmeddelande, där de kräver att man inte Kommersialiserar Kulturhuset.

Anna Serner, vd på Svenska Filminstitutet, kommenterar Klarabiografen på sin blogg. En smula kryptiskt och ljum kritik, utan särskilt mycket tyngd bakom orden vilket skapat en liten diskussion i kommentarsfältet. Se även Jens Lanestrands blogg, verksamhetsledare på Biografcentralen (som skrev under vår debattartikel), men som också granskat hanteringen av Klarabiografen sedan en tid tillbaka.

Debatten om Klarabiografen, kulturpolitik och Kulturhuset lär fortsätta.

Klarabiografen i Kulturhuset tas över av SF

Idag skriver jag och ett tjugotal filmare, regissörer och filmförbund en debattartikel i DN Kultur om Kulturhusets planer att låta SF överta stora delar av driften av Klarabiografen. Stockholms enda kommunala biograf i Kulturhuset har man uppenbarligen inte råd att driva själv. Det är en kulturpolitisk skandal att Kulturhuset inte får resurser att driva den från Allianspartierna i Stockholm. Debatten kan börja! Jag skulle inte vilja vara på andra sidan.

PS: Nu ligger Kulturhusets pressmeddelande ute på deras hemsida. Praktskandalen är här. Alla grävande journalister, kolla nu ordentligt avtalet och upphandlingen. Det kan omöjligen ha gått rätt till.

Se även DN:s uppföljning om detta på nyhetsplats.

Uppdatering: Följ mig på @jonasmosskin, @svantetidholm, @hynekpallas och på hastaggen #Klarabiografen på Twitter om skandalen med Kulturhuset. Jag medverkar i P4 Radio Stockholm kl. 16.15 i eftermiddag och debatterar med Kulturhuschefen Eric Sjöström.

Journalisters okunnighet om psykologi och hatet mot psykoanalysen

Det finns en tendens hos svenska journalister att vara antingen ointresserad eller tillåta sig själv att vara okunnig om psykologiska frågor. När man sedan uttalar sig eller skriver om psykologi svänger man sig med felaktiga resonemang eller skildrar psykologin efter förlegade mönster. Så skulle man aldrig behandla ämnen som ekonomi, sport eller medicin. Det är tröttsamt för mig som valt detta som yrke.

Johan Wennström, driven journalist och liberal/konservativ debattör, ibland på SvD och numera på Expressen Kultur har varit en som engagerat sig i psykologiska frågor, Tyvärr har hans inhopp mest kännetecknats av ideologisk debattvilja än genuin lust att ta psyket på allvar. Jag är glad för Wennströms ämnesval men tycker resonemangen är onödigt tillspetsade.

I vintras skrev Wennström en mycket kritisk artikel om teaterpjäsen Bli en dåre på Teater Giljotin. Wennströms kritik mot kulturvärldens förhärligande av dårskapen och det onormala, verkade bitvis befogad då teatern tycktes romantisera galenskapen. Senare framkom det i en debatt i SR Nya Vågen att Wennström inte hade sett pjäsen förrän efter artikeln publicerats, men att han då ”stärktes i sin uppfattning”. Det kallas för kognitiv bias och är ett väldokumenterat psykologiskt fenomen. Människor bekräftar ofta det man redan vet istället för att leta efter information som motsäger detta. Att journalister inte ens bemödar sig med att se de pjäser som man sedan kritiserar, är osnyggt och förtar delar av de poänger Wennström faktiskt förde fram.

Wennström skriver idag ånyo med psykologiskt tema. Det är en svavelosande ”recension” på Expressen Kultur, av boken 10 skäl att älska Freud (Natur & Kultur, 2011) som utkommer i vår.Hoppeligen har Wennström läst boken. Själv har jag varken sett pjäsen eller läst den. Men jag studsar till på höga tonläget i artikeln. Det är inte mycket till recension utan mest ett angrepp på psykoanalysen som Wennström sågar med fotknölarna. Här ett citat:

”För verkligheten är att psykoanalysen är en verkningslös metod för behandling av psykiska besvär. Dess påståenden att psykiska tillstånd av ångest, oro och depression härrör ur barndomen är fria fantasier. Ingenting kan ledas i bevis.

Men i ett försök att rädda detta rivningsklara teoribygge har några ur kretsen kring den psykoanalytiska kulturtidskriften Divan kommit ut med antologin 10 skäl att älska Freud.

Läsaren ska få ”kika in på vad som händer i det psykoanalytiska rummet”. Men vad man får inblick i är i själva verket ett tankegetto.”

Wennström verkar fäktas mot väderkvarnar och dömer ut hela psykoanalysen. På twitter skriver han:

Ingenting om vad vi nu vet om beteende och psykiska besvär stöder psykoanalytiska perspektiv.

Det är ungefär som att döma ut hela socialismen för vad Marx tänkte, eller fysikern Marie Curie som inte fattade att radioaktivitet var farligt. Den typen av argumentation är inte övertygande. Det skulle vara kul om Wennström använde sin vassa penna till att sätta sig in i psykologin på riktigt. Det behövs verkligen fler debattörer med kunskap och engagemang i psykiska frågor. Om Wennström gjorde det och avstod från att föra ideologiskt drivna teser, skulle han märka att det t.ex. finns en röd tråd mellan psykoanalysens tankar om samspel mellan barn och föräldrar, objektrelationsteorin och den moderna anknytningsteorin.

Psykoanalysen och psykoanalytiker har gjort sig skyldiga till många felslut och teoretiska tokigheter genom åren. Ett ensidigt tolknings- och orsaksresonemang har haft många problematiska sidor. Vill man leta fel kommer man finna dem. Precis som den som vill hitta brister och etiska snedsteg hos andra psykoterapeutiska inriktningar. Men psykoanalysen har också stimulerat och gett upphov till mängder av moderna psyokoterapeutiska förhållningssätt och tekniker som dessutom har vetenskapligt stöd. T.ex. mentaliseringsbaserad terapi mot borderline/instabil personlighetstörning, depressionsbehandling och behandling av personlighetsstörningar. Dessa moderna former av psykodynamiska terapimetoder har sitt ursprung i psykoanalysen och har lånat delar av det teoretiska ramverk som Wennström menar är totalt felaktigt.

Låt oss föra en seriös diskussion bortom älskandet och hatandet av Freud. Det blir bara dumt. Jag håller med Wennström att psykoanalysens idépaket tagit i sin ortodoxa helhet är tveksamt, och jag älskar inte Freud, men den intresserade kommer hitta många viktiga teorier och förhållningssätt hos psykoanalysen som har givit mycket och fortsatt gör det till den moderna psykologin. Det glöms ofta bort.

PS: Försökte starta en tråd på twitter i frågan med #psykoanalys men man måste följa både mig och Johan för att hitta hela vår twitterdiskussion.

Urspårad diskussion om Wikileaks

Vart tog den sansade debatten om Wikileaks vägen? Media verkar hamnat i masspsykos och öser invektiv och sprider myter om Wikileaks och deras avslöjanden. det märkliga är att så lite seriös diskussion har handlat om motiven till Wikileaks publiceringar. Är det verkligen så att sajten är ett säkerhetshot eller kan det möjligen vara så att deras önskan om fri informationsspridning hotar både första, andra, tredje och fjärde statsmakten?

IT-entreprenören och debattören Urban Lindstedt försöker sansa debatten genom att påpeka att Wikileaks faktiskt motverkar slutenheten i samhället. Han skriver:

Wikileaks har i grunden förändrat villkoren för makthavarna i världen. Det går inte längre att hålla hemligheter hemliga. Detta skrämmer naturligtvis makthavare som byggt sin makt på hemlighetsmakeri.

Det låter ju bra och de flesta brukar uppfatta den typen av initiativ som positiva.

Studio Ett på P1 hade även en bra diskussion idag om hotet mot friheten och öppenheten på Internet med Linus Larsson nyhetschef på Computer Sweden och Christoffer Kullenberg, forskare och internetaktivist. Lyssna även på en annan diskussion i samman program om vad detta innebär för journalistiken.

DeepEdition tar också upp de märkliga diskurserna kring Wikileaks. Oscar Swartz slutsats är att de som inte har något att dölja har inget att frukta av Wikileaks publiceringar.

Känslan man får är att Julian Assange är en terrorist som det vore skönt om någon knäppte. Assange må vara en smula anarkistisk och hela projektet Wikileaks ha sina märkliga sidor men det känns som att det är en absurd medial dramaturgi som  piskar upp en hetsig stämning. Vem vinner på det? Jo, de som vill övervaka och kontrollera Internet ännu mer än idag.

För den initierade, läs även detta långa inlägg med Assange egna ord och syn på syftet med Wikileaks, kommenterat och analyserat.

Jag avslutar med några ord av Assange själv:

“To radically shift regime behavior we must think clearly and boldly for if we have learned anything, it is that regimes do not want to be changed. We must think beyond those who have gone before us, and discover technological changes that embolden us with ways to act in which our forebears could not. Firstly we must understand what aspect of government or neocorporatist behavior we wish to change or remove. Secondly we must develop a way of thinking about this behavior that is strong enough carry us through the mire of politically distorted language, and into a position of clarity. Finally must use these insights to inspire within us and others a course of ennobling, and effective action.”

Julian Assange, “State and Terrorist Conspiracies”

Uppdatering: Läs Rasmus Fleischers pedagogiska text om vad som driver Wikileaks.

Med kameran som vapen

Osloprocessen är sedan längesedan söndervittrad och fredssamtalen mellan israeler och palestinier befinner sig på sparlåga. Men en sak fortskrider alltjämt. De israeliska bosättningarna på Västbanken växer och byggs fortfarande ut, trots allt prat om byggstopp. Idag bor en halv miljon israeler på ockuperad mark. Settlerwatch är en organisation som sprider information om problemet med bosättningarna och det allvarliga läget för mänskliga rättigheter på Västbanken. Settlerwatch drivs bl.a. av min bror Johannes Mosskin. Nästa vecka, 24-28 november, arrangerar de utställningen pågår Fyra dagars fokus: Med kameran som vapen på Kulturhuset i Stockholm. Där kommer filmer från den israeliska fredsorganisationen B’Tselems projekt ”Shooting back” att visas. En stor majoritet av materialet har aldrig tidigare visats. Under ett antal år har palestinier filmat sin utsatta vardag där hot och trakasserier är vanligt förekommande. I samband med utställningen kommer flera seminarier med intressanta gäster att äga rum.

Bland gästerna kan nämnas B’Tselems Europarepresentant Carin Smaller och den palestinske kameravolontären Naser Nawaja Stockholm. De kommer att delta vid flera samtal och seminarier där de berättar om sitt arbete med kamerorna och om situationen på Västbanken. Vid dessa samtal medverkar även Jan Eliasson (tidigare svensk utrikesminister och ordförande i FN:s Generalförsamling) Ove Bring (professor i folkrätt knuten till Försvarshögskolan och Stockholms universitet), Uri Rothman (förste ambasssadsekreterare vid Israels ambassad), med flera.

Fyra dagars fokus: Med kameran som vapen är ett samarbete mellan Settler Watch och Kulturhuset. Med stöd från Diakonia, Kristna Fredsrörelsen, Olof Palmes Minnesfond och Folke Bernadotteakademin. Programmet är gratis och du hittar det här i sin helhet med gäster och tider. Här är trailern till evenemanget.

Anna Odells konstverk fortsätter

I april är det dags för fortsättningen av Anna Odells konstverk ”Okänd, kvinna 2009-349701” på Strand i Horstull. Vernissagen äger rum den 18 april och utställningen pågår till 20 april. Verket som under det senaste året byggts på i takt med att Odell och konstverket turnerat runt och diskuterats. Bland annat gästade Odell i höstas Psykologer tittar på film och visningen av Lars-Lennart Forsbergs film Misshandlingen.

På Strand visas konstverket av Anna Odell som blev 2009 års mest uppmärksammade konsthändelse. Konstnären som senare dömdes för våldsamt motstånd samtidigt som hon bjuds in till otaliga seminarier och flera konsthallar. Nya och tidigare ej visade delar ingår samt scensamtal med Anna Odell och inbjudna gäster. Observera att man behöver köpa biljett.

Saxat ur pressutskicket:

Verket väckte en enorm uppmärksamhet och en omfattande debatt drog igång i
media. Den fick makthavare ända upp i regeringen att uttala sig kritiskt utan att ha
sett verket i sin helhet. I debatten deltog människor från vitt skilda områden som
psykiatrin, rättsväsendet, kulturvärlden, konsthögskolor och politiken. Det som
utspelat sig efter att personalen från St: Görans psykakut gick ut i media och Norra
länets psykiatri gjorde en polisanmälan, har hon nu använt till nya delar i verket.
Hennes omfattande arbete med intervjuer, iscensättning och dokumentation har gett
verket ett genomslag som inte bara vitaliserat konstvärlden utan även det
demokratiska samhället.

Tiden efter vernissagen på Konstfack har varit fylld av seminarier och visningar i
Sverige och utomlands. Vare sig det gäller konsthallar eller seminarielokaler har det
varit ett mycket stort intresse och flera publikrekord har slagits. Konstnären Anna
Odell har genom sitt verk och alla utställningar, seminarier och debatter visat på
konstens möjligheter och gränsövergripande gestaltning. Den breda publiken har
mött en ny och lovande konstnär i Anna Odell som med sin starka integritet, stora
öppenhet och begåvning definitivt gjort ett tydligt avtryck i konsthistorien.
Vad är konst? Vad är verklighet? Kan en konstnär återge sin egen erfarenhet av
verkligheten och kalla det för konst? Kan ett konstverk visa verkligheten? Kan
konstnärens egna erfarenheter av psykisk sjukdom återges i ett konstverk utan att
betraktas som sjukt?

Kan en sjuk verklighet som återges av ett konstverk uppfattas som verkligt sjukt att
genomföra? Kan ett konstverk som bygger på en rekonstruktion av verkligheten
betraktas som brottsligt? Vad är sant och vad är lögn av allt det som sagts om
konstnär Anna Odell och hennes verk ”Okänd, kvinna 2009-349701”?

Det ska bli kul att gå dit. Jag får då äntligen möjlighet att ta del av hela konstverket. Kommer du?

Poeter dissar att skriva kärlekdikter till Victorias bröllop

En av de underligaste idéerna inför kronprinsessans bröllop var att ett 30-tal av våra namnkunnigaste poeter skulle skriva dikter till hyllning för kärleken inför Victoria och Daniels bröllop. Dikterna skulle sedan läsas in och spelas upp under vårsommarens prunkande allé på Sveavägen! Den här knasiga idén kom från Liljevalchs chef Mårten Castenfors som var ansvarig för projektet, men det låter mer som ett studenikost fylleskämt på krogen.

Uppenbarligen hade han inte konsulterat poeterna själva huruvida de var intresserade av att delta i ett sådant projekt. Alla med lite kulturell bildning vet att poeter är ett egensinnigt släkte (oavsett politiska åsikter) och de är  inte kända för att gå i det etablerade samhällets ledband. Föga förvånande avböjde många av de tillfrågade poeterna av olika anledningar. De flesta ogillade idén och hade ingen lust att skriva dikter på beställning. Flera passade dessutom på att komma ur den republikanska garderoben. Förra veckan meddelade Castenfors att projektet är lagt på is. DN skriver:

Han konstaterar att den hätska debatten som uppstod gjorde det omöjligt att genomföra projektet.

– Även om det hade blivit fantastiskt så hade alla medier fokuserat på vilka som var med och vilka som inte var det. Oavsett konstnärligt resultat hade det blivit skit. Så för allas skull lägger vi ned. Poeter som redan har skrivit eller tänkt har fått betalt…

30 poeter tillfrågades och 10 tackade ja, bland annat Eva Ström, Eva Runefelt och Arne Johnsson. Men flera drog öronen åt sig när det hela utvecklade sig till en debatt om kungahusets vara eller icke vara. Bland dem som demonstrativt tackade nej fanns Jenny Tunedal, Jacques Werup och Göran Greider. ”Den vämjelse jag känner inför evenemanget saknar ord”, sade till exempel Thomas Tidholm.

– Det är en liten värld och man är beroende av stipendier och annat. Många är rädda för att göra bort sig inför sina kompisar. Det paradoxala är att när musiker får i uppdrag att komponera till bröllopet gör de det med glädje. Poeternas reaktion är jäkligt konstig, säger Mårten Castenfors.

Tidholm känner vämjelse, ett sällan använt ord idag. Castenfors passar på att från sin kulturpiedestal slå tillbaka mot de bångstyriga poeterna. Om Castenfors varit en smula mer samtida hade han triumferat att diskussionen om projektet var ett konstverk i sig, bra mycket mer intressant än den ursprungliga ljudinstallationen . Men den typen av självdistans och humor har nog inte Liljevalchs chef.

PS: En del högljudda DN-läsare verkar dock tycka att poeterna borde skämmas.