Du tittar nu på taggen samtal. Tillbaka »

Psykologisk analys av No country for old men

Psykologer tittar på film analyserade brödernas Cohens fantastiska men våldsamma film No country for old Men igår på Kulturhuset. För första gången kan du nu ta del av det filmade samtalet. Diskussionen mellan mig och journalisten Åsa Sandell och psykoanalytikern Tomas Böhm börjar cirka 5 minuter in i sändningen. En sak vi kom in på och som gör filmen särskilt obehaglig är att den nästan saknar aggressivitet. Det finns lite känslor med som kan förklara karaktärernas beteende. Istället är det frånvaron av känslor, det beräknande våldet som genomsyrar filmen. Ett våld som vi vanliga dödliga, precis som sheriffen i filmen har svårt att förstå eller värja oss mot.

Följ Psykologer tittar på film på Bambuser ikväll

Diskussionen efter No country for old men går att följa live via Bambuser ikväll. Cirka 21 är filmvisningen slut och då börjar samtalet med Åsa Sandell och Tomas Böhm. Samtalet pågår cirka 45-50 minuter.

Tiotalets psykvård

Idag är det ett år sedan Anna Odells omtalade konstprojekt på Liljeholmsbron. Ikväll kl. 18 på ABF-huset pratar hon konstprojektet och diskussionen om psykvården tillsammans med Torsten Kindström från anhörigföreningen Balans och med författaren Åsa Moberg. Synd dock att inte någon psykiater är med i panelen.

En personlig betraktelse av diskussionen efter Misshandlingen

300 personer hade samlats (fullsatt i hörsalen) på Kulturhuset för att titta på Misshandlingen av Lars-Lennart Forsberg. En antipsykiatrifilm från 1969 (nu även på dvd) som har mycket gemensamt med Anna Odells konstprojekt. Odell var en av de inbjudna gästerna som kommenterade filmen efteråt. Det blev ett ganska rörigt samtal med många trådar som löpte kors och tvärs. Diskussionen böljade såväl i rummet som i intensitet och ämnen.

Anna Odell tog fasta på sina erfarenheter och menade att huvudpersonen i filmen, Knut Nilsen skulle behövt en jämbördig samtalspartner som förstod honom. Odell tog upp sina egna erfarenheter av psykiatrins bristande förmåga att möta patienter som människor och annorlunda individer. Odell sade ungefär det som hon skrev i DN-artikeln några dagar senare:

Det blev också tydligt att man på S:t Görans sjukhus inte följt de strikta regler som finns vid bältesläggning. För mig framstår det som absurt att flera i personalen på akuten vittnade om att de trodde att jag var en kvinna som blivit utsatt för övergrepp. Man kan också läsa i journalen att de trodde att jag var ganska mycket yngre än jag faktiskt är. Personalen tar alltså emot en ung kvinna som de misstänker har varit med om ett övergrepp och spänner fast henne i en bältessäng med benen isär, bälte runt midjan och händerna över huvudet. Inom några minuter kommer flera personer och lägger sig över henne, drar ner hennes strumpbyxor och trosor och ger henne en spruta i baken. Är det så man ska ta hand om en kvinna som man tror varit med om ett övergrepp?

Nä, det verkar ju inte bra nickade publiken. Och Odell fortsatte:

Jag har också med det här projektet ännu tydligare insett hur stigmatiserande psykisk sjukdom är i vårt samhälle. Under förra hösten ringde jag till flera psykiatriska akutmottagningar och berättade om konstprojekt. Jag talade om att det bland annat gick ut på att under ett dygn iscensätta en psykos för att försöka öppna upp den slutna värld som psykvården är. De flesta som jag talade med trodde inte att jag skulle kunna spela sjuk på ett trovärdigt sätt. De varnade mig också för att jag skulle kunna bli sjuk om jag spelade sjuk. Längre fram i samtalen menade de att man inte skulle tro på mig när jag avslöjade att jag inte var sjuk. Dessutom menade flera att det jag planerade att göra kunde tyda på att jag fortfarande hade ohälsa kvar.

Det här är känsligare eftersom det riktade en känga mot den psykologkåren, även om de flesta i publiken tycktes uppfatta att kritiken var riktad mot de ”onda psykiatrikerna”.

Psykoterapeuten Monica Mörlid Mörlid tog upp att filmen lyckats att fånga den auktoritära ordningen inom vården som rådde 1969 och delvis råder idag. Hon flyttade själv som sjuksköterska från Göteborg till Stockholm och Långbro för att det var mer progressivt på den tiden. ”Jag blev nästan avstängd från min sjuksköterskepraktik för att jag tog mina patienter på promenad på sjukhusområdet”, förklarade hon.

Mörlid ville inte ställa en diagnos på Knut vilket även flera i publiken vände sig emot. Själv försökte jag påtala Knuts bristande förmåga att relatera och samspela socialt oavsett om det handlade om mötet med vänner, grannar, poliser, psykiatriker eller andra. Han blev väldigt lätt agiterad, impulsiv och konfrontatorisk. Min tanke är att Knut förr eller senare straffat ut sig i samhället och behövt psykologiskt stöd, kanske i form av hederlig färdighetsträning i KBT-form för att hantera sin aggressivitet och ilska. Det här mötte förvånande mycket motstånd från publiken tyckte jag. Intrycket jag fick var att många fortfarande ser diagnoser som stigmatiserande och fula vilket det inte behöver vara. Rätt använt är diagnoser bra vägbeskrivningar för hur en behandling och bemötande mot en klient bör ske.

Forsbergs själv hoppade in flera gånger i samtalet och tyckte att vi inte skulle psykologisera så mycket om filmen. Självklart är ju konst i första hand konst, men konst och kultur kan ju också analyseras vilket ju är själva poängen med Psykologer tittar på film som jag ser det. Forsberg tyckte att Misshandlingen borde tolkas som en metafor över svårigheterna att kommunicera människor emellan vilket den ju verkligen är.

Jag påtalade det underliggande politiska budskapet i filmen, att människor i första hand är offer för samhället och sin omgivning till skillnad från dagens samhälle som tenderar att individualisera mänskliga problem. Forsberg höll inte med om att hans hade en sådan syn på mänskliga problem även om jag och förmodligen många i min generation delvis ler en smula åt det naiva i 68-generationens sätt att göra alla problem till socioekonomiska makroproblem.

Clarene Crafoord, författare och psykoanalytiker reste sig upp och höll ett brandtal för att det var skolan som var nyckeln till att komma till rätta med många psykiska problem. ”Halvera klasserna” var hans budskap. Förvånande handfast för att komma från en psykoanalytikern. Flera andra var också inne på detta och påtalade de minskade resurserna och bristen på förståelse bland rektorer och skoltjänstemän för att psykologer och kuratorer kan göra stor nytta i skolan.

Flera i publiken var kritiska till psykiatrin och applåderade när Odell och andra i publiken ifrågasatte dagens medicinskt inriktade psykiatri. Det blev nästan lite väl halleluja-stämning där allt var fel med dagens psykiatri. Kanske var respekten och viljan att vara till lags mot Anna Odell så stark att få vågade opponera sig mot den proggiga känslan i lokalen.

En kursare till mig tog upp likheterna mellan Kriminalvården och psykiatrin. Okunnigheten, resursbristen och oförmågan att faktiskt ta hand om och vårda folk och skapa en meningsfull möjlighet till förändring saknas menade han.

När publikens kritik mot psykiatrin var som starkast tänkte jag själv också psykiatrins dubbelhet mellan vård och förvarning. Så fort de sker ett nytt vansinnighetsfall där störda människor begår grymheter kommer förmodligen större delen av publiken kritisera psykiatrin för att inte spärrat in dessa individer. Kanske skulle Knut Nilsen kunnat bli en sådant fall?

Slutligen vill jag säga ett stort tack till alla som kom och som gav sig in i diskussionen. Ett offentligt samtal där åsikter stöttes och blöttes. Allt och inget och lite däremellan. Liten som en diskussion på ett grekisk torg.

Själens mörker, från olika perspektiv

Måndag 14 september, Kl 18 hålls ett intressant samtal om ”Själens mörker” på ABF-huset i Stockholm. Det handlar om depression, nedstämdhet, melankoli och psykiskt mående eller vad man nu vill kalla det. Det är ett samtal mellan författarna Karin Johannisson, Ann Heberlein och Ingrid Carlberg. Samtalet leds av förläggaren Svante Weyler. Johannisson skrev i våras boken Melankoliska rum om synen på depression i historien. Heberlein skrev om sin bipolära tillvaro i en mycket bra och uppmärksammad bok, samt journalisten Carlberg skildrade spelet bakom läkemedelsbolagen satsning på antidepressiva preparat i boken Pillret. Heberleins bok har jag läst och blev mycket tagen av. I januari skrev jag ett kritiskt inlägg om publiceringen av boken. Eller snarare att utgivningen kom så tätt inpå de händelser Heberlein beskrev. En kritik som visade sig hålla väldigt väl för de som hörde hennes sommarprogram.

Terapihausse

Imorgon (onsdag 2 september) är jag intervjuad i P1:s Snittet av Anneli Dufva och pratar om In Treatment, självfixering och diskuterar om terapi håller på bli något som vi pratar om till vardags och i offentligheten. Råder det terapihausse? Programmet börjar 14.03.

Branda redaktören/förlagen och outsourca marknadsföringen

Igår var jag på Natur & Kulturs mingeldebatt med rubriken Perspektiv på framtidens bokbransch. Många olika branschföreträdare var där och andra som missade kvällen deltog i twittrandet. Som vanligt blev eftersnacket och minglet givande och konstruktivt men panelsamtalet höll pinsamt låg intellektuell nivå. Det blev en polarisering där Linda Skugge, Per Helin och Otto Sjöberg provocerade förlagsfolket genom att berätta om saker som händer i andra sfärer. Alla saker som panelisterna framförde var kanske inte genomtänkta men det enda som bokfolket i publiken svarade var att ”det har vi redan prövat”, ”det har vi redan tänkt på” osv. Det märkliga med denna försvarsinställning är ju att det faktiskt händer så lite. För om det hände så mycket så hade vi ju alla känt till det vi det här laget. Panelisterna efterfrågade samarbeten mellan förlagen och nytänkande kring affärsmodeller tillsammans med andra aktörer, vilket verkar helt rimligt. Men det tycks finnas en föreställning i bokbranschen om att man är för fin för att nedlåta sig till samarbeten. Vi är ju faktiskt publicister, redaktörer och sysslar med fina saker som är något helt annat än andra.

I eftersnacket på balkongen pratade jag, Eva Swartz och Jon Goland på TU om att det är dags för förlagen att berätta vad man är bra på och varför man ska vända sig till förlag om man är författare. Att lyfta fram redaktören på samma sätt som tidningsvärlden har gjort med publicisten och att satsa mer på att lansera/marknadsföra/branda förlagen som kvalitétsförmedlare som gör ett bra urval för allmänheten, där finns det stor potential. För till skillnad mot t.ex. musikbranschen där de stora skivbolagen förvandlats till marknadsföringskonglomerat och inte musikproducenter finns det världen att ta vara.

En annan sak som jag tänkte på är att det är en allmän sanning att bokbranschen är dålig på marknadsföring och dålig på att utveckla nya affärsmodeller (enligt Otto Sjöberg). Kanske borde förlagen renodla sin verksamhet och bara bli innehållsleverantörer till olika publiceringskanaler och outsourca marknadsföringen till andra aktörer som t.ex. Otto Sjöberg. Folk som är experter på att kränga saker helt enkelt. Idag har vi motsatt utveckling där redaktionell kompetens skalas av och marknadsföringsavdelningar tar över. Till slut blir ju allt bara en metroisering och då är meningen med bokförlag bortblåst.

Jon Goland påpekar likheterna med krisen i tidningsbranschen och efterlyser samarbeten. Det skulle förlagen må bra av tror jag. Men för att de ska bli av krävs att man tonar ned snobbismen och självgodheten en smula.

Den som lever får se. Allt är möjligt, allt kan hända.

Uppdatering: Eftersnacket och kommentarerna kan du följa på N&K-blogg, SR Kulturnytt, Bokhora, Daniel Åberg, Atlasbloggen, Anna Serner (TU), Daidalos, Unni Drougge, Mattias Boström (Piratförlaget) och Anna Troberg.

Perspektiv på framtidens bokbransch

I samarbete med bokförlaget Atlas bjuder Natur & Kultur in till ett samtal om bokbranschens framtid. Linda Skugge (vd Vulkan), Otto Sjöberg (vd TV4Expressen Medialab), Per Helin (vd Publit) samt moderatorn Björn Linnell (senior advisor Natur & Kultur) kommer ge utifrånperspektiv inför en publik av branschinsiders. Diskussionenerna om den här möteskvällen började redan förra hösten efter Bokmässan då jag ledde ett minisamtal i Natur & Kulturs monter om webbens betydelse för bokbranschen. Eva Swartz och Richard Herold på Atlas plockade upp det här och så snackade vi länge och väl om den här samtalskvällen. Förhoppningsvis kan det här vara början på en öppen och konstruktiv diskussion även mellan olika branschföreträdare. Tonen i bloggosfären har varit kul och innovativ så därför hoppas jag att några av alla er som deltagit i samtalet på nätet hittar till Karlavägen och Stockholm torsdagen den 27 augusti. Skicka ett mail till perspektiv(at)nok.se för att anmäla dig. Vi ses!

Var skeptisk mot goda råd!

De flesta goda råd jag har fått genom livet har kommit från folk som berättat om ”hur det är”. De har varit allt från lärare, tränare,studievägledare, bekanta och äldre yrkesverksamma inom något fält. Dessa råd har har oftast varit baserade på hur de flesta brukar göra. Majoriteten brukar skaffa sig en utbildning, specialisera sig på ett område som de efter många år behärskar. Sedan brukar de på ålderns höst vidga vyerna och tänka i lite vidare banor. Problemet med det här är inte att det är fel. Det är oftast rätt för majoriteten. Men för många människor är de här goda råden kontraproduktiva. Om man är som jag och oftast gjort tvärtom har de varit farligt att lyssna på de här råden. I princip inget av det jag gjort de senaste 10 åren har varit smart, strategiskt eller följt alla goda råden. Särskilt när man är ung är det lätt att tro att folk som är äldre vet men det är ingalunda säkert det heller. Med tiden har jag identifierat de goda råden och börjat se dem som referenspunkter till hur jag INTE ska göra. Nästan inget av det jag företagit mig hade blivit av ifall jag lyssnat på goda råd.

Här finns en parallell till konsulter och coacher. Många konsulter/coacher har en metod eller en idé om hur det går till när man ska hjälpa folk. Modellen och koncepten är alltid rätta och kan inte klienten passa in, så får klienten/kunden anpassa sig  till modellen. De här sättet att tänka är för mig främmande. Jag försöker närma mig ett problem, en situation eller en klient med nyfiket intresse där jag om det skulle visa sig värdefullt plockar fram ett koncept eller modell.

Avslutningsvis vill jag bara ge ett råd. Skaffa personer/mentorer som du verkligen litar på och fråga dem vad de tycker. Hellre få men bra råd en många som du inte litar på. Är du nyfiken på en bransch eller verksamhet som du är intresserad av, fråga de som har erfarenhet av verksamheten. Fråga, var lyhörd och tro inte att du vet.

Hur tänker och gör psykodynamiska psykoterapeuter?

Jävligt olika tror jag. Nåväl.

Hur tänker och gör psykodynamiska psykoterapeuter är rubriken på ett seminarium som anordnas av Svenska Psykoanalytiska Föreningen på ABF-huset på tisdag 26 maj. Med utgångspunkt i tv-serien In Treatment blir det föredrag och diskussion om hur psykoterapeuter gör. Jag ska försöka klyva mig själv och både spela fotboll och lyssna på det här intressanta samtalet.

Medverkande är Tomas Böhm, läkare & psykoanalytiker och Per Naroskin, psykolog & psykoterapeut. Moderator för samtalet är Sonja Härdelin, psykolog & psykoanaytiker.

Plats. Tisdag 26 maj, kl 19.00-21.00, ABF-Huset, Z-salen, Sveavägen 41, Entré 50 kr.