Etikettarkiv: idrottspsykologi

Gruppsykologisk kollaps av svenska handbollslandslaget

Det är uppenbarligen inte bara Socialdemokraterna som lider av kollektiva problem, det verkar även handbollsslandslaget göra. Det är sällan jag kommenterar sport på min blogg, men den här gången kan jag inte hålla mig.

Sverige leder mot Polen i handbolls-EM med 20-9 efter första halvlek. Polen är totalt utspelade och Sverige dominerar totalt. Äntligen stämmer det svenska spelet som bara bitvis glimrat till i de tidigare matcherna. Men i andra halvlek punktmarkerar Polen Kim Andersson och Sverige blir handlingsförlamat. Snart är Polen mindre än fem bollar efter. De sista tio minuterna tappar man allt. Trots att man leder med 28-23 så klappar man igneom. Svenskarna slänger bort bollar som vore man juniorer, tar felaktiga beslut och gör obegripliga misstag. Man slutar spela, hjälper inte varandra och hoppas att någon annan ska göra något. I slutsekunderna blir det övertydligt då Sverige har det sista anfallet men ändå inte lyckas skjuta ett skott på mål, utan man blir avblåst för passivt spel. Matchen slutar 29-29, och Sverige är förmodligen borta från semifinalspel. Men vad hände egentligen?

En kollektiv kollaps, där psyket och psykologin spelar stor roll. Ett så bra lag som Sverige med så många proffs ska inte kunna råka ut för detta. Polens taktiska grepp att punktmarkera Kim Andersson är som DN:s Lars Grimlund skriver väntat, och det har andra lag gjort tidigare. Det borde spelarna och coacherna ha en bra beredskap för. Men allt kan man inte heller skylla på förbundskaptenerna. Kim borde till slut självmant gått ut och insett att det här inte fungerar. Det svenska laget tycks ha en obalans där man är för beroende av några spelare. När de sviktar och motståndarna förändrar sin taktik, så blir man vilsna. Det tyder på en otrygghet i gruppen och en disharmoni. Något är inte rätt. Sverige brukar generellt ha stark moral och spelare som tar ansvar för gruppen och laget. Per Carlén, Magnus Wislander, Staffan Olsson, Stefan Lövgren. Men den här gången saknades det.

Det är allmänt känt från psykologin att när man blir för rädd för att förlora och koncentrerar sig mer på det än på att vinna, då agerar man ofta sämre. Det är också sant att ett lag är ett kollektiv och man under press måste stötta varandra. Det gjorde inte svenskarna. Men ett lag består också av individer, och deras enskilda agerande spelar också roll för hela gruppen. Om ett lag är för beroende av någon eller några enstaka stjärnor och dessa underpresterar eller blir bortmarkerade så måste andra spelare känna ett ansvar och inte förvänta sig att någon annan ska ta ansvar. Det fanns ytterst lite av detta i Sveriges spel igår. Om allt låser sig och det inte går att ta en time-out är det läge för desperata saker. Filma en skada, så att det blir avbrott i spelet så att gruppen och spelarna hinner samla sig. Störa polackerna, bråka med dem, eller börja punktmarkera dem ännu mer. Någonting. Men att bara låta spelet bero och se motståndarna äta ikapp försprunget leder till desperation. Det har under tidigare matcher i turneringen funnits tendenser till detta mot Makedonien, Tjeckien och Tyskland. Men matchen mot PolenBeroendet av en ledare eller en spelare för tankarna till svenska fotbollslandslaget som i stunder spelat krampaktigt när Zlatan är med men inte kommer in i matchen. Då låser sig spelet ofta.

Den enda liknande händelse jag kan komma ihåg i modern svensk handbollshistoria, är när Sverige låg under med nio mål efter nervös och usel start i OS-finalen mot Kroatien 1996. Den gången var det en nervös genomklappning i finalen, men pressen var oändligt mycket större den gången.

PS: Sverige har i hockeysammanhang klappat igenom flera gånger mot Vitryssland i OS 2002 och mot Slovakien i OS 2010 t.ex.

Dumt att sparka tränaren – krönika i Modern Psykologi #4 2011

Just nu kan du läsa min senaste krönika i senaste numret av Modern Psykologi #4 2011. Där skriver jag lite om varför det är dumt att sparka tränaren och varför bra stämning i laget eller arbetsgruppen är guld värt.

***

Så här års brukar det bli en diskussion om att sparka tränaren i de allsvenska fotbollslag som presterat under förväntan. Varje år tvingas ett par tränare kasta in handduken, även om de ofta inte varit i klubben särskilt länge och omöjligen kan lastas för klubbens dåliga resultat. Men för klubbledningarna känns det alltid bra att ”göra något” och då kickar man tränaren. För ett par år sedan presenterade Leif Arnesson på Mittuniversitetet en studie över utvecklingen i Elitserien i hockey 1975-2005. I studien jämfördes hockeylagen som hade sparkat sina tränare med lag som behållit tränaren trots dåliga resultat. Det visade sig att de klubbar som behållit tränaren lyckades bättre. Vi människor verkar ha en tendens att hellre göra något enkelt istället för att långsiktigt förändra en situation. Det känns bättre och är en mer aktiv handling att sparka tränaren än att satsa på att utveckla gruppen. Enligt Arnessons beräkningar förefaller det optimalt att byta tränare ungefär vart femte år.

I mina tonår spelade jag hockey i den lilla bruksortsklubben Näldens IF i Jämtland. Andra säsongen gick det plötsligt väldigt bra. Trots att halva laget var ett år yngre än våra motståndare spelade vi jämt och vann flera gånger mot toppklubben ÖIK (från Östersund). Men en bit in i slutspelet blev det dålig stämning i laget. Flera av de tongivande farsorna bråkade sinsemellan och en av våra stjärnor gick över till ÖIK mitt under pågående serie. Den dåliga stämningen i gruppen fick konsekvenser. Vår fantastiske målvakt sviktade, vi förlorade flera matcher mot sämre motstånd och så var drömmen om att vinna serien krossad.

Ungefär samtidigt avslutade den gamle sovjetiske storspelaren Vladimir Krutov sin karriär i ÖIK:s A-lag. Krutov var en av de sovjetiska stjärnorna som ingick OS-laget 1980. Sovjet var storfavoriten och förlorade i princip aldrig några matcher. I slutspelet mötte man USA, vars lag bestod av ett gäng unga collegegrabbar som bara tränat tillsammans under ett halvår. I en uppvisningsmatch innan OS vann Sovjet med 9-2. Men i OS lyckades USA med sitt Miracle on Ice och vann hela turneringen efter att ha slagit Sovjet med 4-3 i en legendarisk match. Sovjets mytomspunne förbundskapten Tikhonov bytte ut stormålvakten Tretjak till allas förvåning, efter ett misstag i första perioden. Tikhonov kallade det senare för sitt livs största misstag.

USA:s coach Herb Brooks var en kontroversiell och hårdför typ som lade mycket krut på att svetsa samman gruppen. Spelarna hade en citatbok med knäppa uttryck som Brooks svängde sig med. Det amerikanska OS-laget i hockey är ett klassiskt exempel på hur sammanhållning och stämning i gruppen kan vara avgörande för nå framgång. Arnessons forskning lyfter fram felslutet att kortsiktigt lasta tränaren för ett lags dåliga resultat. Vi letar gärna syndabockar och frälsare såväl i näringslivet som på arbetsplatser, istället för att skapa en trygg atmosfär och en stark vilja att jobba mot ett gemensamt mål. Lite större tro på att utveckla grupper och organisationer skulle inte skada i dessa individualistiska tider.