Etikettarkiv: ClarenceCrafoord

Psykologer läser böcker analyserar Skaparkriser

Torsdag 8 november skärskådar vi Johan Cullbergs klassiska bok Skaparkriser med särskilt fokus på Strindberg. Det är 20 år sedan Skaparkriser utkom och som bekant 100 år sedan Strindberg dog. I boken beskriver Cullberg författarna August Strindberg och Stig Dagermans Skaparkriser. Strindbergs Infernokris mellan åren 1894-1897 kom att få en avgörande betydelse för honom och för bilden av Strindberg som ett kreativt geni och en galen författare. Men hur psykotisk var egentligen Strindberg och var det bara en välbehövlig konstnärlig kris? Hade Strindberg en narcissistisk-grandios problematik som Cullbergs hävdar?

De flesta författare, konstnärer och dramatiker har perioder av skapandekriser, då kreativiteten sinar eller då personliga problem gör att det egna skapandet kommer i skymundan. I kvällens samtal frågar vi oss varför krisar konstnärer och vad betyder dessa perioder av förlamning och vilsenhet för det egna arbetet och självförtroendet? Eller kanske är det så att krisen är ett naturligt tillstånd och det kreativa flowet ett undantag?

Till samtalet med publiken kommer Lena Andersson, författare och journalist. Andersson skriver många uppskattade och omdebatterade krönikor i DN. Gäst är även författaren och psykoanalytikern Clarence Crafoord. Crafoord har skrivit ett tiotal klassiska böcker om samtal och psykoterapi. I boken ”Barndomens återkomst” analyserar han flera berömda författare däribland bl.a. Strindberg med utgångspunkt i barndomsupplevelser. Moderator är psykologen och skribenten Jonas Mosskin.

Samtalet om Skaparkriser äger rum på Biblioteket Plattan, Kulturhuset. 8 november, kl. 18-19.30. Fri entré. Psykologer läser böcker genomförs i samarbete med Modern Psykologi och Psykologförbundet.

Varmt välkomna!

PS: Gilla Psykologer läser böcker på Facebook.

Kärleksförsök och svek – en själsläkarens berättelser

9789127120280

Psykoanalytikern och författaren Clarence Crafoord kommer i dagarna ut med sina memoarer. Titeln är Kärleksförsök och svek – en själsläkares berättelser (Natur & Kultur, 2010). Memoarer är en märklig genré som kan vara både fågel eller fisk.  I Crafoords fall är det fågel. Han sätter tonen i boken genom att beskriva sitt 60-års kalas där hans äldste som ger honom en vidräkning för alla sveken. En hjärtskärande skildring som på ett utlämnande sätt framställer honom själv från skuggsidan.

I boken får vi följa lille Clarence från födseln som den åldrade mannen fantiserar om det! De första stapplande stegen sker i en överklasstillvaro tillsammans med jungfrur på Östermalm. Mammans flyktiga närhet får mig att tänka på ”70-talets kyliga mödrar” som under en tid ansågs ge upphov till Borderline som vuxna. Borderlinepatienter kom Crafoord att arbeta och beskriva senare i sitt yrkesliv.

Den unge mannens förtjänstfulla väg mot vuxenheten och karriären som läkare är skildrat på ett gripande och engagerande sätt. På sina håll kan det bli en smula gubbigt men som läsare fascineras jag i den äldre mannens perspektiv på sitt liv och sin yrkeskarriär. Crafoord väljer att utbilda sig till psykoanalytiker vid sidan om sin psykiatrikerbana. Det är beklämmande att läsa om hur svårt hans analytiker har att möta och förstå Clarence. En terapeutrelation kan innehålla mycket distans samtidigt som den kan vara alldeles underbar.

Crafoord liv blir också till en illustration över hur Sveriges psykiatriska- och terapeutiska historia från en person som hela tiden befunnit sig mitt i skeendet. Där emellan skymtar fruar och barn förbi. Familjens nedtonade plats blir i sig till en skildring av hur vårt samhälles könsroller ofta skapat problematiska familjekonstellationer där fäderna blivit  helgpappor. Crafoord språk är uppriktigt, varmt med en särskild känsla för det kvinnliga väsendet.

När jag slår igen boken efter påskens streckläsning, förundras jag över hur fascinerande en människas liv kan vara.

Uppdaterad: Recension i SvD, Corren, Tidningen Kulturen

Freuds stjärna är i Dalarna

dalarna

Ann Lagerström (chefredaktör på Vi Läser) var precis som jag på Natur & Kulturs författarlunch förra veckan. Där presenterades några av vårens nya psykologiböcker. Här hennes korta rapport:

På en presslunch idag på Natur & Kultur berättade bland annat Clarence Crafoord som sin nya bok ”Kärleksförsök och svek” och passade då på att propagera för sin lärofader Freud som han inte alls tror håller på att tappa greppet om allmänhetens utan tvärtom är  på är på väg tillbaka. Då råkade han få ur sig en “freudian slip”:

“Det finns de som tror att Siegmund Freuds stjärna är i Dalarna.”

En personlig betraktelse av diskussionen efter Misshandlingen

skarmmisshandlingen4.1

300 personer hade samlats (fullsatt i hörsalen) på Kulturhuset för att titta på Misshandlingen av Lars-Lennart Forsberg. En antipsykiatrifilm från 1969 (nu även på dvd) som har mycket gemensamt med Anna Odells konstprojekt. Odell var en av de inbjudna gästerna som kommenterade filmen efteråt. Det blev ett ganska rörigt samtal med många trådar som löpte kors och tvärs. Diskussionen böljade såväl i rummet som i intensitet och ämnen.

Anna Odell tog fasta på sina erfarenheter och menade att huvudpersonen i filmen, Knut Nilsen skulle behövt en jämbördig samtalspartner som förstod honom. Odell tog upp sina egna erfarenheter av psykiatrins bristande förmåga att möta patienter som människor och annorlunda individer. Odell sade ungefär det som hon skrev i DN-artikeln några dagar senare:

Det blev också tydligt att man på S:t Görans sjukhus inte följt de strikta regler som finns vid bältesläggning. För mig framstår det som absurt att flera i personalen på akuten vittnade om att de trodde att jag var en kvinna som blivit utsatt för övergrepp. Man kan också läsa i journalen att de trodde att jag var ganska mycket yngre än jag faktiskt är. Personalen tar alltså emot en ung kvinna som de misstänker har varit med om ett övergrepp och spänner fast henne i en bältessäng med benen isär, bälte runt midjan och händerna över huvudet. Inom några minuter kommer flera personer och lägger sig över henne, drar ner hennes strumpbyxor och trosor och ger henne en spruta i baken. Är det så man ska ta hand om en kvinna som man tror varit med om ett övergrepp?

Nä, det verkar ju inte bra nickade publiken. Och Odell fortsatte:

Jag har också med det här projektet ännu tydligare insett hur stigmatiserande psykisk sjukdom är i vårt samhälle. Under förra hösten ringde jag till flera psykiatriska akutmottagningar och berättade om konstprojekt. Jag talade om att det bland annat gick ut på att under ett dygn iscensätta en psykos för att försöka öppna upp den slutna värld som psykvården är. De flesta som jag talade med trodde inte att jag skulle kunna spela sjuk på ett trovärdigt sätt. De varnade mig också för att jag skulle kunna bli sjuk om jag spelade sjuk. Längre fram i samtalen menade de att man inte skulle tro på mig när jag avslöjade att jag inte var sjuk. Dessutom menade flera att det jag planerade att göra kunde tyda på att jag fortfarande hade ohälsa kvar.

Det här är känsligare eftersom det riktade en känga mot den psykologkåren, även om de flesta i publiken tycktes uppfatta att kritiken var riktad mot de ”onda psykiatrikerna”.

Psykoterapeuten Monica Mörlid Mörlid tog upp att filmen lyckats att fånga den auktoritära ordningen inom vården som rådde 1969 och delvis råder idag. Hon flyttade själv som sjuksköterska från Göteborg till Stockholm och Långbro för att det var mer progressivt på den tiden. ”Jag blev nästan avstängd från min sjuksköterskepraktik för att jag tog mina patienter på promenad på sjukhusområdet”, förklarade hon.

Mörlid ville inte ställa en diagnos på Knut vilket även flera i publiken vände sig emot. Själv försökte jag påtala Knuts bristande förmåga att relatera och samspela socialt oavsett om det handlade om mötet med vänner, grannar, poliser, psykiatriker eller andra. Han blev väldigt lätt agiterad, impulsiv och konfrontatorisk. Min tanke är att Knut förr eller senare straffat ut sig i samhället och behövt psykologiskt stöd, kanske i form av hederlig färdighetsträning i KBT-form för att hantera sin aggressivitet och ilska. Det här mötte förvånande mycket motstånd från publiken tyckte jag. Intrycket jag fick var att många fortfarande ser diagnoser som stigmatiserande och fula vilket det inte behöver vara. Rätt använt är diagnoser bra vägbeskrivningar för hur en behandling och bemötande mot en klient bör ske.

Forsbergs själv hoppade in flera gånger i samtalet och tyckte att vi inte skulle psykologisera så mycket om filmen. Självklart är ju konst i första hand konst, men konst och kultur kan ju också analyseras vilket ju är själva poängen med Psykologer tittar på film som jag ser det. Forsberg tyckte att Misshandlingen borde tolkas som en metafor över svårigheterna att kommunicera människor emellan vilket den ju verkligen är.

Jag påtalade det underliggande politiska budskapet i filmen, att människor i första hand är offer för samhället och sin omgivning till skillnad från dagens samhälle som tenderar att individualisera mänskliga problem. Forsberg höll inte med om att hans hade en sådan syn på mänskliga problem även om jag och förmodligen många i min generation delvis ler en smula åt det naiva i 68-generationens sätt att göra alla problem till socioekonomiska makroproblem.

Clarene Crafoord, författare och psykoanalytiker reste sig upp och höll ett brandtal för att det var skolan som var nyckeln till att komma till rätta med många psykiska problem. ”Halvera klasserna” var hans budskap. Förvånande handfast för att komma från en psykoanalytikern. Flera andra var också inne på detta och påtalade de minskade resurserna och bristen på förståelse bland rektorer och skoltjänstemän för att psykologer och kuratorer kan göra stor nytta i skolan.

Flera i publiken var kritiska till psykiatrin och applåderade när Odell och andra i publiken ifrågasatte dagens medicinskt inriktade psykiatri. Det blev nästan lite väl halleluja-stämning där allt var fel med dagens psykiatri. Kanske var respekten och viljan att vara till lags mot Anna Odell så stark att få vågade opponera sig mot den proggiga känslan i lokalen.

En kursare till mig tog upp likheterna mellan Kriminalvården och psykiatrin. Okunnigheten, resursbristen och oförmågan att faktiskt ta hand om och vårda folk och skapa en meningsfull möjlighet till förändring saknas menade han.

När publikens kritik mot psykiatrin var som starkast tänkte jag själv också psykiatrins dubbelhet mellan vård och förvarning. Så fort de sker ett nytt vansinnighetsfall där störda människor begår grymheter kommer förmodligen större delen av publiken kritisera psykiatrin för att inte spärrat in dessa individer. Kanske skulle Knut Nilsen kunnat bli en sådant fall?

Slutligen vill jag säga ett stort tack till alla som kom och som gav sig in i diskussionen. Ett offentligt samtal där åsikter stöttes och blöttes. Allt och inget och lite däremellan. Liten som en diskussion på ett grekisk torg.

Några tankar om Jules och Jim och referat från en diskussion

jeanne-moreau_400.jpg

Varje gång jag ser Jules och Jim så grips jag direkt av frihetskänslor och upprymd glädje. Jag sugs med i historien och smattret från berättaren blir till ljuv poesi. Filmen är ett konstnärligt mästerverk och som sådant låter det sig inte analyseras och dissekeras. Det kan rent av vara farligt. Clarence Crafoord återkom gång på gång till motståndet att tolka och dechiffrera karaktärerna i filmen, trots alla de många tecknen på allehanda psykiska problem. ”Jeanne Moreau, är ju så vacker”.

Trots att jag föresatt mig att försöka vrida och vända på filmens teman och initiera en diskussion om det homoerotiska i Jules och Jim, prata om tresamhet, Catherine och de andras narcissism och depressiva drag så blev det mest tafatta försök. Mitt påstående att Jules och Jim egentligen är oförlösta bögar föll också till marken. Ingen tycktes bli provocerad av det.

Jag kallade Clarence generation för naiv när det gällde synen på fri kärlek. Dagens unga är mer realistiskt naiva hävdade jag. ”Tror ni ja”, replikerade han till publikens förtjusning.

Crafoord var dock tveksam till möjligheterna att leva i fungerande tresamhetsrelationer. Det kommer alltid vara någon som är lidande. Det är svårt att rikta den kärlek och uppmärksamhet som krävs för att verklig intimitet ska uppstå mellan två människor, om man samtidigt har flera kärleksobjekt, menade han.

Vi talade även en del om att filmen fortfarande är provokativ och irriterande för en samtid som idealiserar kärnfamiljen och parrelationen. Vi kom även in på att filmens skildring av kvinnor har en släng av manlig mystifikation av kvinnan. Men jag tror att det är våra nutida glasögn som betraktar filmen så. Flera medelålders kvinnor jag träffat påpekat att filmen var en befrielse från de unkna borgerliga konventioner som alltjämt rådde på 1950-talet. Borgerskapets diskreta charm var inte alltid så charmigt. Catherine var för dem först och främst en symbol för en frigjord och öppen kvinna. Samtidigt är den frigörande kraften också destruktiv i Catherines gestalt men även i Jules och Jims figurer. Catherine kräver ständig uppmärksamhet och är rätt neurotiskt. Det var Crafoord och publiken överens om.

Crafoord tog även upp dagens romantisering av singellivet. Det finns lite insikt hos dagens unga om den närhet och intimitet som utvecklas i en långvarig kärleksrelation menade Crafoord.

Till sist frågade jag ”Vilka villkor vi kan urskilja för ett hållbart kärleksförhållande”? Hans svar var nästan buddistiskt. Vi behöver lära oss att kunna avstå från vår älskade och den omedelbara kärleken. Det är först när vi kan avstå från kärleken, som vi kan börja älska den andre och inte vår egen spegelbild. All inledande förälskelse är först och främst vår egenkärlek som vi projicerar på den andre. Den fasen måste vi komma över, slog Crafoord fast.

Tack till alla som deltog i diskussionen och tant pis till alla som inte fått biljett. Vi ses nästa gång.

Något om Jules och Jim

jules1.jpg

För den som inte fick biljett igår så har Clarence skrivet en fin liten text som sammanfattar huvuddragen i Jules och Jim. Håll till godo i väntan på ett minireferat från diskussionen på Kulturhuset.

Filmen grundar sig på en roman av Henri-Pierre Roché (1879-1959) som tar sin utgångspunkt i konstnärs- och bohemlivet i Paris strax före första världskriget. Det var en tid av utprövning av gränser, begynnande frigörelse för kvinnorna och för männen ett osäkert vacklande mellan förtryckande höviskhet och muntert kamratskap. Ansatser gjordes till sexuell frigörelse, åtminstone i bohemkretsar.

Romanen hette ”Den långa kyssen” och är delvis en nyckelroman som lär hämtat sina modeller bland konstnärer som Pablo Picasso, Marcel Duchamp, Beatrice Wood och Marie Vasileff. Filmen lyfter fram Rochés huvudperson Kathe som i filmen kallas Catherine och de båda vännerna Jules (österrikare) och Jim (parisare) som båda uppvaktar Catherine på ett till en början lekfullt sätt. Den kamratliga samvaron djupnar till kärlek. Jules gifter sig med Catherine och de flyttar till Österrike när kriget bryter ut. Vännerna Jules och Jim kämpar på var sin sida om fronten, rädda för att döda varandra.

Vännerna återses när Jim hälsar på paret i Österrike där de fått barn tillsammans. Men äktenskapet verkar på utdöende och Catherine har varit otrogen med flera män, bl.a. Albert som bor i närheten och är sångare. Jim förstår att också han älskar Catherine. Jeanne Moureau som gestaltar Catherine tolkar i filmen Alberts visa ”Le tourbillon de la vie” som ligger till grund för filmens tema hur den svårfångade kärleken vandrar från den ene till den andre och inte finner ro någonstans. Filmens tema kring triangeldramat skildrar Catherines oförmåga att älska någon av de båda männen och ändå behålla något av sin självständighet som hon heller inte kan härbärgera. Det psykologiska dramat kommer att svänga mellan resignation, förnekande och djupnande depression hos gestalterna. Skildringen av vännernas försök att hantera svartsjuka och passion och Catherines försök att fånga en hållbar identitet som kvinna fångar in psykologiska problemområden som är aktuella också idag.

Truffauts iscensättning från 1962 har hållit väl för tidens tand och har blivit en klassiker genom sin kongeniala skildring av en epok, sitt fina foto och den stämningsfulla och mjukt beledsagande musiken.

Jag skulle vilja diskutera rollfigurernas narcissistiska problematik och det oidipala drama som döljer sig bakom de olika turerna i triangeldramat, liksom de svårigheter som den osäkra könsidentiteten hos gestalterna skapar. Hur aktuella är sådana problem idag? Har det idealiserade singellivet i motsvarande kretsar idag någon lösning att erbjuda, och hur långt har jämställdhetsdebatten fört i riktning mot hållbara kärleksförhållanden? ”Helt och fullt älskar man bara ett ögonblick i sänder,” konstaterar Roché i sin roman, och repliken återkommer då och då i filmen, direkt och indirekt. Vilka villkor och möjligheter kan vi urskilja för ett hållbart kärleksförhållande?

/Clarence Crafoord

Om Clarence Crafoord

cc-hatt.jpg

Clarence Crafoord, född 1936 har arbetat 40 år som läkare, psykiater, psykoanalytiker. Sedan 20 år tillbaka har han skrivit böcker om psykologia, terapi och litteratur. Crafoords böcker innehåller alla egna upplevelser som läsande och iakttagande betraktare av människor och skeenden. Han har deltagit i den stora översättningen av Freuds samlade skrifter och är redaktör för den psykoanalytiska tidskriften Divan.
För ett knappt år sedan skrev jag på bloggen om Crafoords bok ”Barndomens återkomst”. Det är ett försök till en psykoanalytisk tolkning av Strindberg, Lagerlöf och Proust.

För den som vill finns det en läsvärd intervju med Crafoord som DN gjorde 2005. Den tar bland annat upp Crafoords hjärtinfarkt som han skildrat i boken ”Hjärtats oro”. Nedan följer en lista på Crafoords samtliga böcker. Läs mer

Clarence Crafoord om Jules och Jim

foto-1.gif

I gårdagens SvD föregår Clarence Crafoord kvällens diskussion om ”Jules och Jim”. Han får tre snabba frågor om filmen:

Vad säger Truffaut om tresamhet?

–Det är inte bara så att ­Jules och Jim, i denna franska 1960-talsklassiker, älskar samma kvinna. Det finns också en stark förbindelse mellan de två männen som har homo­erotiska drag. Filmen skildrar en tid då ­sexuell frigörelse prövades i bohemkretsar. Catherine är otrogen, hon förmår inte riktigt älska någon av de två, men inte heller att härbärgera sin självständighet. Den svårfångade kärleken vandrar från den ena till den andra och har svårt att finna ro någonstans.

Vad har filmen att säga i dag?

–I grunden är vi lika förvirrade som de var. Skildringen av vännernas försök att hantera svartsjuka och passion och Catherines försök att fånga en hållbar identitet som kvinna är aktuell än i dag.

Vad ska diskussionen på Kulturhuset handla om?

–Jag skulle vilja diskutera rollfigurernas narcissistiska problematik och det oidipala drama som döljer sig hos de tre, liksom deras osäkra könsidentitet. Man kan dra paralleller till dagens idealiserade singelliv och om det erbjuder någon lösning på våra existentiella problem. Vilka villkor kan vi urskilja för ett hållbart kärleksförhållande?

Psykologer tittar på film är tillbaka!

psykfilm_kulturhusweb.jpg

Så är det äntligen klart med vårens program av Psykologer tittar på film. Efter att ha huserat på Ugglan och Street är Psykfilm glad att få flytta in på Kulturhuset och den nybyggda Klarabiografen. Tredje säsongens program innehåller gamla och nya filmer om terapeuter, familjer i kris, psykiska problem, tresamhet och lite humor. Efteråt blir det som vanligt samtal mellan publiken och en inbjuden gäst. Filmvisningarna börjar kl. 19.00. Baren och restaurangen är öppen innan och efter filmen. Det är torsdagar som gäller. Biljetter säljs i Kulturhuset infokassa från och med en vecka innan varje visning.

28 februari, ”Jules och Jim” av François Truffaut (FRA, 1962). Gäst är Clarence Crafoord, läkare, psykoanalytiker och författare.

27 mars, ”En familj som andra”, av Robert Redford (USA, 1980). Gäst är Eva Rusz, leg. psykolog och kognitiv psykoterapeut.

24 april, ”Motståndaren”, Nicola Garcia (FRA, 2002). Gäst är Cecilia Hector, leg. psykolog, psykoterapeut och psykoanalytiker.

22 maj, ”Borat” av Sacha Baron Cohen (USA, 2006). Gäst är Per Naroskin, leg. psykolog, författare och komiker.

Läs mer

Clarence Crafoord analyserar Proust, Strindberg och Lagerlöf

05967-7.JPG

Psykoanalytikern Clarence Crafoord är precis som jag litteraturintresserad. I hans bok ”Barndomens återkomst” försöker han gå till botten med tre kända författares barndom, nämligen Marcel Proust, August Strindberg och Selma Lagerlöf. Boken gavs ut 1996 och i den försöker Crafoord spåra centrala barndomsteman som återkommer hos dessa författare i bok efter bok. Hans språk är en aning omständligt, spekulativt och har en dragning åt det litteraturhistoriska hållet. I början var jag irriterad över de fantasifulla tolkningarna. Boken är full av psykolanalytiska termer och har ett språkbruk som kändes främmande för mig. Det fick mig att lägga den åt sidan och gå till språkbrukets ursprung; herr Freud. Efter att ha läst en bit i ”Drömtydning” kom jag in i terminologin och återvände till Crafoords bok. Läs mer