Etikettarkiv: behandling

Socialstyrelsens havererade Nationella riktlinjer för vård mot depression

För två år sedan kom Socialstyrelsens Nationella riktlinjer för vård vid depression och ångest, där kognitiv beteendeterapi, KBT, rekommenderas i första hand. Riktlinjerna sades vara rekommendationer men de har tolkats som ett slags facit för vilken typ av vård som ska bedrivas. Psykodynamisk terapi fick ett klart lägre evidensgrad när det gällde ångest men depression var betyget bara något lägre än KBT. Mycket av Socialstyrelsens underlag för de Nationella Riktlinjerna byggde på SBU (Statens Beredning för Medicinsk Utvärdering) som kom med sin rapport 2005. Från psykodynamiskt håll kom mycket kritik mot att såväl SBU som Socialstyrelsen hade få sakkunniga med gedigna kunskaper om psykodynamisk terapi. Bland psykologer muttrades det dessutom att få i dessa expertråd var psykologer och att andra yrkesgrupper avgjorde vilka psykologiska behandlingsmetoder som ansågs ha evidens.

SBU:s och Socialstyrelsens rekommendationer föranledde regeringen och SKL att satsa flera miljarder på KBT bland annat för att få tillbaka människor i jobb och bort från sjukskrivningar. Den så kallade Rehabiliteringsgarantin. Ironiskt något som det saknades evidens för att just KBT faktiskt hjälper mot. Något som KBT-nestorn och professorn Lars-Göran Öst påtalade. Denna satsning har vid flera utvärderingar nu visat sig inte ha fått färre sjukskrivna. Trots det fortsätter Regeringen och Socialminister Ulf Kristersson att ge ytterligare en halv miljard till KBT under 2012. Nåväl.

I söndags sände P1:s Kaliber en granskning av hur landstingen har fördelat om resurser i psykiatrin. I en intervju i programmet med Mårten Gerle, sakkunnig för psykiatrifrågor på Socialstyrelsen för psykiatri säger plötsligt Gerle något nytt.  Nu har man plötsligt ändrat sin syn på psykodynamisk terapi:

– Vi håller på och reviderar riktlinjerna nu, det böljar lite fram och tillbaka. Det finns alltså stora internationella studier som ändå säger att skillnaden är hårfin.

Socialstyrelsen tycker inte längre att det finns någon skillnad mellan KBT och psykodynamisk terapi när det gäller behandlingseffekterna vid depression.

Det som både regeringen och landstingen upprepat som ett mantra i flera år och som man tagit som en intäkt för att göra om stora delar av psykiatrin, vill Socialstyrelsen inte längre stå för.

– Jag vet inte hur man har tolkat det men vi säger alltså att vid depressionstillstånd så duger dom har metoderna lika.

Men ni skriver i era riktlinjer att samtidigt som ska implementera det som fungerar så ska man mönstra ut det som inte fungerar. Vår granskning visar att väldigt många landsting har tolkat dom här väldigt bokstavligt, det som är högt prioriterat det ska vi använda och det andra ska vi mönstra ut. Det här berör ju väldigt många människor. Skulle ni inte kunna gå ut och säga att såhär var det inte tänkt?

– Det här visar på ett problem med de här nationella riktlinjerna. Om det är så att landstinget tycker sig ha råd att helt utmönstra individer som har en långvarig, bred kompetens så känns det ju väldigt fel, det måste kunna hanteras på något annat sätt.

– Om det är så att man tycker sig ha råd att helt utmönstra erfarna terapeuter med en bred kompetens, så känns det ju väldigt fel. Det måste gå att lösa på något annat sätt, säger Mårten Gerle.

Alla utom ett fåtal landsting säger att man har gjort stora satsningar på KBT, flera beskriver hur det skett ett skifte från psykodynamisk terapi till KBT. Kaliber beskriver hur det skett en utmönstring av terapeuter som inte erbjuder KBT.

Gerles uttalade tolkades av många som att psykodynamisk terapi var påväg in i värmen igen när det gäller depressionbehandling. Den ensidiga fokuseringen på KBT som metod tycktes vara påväg att ändras. I sig inget konstigt eftersom de senaste åren sätt många nya studier som visat att psykodynamisk terapi är effektivt mot depression.

Så idag två dagar efter Gerles uttalande dementerar Socialstyrelsen detta. Avdelningschefen Anders Tegnell säger att det inte skett några ändringar av de nationella riktlinjerna för depression. Saxat från pressmeddelandet:

Socialstyrelsen har inte ändrat sina rekommendationer i Nationella riktlinjer för vård vid depression och ångestsyndrom, men myndigheten har heller inte skickat signaler om att landstingen bör upphöra med psykodynamisk terapi.

– Både denna metod och kognitiv beteendeterapi, KBT, bör finnas tillgänglig för patienterna, liksom behandling med läkemedel, säger Anders Tegnell, avdelningschef på Socialstyrelsen.

Med anledning av den gångna helgens medieuppgifter vill Socialstyrelsen göra tydligt att det inte pågår någon revidering av Socialstyrelsens Nationella riktlinjer från 2010. Socialstyrelsen kommer att publicera en nationell utvärdering av vården för depression och ångest till hösten. I den kommer myndigheten bland annat att presentera en kartläggning av vilka kompetenser och metoder som erbjuds i landet.

– I riktlinjerna har KBT fått något högre prioritet än psykodynamisk korttidsterapi. Detta betyder inte att man bör utesluta behandling med psykodynamisk terapi. Dessa avgöranden måste ske på individnivå, i samråd mellan patient och behandlande läkare, säger Anders Tegnell…

Vid medelsvår depression bör hälso- och sjukvården erbjuda:

  • psykologisk behandling med KBT eller interpersonell psykoterapi (2)
  • läkemedelsbehandling med antidepressiv medicin (2)
  • psykologisk behandling med psykodynamisk korttidspsykoterapi (3).

– Socialstyrelsen bevakar kontinuerligt vilka nya studier som kommer inom respektive riktlinjeområde. Om det kommer studier som påverkar rekommendationerna kommer Socialstyrelsen att ändra dem, säger Mårten Gerle som är Socialstyrelsens sakkunnige inom psykiatriområdet.

Snurrigt? Ja, det är inte lätt att förstå vad man egentligen menar och hur man avser att uppdatera sina Nationella Riktlinjer. Socialstyrelsens auktoritet på området som sedan länge varit ifrågasatt lär inte stiga efter detta. Senast idag föreslår en utredning att myndigheten ska läggas ned.

Det verkligt allvarliga är att Tegnell och Gerle som båda investerat så mycket kraft på att föra ut och betona de Nationella Riktlinjerna, inte tycks förstå vilken typ av myndighet man representerar. Att deras ord tas på allvar och att landsting, politiker och behandlare lyssnar på vad man säger. Att man anser att landstinget varit för ensidiga i sin tolkning av att möstra ut psykodynamisk terapi måste väl rimligen bero på att just Socialstyrelsen förespråkat just denna inriktning? Det är inte seriöst av Socialstyrelsen att skylla ifrån sig om folk misstolkar deras rekommendationer. Dessutom är det idag omöjligt att förstå vilken linje som egentligen Socialstyrelsen står för när det gäller depressionsbehandling. Tragiskt. För det är trotsa allt människor som mår dåligt som kommer ikläm.

 

 

Psyknyheter: 26 % har gått till psykologen och fiasko för Rehabgarantin

DN rapporterar om en undersökning av Sifo på uppdrag av psykologföretaget Pearson gjort där det framkommer att var fjärde svensk gått i terapi eller till en psykolog. Undersökningen visar att den vanligaste anledningen till att söka psykologisk hjälp är jobbrelaterade problem eller utmattningssyndrom, följt av depression och kris eller sorg. Bland kvinnor är siffran 32 procent som uppsökt hjälp, medan det bland männen är 20 procent som någon gång fått psykologhjälp. Den grupp där det är vanligast att uppsöka psykolog är kvinnor mellan 30 och 49 år, där 43 procent svarade att de någon gång fått hjälp av en psykolog.

SVT rapporterar om en utvärdering av Rehabiliteringsgarantin som sjösattes av regeringen och SKL under 2009. Jag och många med mig var ju mycket kritiska till den här satsningen som strösslade pengar till behandlare med oklar kompetens men som skulle jobba med ”KBT-metoder”.

Så här säger utredaren då man utvärderat den första etappen av Rehabgarantin: ”En halv miljard kronor i sjön”.

”Den här insatsen var oerhört snabbt igångsatt. Den borde planerats bättre, säger utredaren Irene Jensen, professor och utredare vid Karolinska Institutet till Aktuellt. Regeringen hade bråttom att genomföra garantin, eftersom de just hade beslutat om nya hårdare regler för sjukskrivning och många mänskor hotades av utförsäkring. Rehabiliteringsgarantin skulle mildra effekten av de nya reglerna och bli en hjälpande hand tillbaka in i arbetslivet.

Men i dag visar det sig att de som deltagit i projektet är precis lika mycket sjukskrivna som de som inte deltagit.

I vissa fall har rehabiliteringsgarantin till och med försämrat situationen. I sju av tolv undersökta landsting har de som deltagit i projektet blivit sjukare än de som inte deltagit. En annan effekt som forskarna sett är att pengarna som landstingen fått för att rehabilitera inte når fram utan tycks försvinna på vägen.

-Vi vet att alla pengar inte går ut till de som faktiskt ska genomföra rehabiliteringen, men var de egentligen fastnar vet vi inte, säger Irene Jensen, utredare på Karolinska Institutet.

Tråkigt att behöva ha rätt i det här fallet. Det tragiska är att de flesta inom psykologprofessionen visste detta men att politiker och beslutsfattare körde på ändå. Gladast blev nog alla de ”KBT-behandlare” som fick subventionerade patienter. Tänk om man satsat pengarna långsiktigt i ordinarie verksamheter som redan finns och hjälpt människor med de dem söker hjälp för och inte styrt pengarna till ”evidensbaserade behandlingar”. Sorgligt.

Speed Shrink låter dig testa olika terapiformer

Kristian Molander-Söderholm som ligger bakom Svenska Terapiförmedingen gör ett nytt Speed Shrink Experiment i Stockholm. Det första ägde rum under Psykoterapimässan. Speed Shrink har sina rötter i New York och går ut på att personer få möjligheten att samtala med en rad olika psykoterapeuter under en kort tid. Varje samtal varar i 3-5 minuter, sedan byter man psykoterapeut. På så sätt kan man få en glimt av såväl olika terapitraditioner och inriktningar som att få uppleva terapeuternas individuella stilar. Aftonbladet skriver om Speed Shrink Experiment.

För dig som är intresserad äger nästa tillfälle rum den 27 september på Restaurang Vurma, Birger Jarlsg. 36. kl. 18-21. Du måste anmäla dig i förväg och blir inbokad på 1h. Här en länk till eventet på Facebook. Pris 250 kr och då ingår mat.

Ett kul sätt för folk att pröva på och få en känsla av olika terapiformer. Alla initiativ som reducerar trösklarna för människor att söka terapi förtjänar respekt.

Dokumentär om en sluten psykiatrisk avdelning

2321029192

Igår visade SVT Sluten Avdelning, den första av två delar där dokumentärfilmaren Maud Nycander följt människorna på avdelning 6, en slutenavdelning på St. Göran Sjukhus. Filmen kom till under 2008 och där får vi följa patienterna som kämpar med sin skuld och sin besvikelse över att för femtielfte gången behöva söka hjälp. Jag såg den första delen igår och är imponerad över Nycanders arbete. Hon har verkligen lyckats skapa en lugn och behaglig stämning kring sin kamera. Så man får en känsla av tristessen och vilan som mestadels råder för de intagna. Det är modigt av patienterna och personalen att låta sig bli filmade. För patienterna innebär ju inläggningen att man befinner sig mitt i en djup livskris och det är ju inte det tillstånd som de flesta av oss vill lämna ut oss i.

Det är en vardaglig och normaliserad bild av psykiskt sjuka som träder fram. Personalen är välvillig och fattar avvägda beslut. De flesta av patienterna förstår sin situation och sitt lidande och söker efter vägar att hantera sina psykiska problem. Just detta tror jag är filmen viktigaste bidrag. Filmen avdramatiserar psykvården vilket känns befriande. Nycander säger att en av hennes avsikter är att öppna upp psykiatrin för allmänheten och visa hur det är. Det känns som en otroligt viktig insats.

Torsten Kindström, ordförande i Anhörigföreningen Balans skriver också om filmen och är imponerad över Nycander arbete. Kindström hoppas precis som jag att filmen ska bidra till att minska fördomarna om psykiskt sjuka i vårt samhälle. Se filmen på SVT Play och missa inte sista delen som går nästa söndag kl. 20.00.

PS: Nycander intervjuas i P1-morgon och här i DN om sitt projekt.

Maud Nycanders har tidigare gjort filmen rum för sjuka själar, som visas på onsdag i Kunskapskanalen kl. 21. Den handlar om mentalvårdens historia.

Stereotyp bild av KBT och (PDT för den delen)

k_ver620_557219b

Psykologen Anna Kåver skrev nyligen en debattartikel i SvD där hon klagade över den stereotypa bilden i media av vad KBT är för något. Ett påstående som man måste hålla med om. KBT är också relation, djup och medmänsklighet. Däremot tycker jag det är feltänkt av Kåver att skylla på media. Min erfarenhet är att man får den mediebild man förtjänar. Och i tio års tid har ledande företrädare för KBT basunerat ut att man är en evidensbaserad, manualbaserad terapimetod som jobbar här och nu med konkreta verktyg för att förändra beteenden. Det är svårt att höra andras röster i den flod av företrädare som salufört KBT på detta sätt. Det är inte konstigt att media presenterar KBT på precis detta sätt.

Likadant är det med psykodynamiker och psykoanalytiker. I decennier har man pratat om djup, barndom, flum, betonat det svåra och viktiga att gå till botten med patienternas omedvetna. Det tar flera år minst att komma till insikt etc. idag suckar många i detta läger om att media, beslutsfattare och patienter har fått en skev bild av psykodynamiskt terapi. Företrädare som hyllat det svåra och komplexa med PDT har städigt lyfts fram på bekostnad av andra mer konkreta metoder och perspektiv som också finns inom PDT (tex. olika typer av korttidsterapier och forskning som stödjer PDT som terapiform). Ingen kan vara förvånad över mediebilden av mossiga psykodynamiker som endast pratar om Oidipuskomplex.

Alla stereotyper har ett visst mått av sanning annars skulle de inte fortsätta att existera. Det tar lång tid att ändra människors och medias bild av organisationer, rörelser och människor. Det enda sättet att förä dra bilden är att börja ”vara och göra det nya”. Tids nog kommer allmänhetens bilder och föreställningar ändras. Men då krävs det att en och annan KBT-are pratar om något annat än beteendeanalyser och psykodynamiker lyfter fram andra aspekter än Freuds sexualfaser. Än så länge har de flesta suttit stilla i den egna båten och accepterat dessa förenklade bilder.

Thomas Drost på WeMindbloggen på samma tema.

Våndan av att söka hjälp

JonasMosskin_VandanAttSokaHjalp

Jag har skrivit en krönika för Psykologiguiden.se, Psykologförbundets nya webbplats om psykologi och psykisk hälsa. Krönikan handlar om våndan att söka hjälp, något som för mig är en viktig aspekt av allt psykologiskt arbete vare sig det handlar om terapi, stödsamtal eller arbete med grupper. De flesta människor söker hjälp när det gått för långt istället för att förekomma svåra problem. I texten funderar jag över ett barndomsminne från Jämtland, ett landskap där oviljan att söka hjälp ibland får märkliga konsekvenser.

Artikelserie om Socialstyrelsens riktlinjer och KBT-hypen

SvD Idagsidan inleder en artikelserie om de nya riktlinjerna för behandling av ångest och depression som Socialstyrelsen utarbetat och som är så omdiskuterade. I den andra artikeln intervjuas Anna Maria Carlsson, enhetschef på psykiatrimottagningen Kronan i Sundbyberg samt psykologerna Bo Digné och Örjan Nilsson på mottagningen. Kronan verkar vara en nyanserad mottagning med ett brett perspektiv. Örjan Nilsson kommenterar synen på KBT-terapi som en del har:

Ibland talas det om kbt som att man ska få redskap, ungefär som när man snickrar hemma och får en ny hammare, säger ­Örjan Nilsson som själv har sin grundläggande psykoterapi­utbildning i kbt.

– Vissa behandlingar mytologiseras. ”Bara jag får kbt blir allting bra”, verkar en del tänka. Då förväntar man sig inte att arbeta i kbt utan att man ska få kbt, säger Anna Maria Carlsson. Terapi handlar om blod, svett och tårar – man måste utmana sig själv på det ena eller andra sättet, understryker Örjan Nilsson. Det handlar om att våga ­berätta saker man aldrig berättat tidigare, att våga känna saker, att våga vara i situationer där man aldrig varit tidigare.

Det här är en viktig fråga. På samma sätt som folk pratar om att ”få kbt-terapi” är det många som pratar om att ”få personlig utveckling”, särskilt i måbra-sammanhang. Psykologerna på Kronan ger också uttryck för en befogad oro om likriktningen inom psykiatrin:

Alla tre psykologerna är oroliga för den likriktning som kommit med nya riktlinjer och vårdprogram.

– Förr valde man psykodynamisk terapi för alla, i dag ska vi välja kbt för alla. Strängt taget kan man inte säga att diagnosen är en så bra utgångspunkt för val av terapi. Patientens personlighet och relaterande förmåga är en bättre utgångspunkt för val av terapi. Vad förväntar sig personen av terapin? Vad söker man? Är man en person som gärna tar råd och vägledning, då söker man sig kanske gärna till kbt, säger Anna Maria Carlsson.

Örjan Nilsson ser en annan fara:

– I psykiatrin är utvecklingen nu den att det finns mottagningar som bara har kbt-inriktning, ibland bara ett perspektiv inom kbt dessutom.

Jag kunde inte uttryckt det bättre själv.

Del 1 i artikelserien handlar om Annelis psykiska problem.

En personlig betraktelse av diskussionen efter Misshandlingen

skarmmisshandlingen4.1

300 personer hade samlats (fullsatt i hörsalen) på Kulturhuset för att titta på Misshandlingen av Lars-Lennart Forsberg. En antipsykiatrifilm från 1969 (nu även på dvd) som har mycket gemensamt med Anna Odells konstprojekt. Odell var en av de inbjudna gästerna som kommenterade filmen efteråt. Det blev ett ganska rörigt samtal med många trådar som löpte kors och tvärs. Diskussionen böljade såväl i rummet som i intensitet och ämnen.

Anna Odell tog fasta på sina erfarenheter och menade att huvudpersonen i filmen, Knut Nilsen skulle behövt en jämbördig samtalspartner som förstod honom. Odell tog upp sina egna erfarenheter av psykiatrins bristande förmåga att möta patienter som människor och annorlunda individer. Odell sade ungefär det som hon skrev i DN-artikeln några dagar senare:

Det blev också tydligt att man på S:t Görans sjukhus inte följt de strikta regler som finns vid bältesläggning. För mig framstår det som absurt att flera i personalen på akuten vittnade om att de trodde att jag var en kvinna som blivit utsatt för övergrepp. Man kan också läsa i journalen att de trodde att jag var ganska mycket yngre än jag faktiskt är. Personalen tar alltså emot en ung kvinna som de misstänker har varit med om ett övergrepp och spänner fast henne i en bältessäng med benen isär, bälte runt midjan och händerna över huvudet. Inom några minuter kommer flera personer och lägger sig över henne, drar ner hennes strumpbyxor och trosor och ger henne en spruta i baken. Är det så man ska ta hand om en kvinna som man tror varit med om ett övergrepp?

Nä, det verkar ju inte bra nickade publiken. Och Odell fortsatte:

Jag har också med det här projektet ännu tydligare insett hur stigmatiserande psykisk sjukdom är i vårt samhälle. Under förra hösten ringde jag till flera psykiatriska akutmottagningar och berättade om konstprojekt. Jag talade om att det bland annat gick ut på att under ett dygn iscensätta en psykos för att försöka öppna upp den slutna värld som psykvården är. De flesta som jag talade med trodde inte att jag skulle kunna spela sjuk på ett trovärdigt sätt. De varnade mig också för att jag skulle kunna bli sjuk om jag spelade sjuk. Längre fram i samtalen menade de att man inte skulle tro på mig när jag avslöjade att jag inte var sjuk. Dessutom menade flera att det jag planerade att göra kunde tyda på att jag fortfarande hade ohälsa kvar.

Det här är känsligare eftersom det riktade en känga mot den psykologkåren, även om de flesta i publiken tycktes uppfatta att kritiken var riktad mot de ”onda psykiatrikerna”.

Psykoterapeuten Monica Mörlid Mörlid tog upp att filmen lyckats att fånga den auktoritära ordningen inom vården som rådde 1969 och delvis råder idag. Hon flyttade själv som sjuksköterska från Göteborg till Stockholm och Långbro för att det var mer progressivt på den tiden. ”Jag blev nästan avstängd från min sjuksköterskepraktik för att jag tog mina patienter på promenad på sjukhusområdet”, förklarade hon.

Mörlid ville inte ställa en diagnos på Knut vilket även flera i publiken vände sig emot. Själv försökte jag påtala Knuts bristande förmåga att relatera och samspela socialt oavsett om det handlade om mötet med vänner, grannar, poliser, psykiatriker eller andra. Han blev väldigt lätt agiterad, impulsiv och konfrontatorisk. Min tanke är att Knut förr eller senare straffat ut sig i samhället och behövt psykologiskt stöd, kanske i form av hederlig färdighetsträning i KBT-form för att hantera sin aggressivitet och ilska. Det här mötte förvånande mycket motstånd från publiken tyckte jag. Intrycket jag fick var att många fortfarande ser diagnoser som stigmatiserande och fula vilket det inte behöver vara. Rätt använt är diagnoser bra vägbeskrivningar för hur en behandling och bemötande mot en klient bör ske.

Forsbergs själv hoppade in flera gånger i samtalet och tyckte att vi inte skulle psykologisera så mycket om filmen. Självklart är ju konst i första hand konst, men konst och kultur kan ju också analyseras vilket ju är själva poängen med Psykologer tittar på film som jag ser det. Forsberg tyckte att Misshandlingen borde tolkas som en metafor över svårigheterna att kommunicera människor emellan vilket den ju verkligen är.

Jag påtalade det underliggande politiska budskapet i filmen, att människor i första hand är offer för samhället och sin omgivning till skillnad från dagens samhälle som tenderar att individualisera mänskliga problem. Forsberg höll inte med om att hans hade en sådan syn på mänskliga problem även om jag och förmodligen många i min generation delvis ler en smula åt det naiva i 68-generationens sätt att göra alla problem till socioekonomiska makroproblem.

Clarene Crafoord, författare och psykoanalytiker reste sig upp och höll ett brandtal för att det var skolan som var nyckeln till att komma till rätta med många psykiska problem. ”Halvera klasserna” var hans budskap. Förvånande handfast för att komma från en psykoanalytikern. Flera andra var också inne på detta och påtalade de minskade resurserna och bristen på förståelse bland rektorer och skoltjänstemän för att psykologer och kuratorer kan göra stor nytta i skolan.

Flera i publiken var kritiska till psykiatrin och applåderade när Odell och andra i publiken ifrågasatte dagens medicinskt inriktade psykiatri. Det blev nästan lite väl halleluja-stämning där allt var fel med dagens psykiatri. Kanske var respekten och viljan att vara till lags mot Anna Odell så stark att få vågade opponera sig mot den proggiga känslan i lokalen.

En kursare till mig tog upp likheterna mellan Kriminalvården och psykiatrin. Okunnigheten, resursbristen och oförmågan att faktiskt ta hand om och vårda folk och skapa en meningsfull möjlighet till förändring saknas menade han.

När publikens kritik mot psykiatrin var som starkast tänkte jag själv också psykiatrins dubbelhet mellan vård och förvarning. Så fort de sker ett nytt vansinnighetsfall där störda människor begår grymheter kommer förmodligen större delen av publiken kritisera psykiatrin för att inte spärrat in dessa individer. Kanske skulle Knut Nilsen kunnat bli en sådant fall?

Slutligen vill jag säga ett stort tack till alla som kom och som gav sig in i diskussionen. Ett offentligt samtal där åsikter stöttes och blöttes. Allt och inget och lite däremellan. Liten som en diskussion på ett grekisk torg.

Bra och kort om psykologiforskning

logo

Var ska man läsa om man vill få bra sammanfattningar på svenska om den senaste forskningen i psykologi? Psykologtidningen, Dagens Medicin, DN, SvD…

Jag föreslår istället att du tar del av företaget WeMinds blogg. Där får du korta beskrivningar av psykologisk forskning. Framför allt bevakar Hillevi Brinkborg (som driver bloggen), KBT, psykisk hälsa, psykiatri och behandlingssforskning men man kan även läsa om dagsakutella artiklar och rapporter från myndigheter som är i ropet. Det är bra, koncist och en smula torrt presenterat vilket gör att jag som läsare får en känsla av att jag ”hänger med”. Något jag uppskattar allt mer eftersom jag insett min egen begränsning att hinna ta upp och rapportera om allt. Så läs WeMind och bilda dig en egen uppfattning. Enda önskan jag har är att bloggen skulle våga gå ifrån det neutrala rapporterandet och att jag som läsare fick ännu mer hjälp av Hillevi och de andra på WeMind att gallra i det enorma flöde av forskningsrapporter som kommer. Det om något behövs. För en del studier som görs är ärligt talat inte så meningsfulla.

KBT för pöbeln, psykodynamisk terapi för de välbeställda

lady-on-a-divan

Idag är det som bekant mycket dyrare att gå i KBT-terapi än psykodynamiskt inriktad terapi. Eftersom vindarna blåser som de gör kommer det här på sikt att förändras. I takt med att utbudet av KBT-terapeuter ökar och PDT-terapeuter minskar kommer prisnivån rimligen att justeras. När nu Landsting, kommuner och psykiatrin satsar massivt på KBT kommer det här få långtgående konsekvenser. Cullberg, Schubert, Werbart och Sandell skriver i sin artikel om den hotade psykodynamiska terapin och vilka konsekvenser det kan få:

Besluten kommer, om de inte omprövas, att få till följd att den dynamiska psykoterapin pressas ut på den privata marknaden, eftersom många som har råd kommer att vilja söka dessa samtalsformer. Det som den offentliga sektorn kommer att erbjuda i form av utbildning och behandling i KBT kommer att bli alltför ensidigt och komprometteras av bristfällig utvecklingspsykologisk och dynamisk kunskap.

Jag har länge tänkt på det här. När enfalden riskerar att breda ut sig i allmänvården, och det inte längre är möjligt att få en längre samtalsterapi av PDT-slag, kommer människor helt enkelt söka sig till den privata marknaden. Främst välinformerade människor som har råd att betala terapin av egen kraft. På sikt får vi då en allmänhetens psykiatri och psykoterapi där man jobbar med KBT och en annan privat del med PDT och andra alternativa inriktningar. Det här riskerar att förstärka fördomen att det mest är intellektuella konstnärstyper från över medelklassen som ligger på divanen och analyserar sig själva. Det här är ju en fördom som delvis är sann men i framtiden kanske den blir ännu tydligare. Jag är vet jag inte vad jag ska tycka om en sådan utveckling. Det känns fel. Klass och social bakgrund spelar så stor roll ändå i vårt samhälle. Det vore synd om det befästes ännu mer i psykoterapins värld.