månadsarkiv: augusti 2011

Ny säsong av Psykologer läser böcker

Foto: Joel Stockman

 

Psykologer läser böcker är tillbaka med en ny säsong. Under fyra torsdagar i höst kommer publiken att analysera och diskutera romaner tillsammans med inbjudna gäster. Moderator för samtalen är Jonas Mosskin, psykologstudent och bloggare samt Jenny Jägerfeld, psykolog och författare.

Den här säsongen lämnar vi samtidens psykologiserande bakom oss och vänder blickarna mot de moderna klassiker som på olika sätt etsat sig kvar i vårt minne. Vi tar oss an en brottsanklagad tjänsteman, en skrivande flicka med nervsammanbrott, en kåt medelålders kvinna samt en tärningspelande psykoanalytiker. I centrum står de inre processerna hos karaktärer som ställer den viktiga frågan: Hur ska man egentligen leva sitt liv?

Först ut den 15 september är Franz Kafkas Processen. I den får vi följa Josef K som häktas utan att få veta vad han står anklagad av. Processen är en ångestframkallande vandring i rättsväseendets labyrinter. Situationen blir alltmer klaustrofobiskt för Josef K som blir desperat och paranoid. Processen är en existentiell roman som väcker många psykologiska frågor, utan att ge några givna svar. Gäster är advokat Claes Borgström och psykoanalytikern Agnes Mesterton.

På analyssoffan den 20 oktober hamnar också Sylvia Plath klassiska bok Glaskupan. Det är en delvis självbiografisk skildring av en begåvad ung kvinna med skrivarambitioner. Som student vinner hon ett novellpris och får praktisera på en damtidning i New York. Sommarens dålighetsliv i kombination med en begynnande depression leder fram till ett nervöst sammanbrott och självmordsförsök. Glaskupan gestaltar en ung kvinnas inre liv i ett begränsande 1950-tals USA. Gäst är författaren och psykologen Kristina Sandberg.

3 november analyserar vi Kerstin Thorvall skandalomsusade bok Det mest förbjudna. Den blev föremål för hätska diskussioner i 1970-talets Sverige och väcker än idag mycket känslor. I den självbiografiska romanen förvandlas en hämmad flickas uppväxt till en utsvävande medelålders kvinna som sätter sig själv i främsta rummet. Maken och barnen kommer i andra hand. Hon har en uppdämt aptit på livet inte minst sexuell hunger som behöver tillfredställas. En modern medelålders kvinna eller bara en otrogen och ansvarslös mamma? Bakom alla laddade omdömen skymtar dessutom en psykologisk problematik. Gäster är Alexandra Billinghurst, psykolog och psykoanalytiker samt Ola Jameson psykolog med KBT-inriktning.

1 december avslutas säsongen med Luke Rhinehearts kultbok Tärningsspelaren. Huvudpersonen, en uttråkad psykoanalytiker bestämmer sig för att göra sitt liv mer intressant. Han slår tärning om olika liv och påbörjar en genomgripande förändring av sin livssituation via okonventionella metoder såsom våldtäkter, mord och tärningspartyn. Boken har inspirerat många tonåringar att sätta krydda på sitt liv. Gäst är psykoanalytikern och författaren Tomas Böhm.

Psykologer läser böcker äger rum på Kulturhusets Bibliotek Plattan, torsdagar kl. 19-20.30. Samtalen har fri entré. Psykologer läser böcker genomförs i samarbete med tidningen Modern Psykologi och Psykologförbundet.

Varmt Välkomna!

PS: Gå med i Psykologer läser böcker på Facebook. Missa inte heller premiären av Psykologer tittar på film den 27 september. Mer om det inom kort.

Psykologisk analys av romanen Spådom

Förlaget Natur & Kultur har gjort om sin tidigare bokklubb för psykologiböcker (NOK direkt) och bytt namn till Bokfokus. En av nymodigheterna är att medlemmarna får en fräschare medlemstidning. I Bokfokus nr 3, 2011 skrev jag en kort psykologisk analys av Magnus Dahlströms hyllade roman Spådom (Bonniers). Psykologer läser böcker kommer vara på plats på Bokmässan i Göteborg och då kommer vi bland annat att analysera Spådom. Här är texten i sin helhet:

***

Magnus Dahlström var en ung och lovande författare i slutet på 1980-talet. Efter några hyllade romaner och pjäser blev det tyst. Efter 15 års tystnad är han tillbaka med romanen Spådom. Det är en märklig bok. Tre historier om tre olika tjänstemän i offentlig sektor som alla tampas med den egna byråkratiska organisationen. En läkare, en polis och en socialsekreterare. Det är en slags fenomenologisk studie i vardagen på ett kontor. Klienter, möten, bedömningar, fikaraster, rapportskrivande, utlåtanden, överklaganden, väntan. Korridorer, pärmar, scheman. Rutiner.

Dahlströms blick är fäst vid detaljerna. Dammet på golvet. Sorlet utanför fönstret. Solkatten på väggen. Han noterar pauser i knappa meningsutbyten. Förändrade tonlägen. Det händer inte så mycket. Det är en extremt återhållen prosa om arbetslivets tristess och vardagsbestyren för svenska byråkrater. Språket är torrt och kliniskt som en desinfektionsflaska på toaletten.
I dialoger mellan karaktärerna och deras fruar skymtar verklighetens folk. Känslan av otillräckligheten som föräldrar. Medelmåttornas mediokra varande i en moraliskt torftig miljö. Ensamheten. Enheter som ska verka för den lilla människans bästa, men som på något sätt blir cyniska. Obehaget.

Det råder en kuslig stämning. Vi får följa tankeströmmar och dagdrömmar hos tjänstemännen. Samtal som avbryts, distraheras av de anställdas osorterade tankar. Det är som att vara inne i en annan människas hjärna utan att få den filtrerad. Jag börjar tänka på hur personlighetsstörda personer ibland porträtteras på film. De där vrickade männen som känslokallt registrerar människor och sedan utnyttjar dem. Men i Spådom gör de inte mycket. De begår inget överlagt våldsbrott. De stryper ingen. Men kusligheten består. Incidenter inträffar som blottar tillkortakommanden. När som helst kan sammanbrottet komma.

Den obehagliga stämningen mellan kollegorna. Personkemi döljer otrygga vuxna medmänniskor. Avstånden mellan tjänsterummen. Förtäckta hot, insinuationer. Misstänkta hot och trakasserier. Någon förföljs, lite klaras upp.

Felbehandlingar, felbedömningar och försiktig kritik. Karaktärerna strävar alla efter att bli befordrade. Alla tittar misstänkt på kollegor som kanske kommer söka samma chefsposition. Polisen och socialsekreteraren kommer upp ett pinnhål i hierarkin. De får lite makt att styra kollegor att fatta obekväma beslut att bli mer effektiva. En kvinna blir omplacerad efter samarbetssvårigheter. De öppna dörrarna som är känslomässigt slutna. De tråkiga arbetsuppgifterna. Det är stort att beskriva något så torrt.

Dahlströms bok är en nykter manlig blick på kontorets förlamande värld, där människor krymper en smula, varje dag. Kvar blir jag med en klaustrofobisk känsla som får mig att inte vilja jobba på ett kontor eller bli en myndighetsperson. Vill du?

Dumt att sparka tränaren – krönika i Modern Psykologi #4 2011

Just nu kan du läsa min senaste krönika i senaste numret av Modern Psykologi #4 2011. Där skriver jag lite om varför det är dumt att sparka tränaren och varför bra stämning i laget eller arbetsgruppen är guld värt.

***

Så här års brukar det bli en diskussion om att sparka tränaren i de allsvenska fotbollslag som presterat under förväntan. Varje år tvingas ett par tränare kasta in handduken, även om de ofta inte varit i klubben särskilt länge och omöjligen kan lastas för klubbens dåliga resultat. Men för klubbledningarna känns det alltid bra att ”göra något” och då kickar man tränaren. För ett par år sedan presenterade Leif Arnesson på Mittuniversitetet en studie över utvecklingen i Elitserien i hockey 1975-2005. I studien jämfördes hockeylagen som hade sparkat sina tränare med lag som behållit tränaren trots dåliga resultat. Det visade sig att de klubbar som behållit tränaren lyckades bättre. Vi människor verkar ha en tendens att hellre göra något enkelt istället för att långsiktigt förändra en situation. Det känns bättre och är en mer aktiv handling att sparka tränaren än att satsa på att utveckla gruppen. Enligt Arnessons beräkningar förefaller det optimalt att byta tränare ungefär vart femte år.

I mina tonår spelade jag hockey i den lilla bruksortsklubben Näldens IF i Jämtland. Andra säsongen gick det plötsligt väldigt bra. Trots att halva laget var ett år yngre än våra motståndare spelade vi jämt och vann flera gånger mot toppklubben ÖIK (från Östersund). Men en bit in i slutspelet blev det dålig stämning i laget. Flera av de tongivande farsorna bråkade sinsemellan och en av våra stjärnor gick över till ÖIK mitt under pågående serie. Den dåliga stämningen i gruppen fick konsekvenser. Vår fantastiske målvakt sviktade, vi förlorade flera matcher mot sämre motstånd och så var drömmen om att vinna serien krossad.

Ungefär samtidigt avslutade den gamle sovjetiske storspelaren Vladimir Krutov sin karriär i ÖIK:s A-lag. Krutov var en av de sovjetiska stjärnorna som ingick OS-laget 1980. Sovjet var storfavoriten och förlorade i princip aldrig några matcher. I slutspelet mötte man USA, vars lag bestod av ett gäng unga collegegrabbar som bara tränat tillsammans under ett halvår. I en uppvisningsmatch innan OS vann Sovjet med 9-2. Men i OS lyckades USA med sitt Miracle on Ice och vann hela turneringen efter att ha slagit Sovjet med 4-3 i en legendarisk match. Sovjets mytomspunne förbundskapten Tikhonov bytte ut stormålvakten Tretjak till allas förvåning, efter ett misstag i första perioden. Tikhonov kallade det senare för sitt livs största misstag.

USA:s coach Herb Brooks var en kontroversiell och hårdför typ som lade mycket krut på att svetsa samman gruppen. Spelarna hade en citatbok med knäppa uttryck som Brooks svängde sig med. Det amerikanska OS-laget i hockey är ett klassiskt exempel på hur sammanhållning och stämning i gruppen kan vara avgörande för nå framgång. Arnessons forskning lyfter fram felslutet att kortsiktigt lasta tränaren för ett lags dåliga resultat. Vi letar gärna syndabockar och frälsare såväl i näringslivet som på arbetsplatser, istället för att skapa en trygg atmosfär och en stark vilja att jobba mot ett gemensamt mål. Lite större tro på att utveckla grupper och organisationer skulle inte skada i dessa individualistiska tider.