Du tittar nu på taggen litteratur. Tillbaka »

Psykologisk analys av romanen ”Jag var en arier”

I senaste numret av s-tidningen Tvärdrag nummer 6/2009 (kom ut i februari) gör jag en närläsning av Tony Samuelsson roman ”Jag var en arier”. Boken kom ut i höstas på Norstedts och fick uppskattande kritik. Berättelsen utspelar sig i Sverige år 1976 efter att nazisterna tagit makten i Sverige och vunnit kriget. Albert Speer är den nye Führern och samhället är folkhemskt. Här kommer en längre recension och analys av boken. I väntan på att jag ordentligt drar igång Psykologer läser Böcker, får ni hålla till godo med den här texten:

***

Den anpassliga samtiden

När jag gick på gymnasiet skrev jag en Orwellskt inspirerad novell som karikerade Sverige. Leif ”Loket” Olsson var den allsmäktige ledaren som styrde svenskarna via dumburkar och projektioner runt om på stan. Tolv år har gått sedan dess. När jag fick höra talas om Tony Samuelssons senaste bok Jag var en arier (Wahlström & Widstrand 2009) blev jag genast nyfiken. Tony Samuelssons bok utspelar sig i ett fiktivt Sverige år 1976. Ett land som blivit en nazistisk lydstat efter ”befrielsekriget”. Det nazistiska imperiet sträcker sig till Ural och kontrollerar Europa med undantag för England. Sverige är det ariska mönsterlandet och har en framskjuten position i imperiet. Axeln Germania (Berlin) – Stockholm handlar inte bara om politik utan att den nya Führen Albert Speer besöker sina svenska älskarinnor titt som tätt.

Jag var en arier är en märklig bok. Efter några kapitel lade jag den åt sidan. Berättelsen grep inte tag i mig så länge jag var i Sverige. Men så reste jag till Syrien och Damaskus över julhelgerna och då hände något med min läsning. Syrien, tidigare en av ”ondskans axelmakter” har kommit in i värmen igen inte tack vare politisk liberalisering utan på grund av maktpolitiska förändringar. Det är fortfarande en hårt hållen diktatur med bleknad arabsocialistiskt fernissa. Personkulten kring Hafez Assad från 1970 och sedan år 2000 till hans son Bashar Assad är allestädes närvarande. Nåväl.

I centrum för boken står Thomas som är sportjournalist på tidningen Iaktagelser. Han är 28 år och har en egen spalt där han berättar om idrottshistoriska minnen och personligheter. Thomas är tillsammans med Karin som är en attraktiv doktorand i litteraturvetenskap. Thomas är blyg och en smula underlägsen både på grund av sina lyckade föräldrar och sin vackra flickvän som han hela tiden tror ska lämna honom. Tack vare Thomas föräldrar blir Karin assisten till den upphöjde författaren Stefan Ullman som hon i åratal skrivit en avhandling om. I bakgrunden har Karin i hemlighet kontakter med en subversiv grupp som planerar ett attentat mot Führern. Thomas å sin sida tar sig allt större friheter i sitt jobb när han gräver fram glömda idrottsberättelser från tiden innan nazismen. Med hjälp av sin vän Haraldson som driver ett antikvariat i Gamla Stan kommer han över en tidigare förbjuden författare Jan Sundberg som skrev romaner som ogillades av regimen på 40-talet. Mötet med Sundberg som efter 25 år i kylan nu tagits till nåder och ska väljas in i de 444:s råd blir till en ögonöppnare för Thomas. Hans gradvisa uppvaknande sker långsamt och som läsare hoppas jag hela tiden att han ska anförtro sig till sin flickvän Karin. Men Thomas nyorientering överskuggas av att han misstänker att Karin har ett förhållande med Ullman. Thomas intresse för fotbollsgemenskap mellan judar och fångvaktare i arbetsläger i Ukraina tar en annan vändning när Sundberg berättar att Thomas egentligen är adopterad. Sundberg kände Thomas riktiga mor som var en antinazist. Han visar ett foto på ett kvinnligt fotbollslag som träffas främst för att idrotten var det enda gruppsammankomst som tolererade efter maktövertagandet. På fotot syns Thomas mor och han själv som tvååring. När modern infångades och dödades omhändertogs det lilla barnet och nya föräldrar blev Robladhs som var en del av det svenska nazistiska etablissemanget. Thomas kom sedan att växa upp i ett privilegierad nazistiskt hem.

Boken skiftar berättarperspektiv mellan Thomas, Karin och Führern Albert Speer. Mest levande blir skildringen av Thomas. Jag tror det beror på att Samuelsson väver in sig själv i Thomas som känns mer levande. Jag föreställer mig att Thomas och Tony har många likheter och författaren har själv sagt att han försökt föreställa sig själv som nazist.

Samuelsson väver in verkliga personer och namn i sin framställning och bitvis nämner han namn på kulturpersonligheter som ”Ingo Bergman”, Siv Malmkvist och Jarl Borssén. Han hittar på idrottsmästerskap, ”historiska händelser” och beskriver politiska händelser i boken, men de lever inte sitt eget liv. Det står istället i vägen för berättelsen. Miljöbeskrivningarna känns ibland krystade. Det är svårt att få liv i meningar som:

”Odengatan upp mot Odenplan hade internationellt rykte i guideböckerna för sitt gemytliga folkliv, där var alltid liv och rörelse. Det fanns gott om uteserveringar och ölhallar med umpa-umpa-musik som väckte till liv den tysk som vi alla bar inom oss.”

”Neue Linz. Adolf Hitler står bronsstaty på rådhustorget och operahuset och konstmuseet bär förstås hans namn, Stadens sägs vara östgränsens livligaste kulturmetropol.”

”Vi plockade ur dess färgglada bitar och lärde oss samvetsgrant namnen på de hemliga, heliga platserna. Den berömda Führerstrukturen eller Hitlervindlingen i Kellers centrum. Vi tittade på hans lilla mandelkärna i amygdala och de uppförstorade pannloberna.”

Istället för att gestalta baren eller miljöer som Neue Linz berättas det om det på ett sätt som känns redovisande men inte angeläget.

Min första reaktion på boken är att det är ett riskabelt projekt, något som författaren bekräftar i sin essäsamling Arbetarklassens bästa partytricks (2006). I den berättar Samuelsson om sitt misslyckade romanprojekt som gick under arbetsnamnet Riket 1977. Det som är spännande med Samuelssons essä är att han avslöjar hur han försökte bygga upp en roman, som några år senare faktiskt finns utgiven. Det är ett modigt drag av en författare att ge en inblick i arbetsgången och motivet till romanen.  Jag söker efter ett syfte till Jag var en arier och hittar i samma essä två citat från Samuelsson själv.

”Jag försökte föreställa mig själv där, uppvuxen och uppfostrad i en nazistisk värld. I själv och hjärta en skolad nazist, militäriskt drillad sedan barnsben. Hur skulle min moral se ut? Mina känslor? Min historieuppfattning? Mina förträngningar? Min relation till livet? ”…

”Det viktiga var att gjuta liv i några människor som framlevde sina liv under dessa kontrafaktiska omständigheter. En nyckeltanke var det osynliggjorda våldet och förträngningarna. Våldet skulle ha osynliggjorts för att det utövats förståndigt”

Det låter vettigt. Den som vill förstå människans hemskheter gör sig själv en otjänst när man beskriver det som demagogisk ondska, något som även mer sofistikerade politiker än Bush och religiösa ledare som påven Johannes Paulus hemfaller till. Samuelsson vill förmänskliga ondskan. Komma närmare en autentisk skildring av den psykiska process som accepterar våld, intolerans och inhumana handlingar. Från ett psykologiskt perspektiv är det här angeläget. Många människor brukar rygga för framställningar där ondskan förmänskligas men de flesta våldsbrottslingar har börjat med lite våld för att sedan trappas upp till mord och död. De flesta tjuvar har gjort små bedrägerier innan de gjort den stora stöten.

Det finns även ett annat spår i boken. Samuelsson vill också skildra hur mänsklig feghet kan te sig. Till skillnad från idealiseringar av mod, hör fegheten till den kanske vanligaste mänskliga mekanismen som vi alla försöker förtränga. Ingen vill vara feg, men få är modiga när det kommer till kritan.

Samuelsson beskriver ett torftigt intellektuellt klimat där författarna och kulturarbetarna fjäskar med naturromantiska romaner och heroiska skildringar av det fosterländska kriget som de flesta av de intellektuella naturligtvis inte själva inte deltog i. Beskrivningarna hur Thomas far samlar etablissemang och kulturelit för sammankomster och bjudningar i villan i Mälarhöjden är utförlig. Koketterandet för makten och sammansmältningen av kultur och politik kommer till uttryck i det högsta rådet i Sverige som består av 444 rådgivande makthavare, flertalet kulturarbetare. Ola Larsmo skrev i en artikel i januari i DN att Samuelsson i sin bok beskriver och häcklar det samtida kulturklimatet. I dagens kulturella ankdamm handlar det mesta om att sälja in sig själv och synas så till den grad att begåvade författare ändrar sin stil och skriver storsäljande smaskiga deckare. Samuelsson lyckas på ett kusligt sätt i Jag var en arier beskriva den självständiga kulturens undergång. Självcensurens totala makt. När den upphöjde författaren Stefan Ullman läser högt ur sitt nya manus som för en gångs skull är en uppriktig vidräkning med sakernas förlamande tillstånd inför självaste Führern blir han direkt utrensad. Diktaturens makt demonstreras först när någon går över gränsen, en gräns som de flesta är väl medvetna om i de flesta totalitära samhällen. Så är det i Samuelssons fiktiva Sverige 1976 som i det verkliga Nazityskland liksom i dagens Syrien där min bror blir haffad av säkerhetstjänsten för sitt uppsatsarbete om svenskirakiers ekonomiska bistånd till irakiska flyktingar i Damaskus.

Det är ett bra val att av Samuelsson att göra Speer till Führer, eftersom han är den nazistledare som kanske bäst är beskriven, mest komplext och gåtfull i sin natur. En brist i dramatisering av historien är att komplotten mot Speer aldrig förklaras eller tillåts ta plats på riktigt. Det är som om Samuelsson inte tror på en för vardaglig historia och slänger in en kittlande kupp som sedan inte följs upp. Boken slutar med att Thomas tar sig illegalt över östgränsen till Ural till de påstådda judekolonierna. Samuelsson låter det vara öppet om det är Thomas nyfikenhet på det okända eller ett revolutionärt trots som driver honom. Som läsare blir vi kvar med en gnutta hopp och mycket förtvivlan.

Jonas Mosskin

Poeter dissar att skriva kärlekdikter till Victorias bröllop

En av de underligaste idéerna inför kronprinsessans bröllop var att ett 30-tal av våra namnkunnigaste poeter skulle skriva dikter till hyllning för kärleken inför Victoria och Daniels bröllop. Dikterna skulle sedan läsas in och spelas upp under vårsommarens prunkande allé på Sveavägen! Den här knasiga idén kom från Liljevalchs chef Mårten Castenfors som var ansvarig för projektet, men det låter mer som ett studenikost fylleskämt på krogen.

Uppenbarligen hade han inte konsulterat poeterna själva huruvida de var intresserade av att delta i ett sådant projekt. Alla med lite kulturell bildning vet att poeter är ett egensinnigt släkte (oavsett politiska åsikter) och de är  inte kända för att gå i det etablerade samhällets ledband. Föga förvånande avböjde många av de tillfrågade poeterna av olika anledningar. De flesta ogillade idén och hade ingen lust att skriva dikter på beställning. Flera passade dessutom på att komma ur den republikanska garderoben. Förra veckan meddelade Castenfors att projektet är lagt på is. DN skriver:

Han konstaterar att den hätska debatten som uppstod gjorde det omöjligt att genomföra projektet.

– Även om det hade blivit fantastiskt så hade alla medier fokuserat på vilka som var med och vilka som inte var det. Oavsett konstnärligt resultat hade det blivit skit. Så för allas skull lägger vi ned. Poeter som redan har skrivit eller tänkt har fått betalt…

30 poeter tillfrågades och 10 tackade ja, bland annat Eva Ström, Eva Runefelt och Arne Johnsson. Men flera drog öronen åt sig när det hela utvecklade sig till en debatt om kungahusets vara eller icke vara. Bland dem som demonstrativt tackade nej fanns Jenny Tunedal, Jacques Werup och Göran Greider. ”Den vämjelse jag känner inför evenemanget saknar ord”, sade till exempel Thomas Tidholm.

– Det är en liten värld och man är beroende av stipendier och annat. Många är rädda för att göra bort sig inför sina kompisar. Det paradoxala är att när musiker får i uppdrag att komponera till bröllopet gör de det med glädje. Poeternas reaktion är jäkligt konstig, säger Mårten Castenfors.

Tidholm känner vämjelse, ett sällan använt ord idag. Castenfors passar på att från sin kulturpiedestal slå tillbaka mot de bångstyriga poeterna. Om Castenfors varit en smula mer samtida hade han triumferat att diskussionen om projektet var ett konstverk i sig, bra mycket mer intressant än den ursprungliga ljudinstallationen . Men den typen av självdistans och humor har nog inte Liljevalchs chef.

PS: En del högljudda DN-läsare verkar dock tycka att poeterna borde skämmas.

Bokkartan.se

Ted Valentins kartimperium växer och glädjande nog för en finkulturell typ som jag, är nästa sajt bokkartan.se. I dagsläget kategoriserar bokkartan.se två miljoner begagnade böcker från Bokbörsen.se och Antikvariat.net, Sveriges två största sajter för begagnade böcker. Ted funderar lite över huruvida det är nödvändigt med kartfunktionen för sajten. Eftersom böcker är mer hanterliga än många andra varor kan man ju lättare använda post. Spontant så känns kartfunktionen viktig. Det är lätta att få överblick och orientera sig i en stad som Stockholm. Istället för att få en adress till ett antikvariat får jag direkt information på Bokkartan om adress, öppettider m.m. Det hyperlokala håller på att komma närmare när de flesta har en iphone telefon i fickan. Ted köpte Bröderna Karamazov, själv slog jag till med Tony Samuelssons hyllade bok Arbetarklassens bästa partytricks. Jag har alltid tyckt att överklassen och konstnärerna är bäst på att festa. Får se om jag ändrar min bild efter den här boken.

Första intrycket av Noréns ”En dramatikers dagbok”

Efter att ha läst Elisabeth Åsbrinks fascinerande bok Smärtpunkten om pjäsen Sju Tre och Malexandermorden var det naturligt att gå vidare till Norén själv. En Dramatikers dagbok av Lars Norén utkom 2008 och börjar i augusti 2000 och fortsätter till 2005. Efter cirka 100 sidor har jag nu kommit till december 2000 och gör några noteringar:

1) Lars Norén jobbar kopiöst mycket. Han ger arbetsnarkomanin ett kulturellt ansikte. När han vilar jobbar han…

2) Alla vill jobba med Norén. Det ringer folk hela tiden från när och fjärran och vill ha en pjäs, översätta något, sätta upp ett gästspel eller göra en turné. Man kan känna sig jagad för mindre.

3) Det går redan nu att ana en självgod medelålders man, precis så som jag förväntat mig. En person som pratar nedlåtande om andras brister och sällan ser sina egna tillkortakommanden. Jo förresten. Han skriver gång på gång att han är ledsen och deprimerad direkt efter att vänner och bekanta betett sig illa.

4) En dagbok är en dagbok. Det är mycket tidsnoteringar om när, vad och hur. Även om det fyller en monoton funktion hos mig som läsare blir det tjatigt i längden.

5) Persongalleriet och alla namn som fladdrar förbi liknar en rysk roman.

6) Norén skriver att han ska hämnas för allt skit efter Sju Tre. Är dagbokens hans hämnd?

Pinterpjäs i tunnel och annorlunda samtal om Kullenberg

I fredags var jag på premiären av Tantoteaterns uppsättning av Harold Pinters Mathissen (i regi av Rikard Johansson). En bra föreställning där två smågangsterns befinner sig i en källare och väntar. Pjäsen kom några år efter Beckets I väntan på Godot och är lite i samma genrér. Tantoteatern håller till i en övergiven tågtunnel under Eriksdalsskolan på Söder. Trots att föreställningen bara var en dryg timme så gjortde det fuktiga berget det rejält kylig. Ta med en filt och se en udda föreställning. Pjäsen spelas till den 30 augusti. Biljetter här samt DN-recension.

På torsdag 20 augusti är det ett litterärt samtal på Södra teatern med rubriken Vem kommer ihåg Annette Kullenberg? Nu är väl inte precis problemet att vi inte kommer ihåg Annette Kullenberg som brukar låta höra tala om sig vare sig man vill det eller inte. Arrangörerna (Bokförlaget Atlas som ger ut hennes böcker pånytt) försöker snarare vara lustiga eftersom det är Kullenbergs författskap från förr som ska diskuteras. Författaren Peter Kihlgård, kritikerna och författarna Ulrika Knutson och Arne Ruth, samt Expressens kulturchef Björn Wiman samtalar. Annette Kullenberg lär komma att sitta i publiken vilket bäddar för en rolig kväll. Det är fri entré och börjar kl. 18.

E-boken, betalmodeller och boken som avkoppling

Johanna Ö på Bokhora skrev en bra text med rubriken all books ever written, om framtiden för e-böcker och möjligheter för författare att försörja sig på traditionella vis (inte så stora framöver). Läs kommentarsdiskussionen samt inläggen av Fredrik, Isobel, Daniel och Josefine. Själv har jag skrivit om att läsplattorna kommer till Sverige och strulet med e-boksavtal. I Johannas inlägg som startade det hela skrev hon bland annat:

Vi har pratat om det tidigare här på bokhora. Vi har haft en omröstning där endast 12% av våra läsare satte någon som helst tilltro till den digitala bokens framtid. Jag var en av de med tilltro. För hur mycket jag än älskar den fysiska boken – dofter, färger, att bläddra i ett tummat och älskat exemplar – så tror jag att den digitala boken kommer att slå igenom. Ganska snart och ganska stort…

Inom 10 år kommer all världens litteratur och musik att finnas tillgänglig för dig och mig. Den dagen blir det väldigt svårt att förtjäna sitt uppehälle på att sälja enskilda exemplar av böcker och musik.

Sant. Det kommer nog gå ännu fortare än tio år. Själv tror jag framför allt på e-bokens framtid men inte nödvändigtvis Kindle och läsplattorna som nu kommer. En annan aspekt är hur digitala och transparenta vi vill vara. Själv kommer jag snart ta semester några veckor och logga ut. Då kommer jag vara på landet i hängmattan med en trave böcker. För mig är en av bokens fördelar just att de är långsamma och kräver tid. Just det analoga inslaget hos boken är Josefine inne på när hon skriver:

Jag tänker mig att det inte har så mycket att göra med format, läsplattor och annat tekniskt huruvida den breda massan tar till sig e-boken eller ej. Detta tror jag främst är ett spörsmål för de redan frälsta. Jag tror att kärnan är att för en stor mängd människor så är en analog tillvaro starkt sammanlänkad med avkoppling. Visst, det finns vissa (inga namn nämnda) som inte kan tänka sig något bättre själabalsam än några timmars umgänge med internet, men för väldigt, väldigt många är att koppla ner = koppla av. Bort med mobilen, bort med datorn, bort med mediebrus och annat som ”stör”. Bastubad, skogspromenader, fikastunder själv eller tillsammans. Och så en god bok. Bokläsningens avkopplande egenskaper tror jag gör att en ansenlig mängd människor helst sätter den i ett analogt sammanhang. Där är den inte helt i samma liga som t.ex. musiklyssnandet, som ju alltid har krävt någon form av tekniskt hjälpmedel.

Frågan blir således, som nog redan konstaterats, större än bara böcker. Det blir en fråga om huruvida den breda massan kommer att hålla fast vid digitala informationsflöden och kanaler som något som i längden är stressande och som något man bör ”vila ifrån”, eller om den kommer att sälla sig till den (helt uppenbart redan växande) skaran som tycker att uppkoppling = avkoppling. Bara för att den sistnämnda gruppen växer nu betyder det ju inte att det kommer att vara så för alltid.

Verkligen relevant. Vi lever verkligen i en spännande tid när ingen vet vad som kommer hända framöver.

Anknytningsproblematik och eftersnack till Psykologer läser böcker

Det blev en fin kväll (om jag får säga det själv) i onsdags på Riddarholmen och världspremiären av Psykologer läser böcker. Ett 40-tal personer lyssnade på radiojournalisten och recitatören Sofie Ribbing som  läste högt ur Aidts novell Bröllopsresa som återfinns i novellsamlingen Babian. Därefter samtalade jag och Lotta Landerholm psykolog, psykoterapeut och författare om den här grymma historien.

Vi Läsers chefredaktör Ann Lagerström livbloggade och dokumenterade större delen av diskussionen. Landerholm sade fantastiskt mycket klokt om karaktärernas problematiska relation. Hela Aidts bok Babian kan man nästan se som en slags illustration av hur anknytningsproblematik kan gestalta sig i romanform. Novellerna handlar uteslutande om tillkortakommanden, misslyckanden, brister och oförmåga att relatera till andra. Bröllopsresa är en mörk berättelse utan mycket hopp. Vi kom att prata lite på slutet om det fanns något hopp för de här personerna. Och svaret var terapi. Att någon av karaktärerna kanske skulle börja ta tag i sina problem. Efteråt kom Landerholm emellertid på en annan sak. Att hoppet lever eftersom kvinnan som skrivit novellerna lever och har fått ner detta på papper. Då kan vi läsare ta oss an berättelsen och inte gör om samma misstag.

Flera positiva kommentarer har bloggat om Psykologer läser böcker. Anna Winberg puffade innan kvällen. Sara på Levas redaktionsblogg skriver positivt om kvällen och om vårt behov av att svinga sig över och förstå den andre. BookyDarling är ännu mer entusiastisk och skriver:

En riktigt dunderfin diskussionskväll, där samtalet hölls på en jämn och hög nivå. Underbart att höra andra reflektera över en text. Fler såna kvällar!

Kul att så många kom och att det funkade. Förhoppningsvis blir det fler evenenmang i höst. Vi ses då.

Psykologer läser böcker

På onsdag 10 juni är det dags. Tillsammans med tidningen Vi Läser startar jag nu Psykologer läser böcker. Det blir samma gamla analyser men i nytt format. Helt enkelt en ny mötesplats för den som vill diskutera böcker utifrån ett psykologiskt perspektiv.

Först ut att analyseras är novellen Bröllopsresa som finns i den hyllade novellsamlingen Babian (Lind & Co, 2009) av danska författarinnan Naja Marie Aidt. En bok som belönades med Nordiska Rådets litteraturpris 2008. Novellen som vi kommer analysera handlar om ett par på bröllopsresa i Grekland som inte har det så lätt ihop och som överrumplas av en främling. En magstark historia med lite sex och våld.

Vi börjar med en uppläsning av novellen. Därefter analyserar Lotta Landerholm, psykolog och psykoterapeut novellen tillsammans med mig och publiken. Kom till Norstedtshuset på Riddarholmen, Tryckerigatan 4, ingång från gården. Programmet är gratis. Vi öppnar portarna kl 19 för vin och mingel och läsningen börjar 19.30.

Varmt välkomna!

Jonas Mosskin & Ann Lagerström, chefredaktör Vi Läser

PS: Novellen kan du redan nu läsa på nätet.

Läs även Bokhoras intervju med Aidt för en tid sedan. I intervjun säger hon att hon gillade Cormac McCarthys senaste bok Vägen. Som jag berättade tidigare medverkade jag i Vi Läser nr 2/2009. Där gjorde jag en psykologiskt analys av just Vägen.

Tidningen Levas redaktionsblogg tycker att Psykologer läser böcker visar att psykologi är inne nu. Men den här bloggaren tyckte min analys var populärpsykologisk och ytlig. Det är nästan en komplimang för mig. Jag som alltid trott att jag var djup.

Psykologer läser böcker

I senaste numret (2/2009) av tidningen Vi Läser är jag intervjuad om hur jag går tillväga när jag analyserar en bok eller en film. Intressant att behöva reflektera över den egna processen. Jag medverkar med en artikel där jag gjort en psykologisk analys av Cormac McCarthys senaste roman Vägen (The Road). McCarthy är en skygg, finlitterär författare som ofta befunnit sig i utkanten av den fina parnassen. Han blev rikitigt känd efter att hans bok No Country for Old men filmades på ett storartat sätt av bröderna Coen för några år sedan. Vägen utspelar sig i en tillvaro efter en stor katastrof som ödelagt större delen av vår civilisation. En man och hans 8-årige son traskar runt med en kundvagn på öde motorvägar i USA och försöker överleva. Boken är på ytan en klassisk postapokalyptisk berättelse men under denna fernissa skymtar något annat. McCarthys egen dödsångest. Hans rädsla för att dö ifrån en värld och sin son.

PS: Thomas Anderbergs skrev förra året en läsvärd DN-artikel om Vägen.

Essä om KBT i Kulturen?

I dagarna kommer nr 4/2008 av tidskriften Psykisk Hälsa. Där medverkar jag med en essä om KBT i kulturen. Texten är en vidareutveckling av ett tidigare blogginlägg som väckte en del diskussioner. Svenska Föreningen för Psykisk Hälsa (SFPH) som ger ut tidningen har funnits sedan 1931. Tidskriften har funnits sedan 1960.

Här nedan följer essän i sin helhet. Trevlig läsning!

Var finns KBT i kulturen?

En gång är ingen gång. Men när två journalister inom loppet av ett par månader ringer och frågar mig om kopplingen mellan KBT (kognitiv beteendeterapi) och kultur kände jag att det var dags att gå till botten med det här. För hur kan det komma sig att vi har sett så få inslag av kognitiv beteendeterapi i konst, film och litteratur?

Få konstnärer verkar ha inspirerats av fobiträning, exponering och mindfulnessövningar. Överhuvudtaget är det ont om kopplingar mellan kultur och KBT. KBT är i sig inget nytt, de bygger på tankar från behaviorismen (som varit stark sedan 1920-talet) och den kognitiva tradition som växte fram på 1950- och 1960-talet. Men de här inriktningarna har inte heller intresserat sig för människan och kulturen.

Psykoanalysens däremot, har en hundraårig tradition av att prata kultur. Konstnärer, författare och sedermera filmare har inspirerats av psykoanalysens teorier om drömmar och omedvetna. På 1920-talet var surrealisterna med André Breton i spetsen tydligt influerade av perversa, sexuella och aggressiva inslag i psykoanalysens ideér. Konstnären Salvador Dali har målat berömda tavlor som i sig är ett slags refererande samtal med Sigmund Freud om sexualitet och drömmar. Marcel Prousts mastodontverk På spaning efter den tid som flytt där berättarjagets medvetandeström breder ut sig sida för sida bär tydliga spår av psykoanalysens fria associationer.

Läs mer »