19 september medverkade jag i Sveriges Radios program PP3 och talade om fascinationen för det vilda och vad som händer med grupper i extrema situationer. Jag är med cirka 20 minuter in i programmet. En av utgångspunkterna var William Goldings klassiska roman Flugornas Herre där en grupp skolpojkar mellan 6 och 12 år blir strandade på en öde ö. Grupprocesserna spårar ur och kampen mellan pojkarna blir ödesdiger. Trots att boken är så stark och blivit så inflytelserik är det som händer i boken inte det vanliga scenariot. Tvärtom finns det en hel del bevis för motsatsen. Ett exempel är t.ex. den hemska flygkraschen 1972 där ett rugbylag från Uruguay hamnade mitt i Anderna. Och trots extrema umbäranden lyckades man organisera sig, överleva och rädda sig själva som grupp. Händelsen har filmatiserats i Alive (1993) och i dokumentären Stranded (2007). Läs mer
Etikettarkiv: gruppsykologi
Psykologer läser böcker analyserar Partiledaren som klev in i kylan
Psykologer läser böcker 19 januari
Daniel Suhonens bok om socialdemokraterna och om partiets turbulenta tid med Håkan Juholt vid rodret är en personlig och grävande berättelse från en journalist. Men det är också en inifrån skildring bakom kulisserna från en ung socialdemokrat som var hemlig talskrivare åt Juholt. De politiska konsekvenserna och fraktionsstriderna i partiet har debatterats och analyserat om och om igen, men det gruppsykologiska spelet i verkställande utskottet och partitoppen har inte fått så mycket uppmärksamhet. Suhonen skildrar en organisation i kris där maktspel, intriger, lögner, läckor, mediala utspel och dolda agendor skadat tilliten mellan människor i ledande ställning. Kanske är skildringen också ett kvitto på patriarkala strukturer som genomsyrar ett älskat och hatat folkrörelseparti? I fokus för samtalet står psykologiska aspekter av partiets kris.
Daniel Suhonen, författare och journalist samt chef för den fackliga tankesmedja Katalys. Johan Grant, fil dr. i psykologi och VD på Organisationspsykologerna. Birgit Hansson, f.d. ordförande i Sveriges Psykologförbund och f.d. rektor på Polishögskolan. Idag ordförande för organisationen Kvinna till Kvinna. Moderator: Jonas Mosskin, leg. psykolog och frilansskribent.
19 januari, kl 18.00-20.00 på ABF-huset, Sveavägen 41 i Stockholm. Entré 60 kr och betalas i dörren. Psykologer läser böcker sker i samarbete med Psykologförbundet och Modern Psykologi.
Varmt välkomna!
Peer-to-peer coaching – gästblogginlägg på HRbloggen
Idag gör jag debut som gästbloggare på HRbloggen.se. Framöver kommer jag då och då att skriva om psykologi, organisation och ledarskapsfrågor för HR-bloggens läsare. Det ska bli kul att möta en ny läsekrets och vara en del av HR-bloggen skribenter. Det är ett intressant och viktigt professionellt sammanhang som är i gränslandet mellan psykologi, arbetsliv, hälsa och samhälle. Mitt första inlägg handlar om peer-to-peer coaching och konsten att lära av varandra i en arbetsgrupp.
Gruppsykologisk kollaps av svenska handbollslandslaget
Det är uppenbarligen inte bara Socialdemokraterna som lider av kollektiva problem, det verkar även handbollsslandslaget göra. Det är sällan jag kommenterar sport på min blogg, men den här gången kan jag inte hålla mig.
Sverige leder mot Polen i handbolls-EM med 20-9 efter första halvlek. Polen är totalt utspelade och Sverige dominerar totalt. Äntligen stämmer det svenska spelet som bara bitvis glimrat till i de tidigare matcherna. Men i andra halvlek punktmarkerar Polen Kim Andersson och Sverige blir handlingsförlamat. Snart är Polen mindre än fem bollar efter. De sista tio minuterna tappar man allt. Trots att man leder med 28-23 så klappar man igneom. Svenskarna slänger bort bollar som vore man juniorer, tar felaktiga beslut och gör obegripliga misstag. Man slutar spela, hjälper inte varandra och hoppas att någon annan ska göra något. I slutsekunderna blir det övertydligt då Sverige har det sista anfallet men ändå inte lyckas skjuta ett skott på mål, utan man blir avblåst för passivt spel. Matchen slutar 29-29, och Sverige är förmodligen borta från semifinalspel. Men vad hände egentligen?
En kollektiv kollaps, där psyket och psykologin spelar stor roll. Ett så bra lag som Sverige med så många proffs ska inte kunna råka ut för detta. Polens taktiska grepp att punktmarkera Kim Andersson är som DN:s Lars Grimlund skriver väntat, och det har andra lag gjort tidigare. Det borde spelarna och coacherna ha en bra beredskap för. Men allt kan man inte heller skylla på förbundskaptenerna. Kim borde till slut självmant gått ut och insett att det här inte fungerar. Det svenska laget tycks ha en obalans där man är för beroende av några spelare. När de sviktar och motståndarna förändrar sin taktik, så blir man vilsna. Det tyder på en otrygghet i gruppen och en disharmoni. Något är inte rätt. Sverige brukar generellt ha stark moral och spelare som tar ansvar för gruppen och laget. Per Carlén, Magnus Wislander, Staffan Olsson, Stefan Lövgren. Men den här gången saknades det.
Det är allmänt känt från psykologin att när man blir för rädd för att förlora och koncentrerar sig mer på det än på att vinna, då agerar man ofta sämre. Det är också sant att ett lag är ett kollektiv och man under press måste stötta varandra. Det gjorde inte svenskarna. Men ett lag består också av individer, och deras enskilda agerande spelar också roll för hela gruppen. Om ett lag är för beroende av någon eller några enstaka stjärnor och dessa underpresterar eller blir bortmarkerade så måste andra spelare känna ett ansvar och inte förvänta sig att någon annan ska ta ansvar. Det fanns ytterst lite av detta i Sveriges spel igår. Om allt låser sig och det inte går att ta en time-out är det läge för desperata saker. Filma en skada, så att det blir avbrott i spelet så att gruppen och spelarna hinner samla sig. Störa polackerna, bråka med dem, eller börja punktmarkera dem ännu mer. Någonting. Men att bara låta spelet bero och se motståndarna äta ikapp försprunget leder till desperation. Det har under tidigare matcher i turneringen funnits tendenser till detta mot Makedonien, Tjeckien och Tyskland. Men matchen mot PolenBeroendet av en ledare eller en spelare för tankarna till svenska fotbollslandslaget som i stunder spelat krampaktigt när Zlatan är med men inte kommer in i matchen. Då låser sig spelet ofta.
Den enda liknande händelse jag kan komma ihåg i modern svensk handbollshistoria, är när Sverige låg under med nio mål efter nervös och usel start i OS-finalen mot Kroatien 1996. Den gången var det en nervös genomklappning i finalen, men pressen var oändligt mycket större den gången.
PS: Sverige har i hockeysammanhang klappat igenom flera gånger mot Vitryssland i OS 2002 och mot Slovakien i OS 2010 t.ex.
Play av Ruben Östlund filmrecension för Psykologtidningen
Här är min filmrecension av Ruben Östlunds nya film Play som premiär på svenska biografer idag. Recensionen ligger uppe på Psykologtidningens webbplats. En film som alla psykologiskt intresserade måste se. Marsch iväg till biograferna.
***
Jag blir ofta misstänksam när regissörer använder barn. Det kan kännas som ett sensationslystet sätt att höja affektnivån och nerven i en berättelse som inte håller. Urtypen är kanske den danske regissören Lars von Trier, som gärna låter ett barn dö i inledningen av en film.
Ruben Östlunds senaste film Play handlar om våldsamma barn och visas nu på svenska biografer, men har redan turnerats och hyllats i ett halvår. Han klarar den balansgången.
Östlunds förra film De ofrivilliga handlade om fem historier om grupptryck och gruppdynamik. I Play är historien mer renodlad och den här gången riktar han fokus på ett gäng svarta tonårskillar som rånar killar på mobiler. Filmen är inspirerad av verkliga händelser där en liga med killar specialiserat sig på att råna jämnåriga, aningen mer välbärgade pojkar. Förövarna var alla svarta killar som satt i system att spela på den ojämna maktbalansen mellan etniskt svenska medelklasskillar och sin egen underlägsenhet.
En socialpsykologisk forskare
Östlund arbetsmetod liknar en socialpsykologisk forskare. Men där forskarens resultat är en knastertorr papperslunta utan färgillustrationer är hans slutprodukt en obehaglig filmisk dokumentation av psykologiska fenomen. Trots att det är en spelfilm upplever tittaren filmen som en dokumentär i realtid från vittnets perspektiv.
Östlund har berättat att han intervjuat rånare, offer, läst rättegångshandlingar och minutiöst försökt sätta sig in i situationen. Inget lämnas åt slumpen, varenda filmisk fotnot är perfekt genomtänkt. Han skildrar gängets förmåga att iscensätta en historia och förleda sina offer att till slut ge sina mobiler till dem. Det handlar om maktspel, psykisk terror och kallt beräknande att vuxenvärlden inte kommer att ingripa mot några stackars invandrarkillar.
Ett oundvikligt slut
Gänget väljer ut sina offer i ett köpcentrum. Likt rovdjur identifierar de osäkra killar som ovant rör sig i storstadens djungel. De spelar ”good guy, bad guy”, använder en liten portion hot om våld, men mestadels utnyttjar de offrets vilja att vara till lags.
Gänget hamnar på omvägar, på spårvagnar och till slut ute i skogen. Allt mer tristess, trötthet, och desperation uppstår. Bråk mellan gängmedlemmar leder till våldsamma repressalier. Konflikter mellan offren leder till ett slags ”Stockholmssyndrom” där offren socialiserar sig med förövarna i hopp om att få komma undan. Upplösningen blir oväntad, även om filmens dramaturgi leder fram mot ett oundvikligt slut.
Hjältarna uteblir
Filmen skildrar flera psykologiska fenomen. Grupptryck, människors sätt att dela in människor i in-grupp och ut-grupp, liksom åskådareffekten, det vill säga att ju fler som ser ett brott begås desto mindre sannolikhet är det att någon ingriper. Hjältarna uteblir. I stället får man en besk smak i munnen av vuxenvärldens nonchalans och ointresse.
Östlund belyser svenskens upptagenhet för regler och rutiner som gör att såväl anställda som medmänniskor inte förmår att kliva ur sina roller och se en utsatt eller hjälpsökande människa där hon råkar befinna sig. Det står ju inte i arbetsbeskrivningen eller ingår i vår civilkuragenorm.
Ruben Östlund och producenten Erik Hemmendorff, samt hela gänget bakom filmen Play, briljerar. Deras undersökande experimentella metod och lysande casting av barnskådespelare leder till ett viktigt samtidsdokument. En obekväm spark i skrevet på alla oss som i välviljans apartheid blundar för strukturella problem i individualismens tidevarv, i vårt yrke eller i vårt stratifierade livsmönster.
Östlund visar att samhället och vuxenvärldens tafatta försök att ordna upp saker är förståeliga, men patetiska. Lösningen på stora samhällsproblem är inte individualpsykologiska, varken i behandlingsrummet eller i Göteborgs förorter.
Dumt att sparka tränaren – krönika i Modern Psykologi #4 2011
Just nu kan du läsa min senaste krönika i senaste numret av Modern Psykologi #4 2011. Där skriver jag lite om varför det är dumt att sparka tränaren och varför bra stämning i laget eller arbetsgruppen är guld värt.
***
Så här års brukar det bli en diskussion om att sparka tränaren i de allsvenska fotbollslag som presterat under förväntan. Varje år tvingas ett par tränare kasta in handduken, även om de ofta inte varit i klubben särskilt länge och omöjligen kan lastas för klubbens dåliga resultat. Men för klubbledningarna känns det alltid bra att ”göra något” och då kickar man tränaren. För ett par år sedan presenterade Leif Arnesson på Mittuniversitetet en studie över utvecklingen i Elitserien i hockey 1975-2005. I studien jämfördes hockeylagen som hade sparkat sina tränare med lag som behållit tränaren trots dåliga resultat. Det visade sig att de klubbar som behållit tränaren lyckades bättre. Vi människor verkar ha en tendens att hellre göra något enkelt istället för att långsiktigt förändra en situation. Det känns bättre och är en mer aktiv handling att sparka tränaren än att satsa på att utveckla gruppen. Enligt Arnessons beräkningar förefaller det optimalt att byta tränare ungefär vart femte år.
I mina tonår spelade jag hockey i den lilla bruksortsklubben Näldens IF i Jämtland. Andra säsongen gick det plötsligt väldigt bra. Trots att halva laget var ett år yngre än våra motståndare spelade vi jämt och vann flera gånger mot toppklubben ÖIK (från Östersund). Men en bit in i slutspelet blev det dålig stämning i laget. Flera av de tongivande farsorna bråkade sinsemellan och en av våra stjärnor gick över till ÖIK mitt under pågående serie. Den dåliga stämningen i gruppen fick konsekvenser. Vår fantastiske målvakt sviktade, vi förlorade flera matcher mot sämre motstånd och så var drömmen om att vinna serien krossad.
Ungefär samtidigt avslutade den gamle sovjetiske storspelaren Vladimir Krutov sin karriär i ÖIK:s A-lag. Krutov var en av de sovjetiska stjärnorna som ingick OS-laget 1980. Sovjet var storfavoriten och förlorade i princip aldrig några matcher. I slutspelet mötte man USA, vars lag bestod av ett gäng unga collegegrabbar som bara tränat tillsammans under ett halvår. I en uppvisningsmatch innan OS vann Sovjet med 9-2. Men i OS lyckades USA med sitt Miracle on Ice och vann hela turneringen efter att ha slagit Sovjet med 4-3 i en legendarisk match. Sovjets mytomspunne förbundskapten Tikhonov bytte ut stormålvakten Tretjak till allas förvåning, efter ett misstag i första perioden. Tikhonov kallade det senare för sitt livs största misstag.
USA:s coach Herb Brooks var en kontroversiell och hårdför typ som lade mycket krut på att svetsa samman gruppen. Spelarna hade en citatbok med knäppa uttryck som Brooks svängde sig med. Det amerikanska OS-laget i hockey är ett klassiskt exempel på hur sammanhållning och stämning i gruppen kan vara avgörande för nå framgång. Arnessons forskning lyfter fram felslutet att kortsiktigt lasta tränaren för ett lags dåliga resultat. Vi letar gärna syndabockar och frälsare såväl i näringslivet som på arbetsplatser, istället för att skapa en trygg atmosfär och en stark vilja att jobba mot ett gemensamt mål. Lite större tro på att utveckla grupper och organisationer skulle inte skada i dessa individualistiska tider.
Extremt gruppsykologiskt experiment i den chilenska gruvan
Så håller en episk saga på att få sitt lyckliga slut: den om 33 hopplöst instängda gruvarbetare. Nu bärgas de in en kapsel som får mig att tänka på Inception. Jag pratade om gruvolyckan för en månad sedan i SR P4 Metropol och diskuterade huruvida en tro på Gud kunde hjälpa den som är fast i en mörk gruva. Igår (13 oktober) kommenterade jag i SR P4 Radio Blekinge (cirka 15.10-15.15) glädjen och baksmällan som med all sannolikhet kommer drabba gruvarbetarna i efterdyningarna av katastrofen. Livet kommer aldrig bli normalt igen för de chilenska arbetarna. Hela dramat påminner rätt mycket om den berömda flygkraschen i Anderna, även om deras situation nog var snäppet mer extrem. Det verkar vila en förbannelse över Chile!
Tom Lundin säger till DN att gruvarbetarna kommer att riskera PTSD (post traumatiskt stress syndrom) vilket nog stämmer. Hela händelseförloppet kring gruvan är som en våt dröm för en psykologstudent. Ett experiment i gruppsykologi som aldrig hade passerat de etiska nämnderna. Nu väntar jag bara på alla forskningsartiklar, avhandlingar, böcker, filmer, dokumentärer om gruvolyckan.
Att skapa effektiva team
En av de mest erfaren gruppteoretikerna och organisationspsykologerna är Susan A Wheelan. Jag lobbade länge för att Natur & Kultur skulle ge ut Wheelan men nu har glädjande nog en av Wheelans böcker översatts till svenska av Studentlitteratur. Att skapa effektiva team är en liten behändig bok som går igenom de viktigaste som forskningen inom grupp och organisation kommit fram till. Boken riktar sig till alla som leder och jobbar med grupper. Den är kort och koncis men oerhört användbar för konsulter, chefer och intresserade medarbetare som vill förstå sitt team och sin organisation bättre.Vill du ha en teoretisk och fördjupande bok så rekommenderar jag Wheelans (Group Processes, 2004)
Wheelan beskriver kort de fyra faser som en grupp kan gå igenom. 1) tillhörarfas, 2) beroende- och konfliktfas 3) förtroende- och strukturfas 4) arbetsfas. Varje fas exemplifieras med typiska frågor och problem för respektive grupp. Boken innehåller även frågeformulär där gruppdeltagarna i ett team bedömer den egna gruppens mognad. På så sätt går det lätt att operationalisera var en arbetsgrupp befinner sig. Wheelan beskriver även hur högpresterande grupper/team fungerar vilket ofta missas av andra författare. Wheelan kommer med pedagogiska tips på hur man som konsult och ledare ska förhålla sig till team beroende på vilken fas de befinner sig i, samt hur man som medarbetare ska tänka kring roller och ledarskap beroende på gruppens utvecklingsfas. I Sverige har framför allt Sandahl & Partners tidigare introducerat Wheelan och haft workshops och kurser i GDQ (Group Development Questionaire).
Relationen mellan TV:s dokusåpor och psykologi
Idag (tisdag 1 december, drygt 8 minuter in) blev jag intervjuad av SVT:s Kulturnyheterna och pratade om relationen mellan tv och oss som psykologiska varelser. Kobras sände ikväll ett mycket intressant program om reality-tv med anledning av att det är tio år sedan Big Brother sändes för första gången. I inslaget intervjuas bland andra några dokusåpapsykologer som är med vid castingen till tv-programmen.
För mig var Robinson en större grej. Jag minns fortfarande hur gymnasiets alla fester började tidigast klockan nio på lördagkvällen efter som alla följde Robinson och sedan gick ut och snackade om veckans avsnitt. Jag föjde de fyra första åren av Robinson, innan jag tröttnade på att intrigera och det sociala och psykologiska aspekterna tonades ner och det bara var konstgjorda tävlingar hela tiden. Producenterna blev för klåfingriga och interagerande för mycket i skeende och tappade det som var verkligt gruppsykologiskt intressant.
En smula vinterblek funderade jag i intervjun om tv:n kanske egentligen får symbolisera allt i våra liv. TV:n får tjäna som ett omedvetet brus i våra liv där alla våra fantasier och begär spelas upp framför oss. Vi slipper själva uppleva alla dessa intryck och stimuli utan vi försöker reglera det i bästa möjliga mån. Vi får en relation till sådant som vi inte utsätts för men som vi ser andra göra. Personligen tror jag dock att TV:s storhetstid är över och att det istället är internet, Facebook, Twitter, bloggar och den ständiga uppkopplingen via mobiltelefonen som idag påverkas oss människor mer än tv. Vi har bara sett början av utvecklingen mot ett realtidsnu som alla våra vänner och bekanta observerar.
Hisspsykologi
PsyBlog tipsar om ett videoklipp som skickligt illustrerar konformitet i en grupp, alltså att vi människor gärna rättar oss efter majoriteten i en grupp. Videon illustrerar några psykologiska experiment som gjordes i hissen i Londons tunnelbana. Vad händer tex. om tre av fyra personer ställer sig och tittar åt samma hå? Jo, den fjärde personen anpassar sig lydigt och vänder sig också om.