Favoritskjortan och om svårigheten att ändra beteende

Under några års tid hade jag en rosa favoritskjorta. Det var en äldre Melkaskjorta som jag köpt på Judits Second Hand. Den var proper och cool, snygg och vågad på samma gång. Så sprack den i ryggen i en söm och förpassades till en galge i garderoben. Min intention var att laga den själv eller att lämna in den till en skräddare eftersom sömmen lätt skulle gå att sy ihop. Men skjortan blev hängande. Efter fem år och en flytt köpte jag återigen på Judits, en blå ACNE-kavaj som var för lång i ärmen. Kavajen behövde läggas upp. Efter ett halvvår på samma galge lämnade jag till slut in båda plaggen till skräddaren. Kavajen blev bra men gladast är jag över skjortan. Det kostade bara 70 kr att laga och är åter perfekt.

Den här historien illustrerar på ett tydligt sätt hur svårt det är att ändra beteende och genomföra små förändringar. Det är svårt att förstå hur jag i fem år låtit bli att laga favoritskjortan när det kostade så lite att fixa till. I mitt fall tror jag än av orsakerna går att spåra till ovanan att lämna in kläder till skräddaren. Det är ett beteende och en vana som jag inte haft, utan sakta håller på att lära mig. Det finns mängder av situationer, beteenden och vanor som vi människor fortsätter med eller inte börjar med. Vi människor strukturerar vårt liv i vanor och ritualer för att psykologiskt kunna hantera vardagen. Men just oförmågan att ändra oss och pröva nya saker är ofta anledningen till att vi gör psykologiska kullerbyttor. Inlärningspsykologin har gett oss många viktiga redskap för att förstå det här samspelet.

PS: För att ytterligare understryka detta köpte jag igår min första löpartröja. Efter att ha sprungit regelbundet i 10 år i bomullströjor som blir svettiga, tunga och osköna tog jag steget. Egentligen är jag emot alla specialprylar som folk köper. Just fotboll och löpning har charmen att inte kräva så mycket utrustning. Men vissa prylar är för bra för att strunta i. Som löpartröjan.

Bloggledigt med livsomställning

Efter tre månaders sommarlov är det dags för mig att börja blogga igen. Sedan sist har jag hunnit bli pappa vilket innebär att bloggen kommer att uppdateras mer sällan framöver. Min gissning är att det kommer att bli mindre av informationsförmedling om vad som är på gång i psykologivärlden och mer av personliga psykologiska betraktelser.

Psykologer läser böcker med Christine Falkenland

Psykologer Läser Böcker fortsätter. På tisdag 31 augusti analyseras Christine Falkenlands senaste roman Vinterträdgården (Wahlström & Widstrand, 2008), tillsammans med författaren.

I boken får vi följa Laura, en 40-årig dagisfröken i Skövde som bor hemma med sin gamla far. När Laura inleder ett förhållande med den yppiga iranska Shahrzad, mamma till en av barnen på dagis blir allt en smula komplicerat. Lesbisk kärlek i en småstad eller kanske en desperat kvinnas försök att slita sig loss från föräldrahemmet.

Plats: Kulturhuset, Bibliotek Plattan. Fri entré.
Obs! Tiden är 18-19.30.

Gå även med i Psykologer läser böcker på Facebook.

Varmt välkomna!

PS: 21 september lägger vi klassikern Maken (1974, Bonniers) av Gun-britt Sundström under lupp. Där får vi följa det unga intellektuella paret Martina och Gustav som kämpar med sitt förhållande. Relationen blir alltmer ansträngd i takt med att förhållandet blir friare och friare. Tillsammans med psykologer från olika generationer: Lotta Landerholm och Jenny Jägerfeld reder vi ut om boken bara är hopplöst daterad eller om den har något att säga 2010-talets relationer. Samtalet pågår från 19-20.30.

Psykologer läser böcker

Så är det äntligen dags för Psykologer Läser Böcker. Bokklubben där vi analyserar romaner utifrån ett psykologiskt perspektiv. För dig som tycker att författare och verk hänger ihop och att språk bara handlar om psykologisk gestaltning. På Kulturhusets nya Plattanscen blir det tre kvällar i augusti och september där publiken får träffa författare och analysera böcker tillsammans med mig.

10 augusti kommer Stephan Mendel-Enk och pratar om sin hyllade romandebut Tre Apor (Atlas, 2010). Vi får följa en judisk familj i 80-talets Göteborg. Familjen lever i en snäv krets av släkt och församlingsmedlemmar. I centrum står 13-årige Jacob som blir Bar Mitzva och gillar sport. Sakta glider hans föräldrars äktenskap iväg mot en skilsmässa som också skakar den lilla församlingen. Inget blir som vanligt. Relationer trasas sönder och vi rör oss mot en obehaglig upplösning.

31 augusti analyseras Christine Falkenlands senaste roman Vinterträdgården (Wahlström & Widstrand, 2008), tillsammans med författaren. I boken får vi följa Laura, en medelålders dagisfröken i Skövde som bor hemma med sin gamla far. När Laura inleder ett förhållande med den yppiga iranska Shahrzad, mamma till en av barnen på dagis blir allt en smula komplicerat. Lesbisk kärlek i en småstad eller kanske en desperat kvinnas försök att slita sig loss från föräldrahemmet. (Obs! börjar kl. 18)

21 september lägger vi klassikern Maken (1974, Bonniers) av Gun-britt Sundström under lupp. Där får vi följa det unga intellektuella paret Martina och Gustav som kämpar med sitt förhållande. Relationen blir alltmer ansträngd i takt med att förhållandet blir friare och friare. Tillsammans med psykologer från olika generationer: Lotta Landerholm och Jenny Jägerfeld reder vi ut om boken bara är hopplöst daterad eller om den har något att säga 2010-talets relationer.

Plats: Kulturhuset, Bibliotek Plattan. Gratis inträde. Samtalet pågår från 19-20.30. Mer info om författare och böcker på mosskin.se och på Facebook.

Varmt välkomna!

Mosskin.se tar sommarlov

Under våren har det varit lite mindre aktivitet på bloggen. En kombination av jobb, skola och andra projekt har gjort att bloggen hamnat i andra hand. Jag har massor av oskrivna texter om psykologi och kultur men eftersom jag skriver artiklar i andra sammanhang så är det svårt att få tid. I år tänkte jag dessutom ta ett längre sommarlov, något som jag försummat i många år. Det är möjligt att jag drabbas av inspiration och inte kan låta bli att skriva något. Om inte så ses vi i någon gång i augusti igen. Psykologisk forskning har visat att man behöver minst tre veckors sammanhängande semester för att varva ner och bli av med stresshormoner och få andra perspektiv. Glöm inte bort det i sommar.

Radiopsykologen: Om mediernas roll vid psykologisk rådgivning

Under det senaste året har jag till och från jobbat i telefonslussen på P1:s Radiopsykologen. Det är ett fascinerande att jobba med direktsänd radio och möta människor som ringer in och försöka göra en snabb bedömning om det är något att skicka vidare till producenten och radiopsykologen Malin Edlund.

På tisdag 25 maj bjuder Radiopsykologen in till debatt och spelar in sitt program på Södertörns Högskola, utanför caféet. Men den här gången är det en debatt med rubriken: ”Vem tar ansvar när sändningen är slut?”

Då diskuterar Malin Edlund tillsammans med två andra psykologer som ger råd i media, Aftonbladets relationsexpert Eva Rusz och psykologen Margareta Berggren. Några minns kanske Berggren som hjälpte tonåringar på 80-talet i radio. Hon var även med och analyserade film för ett tag sedan på Psykologer tittar på film.

Programledare är Anna Ivemark. Lyssnarna är välkomna att delta i diskussionen. Diskussionen spelas in och sänds i P1 torsdag 27 maj kl 11.03 och kl. 20.03 samt 28/5 kl. 23.30.

Barnens försvare, Alice Miller har gått bort

Per Magnus Johansson, psykolog och psykoanalytiker (som kommenterade Psykfilmen senast) skrev en fin och ömsint Understreckare om Alice Miller förra veckan. Miller dog för en månad sedan och var psykoanalytiker och blev känd som en frispråkig författare som sålde miljonupplagor på 1970-talet. Under sitt liv försvarade hon hela tiden barnen och lyfte fram barnperspektivet till skillnad från många andra psykoanalytiker som hon tyckte hade ett föräldrar eller vuxenperspektiv. Dina problem kan du alltid bearbeta vilket Miller kritiserade. Johansson avslutar sin essä med att sätta in Miller i vår samtid:

Då man jämför Alice Millers enkla och övertydliga tankar kring vad som orsakar psykisk ohälsa med den för närvarande förhärskande tendensen att se psykisk sjukdom som någonting skilt från den sjukes uppväxtförhållanden, inser man att delar av offentligheten upplever Millers synsätt som inaktuellt och överspelat. Regeringen har nyligen gett uppdraget att arbeta med attitydfrågor kring psykisk ohälsa till kampanjen (H)järnkoll. På (H)järnkolls hemsida finner man rubriker som ”Slå hål på myterna om psykisk ohälsa” och ”Nio myter om psykisk ohälsa”. En av de nio myterna, enligt kampanjens hemsida, är att psykisk ohälsa skulle vara föräldrarnas fel: ”Oavsett vad framtida forskning kommer fram till är och förblir det ett moraliskt tvivelaktigt tankefel att ställa föräldrar vid skampålen. Ingen rår för sina gener. Ingen vill sina barn illa. Och alla gör vi misstag som föräldrar.”

Framtidens psykiatri och psykoterapi står inför uppgiften att finna en omdömesgill kompromiss mellan denna idag inte ovanliga och förenklade syn på den betydelse föräldrar har för den enskildes psykiska hälsa och Alice Millers radikala och kompromisslösa sätt att systematiskt göra föräldrarna ansvariga för barnets psykiska lidande. Den nödvändiga uppgiften är att förstå att sanningen om det psykiska lidandets uppkomst är komplicerad och mångfacetterad. I synnerhet är detta viktigt i en tid där högljudda röster som för fram förenklade förklaringsmodeller och korta behandlingar tar allt större plats i offentligheten. Alla vetenskapliga ansträngningar till trots förblir människan delvis gåtfull och obegriplig. Inte minst är detta sant i fråga om effekterna av det komplicerade samspelet mellan föräldrar och barn.

Intressant resonemang tycker jag. Såväl psykodynamiska som KBT-inriktade teorier tar ofta sin utgångspunkt i den vuxnes perspektiv över sina problem och glömmer barnets perspektiv. Detta trots barnkonventioner och annat.

Vänsterpsykologerna och Psykologer utan gränser

Ännu en yrkesgrupp ”utan gränser” kanske blir psykologerna. Iallafall om man får tro Vänsterpsykologerna. På lördag 15/5 anordnas en öppen heldagsföreläsning på Stockholms Universitetet (sal B4 kl. 10-17). Det här är saxat från inbjudan:

Mötets upplägg är tudelat och kommer till sitt innehåll att handla om Psykologer utan gränsers arbete. Helena Klint, som läser termin åtta på psykologprogrammet i Göteborg och nyligen gjorde sin praktik hos Psykologer utan gränser i Madrid pratar om detta. Föreläsningens form kommer att präglas av konceptet Operativ grupp, vilket presenteras av Sören Lander, psykoterapeut med gruppanalytisk inriktning och Natalia Quintana, socialpsykolog.

-Vad gör Psykologer utan gränser?
-Vad skulle man kunna tänka sig att organisationen skulle kunna arbeta med i framtiden?
-Vad finns det för förutsättningar och underlag för att starta Psykologer utan gränser i Sverige?

Riktigt vad en ”vänsterpsykolog” är för något vet jag inte och i vilken grad det hänger ihop med ”utan gränser”-konceptet förstår jag inte heller. Om man surfar in på Vänsterpsykologernas blogg står det klart att det handlar om radikalism och socialism men riktigt vad som skiljer Vänsterpsykologerna från andra vänstergrupper förblir oklart. Jag hittar en länk till ett arkiv för Psykologi och marxism och då dyker det upp ett gäng ryska namn (från en svunnen tid) samt Eric Fromm. Jaja. Vad ska man säga. Nu väntar jag bara på att högerpsykologerna ska formera sig?

PS: Här en länk till Psicologos Sin Froteras i Spanien.

Emmy van Deurzens predikan klingade falskt

En av de stora affischnamnen på Psykoterapimässan 2010 var Emmy van Deurzen, holländsk psykoterapeut som är verksam i England. Hon är ett av de samtida stjärnskotten för den existentiella psykoterapiinriktningen, iallafall på den här sidan Atlanten. Efter gårdagens storföreläsning känner jag mig upprörd. Till skillnad från Kabat-Zinns sympatiska framtoning och värme utstrålade van Deurzen självgodhet och kyla som långsamt distanserade henne från oss i publiken. Ju mer van Deurzen återanvände gamla filosofiska visdomar och citat för att basunera ut det ”rätta perspektivet” på människans livsbetingelser desto mer irriterad blev jag.

Upplägget för föreläsningen var märkligt otaktiskt. Först började hon med att skryta om sig själv i fem minuter för att sedan ge en halvtimme snabbkurs i filosofi på en gymnasial nivå. Hon talade tydligt och långsamt på ett sätt som påminde om stormunnade tv-hallåor som inte fått läpprörelserna att kännas naturliga. När jag trodde att hon skulle berätta lite om hur hon jobbade terapeutisk gick hon istället över till att presentera sin vision om ”hur allting hänger ihop”. Från varje sfär (människa) som studsar runt i världsrymden. Likt solen har vi också en kärna av andlighet som lyser inom oss. Planeter, galaxer, stjärnstoft, naturen, människan ända in till minsta cellen har en kärna på samma sätt som solens kärna. Som grädde på moset presenterade van Deurzen sin modell med en ”emotionell kompass” med olika grundläggande känslor där vi människor rör oss klockvis från visare till visare. När några i publiken gick mot slutet lämnade jag aulan på Norra Latin i frustration. Jag hade mött en existentiell psykoterapeut som predikade likt en frikyrkopastor på precis ett så icke ödmjukt sätt som får mig att dra öronen åt mig.

Den nyandliga rörelsen har en obscen förkärlek för att foga samman precis allt till geometriska figurer. Ingenting av mänsklighetens mysterium utelämnas. Allt ska in i en pyramid, en ellips eller en cirkel. Det här draget får mig att undra över om inte just poängen med existensens mysterium är att vi inte kan göra just detta?

Ett platt och utsvävat budskap som van Deurzens fick mig att uppskatta hederliga perspektiv som inlärningspsykologins grundläggande teorier liksom det psykodynamiska intresset för mänskligt lidande och psykopatologi. Det finns mycket existens att hitta där. För den som tycker jag är för hård i mitt omdöme kan jag tipsa om att det snart går att läsa hela presentationen på Existential Academys hemsida.

Hallelujamys med Jon Kabat-Zinn på Psykoterapimässan

Så var han där, Jon Kabat-Zinn. Grundaren av mindfulnessmetoden som kanske är den mest hypade av alla perifera terapiinriktningar som vi har idag. Mindfulness eller medveten närvaro som vi säger på svenska (men som ingen säger) har plötsligt blivit en respekterad terapiform som inte bara oseriösa coacher propagerar för utan även seriösa akademiska forskare. Kabat-Zinn invigningstalade för 400 personer. Han fick alla att ta djupa andetag och känna det där stinget i hjärtat att ”javisst, han talar direkt till mig, bara mig”. Likt en klok amerikansk guru satt han mest på sin stol och sa psykologiska självklarheter med behaglig röst. Men bakom självklarheterna ligger enormt mycket djup och visdom. Om inte annat 13 år av meditation och veckovisa retreats, för så länge idkade Kabat-Zinn ”egen terapi” i mindfulness innan han började lära ut och forska på metoderna.

Kabat-Zinn pratade om hur vi i dagens stressade samhälle hungrade efter autentiska upplevelser. Att vi oftast skyndar mellan händelser utan att hinna med att uppleva dem. Jag kände mig en aning träffad eftersom jag då satt och funderade på att jag snart skulle cykla till universitetet. Han häcklade alla förståsigpåare som trodde att det var mindfulnessmetoderna i sig som var ”det”. Imorgon fortsätter Psykoterapimässan med flera andra psykologiska storfräsare som Leigh McCulluogh, Emmy van Deurzen och Anthony Bateman.

PS: Flera av Kabat-Zinns böcker finns översatta till svenska.