Du tittar nu på taggen samtal. Tillbaka »

Psykologer ser på konst – sommaren 2012

Psykologer ser på konst – sommaren 2012

Ateljébesök hos Anders Widoff
Psykologer ser på konst genomför samtal om den kreativa och konstnärliga processen. Vi gör besök i ateljén hos intressanta konstnärer. Tanken är att en liten och intim krets av personer har möjlighet att lyssna och fördjupa sig i den enskilde konstnärens skapande process. Genom dialogen hoppas vi kunna kasta ljus över en unik och konstnärlig process. Första ateljébesöket ägde rum hos Charlotte Gyllenhammar 9 maj.

Nu fortsätter serien med ett besök den 28 maj hos konstnären Anders Widoff i hans ateljé i Frihamnen. Widoff har jobbat med film, skulptur och måleri. Han är bland annat verksam som professor på Konstfack och hade nyligen en utställning på Galleri Roger Björkholmen. Samtalet och ateljébesöket äger rum i Widoffs ateljé i Frihamnen, Hus B, alldeles intill busshållplatsen där 1:an och 76:an stannar. Gå två trappor högst upp i huset, och det står Anders Widoff på dörren. Samtalet börjar kl. 19-21. Kom i tid! Vi bjuder på vin och lite tilltugg. Antalet platser är begränsat till max 20 personer, så maila till jonas(at)mosskin.se och berätta om du kommer. Entré 200 kr.

Konstvandring på Wanås
17 juni gör psykologerna Jonas Mosskin och Malin Edlund en guidad konstvandring på Wanås i Skåne. Det blir psykologisk analys och samtal med publiken om några av Wanås alla intressanta konstverk. Konstvandringen börjar kl. 14.00 och pågår cirka 1,5h.

Psykologisk konstguidning på Bonnier Konsthall
27 juni gör Psykologer ser på konst ett gästspel på Bonnier Konsthall. Då gör Jonas Mosskin en psykologisk guidning av Klara Kristalovas utställning som pågår just nu. En drömsk och lekfull uställning där skulptur, keramik och djur står i centrum. Konstguidningen börjar kl. 18.00 och pågår cirka 45 minuter.

Psykologer ser på konst gör inspiraitonshelg om kreativitet på Wanås
24-26 augusti gör Jonas Mosskin och Malin Edlund en inspirationshelg om hur kreativitet och skapande kan inspirera psykologer, organisationskonsulter och kreatörer. Wanås är en unik plats och ett unikt möte mellan psykologi och konst. All information om helgen hittar du på www.psykkonst.se

Varmt välkommen!

PS: Mer om Psykologer ser på konst hittar du på www.psykkonst.se eller på Facebook.

Socialstyrelsens havererade Nationella riktlinjer för vård mot depression

För två år sedan kom Socialstyrelsens Nationella riktlinjer för vård vid depression och ångest, där kognitiv beteendeterapi, KBT, rekommenderas i första hand. Riktlinjerna sades vara rekommendationer men de har tolkats som ett slags facit för vilken typ av vård som ska bedrivas. Psykodynamisk terapi fick ett klart lägre evidensgrad när det gällde ångest men depression var betyget bara något lägre än KBT. Mycket av Socialstyrelsens underlag för de Nationella Riktlinjerna byggde på SBU (Statens Beredning för Medicinsk Utvärdering) som kom med sin rapport 2005. Från psykodynamiskt håll kom mycket kritik mot att såväl SBU som Socialstyrelsen hade få sakkunniga med gedigna kunskaper om psykodynamisk terapi. Bland psykologer muttrades det dessutom att få i dessa expertråd var psykologer och att andra yrkesgrupper avgjorde vilka psykologiska behandlingsmetoder som ansågs ha evidens.

SBU:s och Socialstyrelsens rekommendationer föranledde regeringen och SKL att satsa flera miljarder på KBT bland annat för att få tillbaka människor i jobb och bort från sjukskrivningar. Den så kallade Rehabiliteringsgarantin. Ironiskt något som det saknades evidens för att just KBT faktiskt hjälper mot. Något som KBT-nestorn och professorn Lars-Göran Öst påtalade. Denna satsning har vid flera utvärderingar nu visat sig inte ha fått färre sjukskrivna. Trots det fortsätter Regeringen och Socialminister Ulf Kristersson att ge ytterligare en halv miljard till KBT under 2012. Nåväl.

I söndags sände P1:s Kaliber en granskning av hur landstingen har fördelat om resurser i psykiatrin. I en intervju i programmet med Mårten Gerle, sakkunnig för psykiatrifrågor på Socialstyrelsen för psykiatri säger plötsligt Gerle något nytt.  Nu har man plötsligt ändrat sin syn på psykodynamisk terapi:

– Vi håller på och reviderar riktlinjerna nu, det böljar lite fram och tillbaka. Det finns alltså stora internationella studier som ändå säger att skillnaden är hårfin.

Socialstyrelsen tycker inte längre att det finns någon skillnad mellan KBT och psykodynamisk terapi när det gäller behandlingseffekterna vid depression.

Det som både regeringen och landstingen upprepat som ett mantra i flera år och som man tagit som en intäkt för att göra om stora delar av psykiatrin, vill Socialstyrelsen inte längre stå för.

– Jag vet inte hur man har tolkat det men vi säger alltså att vid depressionstillstånd så duger dom har metoderna lika.

Men ni skriver i era riktlinjer att samtidigt som ska implementera det som fungerar så ska man mönstra ut det som inte fungerar. Vår granskning visar att väldigt många landsting har tolkat dom här väldigt bokstavligt, det som är högt prioriterat det ska vi använda och det andra ska vi mönstra ut. Det här berör ju väldigt många människor. Skulle ni inte kunna gå ut och säga att såhär var det inte tänkt?

- Det här visar på ett problem med de här nationella riktlinjerna. Om det är så att landstinget tycker sig ha råd att helt utmönstra individer som har en långvarig, bred kompetens så känns det ju väldigt fel, det måste kunna hanteras på något annat sätt.

– Om det är så att man tycker sig ha råd att helt utmönstra erfarna terapeuter med en bred kompetens, så känns det ju väldigt fel. Det måste gå att lösa på något annat sätt, säger Mårten Gerle.

Alla utom ett fåtal landsting säger att man har gjort stora satsningar på KBT, flera beskriver hur det skett ett skifte från psykodynamisk terapi till KBT. Kaliber beskriver hur det skett en utmönstring av terapeuter som inte erbjuder KBT.

Gerles uttalade tolkades av många som att psykodynamisk terapi var påväg in i värmen igen när det gäller depressionbehandling. Den ensidiga fokuseringen på KBT som metod tycktes vara påväg att ändras. I sig inget konstigt eftersom de senaste åren sätt många nya studier som visat att psykodynamisk terapi är effektivt mot depression.

Så idag två dagar efter Gerles uttalande dementerar Socialstyrelsen detta. Avdelningschefen Anders Tegnell säger att det inte skett några ändringar av de nationella riktlinjerna för depression. Saxat från pressmeddelandet:

Socialstyrelsen har inte ändrat sina rekommendationer i Nationella riktlinjer för vård vid depression och ångestsyndrom, men myndigheten har heller inte skickat signaler om att landstingen bör upphöra med psykodynamisk terapi.

– Både denna metod och kognitiv beteendeterapi, KBT, bör finnas tillgänglig för patienterna, liksom behandling med läkemedel, säger Anders Tegnell, avdelningschef på Socialstyrelsen.

Med anledning av den gångna helgens medieuppgifter vill Socialstyrelsen göra tydligt att det inte pågår någon revidering av Socialstyrelsens Nationella riktlinjer från 2010. Socialstyrelsen kommer att publicera en nationell utvärdering av vården för depression och ångest till hösten. I den kommer myndigheten bland annat att presentera en kartläggning av vilka kompetenser och metoder som erbjuds i landet.

– I riktlinjerna har KBT fått något högre prioritet än psykodynamisk korttidsterapi. Detta betyder inte att man bör utesluta behandling med psykodynamisk terapi. Dessa avgöranden måste ske på individnivå, i samråd mellan patient och behandlande läkare, säger Anders Tegnell…

Vid medelsvår depression bör hälso- och sjukvården erbjuda:

• psykologisk behandling med KBT eller interpersonell psykoterapi (2)
• läkemedelsbehandling med antidepressiv medicin (2)
• psykologisk behandling med psykodynamisk korttidspsykoterapi (3).

– Socialstyrelsen bevakar kontinuerligt vilka nya studier som kommer inom respektive riktlinjeområde. Om det kommer studier som påverkar rekommendationerna kommer Socialstyrelsen att ändra dem, säger Mårten Gerle som är Socialstyrelsens sakkunnige inom psykiatriområdet.

Snurrigt? Ja, det är inte lätt att förstå vad man egentligen menar och hur man avser att uppdatera sina Nationella Riktlinjer. Socialstyrelsens auktoritet på området som sedan länge varit ifrågasatt lär inte stiga efter detta. Senast idag föreslår en utredning att myndigheten ska läggas ned.

Det verkligt allvarliga är att Tegnell och Gerle som båda investerat så mycket kraft på att föra ut och betona de Nationella Riktlinjerna, inte tycks förstå vilken typ av myndighet man representerar. Att deras ord tas på allvar och att landsting, politiker och behandlare lyssnar på vad man säger. Att man anser att landstinget varit för ensidiga i sin tolkning av att möstra ut psykodynamisk terapi måste väl rimligen bero på att just Socialstyrelsen förespråkat just denna inriktning? Det är inte seriöst av Socialstyrelsen att skylla ifrån sig om folk misstolkar deras rekommendationer. Dessutom är det idag omöjligt att förstå vilken linje som egentligen Socialstyrelsen står för när det gäller depressionsbehandling. Tragiskt. För det är trotsa allt människor som mår dåligt som kommer ikläm.

Psykologer ser på konst gör inspirationshelg på Wanås

Psykologer ser på konst
- en inspirationshelg på Wanås 24-26 augusti

Nu startar Psykologer ser på konst, en ny mötesplats i gränslandet mellan psykologi och konst. Välkommen till en inspirationshelg på Wanås Konst i Skåne 24-26 augusti! En unik miljö där internationellt ryktbara konstnärer gjort fantastiska verk på Wanås Slott. I bokskogen trängs underfundiga installationer och hisnande konstverk.

Tillsammans med Wanås bjuder vi Jonas Mosskin och Malin Edlund in till en inspirationshelg om psykologi och kreativitet. Vad kan konsten och konstnärer lära oss om att frigöra varje människas kreativa potential? Under två dagar möter du andra likasinnade och i dialog utforskar vi konstens möjligheter att inspirera oss i vårt arbete med förändringsprocesser.

Bakgrund

Idag jobbar alltfler av oss med att påverka andra människor. Genom terapi, coaching, eller som processledare hoppas vi kunna omfamna förändringens möjligheter. Men förstår vi verkligen hur förändring kommer till stånd? Vi upplever att få som jobbar med att få till stånd mänsklig förändring hos individer och grupper har en grundläggande förståelse och idé för hur man aktiverar varje människas kreativa potential.

Vi tror att nyckeln många gånger är att aktivera varje människas egen kreativitet för att få dem att komma vidare på egen hand. Vår upplevelse är att vi som arbetar med förändringsprocesser har något att lära av konsten och konstnärernas förhållande till skapande och den kreativa processen. Vi tror att konsten har något viktigt att säga oss om hur kreativitet uppstår, förvaltas och utvecklas.

Vad erbjuder vi?

Under två dagar erbjuder vi ett forum och en mötesplats för psykologer, psykoterapeuter, konstnärer och organisationskonsulter där du ges en möjlighet att inspireras av miljön, konsten och av varandra. I fokus står en gemensam utforskande process där vi undersöker kreativitetens inneboende kraft och vårt eget förhållande till vår kreativitet.

Hur skapar vi inspiration?

Genom att tillsammans uppleva konsten och miljön och dela med sig av de tankar och reflektioner som dessa upplevelser ger upphov till. Vad händer med oss i mötet med konsten? Genom att skapa samtal som fokuserar på upplevelser mer än värderingar, känslor mer än tankar, kreativa aktiviteter mer än prestationer. Genom att skapa avslappnade former för erfarenhetsutbyte mellan oss som deltar.

Varför vill vi detta?

Vi tror att mötet med konsten, miljön och varandra ger en unik möjlighet för var och en av oss att hitta nya dimensioner av kreativitet och inspiration i vårt professionella arbete. Vi vill låta upplevelsen bli utgångspunkten för reflektion och kreativitet. Vi tror att konsten och konstnärerna har något att lära oss om människans kreativitet som vi alla kan inspireras av. Konstnärer arbetar ofta med gränser och ramar och hur vi förhåller oss till dem. Konsten utmanar våra invanda föreställningar om sakernas tillstånd. Vi tror att det finns många beröringspunkter med gränser och ramar i terapi och arbete med grupper och organisationer.

Vem är du?

Vi tror att du är en person som tänker i liknande banor och är nyfiken på kreativitetens förhållande till psykologin och mänsklig utveckling. Vi vill tillsammans med dig göra en resa i konstens värld, i hopp om att den ska ge oss några svar på hur vi kan tillvarata människor unika kreativitet. Vi skulle gärna träffa dig för en inspirationshelg i psykologins och konstens tecken. Hoppas att du kommer!

Praktiska detaljer

Inspirationshelgen börjar kl. 15.00 på Fredag, 24 augusti. Du reser lättast med tåg till Hässleholm och därefter buss i 25 minuter till Wanås. Bussen stannar precis vid slottet och går varje timme. Det finns möjlighet att äta lunch innan i caféet. Vi slutar inspirationshelgen kl. 13.00 på söndag 26 augusti.

I priset ingår boende på Pappersbruket, ett mysigt bed-in-breakfast-ställe cirka 15 minuter från Wanås. Vi kommer ordna transport fram och tillbaka dit i varje morgon och kväll. I priset ingår transport till/från Pappersbruket, rum, frukost, måltider på Wanås samt deltagaravgiften. Priset är 7 500 SEK + moms. Anmälan är bindande. Deltagarantalet är maximalt 40 personer. Sista anmälningsdag är 31 maj. Vi kommer vara mycket ute så det är bra att ha kläder och skor som tål en del. Har du några frågor om inspirationshelgen, kontakta gärna oss. Du anmäler dig lättast här direkt.

Mer information om Psykologer ser på konst och kommande samtal, konstvandringar och ateljébesök i Stockholm hos kända konstnärer hittar du på www.psykkonst.se. Vi ser fram mot att träffa dig!

Psykologer ser på konst – ateljébesök hos Charlotte Gyllenhammar

Psykologer ser på konst – ateljébesök hos Charlotte Gyllenhammar

Psykologer ser på konst genomför samtal om den kreativa konstnärliga processen. Vi kommer göra flera besök i ateljén hos intressanta konstnärer framöver. Tanken är att en liten och intim krets av personer får möjlighet att lyssna och fördjupa sig i en enskild konstnärs skapande process. Genom dialogen hoppas vi kunna kasta ljus över kreativitet och hur den gestaltas.

9 maj gör vi ett besök i konstnären Charlotte Gyllenhammars ateljé på Konstakademin, på Fredsgatan 12 i Stockholm. Hon har gjort ett större konstverk på Wanås där hon i en jordkällare sprängt ut ett rum som är en exakt kopia av hennes ateljé, fast upp och ned. Gyllenhammar jobbar mycket med video, installationer och skulptur. Hon hade en större retrospektiv utställning på Wanås i konsthallen 2011. Samtalet börjar kl. 18.30-20.30. Vi bjuder på lite vin. Kostnad 200kr. Moderator: Jonas Mosskin

Vill du komma på ateljébesökek hos maila i så fall jonas(at)mosskin.se Viktigt! Om du skulle få förhinder måste du avboka innan så att vi kan ge platsen till någon annan.

Varmt välkommen!

Övrigt
Mer om Psykologer ser på konst hittar du på: www.psykkonst.se eller på Facebook. 28 maj hälsar vi på konstnären Anders Widoff i hans ateljé, också det i Stockholm. Widoff har jobbat med film, skulptur och måleri bland annat.

Psykologi till havs

26-27 april deltar jag i Modern Psykologis kunskapskryssning 26–27 april. Jag och Jenny Jägerfeld kommer göra en specialkväll om Strindberg och En dåres försvarstal. Det är ett späckat program med många andra intressanta föredrag.  Hela programmet finns här nedan.

Torsdag 26/4
16.45 Ombordstigning

18.00 Cinderella avgår till Mariehamn

18.00–19.30
Psykologer läser Strindberg
Jenny Jägerfeld, psykolog och författare
Jonas Mosskin, psykolog och skribent
Med anledning av Strindbergåret 2012 tar Psykologer läser böcker sig an En dåres försvarstal. Boken är en febrig skildring av Axels (August Strindbergs)  äktenskap med Maria (Siri von Essen). Det är inte bara en hänsynslös uppgörelse med hustrun, utan också en psykologisk studie av en destruktiv parrelation. ”Ibland tror jag mig vara inspärrad på ett dårhus, men man är inte så nogräknad när man älskar, tyvärr”, utbrister Axel.

19.30 Välkomstdrink och mingel

Fredag 27/4
9.30–12.00
Positiv psykologi 1: Broaden & build theory
Jenny Rickardson, psykolog, Psykologifabriken
Negativa känslor som ilska och rädsla har en tydlig funktion evolutionärt; de förbereder oss på att fly  eller slåss mot hot i vår omgivning. Men vad har positiva känslor för överlevnadsfunktion? Psykologen Jenny Rickardson sammanfattar den positiva psykologins viktigaste forskningsfynd genom Barbara Fredricksons teori Broaden & build – Fight or flight-systemets mindre kända motpol.

Positiv psykologi 2: Dygder
Johan Wennström, författare till boken Dygdens glädje
Kan den positiva psykologin ge svar på varför de psykiska ohälsotalen och känslorna av meningslöshet ökar i västvärlden? Enligt en rad av dess företrädare är svaret ja! Utifrån sin bok Dygdens glädje förklarar Johan Wennström om hur vi bättre kan skydda oss från depression, hitta mening och upptäcka ett liv värt att leva med hjälp av dygder och positiv psykologi.

Smärtbehandling med ACT
Mike Kemani, psykolog på Karolinska universitetssjukhuset
Acceptance and commitment therapy (ACT) har under de senaste 10 åren gjort ett tydligt avtryck både i praktisk behandling och inom forskningen. Mike Kemani berättar vad ACT är och om Karolinska universitetssjukhusets världsledande arbete med ACT för att lindra kronisk smärta.

12.00 Lunch

13.30–15.00 
Anknytning och mentalisering
Tor Wennerberg, psykolog och författare
Tor Wennerberg talar om anknytning utifrån ett evolutionsbiologiskt perspektiv och beskriver varför relationer fungerar som vårt främsta överlevnadsinstrument. Han tar dessutom upp det som kallas mentaliseringsförmåga, alltså människans unika förmåga att förstå sig själv och andra utifrån inre, mentala tillstånd, och hur den har påverkat och omdanat den mänskliga anknytningen.

Trots – hos barn och vuxna
Malin Alfvén, psykolog, tilldelades Stora Psykologpriset 2011
Vi trotsar i perioder genom hela livet fast vi säger det på olika sätt i olika åldrar. Redan under det första levnadsåret har bebisen sina ”trotsperioder” och trotsåldern vid två-tre år känner vi alla till. Nya perioder av trots och utveckling inträffar flera gånger under livet. Och vad är trettio- och fyrtioårskriserna annat än trotsperioder?

15.oo Ankomst till Stockholm

FAKTA
Pris: 1 579 kr. I priset ingår 6 föredrag, del i dubbelhytt kategori B, vin vid torsdagens mingel, buffémiddag inklusive dryck, frukost och lunch. Annan hyttplats eller annat middagsalternativ kan bokas.

Tid och plats: 26 april kl 16.45, Vikingterminalen, Stockholm. Åter 27 april kl 15.30.

Bokning: 08-452 40 20, vardagar 9–17. Eller mejla team8@vikingline.com
Uppge kod MP2012.

Psykologrollen i förändring – öppet samtal

Psykologsällskapet har tillsammans med S:t Lukas Stockholm tagit initiativ till ett öppet samtal om psykologrollen i förändring. Jag och psykologen Jenny Klefbom är inbjudna att samtala med publiken om psykologrollen på Summit, Hornstull den 24 april. Här är hela inbjudan.

***

I rollen som psykolog tränas vi i ett förhållningssätt, där vi inte skall vara självhävdande eller utåtriktade. Detta riskerar att göra vår roll otydlig och försvårar för allmänheten att förstå vad vår kunskap kan bidra med. För att kunna stärka vårt varumärke som leg psykologer och bli en självklar part när det handlar om psykologiska frågor, i såväl arbetslivet som samhället i stort, måste vi ändra på detta. Vi måste ge oss ut i debatten, ge svar på tal och bli tydligare med vad vi vet.

Vi har bjudit in Jonas Mosskin, PTP psykolog och Jenny Klefbom, leg psykolog. Båda agerar i offentliga sammanhang och kan fungera som bra  förebilder. Med deras erfarenhet och egna tankar om vad som händer när man kliver ur den traditionella  psykologrollen och ger sig ut på andra arenor, har vi möjlighet att reflektera och diskutera vår roll i ett vidare perspektiv.

När: tisdagen den 24 april kl 16.30-18.00
Var: Summit Skofabrik, Hornsbruksgatan 23, Stockholm

Anmälan till Birgitta Levy på: birgitta@levyleadership.se
senast den 17 april.

Varmt välkommna!

För Psykologsällskapet                     För S.t Lukas  Stockholm
Anita Törnquist                                  Marianne Lindell-Fjaestad, verksamhetschef

Konsultationen – en pjäs om handledning i psykoterapi

2010 spelade Unga Klara en pjäs av psykoanalytikern Ann-Sofie Bárány i regi av Suzanne Osten som hette Konsultationen. Det är en 30 minuters kortpjäs som handlar om en ung psykoanalytikerkollega som söker upp en äldre och mycket erfaren kollega för att få handledning och konsultation med ett knepigt ärende. Det är en 6-årig flicka som psykoanalytikern träffat och som får okontrollerbara vredesutbrott i terapin.

Pjäsen filmades förra året vid två tillfällen på Van der Nootska palatset och visade förra helgen på SVT och kan ses på SVT Play. Efer pjäsen var vi ett antal psykologer, psykoterapueter, lärare och ”vanliga personer” som bjudits in att kommentera pjäsen. Detta samtal har korsklippts mellan de två olika paneler som reflekterade efter pjäsen. Jag var inbjuden och deltog. Den ummärksamme noterar att jag hinner säga tre repliker innan jag sedan försvinner och min stol är tom. Det beror på att jag vid inspelningen (som var försenad) var jag tvungen att rusa till en taxi för att hinna med ett flyg till Berlin.

Hur som helst. Pjäsen stora poäng är att den ger en god illustration av hur en ung och bitvis väldigt omogen psykoterapeut kommer över sin förtvivlan och hjälplöshet av ett kortare handledningstillfälle. Han går från att skuldbelägga flickan och slå i från sig henne, till att faktiskt förstå hur han ska gå vidare för att möta flickan på riktigt. Jag stör mig lite på att terapeuten är så väldigt oreflekterad initialt men det får man kanske köpa. TV-versionen förmår inte att gripa tag i mig lika mycket som den gången jag såg pjäsen live. Men dialogen och temat är ändå hjärtskärande och borde engagera tv-tittaren.

Samtalet mellan oss inbjudna gäster är bitvis ganska oförklarligt i tv-versionen och blir mer en illustration över hur svårt det är att prata om konstnärliga upplevelser och tro att man ska komma fram till något gemensamt. Konsultationen spelade i skolor och i olika sammanhang inför en mindre publik som fick diskutera pjäsen efteråt. På så sätt är förfaringssättet vid tv-versionen i linje med hur pjäsen spelades.

För alla som är intresserade av psykoterapi, handledningssituationen och relationen mellan handledare och terapeut rekommenderar jag verkligen att se pjäsen.

PS: Här är en gammal recension i SvD av teaterkritikern Lars Ring.

Kulturpolitikens kollaps – var ska jag visa min film?

Jag har fått förtroendet att leda ett samtal om film- och kulturpolitik på Tempofestivalen som börjar nästa vecka. På onsdag 7 mars, kl. 18.30-20.30 debatteras och minglas det. Oberoende Filmares Förbund har tagit initiativ till debatten och skriver så här om bakgrunden till debatten:

I december 2011 fick monopolaktören SF Bio avtalet att ta över driften av Klarabion i Stockholms kulturhus. Det var den sista kommunala biografen i Stocholms och en av få alternativa biografer i staden. Utifrån detta aktuella exempel på ett kulturpolitiskt beslut bjuder Oberoende Filmares Förbund in till en större diskussion kring film- och kulturpolitik i Sverige.

Kulturpolitiken är till för att säkra mångfald inom kulturområdet. Om den inte gör det vad ska vi då ha den till?

Vi vill även diskutera distribution och behovet av alternativa biografer. Oberoende Filmares Förbund har aktivt arbetat för att fler dokumentärer ska upp på bio, också genom att de sätts upp direkt av produktionsbolagen. Inte minst uppmärksammades detta på och efter Vårpresentationen på Filmhuset i januari då Oberoende Filmares Förbund tog initiativet till att fler filmer utan traditionell biodistributör skulle presenteras.

Samtalet äger rum på Pet Sounds Bar, onsdag 7 mars. Förutom jag, medverkar även Anna Serner, VD på Svenska Filminstitutet, Ann Marie Engel, Komunalråd Sthlm, (V), Hynek Pallas, filmkritiker och dr. i filmvetenskap samt
Erik Kristow, (M), politiskt sakkunnig på Kulturdepartementet. Varmt välkomna!

Mosskin.se fyller fem år!

Idag fyller Mosskin.se fem år! Det känns både avlägset och nära på samma gång. Den gången var jag en otålig och brådmogen psykologstudent som var trött på det inbundna psykologiska samtalet som så sällan relaterade till samhället och allmänheten. Idag är jag färdig med studierna, jobbar som psykolog och lever familjeliv. Nuförtiden skriver jag lika ofta artiklar och krönikor i andra mer etablerade forum. Trots det är bloggen den som ligger mig närmast om hjärtat. Bloggen har under hela tiden varit en självklar kanal för mig att föra ett psykologiskt samtal. För mig är nätet och sociala medier ofta början på en dialog och en diskussion om psykologiska frågor, som jag därefter tar med mig till vänner, kollegor och arbetskamrater.

Sedan ett drygt åt har min aktivitet på många sätt förflyttats från bloggen till Twitter. Idag har jag samla känsla som jag hade när jag startade bloggen att jag var med och skapade ett samtal om psykologi. Då var det bloggen som var nybyggarland, men idag är det på många sätt Twitter som håller på att etablera ett samtal om psykologi där psykologer håller på att ta plats.

Det har under dessa fem år varit tydligt att media blivit alltmer intresserade och nyfikna på psykologer och psykologi. Jag får förfrågningar varje vecka om att uttala mig om alla möjiga frågor utifrån ett psykologiskt perspektiv. I den mån jag kan och har lust ställer jag upp, men jag försöker även hänvisa till andra kollegor som kanske är bättre lämpade på att svara. Min känsla är att samspelet mellan medier och psykologer håller på att bli tätare och mer initierat. I det ligger ett ansvar att förvalta och företräda en yrkeskår. Därför handlar min roll idag lika ofta om att förklara och berätta hur psykologer tänker och resonerar. Om Mosskin.se finns kvar under nästkommande fem år, tror jag att det kommer bli än mer diskussion om hur psykologiska frågor och psykologer i allmänhet samspelar på internet och i sociala medier. Ett yvigt samtal likt en dans med många olika stilar. Jag hoppas kunna vara med och påverka inriktningen på det utrymme som psykologer får i det offentliga samtalet. För min och andra psykologkollegors skull.

PS: Läs även mitt första inlägg på bloggen från 2007 där jag berättar om varför jag bloggar. Det är fortfarande sant.

Vi måste prata om Kevin, några psykologiska tankar

250 personer kom och lyssnade på Psykologer tittar på film-seminariet om Vi måste prata om Kevin på Göteborgs Filmfestival. Det var knökfullt och folk trängdes i alla hörn på Lagerhuset intill biograf Draken. Vi måste prata om Kevin är en berättelse, en bok och en film som verkligen engagerar människor. I spåret av skolmassakrer och nu senast det ofattbara attentatet på Utöya, så finns det en slags omedelbar direkthet i historien om Kevin. Vi kanske måste prata om Kevin, vare sig vi vill det eller inte.

Filmatiseringen av Lionel Shrivers bok, en bästsäljare från 2006, är på många sätt bättre än själva boken. Där boken bitvis är pladdrig, självömkande och utgår enbart från mammans perspektiv, blir filmen mer neutral och objektivt betraktande av skeendet, även om filmen också utgår från mammans upplevelse. Boken lider av ett ensidigt perspektiv där mamman som berättar, försöker skriva sig fri från ansvar. Det är uppenbart en självupptagen kvinna som i sitt sökande efter att förstå, främst vill bortförklara det hemska massmordet som Kevin begått. För i Evas värld är det som om hennes egna tillkortakommanden och brister ändå inte kan förklara så mycket. För Kevin var ju psykopat, redan från början. Det var kört. Det var oundvikligt.

Utifrån psykologiska studier är det tveksamt om man kan dra den typen av slutsatser. Det finns inte en enkel orsakskedja som leder fram till associalt beteende och psykopati, menade psykologen Eva Löwstedt som diskuterade filmen med mig och publiken. Dock finns det en del riskfaktorer och Kevin har tyvärr inte en mamma som förmår att möta och se dennes behov på ett adekvat sätt. Det är uppenbart att mamman har svårt att knyta an till sitt barn. Hennes problem med anknytning gäller kanske inte bara sin son utan även i relation till andra också. Eva lämnar Kevin tidigt som liten och är borta i flera veckor, månader på långresor, något som kanske inte var helt lyckat med tanke på anknytningssvårigheterna. Så långa separationer från anknytningspersonen är svåra för barn att hantera.

Hennes man lyckas inte heller vara ett stöd eller en hjälpande partner. Istället blir pappan till en slags blåögd helgpappa som jobbar heltid och som introducerar sonen för manliga, våldsamma lekar. Pappan naivitet och oförmåga att förstå och möta hustruns desperation blir plågsam som man att se. Det är också en smula oklart varför en kvinna som Eva, som satsat allt på karriären, lägger ditt jobb åt sidan i och satsar allt på barnen, som hon inte får så mycket ut av att ta hand om.

Det finns en fråga om barn kan vara onda eller vilja ont som finns närvarande hela tiden i berättelsen om Kevin. Det får mig att tänka på novellen Sommarbarnet, av Tove Jansson i hennes novellsamling Resa med lätt bagage. I den får vi möta ett sommarbarn som kommer till en skärdgårdsfamilj och vänder upp och ned på allt och alla. En 11-årig pojke lyckas på några sommarmånader sprida sådan osämja och dålig stämning att han till slut blir hemskickat. Då har pojken dödat och plågat djur, och gjort allehand otyg. Det som är intressant med Janssons framställning är att den också har samma underliggande idé, nämligen att vissa barn bara är onda eller hopplösa för att de vill det. Janssons språk är stramt och med mycket mellan raderna vilket för mig blir mer levande än Shrivers pladdriga Sex and the City-prosa. Janssons omdöme och estetik tilltalar mig, men budskapet är egentligen detsamma. Det är barnet det är fel på.

Kevins associala drag blir alltmer uppenbara ju äldre han blir. Behandlingen av systern och diversé husdjur följer en en psykiatrisk standardbeskrivning av ett problembarn. Under seminariet framkom det att styrkan med filmen är att den förhåller sig mer öppen och lämnar uttrymme för betraktaren att förklara de biter som fattas i berättelsen. Är det verkligen Kevin som skadar lillasysterns öga eller är det en olyckshändelse t.ex? Det får vi aldrig veta med säkerhet. Själv är jag beredd att hålla med mamman i hennes misstankar.

En sak som stör mig är att Kevins beteende eller massmord aldrig riktigt blir förklarat. Om det var en vansinnesakt på skolan som saknade mening förutom att väcka uppmärksamhet, varför dödade han då systern och pappan? Det enda sättet för mig att förstå dödandet av familjemedlemmarna är att Kevin har någon form av grandios narcissistisk problematik där dödandet av de andra i familjen blir ett sätt att få ha kvar mamman ensam. Men viljan att ha kvar mamman är i Kevins förvrängda värld också ett sätt att rikta sitt uppdämda hat mot mamman genom att döda de två personer som hon verkligen älskar. Tilda Swinton gör en fin rollprestation och förmedlar verkligen en desperat ångest på ett övertygande sätt.

Filmen har en förmåga att stanna kvar och fastän jag inte riktigt vill, så pratar jag om Kevin.

PS: På fredag 17 februari har Vi måste prata om Kevin biopremiär i Sverige.