Du tittar nu på taggen samhälle. Tillbaka »

Peer-to-peer coaching – gästblogginlägg på HRbloggen

Idag gör jag debut som gästbloggare på HRbloggen.se. Framöver kommer jag då och då att skriva om psykologi, organisation och ledarskapsfrågor för HR-bloggens läsare. Det ska bli kul att möta en ny läsekrets och vara en del av HR-bloggen skribenter. Det är ett intressant och viktigt professionellt sammanhang som är i gränslandet mellan psykologi, arbetsliv, hälsa och samhälle. Mitt första inlägg handlar om peer-to-peer coaching och konsten att lära av varandra i en arbetsgrupp.

Konsumtionens psykologi – essä för tidskriften 10TAL

Senaste numret av tidskriften 10Tal som just kommit ut, har tema passion. Där medverkar jag med en essä om psykologiska aspekter av konsumtion eller om man så vill konsumtionens psykologi. Den handlar om svårigheten att motstå marshmallow, vådan av att spara pengar till rymdlego och om att ha eller att vara. Köp gärna #6/2011 av 10tal eller läs min essä här nedan i sin helhet.

***

Köpa Rymdlegot och hela världen

Leksaksaffären på Stortorget i 1980-talets Östersund hette Korg-Olles. Jag var sju år och kom med min spargris. Efter åtta månaders sparande innehöll den 320 kr. Det var en högtidsstund och jag kunde köpa det största och finaste rymdlegoskeppet. Ett blått rymdskepp med sex gubbar och en liten månbil som kunde rullas ut baktill. Något år senare kom min yngre bror in i samma ärende. Han hade sparat 253 kr för att ha råd att köpa den stora grå månbilen. Men i butiken drabbades han av kortslutning och köpte brandbåten i stället. En legobåt som inte ens flöt och som inte var rymdlego! Han kom att ångra det i många år. Min lillebror drabbades ibland av impulser som tillfälligt satte hans omdöme ur spel. Jag led med honom. Jag kände mig dessutom medskyldig då jag inte hade hindrat honom, jag som visste hur mycket han ville ha rymdbilen. Jag visste också hur svårt han hade att avvara lördagsgodiset, vilket för mig inte innebar någon uppoffring.

Stanfordprofessorn Walter Mischels berömda psykologexperiment från 1960-talet gick ut på att ställa fyraåriga skolbarn en enkel fråga och att ge en marshmallow till dem som svarade rätt. Försöksledaren meddelade sedan barnen att han måste gå iväg en stund, men om de kunde hålla sig i 15-20 minuter skulle de få ytterligare en marshmallow när han kom tillbaka. Bara en tredjedel av barnen klarade av att vänta. Långt senare upptäckte Mischel, av en slump, att det verkade gå bättre i skolan för de barn som kunde hålla sig. Vetenskapliga uppföljningar visar att barn som vid fyra års ålder kan skjuta upp den biologiska driften att omedelbart tillfredställa sina behov senare i livet får bättre jobb, högre resultat i skola och på universitet, de tjänar mer pengar, har bättre hälsa, får färre sociala problem och blir i mindre utsträckning kriminella. De får ett bättre liv. Det verkar alltså som om vår hjärnas programmering att omedelbart tillfredställa våra behov spelar oss ett spratt.

Självdisciplin och långsiktigt tänkande är nyckeln till framgång i livet. Hur hänger det ihop med konsumtion? Det fladdrar förbi oändliga lockelser framför våra ögon, likt exemplets marshmallow. Kommersiella aktörer basunerar ut att just idag finns ett unikt erbjudande, bara för dig. De vädjar till vår drift till omedelbar behovstillfredsställelse.

Kan man älska att shoppa? Kan man känna en kärlek till att konsumera och införskaffa nya ting? I en tunnelbanereklam för tio år sedan trumpetade Moderata Ungdomsförbundet ut: ”Jag älskar att äga”. Det var provocerande. Det är fortfarande provocerande. På reklambilden syntes en svartklädd, maskerad anarkist i färd med att ockupera ett hus och sikta på en polis med sin slangbella. Det kändes försåtligt att måla upp mig som inte älskar att äga som en husockupant. Så svartvitt. Så politiskt naivt.

Kravallerna i Englands förorter aktualiserar en diskussion om vårt samhälles fördelning av resurser. Den polsk-brittiske sociologen Zygmunt Bauman menar att protester och skadegörelse är baksidan av vår tids masskonsumtion. Människor plundrar, slår sönder skyltfönster till märkesbutiker och stjäl elektronikprylar som de i shoppingens ekorrhjul åtrår men inte har råd med. Plundring och shopping hänger ihop, det är bara den svagares sätt att uttrycka samma materialistiska begär. Kanske är den insikten det mest deprimerande med kravallerna. Vi är fast i väl inkörda föreställningar om vad vi ska åtrå, som stämmer perfekt med företagens reklambudskap.

I tonåren liftade jag mycket. Jag blev hög av friheten att resa med lätt bagage. Ett paket cigg, en bok och ett ombyte var allt som behövdes. Med Simon, bästisen i gymnasiet, liftade jag en månad i Europa. Vi gjorde av med 175 kronor per dag och person, inklusive resor, boende och mat. Frukost och lunch bestod av frukt, baguetter och cigg som dövade hungern. Simon hade det värst, han brukade äta var tredje timme. Jag minns hur jag blev bjuden på öl till lunch och kände mig full. Simons föräldrar var konstnärer och hade inga pengar. Han gick aldrig förbi en container utan att hitta något fint. Han älskade att fynda. Min familj hade pengar efter ett arv. Själv skämdes jag över att rota bland andras avlagda grejer. Prylar intresserade mig inte men jag gillade att ha pengar att resa för. Simon samlade på fina saker som överflödssamhället hade lämnat efter sig. För mig var han lika besatt av prylar som rikisarna på Östermalm, fast på ett annat sätt. För mig var frihet att inte vara beroende, att inte behöva något alls.

Psykologen, psykoanalytikern och författaren Erich Fromm beskrev år 1976 i sin bok Att ha eller att vara? två typer av människor. Den första kategorin präglas av en önskan att ha och äga allt och alla, inklusive sig själva. Den andra typen är dess antites. Dessa människor strävar efter en levande och äkta gemenskap med omvärlden och lever för att uppleva saker, inte äga dem.

Jag har svårt för att unna mig saker. Köper sällan på impuls utan mina inköp har föregåtts av mycket noggranna efterforskningar. Som vuxen har jag försökt att bli mer slösaktig och handla saker av glädje i stället för en känsla av skuld. Men mitt förhållningssätt sitter djupt och det enda som jag konsumerar passionerat är böcker. Jag minns en novemberdag hos min terapeut för några år sedan. Det var minusgrader, snö och jag hade som vanligt cyklat utan mössa och vantar. Terapeuten tittade på mina röda fingrar och undrade stillsamt: ”Men varför köper du inte vantar och mössa? Det är som om du inte kan unna dig ens de mest basala saker för att må bra.” Jag var stum. Jag som varit stolt över att klara mig utan kände plötsligt hur bisarrt det var att cykla på vintern med bara händer och bart huvud. Efter sessionen smet jag skamset in på HM och köpte ett par vantar för 39:90.

Psykoanalytiker har länge kopplat ihop ägande och konsumtion med det lilla barnets behov. Från första början stoppar spädbarnet allt i munnen. Det fysiska införlivandet är en stark biologisk drift som vi bär med oss genom hela livet – där är såväl freudianer som samtida neurobiologer eniga. Fromm påpekar att det finns många former av införlivande som inte är fysiologiska utan att vi på ett mer symboliskt plan införlivar dem med oss. Vi köper, nyttjar och slänger dem. Men eftersom det finns så oändligt mycket att köpa går det aldrig att stilla våra behov. Fromm skriver: ”Den för konsumentandan typiska attityden är att vilja svälja hela världen. Konsumenten är det eviga spädbarnet som skriker efter flaskan.”

En standardtolkning bland psykoanalytiker har varit att överdriven snålhet mot sig själv och andra handlar om en anal problematik. Vi har under potträningsstadiet inte fått leva ut vårt intresse för vårt bajs. Vi har blivit fixerade vid lusten att känna kontroll och på så sätt bevarat en lockelse för att ”hålla oss”. Om det vid psykoanalysens födelse vid förra sekelskiftet fanns en anda av att hålla igen och dra åt svångremmen, tycks det problemet som bortblåst idag. Jag känner få personer i min generation med anal problematik. Idag är människor istället fullt upptagna av att låna för att konsumera. Slösaktigt spenderar man det man har och lite till. Vi har ingått en slags social överenskommelse om att vi lever i en kultur av konsumtion. Att konsumera är att bli till. Att vägra konsumera är suspekt. Men samtidigt var Fromm skeptisk mot asketiskt beteende eftersom asketism ofta innebär ett förnekande av begär. Kanske är det så att våra önskningar som bortträngs, gör oss lika upptagna av begäret att äga. Hur vi än gör blir vi i en sådan ordning konsumtionsmissbrukare – nyktra eller aktiva.

Fromm slår huvudet på spiken och var på många sätt före sin tid. Idag är överkonsumtion legio, och sparsamma människor ett utrotningshotat släkte. Mindfulness eller medveten närvaro är terapiformen på alla trendkänsliga läppar, särskilt bland psykologer och andra i måbra-branschen. Medveten närvaro är en slags avskalad meditiation där de andliga elementen skalats bort. Kvar är bara meditationen som praktik. Medveten närvaro är metoden för dig som inte hinner med. Du tar en paus, kommer till ro och kör ännu hårdare på jobbet, tjänar ytterligare några kronor och shoppar ännu mera. Mindfulness har blivit en metod för att öka takten, inte varva ned. Jag tror det behövs en motrörelse. En variant av ”slow food”, en långsam konsumtion där vi hinner tänka och inte förbruka så mycket. Tänk dig att du tuggar varje tugga tjugo gånger och njuter under tiden. Jag tror det går, det är bara det att jag aldrig fått till det. Det är den långsamma tuggan som är målet.

Jonas Mosskin, psykolog, frilansskribent och bloggar om kultur och psykologi på www.mosskin.se. Han är initiativtagare till Psykologer tittar på film och Psykologer läser böcker på Kulturhuset i Stockholm

Urspårad diskussion om Wikileaks

Vart tog den sansade debatten om Wikileaks vägen? Media verkar hamnat i masspsykos och öser invektiv och sprider myter om Wikileaks och deras avslöjanden. det märkliga är att så lite seriös diskussion har handlat om motiven till Wikileaks publiceringar. Är det verkligen så att sajten är ett säkerhetshot eller kan det möjligen vara så att deras önskan om fri informationsspridning hotar både första, andra, tredje och fjärde statsmakten?

IT-entreprenören och debattören Urban Lindstedt försöker sansa debatten genom att påpeka att Wikileaks faktiskt motverkar slutenheten i samhället. Han skriver:

Wikileaks har i grunden förändrat villkoren för makthavarna i världen. Det går inte längre att hålla hemligheter hemliga. Detta skrämmer naturligtvis makthavare som byggt sin makt på hemlighetsmakeri.

Det låter ju bra och de flesta brukar uppfatta den typen av initiativ som positiva.

Studio Ett på P1 hade även en bra diskussion idag om hotet mot friheten och öppenheten på Internet med Linus Larsson nyhetschef på Computer Sweden och Christoffer Kullenberg, forskare och internetaktivist. Lyssna även på en annan diskussion i samman program om vad detta innebär för journalistiken.

DeepEdition tar också upp de märkliga diskurserna kring Wikileaks. Oscar Swartz slutsats är att de som inte har något att dölja har inget att frukta av Wikileaks publiceringar.

Känslan man får är att Julian Assange är en terrorist som det vore skönt om någon knäppte. Assange må vara en smula anarkistisk och hela projektet Wikileaks ha sina märkliga sidor men det känns som att det är en absurd medial dramaturgi som  piskar upp en hetsig stämning. Vem vinner på det? Jo, de som vill övervaka och kontrollera Internet ännu mer än idag.

För den initierade, läs även detta långa inlägg med Assange egna ord och syn på syftet med Wikileaks, kommenterat och analyserat.

Jag avslutar med några ord av Assange själv:

“To radically shift regime behavior we must think clearly and boldly for if we have learned anything, it is that regimes do not want to be changed. We must think beyond those who have gone before us, and discover technological changes that embolden us with ways to act in which our forebears could not. Firstly we must understand what aspect of government or neocorporatist behavior we wish to change or remove. Secondly we must develop a way of thinking about this behavior that is strong enough carry us through the mire of politically distorted language, and into a position of clarity. Finally must use these insights to inspire within us and others a course of ennobling, and effective action.”

Julian Assange, “State and Terrorist Conspiracies”

Uppdatering: Läs Rasmus Fleischers pedagogiska text om vad som driver Wikileaks.

De apatiska flyktingbarnen

Gellert Tamas har återigen tagit sig an svensk politik. I dagarna utkommer hans undersökande bok De apatiska (Natur & Kultur). Den handlar om vår samtidshistoria där hundratals flyktingbarn som var apatiska blev misstänkliggjorda för att simulera psykiska problem. Boken går hårt åt Migrationsverket, den dåvarande socialdemokratiska regeringen, psykologer och psykiatriker som spred dessa rykten. Ikväll nådde pajasnivåerna nya höjder i SVT Debatt. En av de som kritiserade Tamas bok psykiatrikern Tomas Eriksson. Denne figurerade tidigare i år som en riktig rätthaverist när han dömde ut alla former av psykoterapi inklusive KBT. Eriksson är en av dem som Tamas går hårt åt i boken. Jag har själv inte hunnit läsa boken och eftersom så många psykologer och psykiatriker förekommer i boken så känns det viktigt att läsa och ta ställning till Tamas slutsatser. Förutom Eriksson har de kommit mothugg från några chefer på BUP i Stockholm på DN Debatt.  Med tanke på att Tamas gjort sig känd för sin rigorösa faktagranskning (jag minns den oändliga referenslistan till Lasermannen) är det svårt att tro att Tamas är ute på tunn is. Så läs boken, tegelstenen på 600 sidor och se även Maciej Zarembas hyllande recension av boken som nästan blev till en debattartikel.

Sociala medier förändrar psykologyrket

Jag blev tillfrågad att skriva en krönika för Psykologtidningen och resultatet är nu publicerat i senaste numret (nr 11/2009). Där försöker jag få psykologkåren att lyfta blicken från det förhärskande individfokuset som råder oavsett om man är psykodynamiskt- eller KBT-inriktad och börja intressera sig för Bloggar, Facebook och sociala medier. Här är texten i sin helhet.

SOCIALA MEDIER FÖRÄNDRAR PSYKOLOGYRKET

Just nu pågår ett gigantiskt mänskligt psykologiskt experiment kallat Facebook. 270 miljoner människor deltar världen över, varav över 2,6 miljoner i Sverige. Miljontals människor berättar om sig själva via sociala medier såsom bloggar, Facebook, MySpace och Twitter. Men inget vet på vilket sätt det påverkar oss psykologiskt och socialt på längre sikt. Det märkliga är att få i den psykologiska världen tycks reflektera över att utvecklingen även förändrar psykologyrket i grunden. För hur ska psykologer förhålla sig till klienter som vill vara ”vän” med dem på Facebook? Vad händer med idén om att psykologen ska vara neutral, när klienterna i detalj kan studera de digitala fotavtryck som vi lämnar efter oss på Internet. Och vad säger vi om att bli betygsatta av patienter och anhöriga på forum som t.ex. Doktorguiden.

Idag sveper ett enormt realtidsflöde in i behandlingsrum och kliniker. Med några klick på mobiltelefonen kan vem som helst kolla upp vad som helst om vem som helst. Den här möjliga öppenheten väcker både fascination och fruktan hos psykologer. En del psykologer väljer att inte synas alls. De raderar gamla synder på dejtingsajter och skaffar sig hemliga nummer. Andra som t.ex. jag själv deltar fullt ut och ser möjligheter. Gränser mellan arbete och privatliv blir otydligare i många människors liv. Tidigare i år blev det en del snack om personalrekryterare som dubbelkollar kandidaterna på Facebook samtidigt som andra får sina jobb tack vare just sina kontakter. Internationellt finns en del studier om hur Internet påverkar människor psykologiskt men i Sverige har det varit osedvanligt tyst.

Så vad vet vi då om t.ex. Facebook? I Sverige är knappt 30 % människor aktiva där och andelen äldre ökar snabbast. Vi har i genomsnitt 110 vänner på Facebook fast vi har bara nära konversation med 6,6 av dessa[1]. Det ligger nära tidigare vänskapsforskning som brukar landa vid 4-5 nära vänner och den fysiska gräns som tidigare forskning dragit vid maximalt 150 bekanta. Fler än så hinner man inte med. Många spekulerar i att den gränsen för antalet bekanta håller på att förskjutas i en digital tidsålder. En annan studie indikerade att vissa personer blivit mer svartsjuka på Facebook tack vare att tekniken gjort det lättare att spionera på nära och kära[2]. Många har även påtalat att kommunikationen är en smula narcissistisk. Vi ombeds hela tiden svara på frågan vad gör du nu? Skräckscenariot att vi blir mer asociala på nätet verkar inte stämma. Flera studier har visat att bloggare har fler sociala kontakter i verkliga livet än de som inte bloggar[3]. Men hur är det med kvalitén på den tid vi umgås med nära vänner och familj. Om man ska tro sociologen Putnam så bowlare nu åtminstone amerikanerna ensamma och det gör förmodligen svenskarna också[4].

APA publicerade nyligen en utförlig genomgång där man diskuterade hur den nya tekniken påverkar psykologiutbildningen, forskningen och psykologrollen[5]. Idag har forskare tillgång till nya insamlingsmetoder och kan lättare göra specialiserade urval till studier bortom de vanliga amerikanska collegestudenterna. Samtidigt ökar risken att samhället blir alltmer segregerat eftersom vi hela tiden kan välja vår egen lilla värld även på Internet. Andra utmaningar som APA tar upp är att centraliserade datasystem på Internet ökar risken att journaler kommer på villovägar. Men konfidentialiteten är kanske även ett problem för psykologen. När allt syns och lagras på nätet är det lätt för klienten att komma nära inpå behandlaren genom att t.ex. fejka en alias.

APA efterlyser uppdaterade yrkesetiska regler för en ny tid. Det digitala samhället har förändrat maktbalansen mellan klient och psykolog när informationstillgången är större. Det ställer förnyade krav på hur vi ska tolka och förhålla oss till yrkesetiska principer som utarbetats i ett predigitalt samhälle.

Psykologin måste släppa individperspektivet och titta på det sociala kontext som vi är inbäddade i. Det krävs nya angreppssätt för att förstå den spel- eller porrberoende som med ett klick i mobilen kan fortsätta med ett destruktivt beteende. Vad händer med behandlingens effektivitet när självskadande personer ger varandra tips på nätet hur man ska gå tillväga?[6] Vi måste möta unga människor som är blyga och rädda för att exponera sig själv på nätet som kompisarna gör. Vi behöver fler studier, mer kunskap och duktiga psykologer som förstår att tolka det nya samhälle vi lever i. Är ni redo?

/Jonas Mosskin

PS: Läs även Nicholas A. Christakis & James H. Fowler, Connected: The surprising power of our social networks and how they shape our lives, (2009) Little, Brown & Company

[2] Emily Christofides, Amy Muise, Serge Desmarais, ”Information Disclosure and Control on Facebook: Are They Two Sides of the Same Coin or Two Different Processes?” CyberPsychology & Behavior. June 2009, 12(3): 341-345.

[3] James R. Baker, Susan M. Moore. ” Blogging as a Social Tool: A Psychosocial Examination of the Effects of Blogging”, CyberPsychology & Behavior. December 2008, 11(6): 747-749

[4] Putnam, Robert, Den ensamme bowlaren, SNS Förlag, 2006

[5] APA ”How technologies changes everything (and nothing) in Psychology”, American Psychologist, juli/augusti (2009)

[6] J.L. Whitlock, J.L Powers, and J. Eckenrode, ”The virtual Cutting Edge: The Internet and Adolescent Self-Injury”, Developmental Psychology 42, no. 3, (2006): 1-11

En personlig betraktelse av diskussionen efter Misshandlingen

300 personer hade samlats (fullsatt i hörsalen) på Kulturhuset för att titta på Misshandlingen av Lars-Lennart Forsberg. En antipsykiatrifilm från 1969 (nu även på dvd) som har mycket gemensamt med Anna Odells konstprojekt. Odell var en av de inbjudna gästerna som kommenterade filmen efteråt. Det blev ett ganska rörigt samtal med många trådar som löpte kors och tvärs. Diskussionen böljade såväl i rummet som i intensitet och ämnen.

Anna Odell tog fasta på sina erfarenheter och menade att huvudpersonen i filmen, Knut Nilsen skulle behövt en jämbördig samtalspartner som förstod honom. Odell tog upp sina egna erfarenheter av psykiatrins bristande förmåga att möta patienter som människor och annorlunda individer. Odell sade ungefär det som hon skrev i DN-artikeln några dagar senare:

Det blev också tydligt att man på S:t Görans sjukhus inte följt de strikta regler som finns vid bältesläggning. För mig framstår det som absurt att flera i personalen på akuten vittnade om att de trodde att jag var en kvinna som blivit utsatt för övergrepp. Man kan också läsa i journalen att de trodde att jag var ganska mycket yngre än jag faktiskt är. Personalen tar alltså emot en ung kvinna som de misstänker har varit med om ett övergrepp och spänner fast henne i en bältessäng med benen isär, bälte runt midjan och händerna över huvudet. Inom några minuter kommer flera personer och lägger sig över henne, drar ner hennes strumpbyxor och trosor och ger henne en spruta i baken. Är det så man ska ta hand om en kvinna som man tror varit med om ett övergrepp?

Nä, det verkar ju inte bra nickade publiken. Och Odell fortsatte:

Jag har också med det här projektet ännu tydligare insett hur stigmatiserande psykisk sjukdom är i vårt samhälle. Under förra hösten ringde jag till flera psykiatriska akutmottagningar och berättade om konstprojekt. Jag talade om att det bland annat gick ut på att under ett dygn iscensätta en psykos för att försöka öppna upp den slutna värld som psykvården är. De flesta som jag talade med trodde inte att jag skulle kunna spela sjuk på ett trovärdigt sätt. De varnade mig också för att jag skulle kunna bli sjuk om jag spelade sjuk. Längre fram i samtalen menade de att man inte skulle tro på mig när jag avslöjade att jag inte var sjuk. Dessutom menade flera att det jag planerade att göra kunde tyda på att jag fortfarande hade ohälsa kvar.

Det här är känsligare eftersom det riktade en känga mot den psykologkåren, även om de flesta i publiken tycktes uppfatta att kritiken var riktad mot de ”onda psykiatrikerna”.

Psykoterapeuten Monica Mörlid Mörlid tog upp att filmen lyckats att fånga den auktoritära ordningen inom vården som rådde 1969 och delvis råder idag. Hon flyttade själv som sjuksköterska från Göteborg till Stockholm och Långbro för att det var mer progressivt på den tiden. ”Jag blev nästan avstängd från min sjuksköterskepraktik för att jag tog mina patienter på promenad på sjukhusområdet”, förklarade hon.

Mörlid ville inte ställa en diagnos på Knut vilket även flera i publiken vände sig emot. Själv försökte jag påtala Knuts bristande förmåga att relatera och samspela socialt oavsett om det handlade om mötet med vänner, grannar, poliser, psykiatriker eller andra. Han blev väldigt lätt agiterad, impulsiv och konfrontatorisk. Min tanke är att Knut förr eller senare straffat ut sig i samhället och behövt psykologiskt stöd, kanske i form av hederlig färdighetsträning i KBT-form för att hantera sin aggressivitet och ilska. Det här mötte förvånande mycket motstånd från publiken tyckte jag. Intrycket jag fick var att många fortfarande ser diagnoser som stigmatiserande och fula vilket det inte behöver vara. Rätt använt är diagnoser bra vägbeskrivningar för hur en behandling och bemötande mot en klient bör ske.

Forsbergs själv hoppade in flera gånger i samtalet och tyckte att vi inte skulle psykologisera så mycket om filmen. Självklart är ju konst i första hand konst, men konst och kultur kan ju också analyseras vilket ju är själva poängen med Psykologer tittar på film som jag ser det. Forsberg tyckte att Misshandlingen borde tolkas som en metafor över svårigheterna att kommunicera människor emellan vilket den ju verkligen är.

Jag påtalade det underliggande politiska budskapet i filmen, att människor i första hand är offer för samhället och sin omgivning till skillnad från dagens samhälle som tenderar att individualisera mänskliga problem. Forsberg höll inte med om att hans hade en sådan syn på mänskliga problem även om jag och förmodligen många i min generation delvis ler en smula åt det naiva i 68-generationens sätt att göra alla problem till socioekonomiska makroproblem.

Clarene Crafoord, författare och psykoanalytiker reste sig upp och höll ett brandtal för att det var skolan som var nyckeln till att komma till rätta med många psykiska problem. ”Halvera klasserna” var hans budskap. Förvånande handfast för att komma från en psykoanalytikern. Flera andra var också inne på detta och påtalade de minskade resurserna och bristen på förståelse bland rektorer och skoltjänstemän för att psykologer och kuratorer kan göra stor nytta i skolan.

Flera i publiken var kritiska till psykiatrin och applåderade när Odell och andra i publiken ifrågasatte dagens medicinskt inriktade psykiatri. Det blev nästan lite väl halleluja-stämning där allt var fel med dagens psykiatri. Kanske var respekten och viljan att vara till lags mot Anna Odell så stark att få vågade opponera sig mot den proggiga känslan i lokalen.

En kursare till mig tog upp likheterna mellan Kriminalvården och psykiatrin. Okunnigheten, resursbristen och oförmågan att faktiskt ta hand om och vårda folk och skapa en meningsfull möjlighet till förändring saknas menade han.

När publikens kritik mot psykiatrin var som starkast tänkte jag själv också psykiatrins dubbelhet mellan vård och förvarning. Så fort de sker ett nytt vansinnighetsfall där störda människor begår grymheter kommer förmodligen större delen av publiken kritisera psykiatrin för att inte spärrat in dessa individer. Kanske skulle Knut Nilsen kunnat bli en sådant fall?

Slutligen vill jag säga ett stort tack till alla som kom och som gav sig in i diskussionen. Ett offentligt samtal där åsikter stöttes och blöttes. Allt och inget och lite däremellan. Liten som en diskussion på ett grekisk torg.

Var skeptisk mot goda råd!

De flesta goda råd jag har fått genom livet har kommit från folk som berättat om ”hur det är”. De har varit allt från lärare, tränare,studievägledare, bekanta och äldre yrkesverksamma inom något fält. Dessa råd har har oftast varit baserade på hur de flesta brukar göra. Majoriteten brukar skaffa sig en utbildning, specialisera sig på ett område som de efter många år behärskar. Sedan brukar de på ålderns höst vidga vyerna och tänka i lite vidare banor. Problemet med det här är inte att det är fel. Det är oftast rätt för majoriteten. Men för många människor är de här goda råden kontraproduktiva. Om man är som jag och oftast gjort tvärtom har de varit farligt att lyssna på de här råden. I princip inget av det jag gjort de senaste 10 åren har varit smart, strategiskt eller följt alla goda råden. Särskilt när man är ung är det lätt att tro att folk som är äldre vet men det är ingalunda säkert det heller. Med tiden har jag identifierat de goda råden och börjat se dem som referenspunkter till hur jag INTE ska göra. Nästan inget av det jag företagit mig hade blivit av ifall jag lyssnat på goda råd.

Här finns en parallell till konsulter och coacher. Många konsulter/coacher har en metod eller en idé om hur det går till när man ska hjälpa folk. Modellen och koncepten är alltid rätta och kan inte klienten passa in, så får klienten/kunden anpassa sig  till modellen. De här sättet att tänka är för mig främmande. Jag försöker närma mig ett problem, en situation eller en klient med nyfiket intresse där jag om det skulle visa sig värdefullt plockar fram ett koncept eller modell.

Avslutningsvis vill jag bara ge ett råd. Skaffa personer/mentorer som du verkligen litar på och fråga dem vad de tycker. Hellre få men bra råd en många som du inte litar på. Är du nyfiken på en bransch eller verksamhet som du är intresserad av, fråga de som har erfarenhet av verksamheten. Fråga, var lyhörd och tro inte att du vet.

Faran av att mäta för mycket och tro på det

Det finns en pågående tendens i samhället att mäta allt mer och allt fler fenomen. Resultat och effektivitet räknas efter dessa mätresultat. Joakim Molander, dr i filosofi skrev nyligen en bra Understreckare i SvD om den här trenden. Jag citerar:

Under de senaste åren har förvaltningspolitikens huvudinstrument blivit det som på engelska kallas för results based management (resultatstyrning) och evidence based decision making (evidensbaserat beslutsfattande). Trenden har varit stark i hela västvärlden, men fått ett särskilt starkt genomslag i USA, Kanada, Australien, Storbritannien, Nederländerna och Sverige.

och fortsätter:

Grundidén i resultatstyrningen är förhållandevis enkel. Den utgår från att politiker formulerar övergripande mål, som förvaltningen operationaliserar i Specifika, Mätbara, Accepterade, Realistiska och Tidssatta (förkortat SMART) undermål.

Molander beskriver i essän hur den positiva drivkraften att mäta och utvärdera företag och offentliga verksamheter så att de arbetar effektivare och bättre inte alltid leder till kvalité. Han tar välkända exempel från Polisen prioriterar att göra enkla antalet alkoholtester istället för att ta tag i svår brottslighet som är tidskrävande och svårt att utvärdera. Polisen bryr sig mindre om att antalet rattonyktra i trafiken inte minskat trots att antalet alkoholtester ökat.

Ett annat välkänt exempel är högskolorna som får pengar för hur många studenter som ”strömmar igenom” deras kurser. Däremot får man inga pengar om kursen håller hög kvalité och studenterna har lärts sig mycket. Det gör att studenter godkänns för lättvindigt och att kvalitén på undervisningen sjunker. På statvetenskapen på Stockholms Universitet har jag fått insiderinformation om att en ambitiös lärare som underkände 70 % av studenterna på en kurs, blivit tillsagd att minska kraven för att annars får inte  institutionen några pengar.

Samma idiotiska system förhärskar inom vården och inom psykiatrin. Landstinget ger pengar för antalet behandlingar men innehållet i dem bryr man sig lite om. Flera av mina medstudenter som praktiserar inom psykiatrin vittnar om att det mest lönsamma för deras mottagningar är att ta emot en patient och snabbt behandla och avsluta kontakten. Därefter kan patienten som inte blivit frisk komma tillbaka igen, bli behandlad ånyo för ett annat symptom och skrivas ut igen. Då får man maximalt med pengar. Att ge rådgivning på telefon ger inga pengar eftersom ingen ”behandling utförs”.

Den här typen av systemfel är en del av övertron på att mäta och tappa kvalitéten på vägen. Patienter och studenter blir lidande men myndigheter och institutioner känner att man är på rätt väg. Många gånger har de här systemen kommit till i god tro att man ökar effektiviteten och kvalitén, men i själva verket har det ofta motsatt effekt.

Vad Molander inte tar upp är att intresset för KBT hänger ihop med det ökade fokuset på att mäta och utvärdera. Inom psykologin har det blivit inne med evidens och med det menas först och främst mätbara och kontrollerade studier av behandlingsresultat. Evidensdiskussion inom psykologin och psykiatrin är en del av en större pendelrörelse i samhället. Molanders essä är en bra introduktion till det.

Vår rätt att leka psyksjuka

Förra veckan lekte Konstfackeleven Anna Odell psyksjuk och fingerade ett självmordsförsök på Liljeholmsbron. Hom blev omhändertagen och inlagd på S:t Görans akutmottagning, men skrevs ut när hon förklarade att hon var frisk och det hela var en del i ett konstprojekt. Bloggmobben och ryggmärgsreflexmoralen hos folk går igång. En som rasar är överläkaren David Eberhard:

- Det är oförskämt mot medpatienter och personal och det är slöseri med samhällets resurser. Det här är en person som spottar, och försöker bita och slå personalen, bara som en del av något som hon kallar konstprojekt. Jag tycker att det är befängt, säger David Eberhard, chef för den psykiatriska akutmottagningen vid S:t Görans sjukhus, till SVT:s ABC.

Det kan låta självklart att fördömma Odells konstprojekt. Men låt oss stanna upp ett tag. Det förefaller frestande att tycka att konstprojekt som tar samhällets resurser i anspråk borde få betala för vad det kostar. I det här fallet 11 500 kr för hela ingripandet. Den åsikten framför landstingsborgarrådet Birgitta Rydberg (fp) samt en hel rad bloggare som t.ex. Ander B Westin. Problemet är att det här synsättet inte praktiseras p ånågot konsekvent sätt samhället. Du kan svina runt på stan eller segla i orkanstyrka i en finnjolle som Göran Kropps gjorde i Vättern och ändå bli räddad av räddningstjänsten eller få bistånd av samhället. Det är svårt att använda kostnaden som ett bra och vettigt argument.Vart ska vi dra gränsen? Snowboardåkning offpist, fortkörare eller de som skär sig själv i handlederna. Borde inte de betala sjukvården själv i så fall?

Något som verkar uppröra många är att Odell lurades. Att narras tycks vara ett beklagligt uppsåt. Men inte heller det är någon bra moraliskt kompass. För ponera att konstfackseleven Odell hade som uppsåt att spela psykpatient, filma med dold kamera för att påvisa missförhållanden på en psykmottagning t.ex. Då hade samma människor applåderat hennes mod och driftighet. Dold kamera har accepterats som ett journalistiskt knep för att berätta sanningen. För en konstnär borde det här också kunna användas som metod. Men då krävs det kanske att det finns ett uppsåt som är större än konsten?

Problemet som jag ser det med konstaktionen att det inte tycks finnas något syfte eller mening bakom som kan förklara och sätta in aktionen i ett kontext. Det är ingen bra kommunikationsstrategi att säga att man inte vill berätta om konstverket förrän i maj, när det är klart. Det låter som att Odell inte haft någon plan för att bemöta kritiker eller att hon egentligen haft någon idé förutom att göra en ”process” och att ”undersöka” något. Det här låter luktar som slapp postmodern konstnärshållning.

Till Odells försvar uttalar sig Olof Glemme, chef för institutionen för konst vid Konstfack. Han säger att man noggrant kollat upp de juridiska ramarna för projektet innan det genomfördes och att han därför försvarar hennes agerande. Vi backar henne, hon har inte gjort något fel.

Men det rimmar ihålligt tycker jag. Även om hon handlats juridiskt riktigt är det kanske inte etiskt försvarbart. Min poäng är att det som avgör inte är juridik eller ekonomi utan uppsåt och ett mått av konsekvenstänkande för att avgöra det rimliga i Anna Odells konstnärsprojekt.

Hanne Kjöller skriver en tänkvärd och viktig kommentar i DN där hon berättar om en händelse där hon nyligen förhindrade ett självmordshopp på Västerbron. Kjöller fördömer på ett förlåtande sätt.

PS: Psykbryt tipsade om en psykiater som saxat ett klipp ur Anna Odells skrift som hon gett till psykakuten när hon gav sig till känna. Där redogör hon för sitt syfte. Jag citerar:

”Min avsikt med projektet är att öppna slutna rum och belysa hur olika och slumpmässigt bemötandet inom psykvården kan vara. Att belysa och testa iden om att psykosen är en sorts lögn, som polisen uttryckte det, genom att rekonstruera en psykos. Jag använder och ifrågasätter de reaktioner den planerade psykosrekonstruktionen väcker hos olika myndigheters yrkesutövare genom att sätta deras olika påståenden mot varandra. Jag driver olika frågeställningar framåt genom att att låta dem jag intervjuar ta ställning till varandras påståenden. Min metod är också att, beroende av vad dom jag intervjuar säger, låta det påverka vilka andra jag kommer välja att intervjua. I projektet vill jag belysa hur offerrollen påverkas av dom olika sammanhang som jag frammanar. Ju mer jag undersöker och tränger in i vad offerrollen innebär desto tydligare blir det hur komplex frågan är. Min slutsats blir att varje svar väcker nya frågor.”

Konstfack, Anna Odell, 2008

Mig övertygar det inte…

Konstiga Företag, av Emma Stenström

En av de första sakerna jag gjorde på Natur & Kultur var att i förbifarten tipsa om Emma Stenströms avhandling Konstiga Företag. Ett drygt halvår senare kommer nu en reviderad version av avhandlingen ut som pocketbok. Det var min vän Simon som pluggade på Södertörn som satte boken i händerna på mig och jag sträckläste den. Boken är i högsta grad relevant för psykologer som intresserar sig för ledarskap och organisationer. Stenströms bok är en briljant studie om företagens estetisering, ledarskapets romantisering och konstens ekonomisering. Under modern tid har konstnärligt utövande och företagande betraktats som två närmast motsatta företeelser. Den kreativa konstnären kontra den rationella kapitalisten. Men någonting har hänt. I managementlitteratur hyllas nu den visionära ledaren, styrd av känsla och intuition, samtidigt som ledare för konstnärliga organisationer försöker organisera sin verksamhet enligt företagsekonomiska teorier.

Trots att Stenströms Konstiga företag skrevs i slutet av 1990-talet får den med dessa tre parallella tendenser i samhället. När man läser hennes tankar tio år senare förstår man att det mesta som då var tecken i skyn nu redan har hänt. Jag anbefaller alla att läsa boken. Det avsnitt i boken som kanske saknar minst tydliga tecken är tanken om ledarskapets romantisering. Idag skulle man kanske fått in ordet psykologisering eller coachifiering också. I min värld är uppsvinget för coaching och värdebaserat ledarskap och CSR (Corporate Social Responsibility) alla tecken på det Stenström menar med ledarskapets romantisering. Eller i alla fall täcker den här utvecklingen in några aspekter av romantiseringen. För om vi inte ställde  förhoppningar på att ledarskapet ska visa oss vägen, vara mjuk och mänsklig så vore vi inte romantiker. Jämför tex. med de enorma förväntningarna på Barack Obama.

I väntan på nästa bok av Stenström rekommenderar jag att du läser när hon bloggar tillsammans med Tobias Nielsén på Kulturekonomi. Till vardags är hon verksam på Handels och Konstfack och forskar om kultur, företagande och entreprenörskap.

Här är för övrigt en intervju med Stenström är avhandlingen kom ut år 2000.

Och här ett längre referat av avhandlingen som publicerades i Entré nr 2 /2002.