Etikettarkiv: kulturpolitik

Varför är det så svårt att göra lyckade sammanslagningar av organisationer?

Idag 7 Januari är jag intervjuad av SVT Kulturnyheterna om sammanslagningar av kulturinstitutioner. Här är en utförligare beskrivning av vad jag tror är viktigt när det gäller fusioner. Här ligger klippet uppe på SVT:s webbsida.

Sunt bondförnuft och idealism ligger ofta bakom sammanslagningar av organisationer. Om två företag som båda jobbar bra, blir en enhet skulle man väl kunna ta det bästa från båda organisationerna och bygga på detta, så blir den nya organisationen bättre. Eller?

Faktum är att forskningen visar att fusioner och då främst från näringslivet, inte leder till ett förbättrade resultat. Istället råder det motsatta. 70 % av alla fusioner leder INTE till önskat resultat. Den viktigaste förklaringen till detta är att 70 % av energin vid en sammanslagning läggs på strukturella och juridiska aspekter men dessa påverkar på sin höjd 30 % av de fel och problem som finns i den nya organisationen. Att man inte lyckas med fusionen handlar ofta om att man inte tar hänsyn och hanterar de kulturskillnader som råder i de två ursprungliga organisationerna. För ofta fokuserar man på besparingar och rationaliseringar men det är inte detta som skapar nytta, lönsamhet och glädje i den nya sammanslagna organisationen.

Ett vanligt fel är att man inte heller förbereder personalen och ledningen på fusionen tillräckligt mycket. Det krävs ofta långt och gediget förarbete för att lotsa personalen till en ny gemensam känsla i den nya organisationen. Det tar ofta lång tid och kräver också ofta erfarna konsulter som stöttar ledning, chefer och medarbetare för att tillsammans bygga det nya. Det kan ta flera år och är inget konstigt i det.

Utmaningen för ledningen och personalen är att hålla skapandet av det nya gemensamma i fokus och inte hamna i för mycket diskussioner om besparingsvinster. Det är ofta rationaliseringar och besparingar som fäller sammanslagningar. Få människor i en ny större organisation motiveras av att gå till jobbet och rationalisera (särskilt inte inom kultursektorn). På kort sikt kan såklart besparingar vara effektiva eller rationella men på lång sikt handlar det om att driva en ny vision och skapa en mission som kan mobilisera den nya organisationen, och det görs inte av många och långa rationaliseringsdiskussioner.

Det finns forskning som visar att organisationer ofta lägger krutet också på att ta sig an problemorienterande personer i personalen. Detta gör i sin tur att de individer som kan vara med och lyfta en organisation får mindre utrymme. Men resultatet att hela organisationen blir mindre motiverade och stämningen sämre. Därför bär man så långt det är möjligt ge kraft att driva organisationen framåt till de som är med på båten och dessa kan i sin tur entusiasmera andra i personalgruppen. Det gäller inte bara vid fusioner utan i stor utsträckning allt förändringsarbete i en organisation där man vill skapa en förändrad kultur och mer önskade beteenden.

Det är lätt att underskattar kraften i kulturkrockar. Det finns kulturkrockar överallt (klassikern i företaget är mellan produktions- och marknadsavdelning) och att alltför lite resurser läggs på att hantera de olika kulturernas historia, hantera de olika bilder och föreställningar man har av varandras uppdrag och organisation samt att man inte alltid tar hänsyn till respektive ursprungsorganisations särart vid en sammanslagning. I näringslivet handlar det ofta om att en större aktör köper upp en mindre aktör och då förväntas den mindre aktörens medarbetare ”anamma” den större partens organisationskultur. Detta är sällan en fungerande strategi. Om olika organisationskulturer inte benämns och hanteras professionellt (gärna med stöd av utomstående konsulter) är det lätt att två parallella kulturer lever vidare i många år, och att problembeteenden från båda två ursprungsorganisationerna ”lever vidare”. Så att det sämsta med två organisationer finns kvar och inte som man ju vill ta med sig det bästa från två aktörer till den nya organisationen.

När det gäller kulturinstitutioner finns det sällan några marknadsmässiga skäl att slå ihop två stora organisationer. Där handlar det istället ofta att låta personal och kulturskapare få ha så stor frihet som möjligt för att våga ta konstnärligt djärva beslut. Det behövs en lagom balans av styrning och ledning. Det är lätt att det blir för överorganiserat i stora byråkratiska organisationer, men det är också lätt hänt att det blir för löst och inte sammanhållande nog.

Det är också speciellt när det handlar om offentliga institutioner som slås samman. Det är inte självklart att effektivitet eller hög produktion är målet på samma sätt som i ett företag som producerar en produkt. Det bört sägas att det finns lite forskning om vad som händer när kulturinstitutioner eller för den delen offentliga institutioner (som sammanslagningen av KI och Huddinge Sjukhus t.ex.) fusioneras. Det görs lite forskning om detta, och följs ofta upp bristfälligt.

Avslutningsvis kan sägas att fusioner ofta leder till mycket stora kostnader initialt vid själva sammanslagningen och att eventuella ekonomiska vinster kommer långt senare och dessa är inte alltid så stora som man skulle vilja.

Referens: Marks & MErvis. Joing forces: Reaping the benefits of Mergers and Acquistions.

Sjöstedt glider undan kritiken – svar om Kulturhuset

Idag 4/12 skriver jag en slutreplik på SvD Kultur där jag bemöter Kulturborgarrådet Madeleine Sjöstedt (Fp) ickesvar om planerna på att slå ihop Kulturhuset och Stockholms Stadsteater. Sjöstedts replik (24/11) innehöll mest en aikidomanöver där hon undvek att säga just något alls om själva sakfrågan och om min kritik mot sammanslagningen. Det är illa att stora organisatoriska beslut som påverkar Kulturhuset och Stockholms kulturliv är så dåligt utredda och förankrade. Debatten fortsätter och jag lär få återkomma i frågan framöver.

 

Debattartikel om Kulturhusets fusion med Stadsteatern

Idag (22 november) skriver jag en debattartikel på SvD Kultur om planerna på att slå ihop Kulturhuset och Stockholms Stadsteater. Fusionen riskerar att bli en katastrof för Kulturhuset, är rubriken på artikeln. I korthet kritiserar jag Kulturborgarrådet Madeleine Sjöstedt (Fp) för toppstyrning och klåfingrighet av Kulturhuset. Jag är också kritisk till det passiva och otydliga ledarskap som blivit utbrett under Kulturhuschefen, Eric Sjöströms tid vid rodret. Kulturhuset behöver en konstnärlig inriktning och en ledning som vågar vara en egen röst, det saknas tyvärr idag.

 

Kulturpolitikens kollaps – var ska jag visa min film?

Jag har fått förtroendet att leda ett samtal om film- och kulturpolitik på Tempofestivalen som börjar nästa vecka. På onsdag 7 mars, kl. 18.30-20.30 debatteras och minglas det. Oberoende Filmares Förbund har tagit initiativ till debatten och skriver så här om bakgrunden till debatten:

I december 2011 fick monopolaktören SF Bio avtalet att ta över driften av Klarabion i Stockholms kulturhus. Det var den sista kommunala biografen i Stocholms och en av få alternativa biografer i staden. Utifrån detta aktuella exempel på ett kulturpolitiskt beslut bjuder Oberoende Filmares Förbund in till en större diskussion kring film- och kulturpolitik i Sverige.

Kulturpolitiken är till för att säkra mångfald inom kulturområdet. Om den inte gör det vad ska vi då ha den till?

Vi vill även diskutera distribution och behovet av alternativa biografer. Oberoende Filmares Förbund har aktivt arbetat för att fler dokumentärer ska upp på bio, också genom att de sätts upp direkt av produktionsbolagen. Inte minst uppmärksammades detta på och efter Vårpresentationen på Filmhuset i januari då Oberoende Filmares Förbund tog initiativet till att fler filmer utan traditionell biodistributör skulle presenteras.

Samtalet äger rum på Pet Sounds Bar, onsdag 7 mars. Förutom jag, medverkar även Anna Serner, VD på Svenska Filminstitutet, Ann Marie Engel, Komunalråd Sthlm, (V), Hynek Pallas, filmkritiker och dr. i filmvetenskap samt
Erik Kristow, (M), politiskt sakkunnig på Kulturdepartementet. Varmt välkomna!

SF Bio tar över Klarabiografen på Kulturhuset- uppsamling av alla kommentarer

 

Det blev ett stort mediapådrag med anledning av vår debattartikel i DN Kultur i tisdags där 20 filmare/filmorganisationer om att SF Bio tar över driften av Klarabiografen på Kulturhuset. Expressens filmkritiker Jonas Holmberg, skrev samma dag en bra kommentar med rubriken Monopol på Sergels Torg. I samma tidning skrev deras ledarskribent Malin Siwe en raljerande artikel som mest visade på hennes egen okunnighet i kultur och filmfrågor. Kulturhusets eget pressmeddelande om ”Nystart för Klarabiografen” kan läsas här i sin helhet.

På Twitter gick diskussionen varm mellan mig, filmaren Svante Tidholm, Kulturborgarrådet Madeleine Sjöstedt och S-debattören Helle Klein. Kolla in hastaggen #Klarabiografen för en uppsamling av alla twitterkommentarer.

Samma dag medverkade jag i en debatt i P4 Radio Stockholm med Kulturhuschefen Eric Sjöström. Man kan lugnt säga att han fick sina fiskar varma.

Flera av oss som skrev under uppropet däribland Suzanne Osten, Unga Klara, Mia Engberg och Camilla Ahlgren på Dramatikerförbundet intervjuades i SVT Kulturnyheterna om Klarabiografen. Programledaren frågade dessutom ut Eric Sjöström i samma inslag.

På tisdagen hade även DN Kultur en kritisk artikel på nyhetsplats av reportern Fredrik Söderling. SvD nöjde sig med en kort notis i samma ärende, där jag intervjuades. P1:s Kulturnytt noterade också vårt filmupprop.

Allt sedan tisdagens uppståndelse har det trillat in kommentarer i frågan. I onsdags skrev filmskribenten Jeanette Gentele i SvD: SF på Klarabiografen en skandal. Dagen efter skrev DN Kulturs filmchef Helena Lindblad en kommentar, där hon sågar Kulturhusets agerande med fotknölarna: ”Bullshit om Kulturhusets biograf”.

Filmtidningen FLM, tittade lite närmare på SF Bio:s kvalitétsfilmsatsning som de kallar för Smultronstället. Föga förvånande visade det sig vara främst anglosaxiska smultron med kända filmstjärnor i huvudrollen.

I torsdags skrev även Stockholms Fria Tidning en artikel om Klarabiografen. De granskar hyreavtalet och rapporterar att SF Bio betalar 420 000kr/år för kontraktet att driva Klarabiografen på Kulturhuset. Kontraktet löper på tre år. Gunno Sandahl chef på Folkets Hus och Parker säger att de ska låta jurister titta på hyresavtalet, vilket även Västerpartiets Annmari Engel tänker göra.

Gunno Sandahl har på sin blogg kommenterat Klarabiografen. Han kallar det för en kulturpolitisk kollaps
och Kulturhusets förfall. Stockholmsvänstern har kommenterat Klarabiografen flera gånger bland annat här i ett pressmeddelande. Socialdemokraterna med gruppledaren Anna-Greta Leijon, gick i torsdags ut med ett pressmeddelande, där de kräver att man inte Kommersialiserar Kulturhuset.

Anna Serner, vd på Svenska Filminstitutet, kommenterar Klarabiografen på sin blogg. En smula kryptiskt och ljum kritik, utan särskilt mycket tyngd bakom orden vilket skapat en liten diskussion i kommentarsfältet. Se även Jens Lanestrands blogg, verksamhetsledare på Biografcentralen (som skrev under vår debattartikel), men som också granskat hanteringen av Klarabiografen sedan en tid tillbaka.

Debatten om Klarabiografen, kulturpolitik och Kulturhuset lär fortsätta.

Debatt i P4 Radio Stockholm om Klarabiografen

Idag debatterade jag Klarabiografens framtid med Kulturhusets chef Eric Sjöström i P4 radio Stockholm. Sjöström hade svårt att argumentera för varför det var bra att monopolet SF breder ut sig även på Sergels Torg. Lyssna på klippet här. Debatten börjar cirka 13 minuter in i sändningen.

Klarabiografen i Kulturhuset tas över av SF

Idag skriver jag och ett tjugotal filmare, regissörer och filmförbund en debattartikel i DN Kultur om Kulturhusets planer att låta SF överta stora delar av driften av Klarabiografen. Stockholms enda kommunala biograf i Kulturhuset har man uppenbarligen inte råd att driva själv. Det är en kulturpolitisk skandal att Kulturhuset inte får resurser att driva den från Allianspartierna i Stockholm. Debatten kan börja! Jag skulle inte vilja vara på andra sidan.

PS: Nu ligger Kulturhusets pressmeddelande ute på deras hemsida. Praktskandalen är här. Alla grävande journalister, kolla nu ordentligt avtalet och upphandlingen. Det kan omöjligen ha gått rätt till.

Se även DN:s uppföljning om detta på nyhetsplats.

Uppdatering: Följ mig på @jonasmosskin, @svantetidholm, @hynekpallas och på hastaggen #Klarabiografen på Twitter om skandalen med Kulturhuset. Jag medverkar i P4 Radio Stockholm kl. 16.15 i eftermiddag och debatterar med Kulturhuschefen Eric Sjöström.

Varken kulturen eller psykologin blir valfrågor 2010

Trots att Kulturutredningen och den parallella Skuggutredningen höjde temperaturen i kulturdebatten är det fortfarande i första hand en intern debatt. Tobias skriver på Kulturekonomi om sina dystra tankar efter några dagar i Almedalen:

I måndags samlades företrädare för alla riksdagspartier och om den debatten blir en fingervisning för valåret, hinner alla somna på vägen. Diskussionen visade inga tecken på att bryta med kulturpolitikens största problem, nämligen att intressera någon utanför sin egen sektor; egentligen intressera någon som inte har sin försörjning via kulturpolitiken. Det är som om utbildningspolitiken bara skulle beröra lärare och rektorer, och försvarspolitiken bara militärer.

Tyvärr utstrålade debatten allt annat än nytänkande eller spänst, och den enda som verkade fundera på hur kulturpolitiken ska lyfta sig i nackskinnet var Madeleine Sjöstedt (FP) som ställde frågan (”hur tar vi oss ur vår lilla box?”) och försökte ge ett svar (”Internet – en revolution som kulturlivet inte ser”).

När det gäller kulturen är nog upphovsrätten i vår nya medievärld den kanske viktigaste frågan precis som Sjöstedt tar upp. Hittills verkar det som att kulturen inte uppfattat detta som en kulturfråga, iallafall inte bland de etablerade partierna och bland kulturbyråkraterna.

Lite på samma sätt är det med psykologer och psykologin. Att människor behöver hjälp av psykologer men inte får tillgång till det på vårdcentraler eller att psykiatrin befinner sig i en ständig identitetskris kommer nog inte bli några valfrågor. Trots att dessa handlar om ”välfärdens kärnfrågor”. Psykologerna är en alldeles för liten, självtillräcklig och marginaliserad grupp i samhället för att kunna påverka ordentligt. De saknar både vana att kommunicera så allmänheten förstår och ett kontaktnät med övriga samhället som skulle behövas för att få gehör för sina frågor. Först när det finns på plats kan psykologer börja påverka på allvar.

Uppdatering: Kulturekonomi fortsätter skriva om detta. Läs Tobias analys om mysteriet med upphovsrätt och kulturpolitik.

Det är ju ett faktum att många kreatörer inte har fått särskilt mycket ersättning tidigare, utan har behövt komplettera sin skapande verksamhet men andra – så för många innebär inte en digital attack på upphovsrätten särskilt mycket sett till royaltyersättning…

Om jag ska spåra någon trend i upphovsrättsdiskussionen – utöver flera försök för att komma ifrån skyttegravskrig – kommer vi se mindre fokus på ekonomiska sidan i upphovsrätten och mer på den ideella; att fler kommer börja värna för de ursrpungliga kreatörerna allt mer. Det är en grupp som har förbisetts länge och som buntats ihop med deras uppdrags- och arbetsgivarorganisationer.

Instämmer helt. Som exempel kan man lätt tro att författare och förlag har samma intressen. Det har det inte som jag skrev om här.

Lingvistbloggen och Kulturekonomi

Jag har börjat prempa på några nya bloggar. Ett gäng på avdelningen för allmän språkvetenskap på Stockholms Universitet driver den udda men fyndiga Lingvistbloggen. Där tar man tex. upp den pågående språkdöden. Ännu ett språk försvann i veckan. Östen Dahl skriver om nobelpristagarna i litteratur och deras modersmål. Han gör en genomgång av minoritetsspråken och den ombytliga miljö av språk , hem och modersmål som författarna haft. Judiska författare bidrar självfallet till förvirringen. Men många författare har skrivit i exil och på andra språk än deras modersmål. Jag citerar Dahl:

Att vidpass var tionde nobelpristagare i litteratur har skrivit sina flesta verk på ett annat språk än sitt modersmål är rimligtvis evidens mot mera extrema påståenden om modersmålets betydelse. De flesta av de här personerna har dock rimligtvis lärt sig det andra språket som skolspråk. Det är också förmodligen lättare att bli riktigt bra på ett andraspråk i dess skrivna än i dess talade form.

Emma Stenström forskar om kultur och ekonomi på Handelshögskolan. Hon har bland annat skrivit boken ”Konstiga företag” som jag blivit tipsad om. Har den hemma på nattduksbordet. Stenström bloggar på Kulturekonomi tillsammans med Tobias Nielsén. Stenström skriver bland annat om den märkliga utnämningen av IT-entreprenören Johan Stæl von Holstein till Kulturrådets styrelse. Personligen är jag inte imponerad av vare sig Holstein eller Kulturrådet. Det är svårt att inte tycka att Holstein är en pajas och att Kulturrådet är en konserverande ryggdunkande maktelit av och för kulturetablissemanget.

Hynek Pallas analyserar Filminstitutet och svensk film

filmnyheterna.gif

Det känns som att det råder hela havet stormar inom svensk film. Astoria- och Triangelfilmkonkursen har ritat om kartan och gjort allt fler medvetna om det flyktiga i all beständig ordning. Hynek Pallas skriver ett långt inlägg om tillståndet inom svensk film. Han funderar högt om SFI:s (Svenska Filmistitutet) strategier framöver. Några slutsatser är att Cissi Elwin satsar på ungefär samma gamla idéer. Marknadsföra fläskiga Nutley & Hobertverk i utlandet. Hynek beklagar att digitaliseringen av biograferna på landsbygden inte stöds av regeringen. Det låter som en kulturpolitisk satsning som inte den här regering mäktar med. Säga vad man vill om Alliansen men kultur är inte deras starka sida.

Hynek mumlar något om vad han kallar microcinema. Ett slags lågbudget-independent begrepp för att förstå hur den alternativa filmen frodas. Det vill jag gärna läsa mer om.

För övrigt har SFI startat Filmnyheterna. En sida med nyheter om film helt enkelt.